"SÄPO konstaterade nyligen att det även finns en förhöjd hotbild från den grova organiserade brottsligheten. Den förhöjda hotbilden gäller framförallt polis, tull och åklagare, men även andra myndighetsföreträdare och journalister hotas. Vi måste skapa en nationell polis, som kan kraftsamla mot grova brott"

Det skriver fp:s rättspolitiska talesperson Johan Pehrsson på Newsmill apropå den rapport som folkpartiet idag släppt om åtgärder mot den organiserade brottsligheten.

Inledningsvis kan jag hålla med Johan Pehrsson att en nationell polismyndighet är nödvändig, men det är å andra sidan inte något större problem att förverkliga denna vision. Om Pehrsson har lite råg i ryggen kan han göra ansluta sig till (S) Thomas Bodström som sedan sin tid som justitieminister argumenterat för detta men stött på patrull hos den nuvarande, Beatrice Ask (M).

Men. Hela artikeln och (FP) förslag i övrigt är ett ode till populismen och kontrollsamhället. Organiserad brottslighet är en cancer som vi måste komma åt men Johan Pehrsson (FP) klarar inte av en djupare eller bredare analys. I grunden så är det en marknad med två parter och långsiktigt måste andra åtgärder till, jag väljer här att citera Brottsförebyggande Rådet:

."Det krävs även en ökad insikt hos allmänheten om att köp av illegala varor och tjänster kan gynna den organiserade brottsligheten."

Vidare: Hög arbetslöshet är den viktigaste bakgrunden till uppkomsten av totalitära organisationer. Vid ökad arbetslöshet stimuleras de som lever i utanförskap att söka sig till denna gemenskap och vid minskad arbetslöshet försvinner rekryteringsbasen. Vill Johan Pehrsson (FP komma tillrätta med problemet måste han få med sig Alliansen att ändra grundläggande attityder och därmed se till att barn och unga har en trygg uppväxt med framtidsutsikter.

Det är något som ungdomar idag lider en allt större brist på, inte minst i Gottsunda, Rosengård, Rinkeby…. Listan är lång.

Nej, Johan Pehrsson är ute och fiskar på grumliga vatten, där liberala kärnvärden att tro på människan, en rättssäker stat och ge medborgarna förutsättningar utvecklas inte har någon större plats. Däremot finns det i hans värld gott om utrymme för oöverblickbara tvångsmedel (FRA-lagen) och snabba rättsprocesser.

Johan Pehrsson har som sagt möjlighet att sätta sig ner med Thomas Bodström i vissa sakfrågor för att förverkliga delar av sin vision. Men till det är han för feg då han kan dra på sig Beatrice Ask (M) ilska. Bättre då att fortsätta med integritetskränkande lagstiftning.

Känns som Johan Pehrsson saknar råg i ryggen och hela hans position upplevs av mig som sunkig.

SR, Newsmill

Robert Aschberg kan man ha synpunkter på, ibland fullkokmligt strålande, ibland inte lika bra. Men hans 200 sekunder idag är en höjdare. Riktig höjdare.

12 riksdagsledamöter har blivit tagna med brallorna nere. Rejält. Rolf Gunnarsson (M) är en av dessa som urskuldar sig såhär i efterhand med en historia som vid en första betraktare kan låta rimlig. Han anför vikten att hålla kontakt med branchorganisationer för turismens skull vilket i sig är korrekt. Problemet är att denna fiktiva organisation var okänd för de 12 riksdagsledamöter som accepterade inbjudan med löften om gratis champagne och utlottning av gratisresor.

Rolfs förklaring är mer än lovligt naiv, jag har extremt svårt att ens förstå varför en folkvald, som normalt har mer än fullbokat schema, prioriterar ett evenemang som han eller hon aldrig har hört talas om. Själv kontrollerar jag alltid avsändare om jag får något som är direktadresserat till mig som jag inte hört om. Alternativt frågar om de har referenser. Några av de riksdagsledamöter jag känner är väldigt noga med detta då faran för att bli indragna i fel sammanhang är uppenbar. Utöver detta kan jag ha en viss fundering över hur olika villkor vi har på arbetsmarknaden i allmänhet och inom politikerskrået i synnerhet.

Vissa politiker sliter nästan ut sig på icke arvoderad tid med att förbereda sig inför Kommunfullmäktige. Andra uppbär professorslön, har sidouppdrag och kan tillbringa arbetstid med att hälla i sig alkoholhaltiga drycker. Det sistnämnda sticker rejält i ögonen på mig även fast jag förstår och till och med vill främja att en del av uppdraget innebär representation.

Men man ska vara försiktig. Det finns inga gratisluncher eller erbjudanden, det finns alltid ett pris att betala längre fram vilket de inblandade borde ha varit medvetna om. Och ställa sig frågan vad motparten eventuellt förväntar sig i motprestation för en trerätters måltid.

Vad visar detta? Just detta, ett pris som inte de inblandade var beredda på. Och.

Gratis är inte alltid gott.

Aftonbladet,

Idag släpper Oppositionen, de RödGröna, sitt ungdomspaket. I allt väsentligt en progressiv satsning som bland annat SVT rapporterat om.

Sverige har idag den högsta ungdomsarbetslösheten inom EU näst Baltikum. Ur ett demografiskt perspektiv är detta oerhört bekymmersamt. Inte bara arbetslösheten i sig utan även att hitintills finns få eller inga direkta åtgärder för att möta framtidens krav. Och med den finanskris vi befinner oss i så kommer även den handelspolitiska världskartan snabbt att förändras om vi inte är alerta nog.

Det är ingen hemlighet att svensk industri i kölvattnet av globaliseringen lägger ut komponenttillverkning och sammansättning av produkter i andra länder av kostnadsskäl. Detta innebär att mängden arbetstillfällen inom dessa sektorer kommer att fortsätta krympa, arbetstillfällen som inte alltid kräver någon större eller djupare kompetens.

Om vi skall kunna fortsätta vara en framgångsrik exportnation så måste vi satsa på kompetensutveckling för den generation som skall ta över ansvaret för samhällsbygget. Det de RödGröna pekar på i sitt ungdomspaket som kanske tilltalar mig mest är just kompetenssatsningarna. Med en väl utbildad arbetskraft kan vi skapa större möjligheter för vår exportindustri. Vi kan inte förlita oss på att malm och skog kommer klara av att vara det som bär samhället. Vi behöver en arbetskraft som klarar av mer än att gräva diken och städa lokaler.

De Rödgröna pekar på en särskild ungdomslyftsersättning eller till aktivitetsstöd för dem som kvalificerat sig för det. Krav ska ställas på ett aktivt deltagande i utbildningen för att ersättning ska erhållas. Utbildningen ska kunna arrangeras inom
ramen för den kommunala vuxenutbildningen eller på folkhögskolor. Tiden i programmet ska vara flexibel och anpassad efter de utbildningsbehov som individen har, men maximalt kunna pågå under ett år.

För vi kan inte lämna kommande generation vind för våg. Och senast efter ett års inskrivning vid Arbetsförmedlingen vill därför de Rödgröna ställa krav på ungdomarna att delta i ”Utbildningsstarten” vilket innebär både en rättighet och en skyldighet att delta i en yrkesinriktad utbildning med arbetsplatsförlagd praktik (en jobbutbildning eller en lärlingsplats). Modellen är hämtad från Danmark, som har en av de lägsta nivåerna på ungdomsarbetslösheten i EU.

Jag ger paketet Väl Godkänt med ett plus, d.v.s. inte full pott men nära. Vad jag kan sakna är kopplingen till näringspolitiken och hur vi därmed skall skapa nästa generations Mobiltelefonsystem, Volvo 245 eller skiftnyckel. Exportprodukter och koncept som skall bära nästa generation.

Men det känns bra mycket bättre nu. Politiken får innehåll, form och riktning. Riktigt bra.

Annat: Andersson, Röda berget, Nemokrati, Peter Högberg

Framför allt yngre män och äldre kvinnor har blivit mer negativa till statens rätt att använda tvångsmedel mot medborgarna. Tidigare opublicerade resultat från 2008 års så kallade SOM-undersökning visar att svenska folket under senare år blivit mer negativt inställt till telefonavlyssning, post och paketkontroll, åsiktsregistrering och förbud mot demonstrationer och möten. Det här innebär att det blåser frihetliga vindar över Sverige. I undersökningen uppträder också ett nytt, om än svagt, samband mellan vänsterideologi och restriktiv syn på tvångsmedel. Frågan är om vänstern håller på att rycka till sig initiativet i frihetsfrågorna, skriver statsvetarna vid Göteborgs universitet Ulf Bjereld och Henrik Oscarsson. på DN Debatt.

Det enda undantaget i undersökningen är inställningen till kameraövervakning av offentliga platser där andelen som svarade ”alltid” ökat från 47 till 61 procent. finns det också ett samband mellan partisympati och synen på tvångsmedel. Mest negativa till tvångsmedel är vänsterpartister, miljöpartister och socialdemokrater, medan centerpartister, folkpartister, moderater och kristdemokrater är mer positiva till övervakning.

Vad SOM konstaterar blir sedan logiskt med oppositionens ställningstagande igår, under tisdagen hade oppositionen enats i sin uppfattning om den nya signalspaningslagen. Upphäv FRA-lagstiftningen och tillsätt en parlamentarisk kommitté.

Igår kväll hade jag ett längre samtal med en av ledamöterna och gratulerade denne till ett modigt och logiskt beslut. Modigt för att oppositionen vågar utmana de byråkratier och de system som utgör själva logiken och de oskrivna spelregler som finns i säkerhetskomplexet. Logiskt då det är ett resultat av långt opinionsarbete, inte utan inslag av en förmåga att lyssna i partiet parat med en del folkbildning.

I och med detta skulle man förledas att tro att den motion jag med fler samt Stockholms AK lade under våren nu är mer en formell resa. Så är det inte, vi måste få in ett synsätt på medborgarens privata sfär som inte riskerar att vara polityr. Detta kommer erfordra dels att vi jobbar vidare med just folkbildning av medlemmar och företrädare.

Men i allt väsentligt. Jag är positivt förväntansfull på de nya strömningar som de facto finner form och innehåll inom (S) samtidigt som jag inte är så lite fundersam över rörelserna på det ideologiska politiska schackbrädet. Socialismen visar sig mer liberal än liberalismen i sig. Konservatismen är dock konstant men samtidigt som liberalismen har neokonservativa drag som DN-artikeln visar.

Jag är rätt tillfreds med att vara socialliberal socialdemokrat med inslag av bohemian borgeouise. Jag har funnit min form och innehåll i politiken.

Något annat vill jag inte vara.

På tisdagen hade oppositionen enats i sin uppfattning om den nya signalspaningslagen. Upphäv FRA-lagstiftningen och tillsätt en parlamentarisk kommitté lyder innehållet rapporterar DN.

Vi är inte i mål på långa vägar, men detta uttalande, kristallklart, borde få en och annan inom Alliansen att överväga vad man själva bidragit med och vilka förutsättningar som finns för att äntligen göra något rätt.

Min adress är främst riktad mot de ledamöter som hållit fanan så högt i integritetsdebatten men levererat så lite. Jag tänker inte här nämna några enskilda men dom är nog allmänt kända såväl inom som utom Alliansen.

Det lönar sig att spotta på stenar, det kan ta längre eller kortare tid, men det ger resultat.

Samhällsdebattören Pär Ström är tacksam för att Anna Anka har flyttat genusdebattens gränser. Äntligen kan jag få gehör för mina åsikter, skriver han bland annat på Expressen Sidan 4.

Han hänvisar bland annat till Anna Ankas lätt bisarra och i många fall murkna uttalanden som innebär att hans tidigare extremkonservativa position i genusdebatten, förflyttats från att vara extremkonservativ till att vara ungefär i mitten, den mitten mellan extremfeminism och extremkonservatism där han uppfattar sig stå tillsammans med en förnuftbaserad argumentation.

Men. Nej Pär Ström, du har enligt min uppfattning bara polerat ytan lite. I din artikel, där du inledningsvis låter förnuftig, skriver du följande i dina förslag till vad som nu måste till från statens sida:

"En annan utredning bör arbeta fram förslag på åtgärder mot att beviskraven ofta sätts orimligt lågt när en man står åtalad för sexualbrott mot en kvinna".

Jag vet inte vilken värld Pär Ström lever i, men den är fjär från min, och många kvinnors, verklighet. Högsta Domstolen sänkte i juni i år beviskraven vid våldtäktsmål. Konsekvenserna är kanske abstrakta för Pär Ström. Men inte för mig.

Jag har under en del av min yrkesverksamma tid arbetat med skyddet av våldtagna och misshandlade kvinnor. Jag kände mig tvungen att gå till nya utmaningar då jag efter en tid blev personligt affekterad av de trauman jag fick uppleva som betraktare. Påverkad på ett sådant sätt att jag inte kunde släppa det äckel och den avsky som varje sådant fall för med sig när jag gick hem för dagen.

Jag trodde med mina nya vägval att jag kunde lämna denna erfarenhet till historien. Jag anade inte då hur fel jag hade. Jag vet idag, livet tog en annan vändning.

Under sommaren blev en ung kvinna, dessutom nära anhörig, utsatt för en våldtäkt med sadistiska inslag av en känd gärningsman. Polis- och läkarutredningar pekar på att ett grovt brott begåtts. Men, med nämnda HD-dom vågar idag inte åklagare väcka åtal. Åklagare får bara väcka åtal om han eller hon är övertygad om fällande dom och så är inte fallet med denna nya praxis. Den enda tröst som finns är att försäkringsbolaget tror på kvinnans berättelse som stöds av läkar och polisdokumentation vilket innebär att hemförsäkringen täcker det skadestånd hon skulle erhållit i en rättsprocess.

Hur mår den unga kvinnan idag? Kroppen har nu läkt. Men. Hon är diagnosticerad med en grav PTS, Post Traumatiskt Stress Syndrom, hennes tro på samhället är raderad i grunden, hennes syn på sexualitet är fylld av obehag. Studier är inte att tänka på, apati ligger nära som alternativ varje dag.

Hur mår den unga kvinnans familj? En familjs tillvaro är nu slagen i bitar, av det som var drömmen om livet är det bara spillror kvar som ingen förstår hur att få ihop till en fungerande helhet. För ingen vet hur det ska se ut längre.

Och jag kan inte bära deras smärta, jag skulle så gärna göra det för jag står inte ut med deras lidande. Jag kan bara känna ilska mot denna typ av brott och de åsikter Pär Ström ger uttryck för.

Nej, Pär Ströms position är fortfarande extrem anser jag. Extremt murken och utan tillstymmelse av empati. Vad han än tycker om Anna Anka anser jag att han gör bäst att söka hennes sällskap en gång för alla. Där har han sin like.

Svensk polis har problem med effektiviteten. Justitieminister Beatrice Ask har blivit systemets gisslan och låter organisation och arbetssätt förbli som de är skriver idag DN Debatt. Ja, det stämmer med min uppfattning som lekman och samhällsmedborgare samt under sommaren som anhörig till en målsägare. Att Polisen gått samma öde som organisation som Försvarsmakten gjort.

Grundproblematiken ligger, bedömer jag, att verksamheten präglas av ett viss mån av sekretess och är svår att bryta igenom som politiskt ansvarig om man inte är jurist eller polis i grunden. Även om man har denna bakgrund kan det visa sig att kåranda och kultur reser alltför stora murar så jag tycker inte vi ska försöka göra en politisk poäng av detta utan söka breda lösningar.
Hur en sådan lösning ser ut? En idé är att backa bandet under ett tiotal år och dela upp poliskåren i mindre, hanterbara, enheter. Spanien har tre olika poliskårer, USA i huvudsak tre, en för rikstäckande brottslighet och sedan har respektive delstat och delstatskommun egna.

Jag blev rekryterad till Telia på 1990 talet för att göra just detta. Vi "högg upp" gamla Televerket i olika bolag, fick dessa att fungera hjälpligt och slog sedan ihop dessa till en någorlunda väl fungerande helhet. Metoden har visat sig fungera även i annan verksamhet.

Sannolikt en utmaning som heter duga och frågan är lite för viktig för att vi skall slåss mot varandra över blocken. Oavsett vilken majoritet vi har i riksdagen så måste den ena ta över arvet från den andra i det som utgör en av grundförutsättningarna för ett civiliserat samhälle.

Nu har det vänt lyder rubrikerna. För första gången sedan april 2008 sjunker antalet varsel om uppsägningar. De som har ett jobb sitter därmed allt säkrare, säger Arbetsförmedlingens prognoschef Tord Strannefors till SvD. När bara tre dagar återstår av september har 6.787 personer varslats om uppsägning hittills under månaden, enligt preliminära siffror från Arbetsförmedlingen. Det kan jämföras med 7.989 varslade under hela september i fjol.

Oj vad bra. Eller? Idag är 105 854 fler personer som är inskrivna på Arbetsförmedlingen som arbetslösa jämfört med förra året. Eller i utanförskap. Eller inte i innanförskap. Eller i .... jag vet inte. Och det tycker inte Eva-Lena Jansson (S) att arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin gör heller. Han som borde veta något.

Det är nu 181 dagar sedan Konjunkturinstitutet (KI) sa till regeringen att ta tag i arbetslöshetskrisen, för 104 dagar sedan sade KI till regeringen för andra gången. Och ingenting substanitellt har hänt förutom att Alliansen jobbar för fullt med att ta fram nya beräkningsmodeller inför valrörelsen.

Men det är klart, lägre varseltal kanske är en förbättring. Det kanske är så att just arbetsmarknaden ur ett Alliansperspektiv skall värderas utifrån den gamla frågan om ett glas är halvtomt eller halvfullt.

Jag är inte helt oväntat av en annan uppfattning. Glaset är inte halvtomt, inte heller är det halvfullt. Frågar du bara en av de 6 787 som gått ut i arbetslöshet den senaste månaden är det inget av dessa alternativ, glaset är tomt.

Kalla saker vid dess rätta namn.

Dagens märklighet eller vad det nu är står moderaten Olah Örtengren för. Men riktigt säker är jag faktiskt inte, han kan ju bara driva hejdlöst med oss andra och sannolikheten att han sitter och småfnissar åt reaktionerna ska inte ringaktas. Alls.

Nåväl, Olah är bekymrad över att han inte syns på topplistorna och framför tesen att en ”vänsterregim” nu kontrollerar nätet.

Eftersom knuff, twingly, bloggportalen, networked blogs och de olika topplistorna baseras på en nästintill mekanisk och simplare form av trafikanalys (i likhet med FRA men väsentligt enklare) så bygger tesen i praktiken på att någon har på tok för mycket tid över.

Vem det är som har problem med sysselsättningen vet jag som sagt inte, men skulle det vara på det sättet att detta är allvarligt menat är det i samma andas barn som hans partiordförandes teori att vi sitter och ringer runt till de olika televisions-, radio- och tidningsredaktionerna. Vad kan då bli nästa steg? Att försvarsministern kommer springandes och varnar för ”the return of the killer tomatoes”. Dom är ju röda dom med…..

Men jag måste säga att jag är tacksam för Olahs initiativ. Han gav mig dagens skratt. I owe him one.

Annat: Alliansfritt, Johan Ulvenlöv,

Den svenska skolan måste vara byggd utifrån principen om att människor är olika samt inriktad på att ge alla elever inspiration. Det är möjligt att det finns poänger i den argumentation som Skolverket lägger fram där man pekar på ett alltmer segregerat samhälle, men personligen kan Aron Modig, KDU, inte se det på något annat sätt än att fördelarna med såväl friskolor som nivågruppering överträffar nackdelarna med råge. Det skrivs av honom själv, skolpolitisk talesman för KDU, på Newsmill.

Jahapp. Och där brann det till igen, varför lyssna på Skolverket, expertisen i sammanhanget, när man vill något annat med samhällsutveckling? (KD) har nu angivit riktningen för ett i grunden elitistiskt samhälle. Aron Modigs artikel parat med hans moderpartis ordförande inspel i biblioteksdebatten kan bara tolkas som att vanliga människor, som Aron Modig och Göran Hägglund nu vill börja sortera, skall effektivt åtskiljas så att önskvärda medborgare kan fostras.

På nittiotalet kom jag att arbeta med ett företag som hade, för Stockholms Läns Landstings räkning, specialiserat sig på att habilitera och slussa ut ungdomar i samhället. Dessa ungdomar var inte sällan studiesvaga och tidigare försök, där man klumpade ihop dessa i grupper, hade misslyckats totalt. Genom att integrera dessa ungdomar i vanliga skolor och klasser uppnåddes två effekter. Dels en bättre utbildning för den enskilde, men även omvärldens förståelse för att alla är inte födda med samma utförsgåvor.

Denna reform var nödvändig då 1970-talets fabriksliknande kunskapscentra inte klarade av att se den enskilda människan vilket har stöd i dåtidens och nutidens forskning. En faktabas som Aron Modig tycks bortse ifrån.

I (KD) samhälle skall vi sorteras, och när vi sorterats färdigt skall vi gå till biblioteken och läsa av staten godkänd kultur. Där brann propparna i huvudet igen .....

Läbbigt.

Närliggande: DN1, DN2, Peter Andersson,

Krogarna får stjärnor i betyg, äldreboenden får rullstolar. Nu ska Stockholms vård- och omsorgsboenden betygssättas ur ett tillgänglighetsperspektiv. Det handlar om att sätta betyg på hur väl varje enskilt boende klarar av kraven från synskadade, rörelsehindrade och hörselskadade skriver DN.

Jag tycker det är bra, rankingen kan med fördel användas i den enskilde entreprenörens marknadsföring. Och kanske ett konkret steg att överlåta till marknadskrafterna uppfylla svikna vallöften om att Stockholm skulle bli åtminstone Europas mest tillgängliga stad. Dock skulle jag nu när valrörelsen ändå inleds vilja se samma betygsättning i tillgänglighet på de politiska programmen och valplattformarna.

Men jag har ingen klar idé hur en sådan symbol skulle se ut. Pinochio-näsor känns sådär....

Om det är något som har tagit knäcken på den tyska socialdemokratin så är förtroendeförlusten bland kärnväljarna som kritiserar att SPD har kastat sina ideal över bord. Kvittot är det sämsta valresultatet under efterkrigstiden sedan två miljoner besvikna SPD-anhängare på söndagen avstått från att rösta rapporterar SvD.

Politik är en förtroendebransch, och den person (för övrigt den numera statstjänsteman jag kanske beundrar mest, hans prestation på Riksgälden kan få förstå vidden av) som bäst klätt detta i ord är den dåvarande (M)-ledaren Bo Lundgren som efter valförlusten 2002 sa följande:

”Man ska kalla saker vid dess rätta namn, ett misslyckande är ett misslyckande”.

Och det tyska socialdemokratiska partiet bör kalla detta valresultat detsamma, eller praktfiasko som ligger nära till hands. I Sverige är situationen delvis annorlunda, men bara delvis. I Tyskland präglas inrikespolitiken av eftersatta skolor, ett hälsovårdsystem som upplevs som allt orättvisare, över en miljon tyskar i osäkra korttidsarbeten och statsskulder på svindlande 16 000 miljarder kronor. Utmaningarna som Angela Merkels ny regering står inför tål inget uppskov.

I Sverige har vi inte samma statsskuld men annars är beskrivningen slående lik, ett exempel är det hälsovårdssystem som (M) är primus motor för i Stockholm (Vårdval Stockholm) leder till samma situation i Tyskland samtidigt som (S) går igenom en förnyelseprocess. Och här vill jag vara tydlig: Förnyelse innebär inte att vi flyttar till vänster eller höger alternativt går bakåt. För att gå framåt måste vi göra allt detta, det vill säga gå åt höger, gå åt vänster samt ta avstamp i vår ideologi. SARS, Sentimentalt Arbetar Romantiskt Syndrom kommer inte skörda några röster för ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill ha tillbaka samhället som det såg ut 1973. Timbros bok "Flyt" är en bra sammanställning om läsaren kan hålla rätt på vem som är avsändaren. Allt var inte bättre förr, men allt är inte heller bra nu.

Vi, (S), har nu en ett år lång valrörelse framför oss. En valrörelse som tar sin start i och med jobbkongressen i slutet av oktober (jag kommer blogga från den). Vad kommer då prägla valrörelsen? Sannolikt jobbfrågan men med vissa inslag av integritetskränkande lagstiftning. Men dessa frågor välkomnas inte av Alliansen som har misslyckats (kalla saker vid dess rätta namn) med bägge.

Vi har nog rätt att förvänta oss en valrörelse som präglas av vad Per Schlingman sade i januari 2008. Han avser bedriva en valrörelse som inte präglas av sakfrågor utan mer om personen Mona Sahlin. Jag, och fler med mig har bloggat om det nyligen.

Jag ser framemot kongressen. Jag ser framemot valrörelsen. Jag ska göra vad jag kan för att hålla fast vid sakfrågorna men kommer inte ducka för eller tolerera en valrörelse som präglas personangrepp. Oavsett om det är en partikollega eller inte som initierar den.

Och jag kommer kalla saker vid dess rätta namn.

Johan Ulvenlöv, Peter Andersson, Karin Berg, Anna Wikström

I huvudsak ett uppdaterat från föregående då jag ser att Alliansbloggare i gemen duckar för sakfrågor och försöker göra personer misstänkliggjorda.

Jag har funderat en del på problematiken i debatten kring olika politiska företrädares program och eventuella tillkortakommanden. Eller det som i praktiken är Den omvända bevisbördan. Jan Guillou beskriver den utmärkt ur ett Israel-Palestina perspektiv i Aftonbladet men jag tycker vi kan ta den ett steg till. SvD är ett exempel på hur man arbetar medvetet med detta när bland annat Per Gudmundsson oförtrutet pekar på att Lars Ohly (V) kan komma att bli finansminister. Han kan inte leda det i bevis men låter frågan hänga löst i luften.

Det vore ungefär lika sannolikt som om Lars Leijonborg (FP), Maud Olofsson (C) eller Göran Hägglund (KD) hade varit på tal för denna post vid valet 2006. Men det kan inte Per Gudmundsson eller andra som kallar sig journalister tillstå, han låter istället Mona Sahlin (S) få något att förneka och motbevisa. Att det nu är så att det inte är (S) som sitter vid makten gör att bevisningen inte finns gör att denna form av debatt får fäste. Och vips, så har SvD Ledarredaktion skapat en sanning, eller åtminstone en bild av att (S) i detta fall har något att dölja eller att Mona Sahlin skulle vara en svag ledare.

En mer harmlös variant på samma tema var när Lars Leijonborg fick frågan om hur ofta han rakade delar av sina genitalier i TV. Eftersom han duckade på frågan hänger den kvar i luften och bilden som lever vidare är att ”där har vi en partiledare som rakar…” Sant eller inte? Ingen kommer få reda på detta.

Och i fallet med framtida finansministrar så faller det som sagt på sin egen orimlighet. Dagens finansminister heter Anders Borg och nästa mandatperiod vet vi intet om då valet inte ägt rum ännu. På Kent Perssons (M) och Johan Ulvenlövs (S) bloggar kan jag läsa något som i Kents fall är lite samma andas barn. Han resonerar kring ledarskap och misstänkliggör implicit Mona Sahlin för ett svagt sådant och hennes statsmanna- (kvinno) kvaliteter.

Återigen, inte mycket i sakfrågan som borde vara jobben men desto mer av lösa, och i många fall illa underbyggda antaganden, som saknar källangivelse. Kent Persson sällar sig de som tycker att viskningar i mörkret är en sund metod att föra det demokratiska samtalet vidare på. I allt en tecken på hur svagt Alliansens program för jobben är, när deras egna främsta företrädare inte vill ta i frågan. Överhuvudtaget börjar jag tycka att media och den politiska debatten förvaltar de rättigheter man har genom yttrande- och tryckfrihetsförordningen på ett märkligt sätt.

Jag är förespråkare för denna ordning men vill passa på att markera mot den kultur av omvänd bevisbörda som SvD med flera politiska debattörer och ledarskribenter tillämpar. Och som ligger farligt nära den retorik som FRA-lagens förespråkare tillämpar:

Det drabbar inte dom som inte har något att dölja....

Annat: Peter Andersson, Karin Berg, Anna Wikström

Dagen idag är helseg. Ont i huvudet och, ni vet, en sån där huvudvärk som kommer av för mycket jobb och kombineras av en allmän känsla av olust. Därav ett mycket kort inlägg.

Så, jag har funderat en del på problematiken i debatten kring olika politiska företrädares program och eventuella tillkortakommanden. Eller det som i praktiken är Den omvända bevisbördan. Jan Guillou beskriver den utmärkt ur ett Israel-Palestina perspektiv i Aftonbladet men jag tycker vi kan ta den ett steg till.

SvD är ett exempel på hur man arbetar medvetet med detta när bland annat Per Gudmundsson oförtrutet pekar på att Lars Ohly (V) kan komma att bli finansminister. Han kan inte leda det i bevis men låter frågan hänga löst i luften.

Det vore ungefär lika sannolikt som om Lars Leijonborg (FP), Maud Olofsson (C) eller Göran Hägglund (KD) hade varit på tal för denna post vid valet 2006. Men det kan inte Per Gudmundsson eller andra som kallar sig journalister tillstå, han låter istället Mona Sahlin (S) få något att förneka och motbevisa. Att det nu är så att det inte är (S) som sitter vid makten gör att bevisningen inte finns gör att denna form av debatt får fäste. Och vips, så har SvD Ledarredaktion skapat en sanning, eller åtminstone en bild av att (S) i detta fall har något att dölja.

En mer harmlös variant på samma tema var när Lars Leijonborg fick frågan om hur ofta han rakade delar av sina genitalier i TV. Eftersom han duckade på frågan hänger den kvar i luften och bilden som lever vidare är att ”där har vi en partiledare som rakar…”

Sant eller inte? Ingen kommer få reda på detta. Och i fallet med framtida finansministrar så faller det som sagt på sin egen orimlighet. Dagens finansminister heter Anders Borg och nästa mandatperiod vet vi intet om då valet inte ägt rum ännu.

Uppdatering: På Kent Perssons (M) och Johan Ulvenlövs (S) bloggar kan jag läsa något som i Kents fall är lite samma andas barn. Han resonerar kring ledarskap och misstänkliggör implicit Mona Sahlin för ett svagt sådant och hennes statsmanna- (kvinno) kvaliteter. Återigen, inte mycket i sakfrågan men desto mer av lösa, och i många fall illa underbyggda antaganden, som saknar källangivelse. Kent Persson sällar sig de som tycker att viskningar i mörkret är en sund metod att föra det demokratiska samtalet vidare på.

Överhuvudtaget börjar jag tycka att media och den politiska debatten förvaltar de rättigheter man har genom yttrande- och tryckfrihetsförordningen på ett märkligt sätt. Jag är förespråkare för denna ordning men vill passa på att markera mot den kultur av omvänd bevisbörda som SvD med flera redarskribenter tillämpar. Och som ligger farligt nära den retorik som FRA-lagens förespråkare tillämpar:

Det drabbar inte dom som inte har något att dölja....

Annat: Peter Andersson, Karin Berg, Anna Wikström

Per Gudmundsson skriver idag en lite märklig ledarkrönika i SvD. På ytan går han till attack mot Jan Guillous metoder och som han skriver, systematiska lögner. Men den gode ledarskribenten adresserar faktiskt i en bisatts något mycket intressantare.

Det intressanta i boken är hur Guillou blottlägger den systematiska lögnen som politisk metod. Politikers, rättsväsendets, andra journalisters, men inte minst egna, och den egna bokstavsvänsterns lögner.

Just lögnen i artikelformat är förrädisk. Branchkollegan DN hade för en tid sen en ledare och en artikel om FRA-motståndet som skulle emanerat ur olika dunkla PR-byråers spinn-doktorer. DN nämnde eller kommenterade inte med en rad den nätdebatt som blev reaktionerna på DN artikel och debatt. En känsla av olust spred sig då och ligger onekligen kvar. Varför då? Jo, i läsarens ögon har en ledare eller artikel en mycket högre trovärdighet än allt annat, i praktiken oavsett avsändare och att en politisk agenda smugit sig in i nyhetsrapporteringen.

Såväl SvD som DN Ledare har under det senaste året alltmer kommit att fungera som språkrör för, vågar jag påstå, framför allt neokonservativa och neoliberala intressen. DN:s roll i FRA-debatten förstår jag mig inte riktigt på men i övrigt är jag inte så förvånad.

Men ett problem som Per Gudmundsson själv medger är just lögnen från sådana som han själv. Så fort hans tankar och åsikter, som är sanna i hans värld, kommer på pränt blir det en sanning, en sanning att referera till och en sanning som sprids vidare. Det har hänt vid ett flertal tillfällen att Per Gudmundssons tankar och traumatiska funderingar har väldigt lite med sanningen att göra. En sådan tanke som upprepas från hans penna är att Lars Ohly (V) skall bli finansminister, hur ofta har jag inte hört att just detta måste vara sant för det stod i SvD? till saken hör bör nämnas att SvD står i en klass för sig rent journalistiskt, bättre källkontroll, bättre språk och en mer relevant nyhetsbevakning än sin större kollega DN, vilket får till följd att många läsare ser ledarsidorna som källor av samma kvalitet.

Mona Sahlin (S) ger klara besked dock men detta är ingenting som Hr Gudmundsson vill erkänna. Endast en ministerpost är given vid en valvinst. Statsministerposten. Givet denna fixering vid Mona Sahlin och Lars Ohly från Hr Gudmundssons sida bör han faktiskt överväga att söka professionell hjälp, det kan inte vara nyttigt för hälsan att häva ur sig så mycket spekulativa tankar hela dagarna. Och här kanske det nu nedtrappade presstödet kan hjälpa hr Gudmundsson att söka nya utmaningar.

Sedan den 1 januari i år har presstödet börjat fasas ut, intill dess uppbar SvD ett samlat presstöd om drygt 65 miljoner kronor per år. Det är fruktansvärt mycket pengar och någonstans tycker jag det är positivt att Alliansen tog tag i denna relik. För vill man sprida halvsanningar i nyhetsformat så får det ske utan hjälp av skattemedel. Oavsett om det är en höger eller vänster som står som avsändare.

Statsminister Fredrik Reinfeldt såg flera "stora svenska framgångar" i de slutsatstexter som låg på bordet inför eftermiddagens avslutande möte inom G20 i Pittsburgh rapporterar DN.

Jag kan faktiskt hålla med om att prestationen under nuvarande förutsättningar inte kan få något annat än godkänt, klimatfrågorna är för svåra i detta finansiella läge. Det kan vara den enda framkomliga vägen att gå nu med att låta G20 hantera de finansiella regelverk som erfordras för att skapa utrymme för klimat- och nedrustningsfrågor. Själv är jag tyvärr rätt pessimistisk om det är snabba resultat som förväntas, jämlikhet är viktigt när G20 möts och intrycket man vill förmedla är att detta är en klubb där alla deltar på samma villkor.

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Makten att påverka står i direkt proportion till hur stor ekonomi ledarna företräder. Överreglering av banksystemet och dyrare att låna av banken är några effekter man vill tala med väldigt små bokstäver om för det kan bli några av konsekvenserna av G 20-mötet i Pittsburgh. Ingen politisk ledare vill se en sådan utveckling eftersom detta skulle förlänga tiden för den reala ekonomin (t.ex. jobben) att nå normalnivåer.

Skrivningarna i dokumenten är bara rekommendationer i detta läge och vi får väl se vad som till slut landar i mer konkreta och mätbara åtgärder. Men.

Något som inte det talas så mycket om är de förskjutningar i den globala maktbalansen som börjar skönjas. USA är fortfarande världens största ekonomi men i mångt och mycket med lånade pengar. Och som alla vet är tid pengar så denna styrkeposition sker tills vidare med lånad tid.

Mer konkret kan man ana detta i Brasiliens vicepresident Jose Alencar som idag låter omvärlden förstå att kärnvapen är en nödvändighet för att försvara sina intressen. Ett sådant uttalande hade varit omöjligt för bara två år sedan varför denna händelse är lika remarkabel som logisk. Brasilien, Kina och Indien är i praktiken de enda länderna som klarat finanskrisen någorlunda och redan idag har återhämtat sina ekonomier.

Ingenting av detta kommer någon västpolitiker född att tillstå, det skulle få förödande effekter på den nationella självkänslan, det fortsatta byggandet av luftslott och förutsättningarna för att bli omvalda. Men i realiteten ser vi sakta men säkert hur ett nytt landskap formas, det gamla med sina luftslott lever på lånad tid.

Men ingen vill väl spränga alla dessa luftslott? För vad händer då?

DN2, Aftonbladet,

Kommunala chefer i Landskrona har utnyttjat socialbidragstagare till arbetskraft privat, avslöjar Landskrona Posten. Bidragstagarna fick fälla träd, städa och hjälpa till med flytt. Om de hade tackat nej riskerade de att bli av med bidraget. Nu ska kommunen utreda det inträffade rapporterar Aftonbladet och SvD.

Och det ligger inte långt ner i organisationen, tvärtom, två enhetschefer är de som totalt brustit i omdöme. Reaktionerna är lite olika men den jag reagerar på är svaret på frågan om kommunala chefer som utnyttjar bidragstagare fortsätta vara chefer?

— Ja det kan hon (i detta fall min kursivering) svarar Cecilia Brorsson, kommunalråd (M).

Ett något annorlunda svar ger Niklas Karlsson, oppositionsråd (S) som kommenterar händelsen så här:

Statarsystemet i Sverige avskaffade 1945, nu håller den borgerliga treklövern och sverigedemokraterna på att införa det igen. Det man nu tvingar människor med socialbidrag till är allvarligt och förnedrande.

Kan kommunala chefer som utnyttjar bidragstagare fortsätta vara chefer?

— Det är en fråga för vuxennämnden. Jag kan inte svara på det.

Vad ska man säga? Nu vet vi hur Alliansens "LYFT"-jobb kommer att utvecklas. För det är just det som är syftet, sysselsätta arbetslösa med dikesgrävning etc. Till detta kan vi numer lägga till städning inför den elitens fester. Jag trodde i min enfald, precis som Niklas Karlsson (S), att vi avskaffat statarsystemet och livegenskapen. Och att alla åtgärder fokuserar framåt, på det samhälle vi vill skapa istället för att främja en murken nepotism.

Tydligen inte.

DN/Synovates mätning visar att väljarnas förtroende för Fredrik Reinfeldt har ökat kraftigt i samtliga ”grenar”, samtidigt som det rasat för oppositionsledaren Mona Sahlin (S). Henrik Brors, som även han kan sälla sig till skaran sosse-hatare i sällskap med Per Gudmundsson (SvD) och PJ Anders Linder (SvD) har skrivit under artikeln. I partisympatimätningarna är det dock relativt jämnt läge mellan de politiska blocken med fördel Rödgrönt.

När det gäller DN så kommer jag kraftigt överväga om jag inte i fortsättningen i likhet med att sätta ut partibeteckningarna efter namnen göra detsamma. Fast då använda mig av (BA). Beroende av Alliansen. Man fortsätter sitt politiska fempunktsprogram på ledarplats och jag funderar på om inte DN är på väg från att ha varit oberoende liberal till att förpassas till en simpel partimegafon. Om det nu visar sig att likheterna med Alliansens valplattform är mer än 50 procent finns det skäl att överväga om (DN) skall uppbära presstöd i framtiden. Jag börjar bli mer och mer benägen att vilja skrota det helt ju mer jag läser vissa tidningars hantering av nyhetsflödet. Men åter till undersökningen.

– Valstrateger brukar ju säga att val handlar om framtiden, inte om hur en regering skött sig. Man kan förlora val på historien, men man kan inte vinna val på den. Därför är det viktigt hur väljarna ser på Reinfeldts och Sahlins vision om framtiden.

säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring.

Just historien är lite intressant. (M) verkar göra allt för att skriva om den. Man raderar tidigare utfästelser från internet, man debatterar 2005 års (S)-budget istället för sin egen, man ändrar beräkningsmodeller för arbetslösheten, ja det finns fler exempel att ta av. Och man har ett litet litet aber med den minsta av sina partners, (KD). Farligt nära fyra procent och med en faiblesse för att pröva murkna vägar.

Det vore fel av mig att inte säga att siffrorna är bekymmersamma. Det är dom. Men någonstans så finns det ett glapp mellan förtroendet för personen Reinfeldt och politiken han för. De Rödgröna leder i opinionsundersökningarna och Hanne Kjöller (DN) nämner sannolikt varför när hon skriver

...väljarna – som i högre grad än det politiska ledargarnityret känt av krisen inpå bara skinnet – inser att fagra ofinansierade löften är en dålig snuttefilt i ett skarpt läge.

För det kanske är så. Väljarna kanske ser igenom Alliansens ofinansierade reformer emedan Mona Sahlin (S) varit rak och sagt att det kommer att krävas skattehöjningar.

Tredje söndagen i september 2010 vet vi.

Även jag har ryckts med i nätdebatten om utanförskap. En debatt som vanlig media tycks lämna därhän, även så Allians-bloggare.

Det sistnämnda är förståeligt. Via Alliansfritt finns en länk till (M) definition av utanförskapet. Värt att notera är att denna sida av en ren händelse tagits bort från (M) hemsida men låg kvar som cashad kopia på nätet. Där kan vi i alla fall läsa följande:

Förra året var det runt 1 miljon människor som vare sig hade ett arbete eller var heltidsstuderade utan att samtidigt söka arbete. Men utanförskapet är så mycket större än så. Att vara sjuk och borta från sin arbetsplats under lång tid kan för många betyda isolering, avsaknad av arbetsgemenskap och tillhörighet. Dessutom tillkommer alla de som har ett jobb men egentligen vill arbeta mer än de kan på grund av arbetsmarknadsskäl. Att arbeta deltid innebär ofta att man inte klarar sin egen försörjning och blir beroende av andra. Och det är framför allt kvinnor som arbetar deltid.

Vänta lite nu…. ”Att arbeta deltid innebär ofta att man inte klarar sin egen försörjning och blir beroende av andra” säger (M).

Det vi sett av reformer och striktare regelverk innebär att du lever i ett oacceptabelt utanförskap om du är sjuk, arbetslös eller förtidspensionär. Du kan sannolikt inte välja om du blir långvarigt sjuk, din arbetsgivare går i konkurs men den hänsynen finns inte.

Om man däremot väljer att vara beroende av vårdnadsbidraget så är med andra ord detta ett acceptabelt utanförskap eftersom det är Alliansens officiella politik. Denna form av bidrag leder med andra ord till ett bra utanförskap. Eller? Alliansens ursprungsdefinition omfattar även de som uppbär vårdnadsbidrag.

Denna grupp av bidragstagare torde vara de enklaste att få in på arbetsmarknaden om vi nu skall vara konsistenta och följa Alliansens ursprungsdefinition (som råkar vara (M)). Hur? Stryp det!

Det är tydligen skillnad på utanförskap och utanförskap. Om något händer i mitt liv som förhindrar mig från att jobba är det oacceptabelt, om jag däremot väljer ett utanförskap själv är det acceptabelt. Eller?

… är en rad ur Evert Taubes ”Calle Schewens vals” och kan väl konstateras tillhöra det svenska kulturarvet. Lättsamma ballader som svenska folket tagit till sitt hjärta.

Just första halvan av strofen tycker jag passar in på något annat i svensk kulturdebatt. Göran Hägglund, (KD). För någonting har hänt i de kopplingar mellan tanke och ord som kommer ur hans mun och penna. Katrine Kielos skriver en roande ledarkrönika i Aftonbladet på detta och jag väljer att ta vid.

I DN går han till generalangrepp mot den svenska kultureliten som enligt sagde Hägglund består av vänsterorienterade djup elitistiska akademiska kultursnobbar som inte begriper vad ”vanligt folk” vill ha och som explicit påtvingar detta vanliga folk allehanda, ur (KD) horisont, oönskade värderingar. Värderingar som lika lön oavsett kön och andra genus-relaterade företeelser.

Men någonting har brustit totalt nu när biblioteken, med dess sannolikt djupt vänsterindoktrinerade personal, nu tvingas rensa i sin bokflora av utrymmesskäl. Biblioteken anpassar sig (hör och häpna Hr Hägglund) till vad ”vanligt folk” vill läsa och det visar sig konstigt nog att ”tyngre” litteratur nu får ge plats för lättare prosa som Liza Marklund, Stieg Larsson etc. Göran Hägglund (KD) förfasar sig över detta på Newsmill och ger uttryck för att bibliotek endast skall vara en slutstation för böcker som sällan läses. Och därmed tillse att mindre bemedlade, som inte har råd att köpa böcker, endast är hänvisad till denna av Hr Hägglund uppskattade litteraturen.

Som sagt, något har totalt brustit hos Hr Hägglund, eller så säger han precis vad han funderar på. Å ena sidan känner han sig hotad av en odefinierad vänstersympatiserande kulturelit, å andra sidan tycks han ha mycket starka synpunkter på den typ av litteratur som vanligt folk lånar på biblioteken. Hr Hägglunds retorik påminner mig om något jag läste i en historiebok om ett Europa på 1930-talet. Om statsledningar som definierade vad god kultur var för dess folk.

Det brinner sannerligen i toppen. Inte bara martallens topp.

Transparency International rankar varje år något som kallas korruptionsindex, Sverige ligger idag på tredje plats efter Nya Zeeland och Danmark. Men ju mer jag läser på bloggar och i traditionell media, ju mer tveksam blir jag till om detta index förmår att vara heltäckande.

I mitt tidigare inlägg skrev jag en del om (M) ovilja till transparens i partistödet, (KD) har samma uppfattning som (M) så de är inte ensamma i denna rätt, i mina ögon, murkna syn. Dessa partier står ensamma då (C) och (FP) har samma syn som oppositionen. Lars-Ericks, oberoende lliberal, kommentar kan jag i mångt och mycket sympatisera med men den i sig kräver en egen debatt.

Jag vill ta debatten ett steg till, och gräva lite djupare och bredare. I Regeringsformens förarbete från 1963 stadgas om grundprinciperna för vårat folkstyre. Det skall baseras på engagemang och en representativ demokrati som i sin tur ställer krav på att vårt politiska ledarskap kommunicerar på ett sätt som med fördel kan användas i gymnasieskolans undervisning.

Den ovilja som nu börjat framträda att använda entydiga konsekventa beräkningsmodeller av utanförskapet går med andra ord stick i stäv med lagstiftarens intentioner. Antingen är det omedvetet taktiskt trixande eller också är det… korruption. Nämn saker vid dess rätta namn för det är vad det är. Expressen har på ledarplats även dom reagerat men slänger in en del politiska dribblingar anser jag.

Det andra jag reagerar på är hur åtminstone ett parti rensar ut obehagliga tidigare ställningstaganden och citat från sina hemsidor. Jag väljer att inte skriva ut vilket parti utan länkar här till källan eftersom jag vill att vi skall kunna ta diskussionen ur ett politiskt obundet perspektiv.

Jag ser två rörelser som jag starkt ogillar. Dels ett dribblande med siffror och beräkningsmodeller som gör det svårt för den enskilde väljaren att värdera utfallet av en förd politik. Dels att vissa partier aktivt tvättar dels sina egna sidor på uttalanden man ångra men även söker tvätta andra öppna källor som Wikipedia, jag har skrivit om det här. Det finns en vilja att lägga sanningen tillrätta.

Men dessa rörelser nås inte av Transparency Internationals mätningar men fräter på demokratins själ. Förakt och misstänksamhet göds för varje krumbukt och varje förnekelse att redovisa faktiska sakförhållanden. Det har gått så långt och nått sådana höjder att inte ens traditionell media alltid hänger med. Antalet grävande journalister och skribenter som Lars Adaktusson, Jan Josefsson, Robert Aschberg, Peter Kadhammar, etc blir allt färre av rena kostnadsskäl. Media dräneras på kompetens och riskerar på sikt bli ensidiga TT/Reuters rapportörer i nyhetsflödet och på ledarplats politiska megafoner.

Jag anser att vi måste ta tag i denna debatt ”head on”. Vi riskerar att glida in i ett samhälle som präglas av idéer om jubileums- och återvalsfonder samt skruvat informationsflöde till dom som borde ha makten. Medborgarna.

Konstruktioner och kultur som återfinns i Robert Mugabes jubileums- och återvalsfond hör inte hemma här.

Bloggat: Alliansfritt 1, 2, 3, 4

Den finländska politiken befinner sig i kris vilket jag skrev om igår, den värsta på årtionden. Det talas om att demokratin är hotad, om att regeringen förlorat sin förmåga att fungera och om väljarnas förlorade förtroende. Kravet på nyval har prövats. I går nöjde sig oppositionen med att begära statsminister Matti Vanhanens avgång.

I centrum för skandalen finns konkursboet efter fastighetsbolaget Nova. Konkursförvaltaren kräver det finländska Centerpartiet på drygt en miljon kronor, pengar som tidigare betalats ut i hemligt kampanjstöd. Aftonbladet skriver en Ledare som manar till eftertanke, eller borde göra det hos några partier.

Vad rör det oss? Tämligen mycket. I affärens kölvatten har partier och politiker tvingats offentliggöra sin finansiering, och rader av tveksamma historier har kommit till ytan. Politiker som använt sitt inflytande för att dela ut bidrag åt sig själva, sponsrade 60-årsfester och läglig glömska.

Som en tanke kommer bilder upp av Nyamko Sabuni (FP) som helt plötsligt tycker att hon som minister kan låta sig bjudas till Michael Bindefelds tämligen påkostade tillställningar. Mer erfarna i spelet som Adehlsson (M) och Sahlin (S) betalar själva för att markera sitt oberoende.

En annan bild som ofrånkomligen biter sig fast är (M) metoder att generera kampanjbidrag. Att låta stora donatorer träffa Fredrik Reinfeldt (M) under "avslappnade" och framför allt slutna former för att diskutera politik luktar härsket. DI:s artikel från 2006 är synnerligen aktuell, så här säger en (M)-medlem själv om detta förhållningssätt:

– Det är till för dem som vill skaffa sig en kanal in i partitoppen, utan att behöva gå den vanliga vägen genom partiet.

Om detta inte är korruption och att köpa sig en gräddfil på andras bekostnad vet jag inte vad definitionen på det senare är. Jag tycker att det finns alla skäl i världen att börja ta fram ett regleverk för de politiska partierna. Hemliga finansiärer och personer som agerar i bakgrunden hör inte hemma i en demokrati. Och, med Per Schlingmans (M) alltmer enträgna personvalspropåer kan jag bara sluta mig till att han personligen vill driva vår parlamentarism i en korrupt riktning. Han kan i alla fall inte ducka för de problem som finns i vårt östra grannland eller den som finns i hans egen partiorganisation.

Vad vilja (M)? (M) är det enda av de mer tongivande partierna som motsätter sig en transparans. För att nu travestera på den av (M) framforcerade integritetslagstiftningen, vad har man att dölja? Har man inget att dölja så är det väl ingen "big hazzle".

Eller är det så att (M) vill importera andra bra idéer från andra länder? En sådan konstruktion skulle kunna vara Robert Mugabes jubileums- och återvalsfond.....

Fick reda på att oppositionen börjat reagera på det sammelsurium av olika statistiska definitioner som Alliansen använder sig av. Jag har funderat en längre tid över detta då vissa nya begrepp florerat och när jag väl lärt mig dessa så byts dom ut utan föregående varning. Sven-Erik Österberg (S) försökte senast idag bringa någon rätsida i detta under Riksdagens frågestund.

Moderaternas egen definition, som man använt sedan 2005 är nu uppenbarligen i någon form under förändring. Varför? Riksdagens utredningstjänst har låtit använda (M) definition till att få fram hur det ser ut idag. Och, siffrorna förskräcker vilket du kan se nedan.

Jag tycker det är direkt osmakligt att lansera ett begrepp och sedan, när siffrorna inte stämmer med den bild man själva vill visa upp, antingen inte kännas vid detta begrepp eller med mumlande förklaringar söka nya beräkningsmetoder.

Om inte detta uppenbara försök att måla världen i färger som inte finns är bedrägligt beteende eller att medvetet förvilla väljarna så är det bäst att Sven-Otto Littorin (M) har en mycket bra förklaring. Som vilar på akademiska och vetenskapliga grunder. Det är inte utan att Riksdagsledamoten Eva-Lena Janssons (S) funderingar över hur det står till med den nationalekonomiska kompetensen kan visa sig välbefogade.

Det känns ungefär lika lätt att få ett rakt svar av Alliansen som att jaga rådjur i snårskog och dimma. Man hör en massa läten men det är omöjligt att riktnings- och avståndsbedömma vad som sker och vad det är som får det att låta.

Den metoden duger inte i en demokrati, detta beteende hör hemma i statsskick med andra traditioner.

Alliansfritt

Alliansregeringen har valt passivitet framför handling. En rödgrön regering kommer däremot att återföra Sverige till en tätposition i nedrustningsfrågorna. Det är ytterligare ett besked om vår gemensamma utrikespolitik, skriver Mona Sahlin (S), Lars Ohly (V), Peter Eriksson och Maria Wetterstrand (MP) på SvD Brännpunkt. Man skriver bland annat följande:

Sverige har haft tyngd och trovärdighet i FN-frågor och nedrustning. Det har åstadkommits genom tydliga politiska prioriteringar. Dessvärre har den borgerliga regeringen valt passivitet framför handling, både när det gäller nedrustning och tyvärr även FN.

Hans Blix har utarbetat konkreta förslag inom den så kallade Blixkommissionen för nedrustning av nukleära, biologiska och kemiska massförstörelsevapen. Carl Bildt har visat ett kompakt ointresse för kommissionens arbete. Bildt har avvisat möjligheterna att använda dess förslag för ett förstärkt svenskt nedrustningsarbete.

Jag håller med i stora drag. Artikeln är ändå ganska konkret vad avser Blix-kommissionens förslag vilka jag bedömer som en framkomlig väg. Och jag ser positivt på att även Lars Ohly klarar av att skriva på.

Men mer konkret kommer det att innebära en del annat på hemmaplan som inte framgår men som definitvt måste hanteras. FOI (Försvarets Forsknings Institut) kommer att spela en avgörande roll då dessa är en av världens främsta fristående militära forskningsinstitutioner. Vi har, sedan Olof Palmes tid, haft ett kompetensövertag och något att erjuda för att få driva våra hjärtefrågor. Så även att vi har en egen vapenindustri med "storsäljare" som Excalibur, Archer, AT4, 40/48:an etc.

Hur konstigt det än kan låta så kommer vår vilja till att bidra till nedrustningen komma att kräva att vi bibehåller det vi har. Annars kommer vi inte till förhandlingsbordet utan kommer snällt att få sitta på läktaren.

Hur det blir med det återstår att se, men jag tror nog att de Rödgröna kan komma att lyckas hantera detta. Politik är inte bara ideologi. Det är även pragmatik.

DN fortsätter med vad jag kan se sitt partipolitiska program, förvillande likt (FP) mer neo-liberala varianter men inte utan inslag av (M). Idag är det säkerheten som avhandlas. Man skriver i ingressen att Sverige behöver skärpa sin inre och yttre säkerhet, att varken rättsstaten eller försvaret fungerar tillfredsställande och att den personliga integriteten naggas ständigt i kanten.

Det är svårt att inte sympatisera med detta men när det gäller det militära försvaret så försvinner det som kan vara bra i att den som skrivit avsnittet brister i analys och faller i populistiska och grunda slutsatser.

Man skriver följande:

Gå med i NATO. Svenskt försvar är inte längre bara svenskt, i internationella säkerhetsoperationer samverkar Sverige med andra, både EU- och Natoländer. I närområdet byggs en nordisk samverkan. För dessa uppgifter behöver Sverige utbilda och öva soldater och skaffa utrustning. Ytterst är dock försvaret av vårt eget territorium vår försvarsmakts främsta uppgift. Den är långsiktig och kan inte underordnas internationella insatser.

Att det säkerhetspolitiska landskapet nu i grunden förändras bekommer inte författaren. Engagemanget i Afghanistan talar sitt mycket tydliga språk avseende problematik och slitningar. Till detta kommer USA, tidigare primus motor, allt hackigare och skakigare förutsättningar samt intresse. Internationell samverkan ja, men jag är inte övertygad om att NATO är rätt väg.

Det är hög tid att det gamla värnpliktssystemet skrotas. Försvaret måste ha välutbildad och motiverad personal. Det kräver en befälskår som är aktiv på fältet och har internationell tjänst som villkor.

Nej säger jag, redan idag har FM en mycket bristfällig koppling till samhället, den blir allt svagare. Internationella erfarenheter pekar på ständiga vakans och rekryteringsproblem då FM(Försvarsmakten) skall konkurrera med den övriga arbetsmarknaden. FM risk att endast få bottenskrapet som arbetsmarknaden har att erbjuda. Risken är överhängande vilket ytterligare kan komma att försvaga förankringen och FM budgetpost.

Försvarsmateriel ska kunna köpas på marknaden, en inhemsk försvarsindustri har inte längre ett egenvärde. En naturlig och önskvärd följd av försvarets omvandling är att Sverige formellt ansöker om medlemskap i Nato, som vi redan samarbetar nära med.

Här har DN inte begripit någonting av materielförsörjningsprocessen eller Sveriges internationella förutsättningar. Till att börja med är Sverige en liten marknad varför vi hamnar sist i kön för materiel som står till buds på denna marknad. Ett exempel kan ses i reportage från Afghanistan. Varför tror DN att våra soldater har fel färg på skyddsvästarna? Det finns inte tyg till salu på marknaden i de relativt små mängder som vi behöver. De stora länderna, USA och Storbritanien dammsuger marknaden på detta. Ett annat exempel är de omtalade helikoptrarna som kommer att ha tagit 19 år från beställning till leverans. Vi kommer inte kunna bli en prioriterad kund utan kommer vackert få vänta på vår tur. När leverantören behagar.

En annan aspekt är att DN ser svensk diplomati som det skäl att vi, trots vår ringa storlek, får oproportioneligt stora möjligheter till att sitta med i rätt sammanhang. Så är det inte, att ha en egen försvarsindustri öppnar dörrar och är en förutsättning för en plats i diplomatins elitserie. Oavsett vad man kan tycka om detta förhåller det sig på det sättet. Fråga Urban Ahlin (S) och Carl Bildt (M). Jag vågar påstå att jag vet att de är av en annan uppfattning.

Men programmet? Märkligt tilltag men styrker bilden av en allt mer uttalad politisk agenda.

SvD/Korseld ställer frågan till Mona Sahlin (S) som jag och sannolikt fler med mig väntat på att få ställa och framför allt ett svar.

Vad händer om ni hamnar i regeringsställning, kommer ni att riva upp lagarna då? Och i så fall vad kommer att ersätta dem?

– Vi , vänsterpartiet och miljöpartiet har ju lämnat ett gemensamt besked om FRA, att vi fortfarande är missnöjda med regeringens förslag. Vi tycker att man ska göra om från början - göra rätt. Vi kommer att riva upp den nuvarande lagen och ersätta den med en annan. Hela diskussionen har ju handlat om hur man garanterar integriteten.

– När det gäller FRA så handlar det om att integritetsfrågorna måste bli starkare. Där har inte regeringen skött det, det är under all kritik.

Personligen anser jag att mycket klarare kan det inte bli, att sedan vår motion står mot Stockholms AK motion ser jag numer som en rent akademisk fråga. Men jag måste ta tillfället i akt och fråga Alliansen var deras alternativ är?

Hr Federley (C), frk Johansson (C), hr Sigfrid (M) och fru Ohlsson (FP) har en del jobb kvar att göra och deras framgång lämnar en del övrigt att önska. Jag, och fler med mig, inväntar Alliansens store ledare, Fredrik Reinfeldts besked i frågan. Jag misstänker dock att de som inväntar ett klart besked därifrån gör bäst i att hitta på något annat.

Det kan visa sig vara slöseri med tid.

Jag kan inte släppa min irritation över Göran Hägglund (KD) när han i sin desperation över att ligga så pass nära vår parlamentarism stupstock, kamrat 4 procent, nu övertagit rollen som reaktionär revolutionär, och rasar mot de vänsterdominanta kulturradikaler i Stockholm som jävlas med ”verklighetens folk” i DN. Varför han ör detta är inte svårt att se, sannolikt i någon form av desperat försök att attrahera vad han uppfattar som värdekonservativa (M).
Utspelet på DN Debatt måste dock vara det kraftfullaste skottet i foten i modern tid för att citera Niklas Ekdahl i DN.

Göran Hägglund raljerar friskt över genusperspektivet när han skriver följande efter att ha sågat kulturelitens påstådda akademisering av genusproblematiken:

Minns också den förre Jämo:n Claes Borgströms uttalande för en tid sedan, att svenska mäns kvinnosyn kunde liknas vid talibanernas – och kvinnornas kvinnosyn också för den delen.

Hela artikeln känns sunkigare och murknare för var gång jag går igenom den. Och, jag är inte längre förvånad över att Anna Anka erbjöd sina insikter om ett verkligt vanligt liv till just (KD) eller att (KD) partisekreterare välkomnade henne (innan kvinnoförbundet vaknade till liv).

Under fem år av mitt liv kom jag att arbeta med skydd av misshandlade kvinnor, barn som utsatts för sexuella övergrepp (grov våldtäkt) av närstående och annat som finns i vår vardag. Osynligt för många men i allra högsta grad verklighet för de utsatta. Göran Hägglund (KD) anser att allt detta är tillskruvade akademiska vänsterteorier som har väldigt lite med ”verklighetens folk” att göra. Att detta folk är ointresserat vad som kvinnor, barn och äldre utsätts för i termer om våld och utnyttjande.

Han ger därmed uttryck för en mycket märklig syn när han samtidigt vill lagstifta om att vi skall hjälpa vår nästa. Svenska vanliga misshandlade kvinnor tycks i Göran Hägglunds värld blöda bäst ifred vid det egna köksbordet. Jag har hämtat detta sista citat från Ann-Charlotte Marteus utmärkta artikel i Expressen. Annars skriver Andres Boonstra väl i SvD.

Nej, ju mer jag läser och förstår av detta partis murkna kvinno- och samhällssyn, ju mer önskar jag att kamrat fyra procents lie förpassar dessa folkets företrädare till deras alldeles egna vanliga köksbord för att reflektera över hur ett alldeles vanligt samhälle faktiskt ser ut.

I Finland växer skandalen om hur landets politiker har finansierat sina valkampanjer. Politiker avgår nu från ledande poster i organisationer där de kunnat ge sig själva kampanjpengar. Och nu börjar man tala om nyval till den finländska riksdagen rapporterar SR.

Två finländska politiker, båda tillhörande Centerpartiet, lämnar nu sina förtroendeuppdrag i organisationer vars pengar har använts för att stödja dem i de senaste riksdags-, kommunal- och EU-valen. Huvuden börjar nu rulla då lojaliteter kan ifrågasättas.

I sammanhanget tycker jag det finns skäl att nu aktivt börja driva frågan om transparans i de olika politiska partiernas finansiering. Det är nu bara (M) och (KD) som aktivt motsätter sig detta och i min värld är detta nog för att ett stänk av obehag fastnar.

När skall våran demokrati med fog kunna kallas för just demokrati?

SvD Claes Arvidsson fortsätter sitt monotona hackande i skattefrågan och ifrågasätter inte helt oväntat (S) positionering. Han anför en rad olika fördelningar och siffror men jag anser att antingen är han rent obegåvad med sitt perspektiv att granska enskilda poster eller så önskar han en annan regeringsform.

I regeringsformens, vår grundlag, andra kapitels första paragraf stadgas följande:

Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.

Så står det i vår grundlag och det är den bild av vilket samhälle vi skall leva ii som vi gemensamt beslutat i demokratisk ordning.

Personligen börjar jag bli rätt trött på det stuprörsperspektiv som framför allt SvD och DN ledarredaktioner driver. Jag anser att det ger en spegelbild av deras egna rätt torftiga förmåga till samhällsanalys.

Debatten borde istället vända på den logik som framför allt SvD ledarredaktion ger uttryck för. Först definiera vad som skall vara ett allmänt åtagande och vilket som skall vara ett enskilt ansvar. Därefter kan vi diskutera finansieringen i form av skatter och avgifter.

I det näringsliv som ledarredaktioner och framför allt Alliansen säger sig hylla är det precis så man bygger upp en affärsplan.

Hur svårt kan det egentligen vara att vända på logiken? Eller, är det så simpelt att det är svårt att lära gamla hundar sitta.....

Annat: Peter Andersson

Storbritannien är berett att minska sin kärnvapenkapacitet som en del i de globala nedrustningsansträngningarna rapporterar SvD. Detta besked går hand i hand med President Barack Obamas beslut att att dra tillbaka planerna på en kontroversiell robotsköld i östra Europa (bland annat SR). Beslutet hyllas av många demokrater, medan kritiken är stark från republikanskt håll.

Även i dessa länder är nu försvaret på väg att bli en budgetpost som andra, inte helt olikt utvecklingen i Sverige även fast vi slog in på den vägen av andra skäl än som effekt av finanskrisen. Gordon Brown och Barack Obama kommer nog aldrig att direkt vilja erkänna detta men detta är realpolitik. Inget annat.

För USA och Storbritannien är situationen annorlunda än för Sverige dock. Dollarns hegemoni i världshandeln har byggts upp med ett starkt försvar. Nu monteras detta ned sakta men säkert, och att Storbritannien är USA:s viktigaste allierade på den euroasiska kontintenten är ingen nyhet.

Jag försökte tidigare beskriva de säkerhetspolitiska effekterna av finanskrisen, och de kommer nu slag i slag. Vi kommer sannolikt under vår livstid nu få se hur ett nytt säkerhetspolitiskt landskap växer fram. Vinnare och förlorare i detta landskap?

På vinnarsidan kommer vi se Kina och Brasilien är mitt grundtips, var Ryssland återfinns är mer oklart vilket även gäller EU, gas och energipolitikens riktning kommer vara avgörande i hur våra relationer balanserar med Rysslands politiska viljeinriktning. USA kommer att få markant mindre inflytande men under överskådlig tid vara en av fler poler i en multipolär världsordning.

Jag tror att vi gör klokt i, trots vad Marie Hafström anför i stödutredningen, att behålla FOI intakt en tid framöver. Den kompetensen kan behövas snarare än vad vi anar och att slopa värnplikten kan visa sig vara ungefär det sämsta vi gjort.

I finanskrisens skugga

Ledarna för USA och Kina – världens största utsläppsländer – spelade huvudroller när de på tisdagen för första gången deltog tillsammans i ett internationellt klimatmöte. Men det räckte inte för framsteg mot ett nytt klimatfördrag. USA-senaten har nu i praktiken övergett allt hopp om en klimatlagstiftning i år. Chansen för ett nytt klimatavtal i Köpenhamn minskar avsevärt när president Obama inte har ett kongressmandat i ryggen.

"För varje dag som går utan att vi vidtar åtgärder kommer konsekvenserna bli svårare. För oss alla", slog statsminister Fredrik Reinfeldt fast i sitt tal på FN:s klimattoppmöte i New York som även konstaterar att förhandlingarna är nära ett dödläge.

Jag tycker uppriktigt synd om Fredrik Reinfeldt (M). Det som skulle ha blivit hans triumf under ett EU-ordförandeskap som präglats av kaos ser nu ut att grusas. Men som alltid spelar USA:s inrikespolitik en roll i utrikespolitiken, med val till kongressen under 2010 är det inte ens säkert att det ens under nästa år kan bli något. Och. Ett klimatavtal kommer alltid komma i andra hand i detta land där försvaret av den amerikanska livsstilen går före allt annat.

USA är en "suburban economy" som i mångt och mycket bygger på två bilar per hushåll och en ganska rudimentär kollektivtrafik. Detta, och försvaret av amerikanska jobb, kommer att gå före. Och om inte annat så gestaltar en av amerikansk utrikespolitiks främsta nestorer, Henry Kissinger, detta väl i ord:

USA har inga vänner, USA har bara intressen.

Men, jag tror ändock att vi inte ska tappa modet helt. Trots detta så finns det helt uppenbarligen en vilja. Dock tror jag att Fredrik Reinfeldt nu har en, i viss mån tveksam, personlig erfarenhet av Henry Kissingers sanning, trist bara att han målade upp en så ljus bild för sig själv för ett halvår sedan. En liten fundering kring hur Carl Bildt har agerat, han om någon bör ha en viss erfarenhet att ränder går sällan ur hur som helst. Men jag lider helt uppriktigt med vår statsminister en sån här dag. Oavsett var blockgränser går.

Ränderna i USA:s förhållningssätt till världen i övrigt går inte ur hur som helst.

DN, DN2, DN3,

Peter Andersson, Kent Persson

Arbetarrörelsens Tankesmedja släppte idag rapporten ”Hur helig är blockpolitiken?” där det bland annat framgår att kommuner och landsting är pinsamt dåliga på att informera om vilka partier som styr och vilka som befinner sig i opposition.

Rapporten manar till viss eftertanke och det jag fastnar för är den implicita kritik som finns över polariseringen i svensk politik samt hur otydligt de granskade kommunerna och landstingen kommunicerar hur de faktiska maktförhållandena ser ut.

Åtta av 20 landsting berättar nästan ingenting på sina hemsidor om den politiska styrningen och blir därmed underkända i Tankesmedjans betygssättning.
.
Rapporten beskriver hur politiker i kommuner och landsting oftare än man tror söker samförstånd över parti- och blockgränser. Den trenden har förstärkts från 2007 fram till i dag, konstaterar rapportförfattaren Ove Andersson, kanslichef i Arbetarrörelsens Tankesmedja:

– I en rad kommuner har det visat sig att framförallt mittenpartierna Centern och Folkpartiet tröttnat på att samarbeta med Moderaterna, som med mer ideologiskt inriktat styre i finanskrisens spår hellre skär ner i vård, skola och omsorg än går med på skattehöjningar.

Men han adresserar en annan fråga, hur detta slår och kan slå på riksplanet:

– Vad gör partierna om Sverigedemokraterna tar sig över 4-procentspärren och får vågmästarläge i riksdagen? Kan och törs statsminister Reinfeldt sitta kvar? Besked saknas. Mona Sahlin har sagt ifrån att hon inte under några omständigheter tänker regera med stöd av SD. Vilken blir lösningen, i så fall? En blocköverskridande regering bestående av Socialdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet (som om senaste Sifo skulle bli valresultat får sammanlagt 50,2 %)?

En förklaring till denna mer pragmatiska syn tror jag ligger i att ju närmare väljaren en politiker befinner sig, desto mer pragmatiska blir lösningarna och därmed förutsättningarna för att bryta blockgränser.

Det antagande som Arbetarrörelsens Tankesmedja gör, anser jag, skulle i förlängningen kunna innebära ett återtåg för de socialliberala krafterna i (FP) som idag för en tynande tillvaro. Jag skulle personligen välkomna en sådan rörelse även fast jag inte skulle kunna tänka mig att byta parti. Lagt kort ligger, det finns inget parti som kan försvara John Rawls på ett bättre sätt och (FP) har, ända sedan Ola Ullstens dagar, förflyttat sig mellan de socialliberala, batongliberala och det neoliberala positionerna med en oroväckande hög hastighet. Detta, och det sedan Per Ahlmark (FP) totalt okritiska stödet för Israelisk annektering av ockuperad mark, gör att (FP) kan vara en bra, men inte helt pålitlig, samarbetspartner inom områden som sjukvård, utbildning och omsorg.

Men nu är vi inte där, lagda kort ligger inför valrörelsen 2010, och de första att gå under (läs: uppätna av (M)) i det samarbete som manifesterades 2005 kommer mest sannolikt vara (C) och (KD). Den förra som konsekvens av att vara en rätt rutten och misslyckad vakthund av integriteten, den senare för sina allt mer bisarra ställningstaganden som självutnämnd representant för verklighetens folk.

Hur länge (FP) kommer att hålla emot? Vet inte, men jag kan försöka mig på en liten högst personlig gissning: Det finns några få socialliberaler kvar i (FP) partistyrelse, men de är nu till åren komna och nyrekryteringen går trögt. De som skulle kunna axla manteln för framtiden manövreras ut i ett tidigt stadium i sina politiska karriärer av de mer batong- och neoliberala krafterna.

Personligen tror jag att ett uppbrott från blockpolitiken skulle vitalisera svensk parlamentarism. Alla partier skulle då få utrymme att profilera sig tydligare och det skulle framför allt ligga i de minsta partiernas intresse; (V), (C) och (KD). På alla nivåer.

DN Ledarredaktion medverkar för närvarande inte till att vara den granskande makten utan har sedan en tid övergivit sin roll till förmån för något som kan liknas ett partiprogram. Fem punkter för…. den ena och den andra av ledarredaktionernas hjärtefrågor.

Sammantaget är detta program avsevärt mer substantiellt än många andra partier som (PP) och (SD) men jag ställer mig tveksam till greppet. Varför detta grepp? Strävar man efter att göra en politisk karriär mer öppet nu? En helt förflugen tanke är vilken blomma man skall välja till partisymbol, jag vet inte riktigt hur en äkta asfaltsblomma ser ut men (DN) kanske kan skaka fram ett exempel.

DN misslyckas, i likhet med de flesta politiska partierna, skapa någon bredare bild av vilket samhälle man vill åstadkomma. Och precis som de politiska partierna har man idag hakat upp sig på skatterna. Inledningen, att Sverige har världens högsta skatter, skulle kunna vara hämtad från vilket Alliansparti eller neoliberalt som helst och vem vill betala mer skatt bara sådär? Inte utan en viss opportunistisk missnöjesklang kan jag tycka. Viktigare är, anser jag, att formulera vad samhället skall vara och sedan definiera organisation och finansiering. Vad som skall vara ett offentligt åtagande och vad som är den enskildes ansvar. Men jag ger trots detta DN rätt på en central punkt:

Skattesystemet i sig.

Sedan den stora skattereformen har bägge politiska läger kladdat till det nuvarande systemet. Avdragsdjungeln närmar sig ett sammelsurium av kryphål och definitioner som inte ligger det gamla långt efter.

(DN) partiprogram kan du annars i sin helhet läsa nedan men man har missat det viktigast politikområdet om man ska göra anspråk på en politisk karriär: Jobben.

Fem punkter för välstånd
Fem punkter för jämställdhet
Fem punkter för Europa
Fem punkter för kunskap
Fem punkter för skatterna

Men som sagt, undrar hur (DN) partisymbol kommer se ut.

Skådespelaren George Clooney är en ”kommunistsopa” och komikern Nour El-Refai en ”feministsubba”. Någon eller några på riksdagen har ägnat sig åt omfattande smutskastning på nätet rapporterar TV8, SvD, DN och Expressen.

Man har lyckats spåra IP-adresser till riksdagen och konstaterar att trafiken skett på arbetstid.

Jag har varit djupt tveksam till integritetskränkande lagstiftning av medborgarna i tidigare postningar. Och är det fortfarande. Jag anser dock att det finns mycket goda skäl riksdagen att gå till botten med detta. Ryktesspridning från en dator som tillhör vårat högsta beslutande organ är ett hot mot respekten för denna institution. Om nu riksdagen stiftat lagar som gör detta möjligt mot medborgarna, låt oss då nyttja detta lagrum för att rensa ut personal med tveksamma demokratiska metoder från det som skall vara demokratins högborg.

Jag blir heligt förbannad över tilltaget. Sverige är en relativt stabil och genomarbetad demokrati, det är inte alla länder som har det på så sätt. Vi har klarat denna resa utan blodsspillan och så är inte fallet annorstädes. Personen eller organisationen som ligger bakom visar få eller inga tecken på respekt för demokrati eller priset på folkstyre.

Min reaktion finns att härleda till min uppväxt och min yrkesbakgrund. Min farfar slogs på den vita sidan i det finska frihetskriget och förlorade många vänner. Dessa spår bar han med sig hela livet och minnena från detta blev starkare ju äldre han blev. Finlands pris på frihet och demokrati var högt men enlig min farfar, värt varje blodsdroppe. Ur mitt yrkesliv kan jag ta andra exempel från Mellanöstern. Där det fria ordet är fjättrat i bojor och fria val är endast en teoretisk term som mina vänner där ibland inte förstår.

Den eller de personer som ligger bakom detta tilltag från riksdagen bör omedelbart söka sig till nya utmaningar i livet. Allra helst med det som i USA kallas för "disonorable discharge", det vill säga uppsagd på ett sådant sätt att det syns i CV:t att man agerat på ett sådant sätt att man vanhedrat arbetsgivaren. Och om det, vilket jag innerligen hoppas att så inte är fallet, denna trafik kan spåras till en politisk organisation har denna inte något kvar att uträtta i riksdagen.

Den organisationen kan med fördel avnoteras omedelbart, utan att invänta allmänna val.

Annat: Scaber Nestor

Riksdagens talman ryter till om de många läckorna av innehållet i budgeten. Nu tar han partiledarna i örat och kallar dem till ett möte om vilka regler som ska gälla för hur framtida budgetar ska presenteras rapporterar E24.

Som cnab kommenterade, det är en viktig diskussion och det skall för formens skull poängteras att detta är, som Pär Westerberg (M), en tendens som nu kulminerat i en uppenbar flirt med väljare och media. Vinnarna? PR-byråerna, förlorare är parlamentarismen i sig.

För att vår demokrati skall fungera krävs att alla aktörer håller sig till spelreglerna, även de som överenskommits i ett handslag eller finns av tradition och sunt förnuft.

Demokrati bygger i mångt och mycket på maktdelning. I vårt fall är Riksdagen den beslutande institutionen, Regeringen den verkställande och domstolarna den dömande. Media brukar kallas för den fjärde statsmakten som den granskande.

I alla fulla fall gav årets budget och efterföljande debattprocess något att tänka på. För alla. Jag tycker att det rent generellt är direkt osmakligt att runda riksdagen på det sätt som gjorts och det finns en fara för hela den demokratiska processen. Regeringen förutsätter med detta agerande att Riksdagsledamöterna är lojala knapptryckare och att det är av underordnad betydelse om hur och när propositioner presenteras. I min värld är Riksdagsledamöterna valda av folket och skall erhålla samma information samtidigt vid givna och kommunicerade tillfällen.

En annan formsak, och inte en så liten heller, är användandet av statistik och siffermaterial i talarstolen. Anders Borg (M) höjde inte direkt nivån med att välja 2005 års statsbudget som fokus som han dessutom felciterade. Själv var jag i alla fall klart mer intresserad av 2010. Men sannolikt har även andra partier använt sig av denna metod historiskt medvetet eller omedvetet i större eller mindre omfattning.

Detta är slöseri med lyssnarens och motståndarens tid anser jag. Alltför mycket tid går sedan åt att lägga informationen tillrätta och vi har inte den ordningen i detta land att den anklagade skall bevisa sin oskuld.

En jämförelse kan göras med det regelverk som tillämpas på Stockholmsbörsen. Där skulle det beteende som nu Regering och Riksdag visar upp föranleda kraftiga böter och i värsta fall avnotering vid upprepade förseelser. Fakta skall honoreras och kommunikation skall följa de tidpunkter man kommit överens om.

Om Riksdag och Regering vill motverka ett framtida förakt så är det hög tid att hörsamma Talmannens uppmaning. Som ett litet tips kan man inför mötet med honom studera Stockholmsbörsens noteringsavtal. Detta är kristallklart och kan med fördel tillämpas i vår demokrati då det tycks vara så att skrivna regler är av nöden.

För vi kan väl, och ska väl, inte avnotera våra företrädare annat än på valdagen?

Idag överlämnades så budgeten formellt till Riksdagen att besluta om, jag lyssnar nu på debatten. Vad vi sett är nog en av de märkligaste sätten att offentliggöra en statsbudget på. Då Finansministern, med regeringens goda minne, väljer att presentera den för media före de som skall ta beslut om den visar med all önskvärd tydlighet vilken vikt man fäster vid det organ som skall vara vår högsta beslutsfattande församling, Riksdagen. Alliansens syn på demokrati och demokratiska processer blir tydlig med detta förhållningssätt. Den som äger media äger makten….

Men, åter till budgeten. Jag har skrivit en del om det tidigare men gör nu en avslutning på detta resonemang. Jag vågar påstå att Finansminister Anders Borg (M) leker med elden.

Karl Erik Olsson, nu ordförande för Sveriges pensionärsförbund, SPF, uttrycker detta bra när han formulerar sig. Han är mycket besviken på att alliansregeringen inte satsar mer på pensionärerna. Budgeten är inte bara orättvis mot pensionärerna utan agerar också så att det gynnar extremhögern och soffliggarna, menar han. Han, liksom jag, reagerar på att Alliansen ställer grupper mot varandra. Det senare är bäl känt sedan Statsministerns tal i Vaxholm.
Enligt SPF kostar regeringens fyra jobbskatteavdrag knappt 80 miljarder kronor. Om pensionärerna ska kompenseras för det fullt ut borde pensionerna höjas med cirka 27 miljarder. Men hittills har det bara blivit 3,5 miljarder vilket säger en hel del om hur det är att åldras i Alliansens Sverige.

Anders Borg (M) öppnar med sin fördelningspolitik dörren för missnöjespartier eller grupper. Det är inte alla som är så fredliga som pensionärerna vilket om inte annat är tydligt i Gottsunda, Rosengård, Falkenberg etc. Anders Borgs åtgärder är av permanent karaktär vars effekter inte har stöd i internationell ekonomisk forskning med permanenta klyftor och längre väg tillbaka till jobb för de som hamnar utanför. Nobelpristagaren Krugman är en i raden.

Thomas Östros pekar på att jobblinjen måste förstärkas, den som blir av med jobbet måste tillbaka vilket fordrar temporära åtgärder som leder till att hitta ett nytt yrke och som kanske kräver en temporär utbildningsinsatts.

Det andra jag reagerar på är frånvaron av en mer global analys i debatten.

I november 2008 fördubblade Federal Reserve, USA:s centralbank, kapitalbasen i USA med huvudsyfte att stimulera den inhemska konsumtionen. Så har inte skett, på samma sätt som i Sverige har dessa pengar satts in på banker eller stoppats in i madrasser. Dom första tecknen på en förändring kommer först nu, en sådan indikator är försäljning av vitvaror. Men kommer allt kapital ut på marknaden nu så riskeras en momentan inflation av nästan Zimbabwiska mått. Och den amerikanska dollarn kommer att försvagas.

Vad rör det oss? Anders Borg (M) nämner faktiskt detta, vår ekonomi är kopplat till globala skeenden och ponera att dollarn går ner mot fem kronor nu. Vad händer med vår export vars handel sker i dollar? Kan svensk industri med en svag dollar importera sig ur en konjunktursvacka? Knappast. I detta läge, som förvärras av de protektionistiska åtgärder som Obama tar, kan situationen snabbt bli värre. SKF, LKAB, Stora, Ericsson och andra exportintensiva företag kan se framför sig att orderböckerna töms över natt ytterligare en gång.

Sammantaget tycker jag inte det är fel att underbalansera en budget. Men som Thomas Östros (S) pekar på har inte skattesänkningarna stimulerat arbetsmarknaden nämnvärt i det tredje och fjärde jobbskatteavdraget. Temporära åtgärder som kvalificerad utbildning har Alliansen effektivt monterat ned varför dessa nu ryms inom LYFT där arbetslösa skall gräva diken (citat Maud Olofsson (C)). Att gräva diken och plantera träd tycker inte jag verkar vara aktiviteter som leder till nya permanenta jobb.

Och de grupper som är missnöjda kommer få ytterligare vatten på sin kvarn. Anders Borg (M) kommer tvivelsutan att bli ihågkommen för två saker. Den ena: att han inte förmåddes lyssna på det klockspel av varningssignaler som har hörts i 18 månader förrän nu. Det andra?

Han var Finansministern som lekte med elden.

Regeringen Reinfeldt avslutar mandatperioden på samma sätt som den inleddes, med satsningar på 40 miljarder. Men den här gången tvingas finansministern att låna till löftena. En krisbudget eller en valbudget är frågan, eller är det både och frågar sig Lena Hennel i SvD. Lena Hennel har för övrigtt seglat upp och blivit min favoritanalytiker i dagspressen. Vass penna och ett relativt oberoende i tanken vilket är en fröjd att läsa.

Lars Calmfors, professor i nationalekonomi, faller in i analysen: - Vi ser en anmärkningsvärd förändring jämfört med vårbudgeten utan att situationen egentligen har förändrats så oerhört mycket. Det vi ser är en krisbudget – men också en typisk valbudget rapporterar DN. Regeringen var tidigare starkt kritisk mot tillfälliga stimulanser med motiveringen att åtgärderna riskerade bli permanenta. Utgår man från en strikt nationalekonomisk bedömning är det inte helt lätt att förstå varför regeringen har ändrat sig på några månader.

Ja, det är, vad vi kan se hitintills av den, både och. Eller sammansatt. En valkrisbudget. I samband med vårbudgeten talade finansminister Anders Borg om att det inte fanns utrymme för några reformer. Orsaken var den ekonomiska krisen. I dag, inte ens ett halvår senare, är läget ett annat. I höstbudgeten presenteras reformer omfattande 31,9 miljarder kronor.

- Det är en anmärkningsvärd förändring. Det är klart att det ser lite bättre ut i de offentliga finanserna, men det är ingen våldsam skillnad, säger Lars Calmfors som även är ordförande finanspolitiska rådet.

Klockan 0930 vet jag vad jag gör, läser budgeten. Jag vet vad jag kommer söka efter för det finns vissa nyckelord som funnits i det internationella nyhetsflödet men inte återfunnits i den svenska debatten. Än.

Men med Alliansens totala misslyckande med att ta till sig de varningssignaler som funnits sedan våren 2008 så är det nog en valkrisbudget. En valvinst glider sakta ur händerna och frågan är vad Alliansen gör nu. Allt krut är avbränt.

Blandat bloggat:

Alexandra Einerstam, Peter Andersson, Roger Jönsson, Johan Ulvenlöv, Alliansfritt

Vad är det som egentligen har hänt? Såhär bedömde Alliansen Sveriges finanser i september 2008:

2008 räknar regeringen i finansplanen med att bruttonationalprodukten (BNP) växer med 1,5 procent, och med 1,3 procent 2009. Valåret 2010 bör dock en återhämtning komma, och BNP ökar med 3,1 procent.

Men arbetslösheten stiger även 2010, vilket kan ställa till problem för regeringen i valrörelsen. Från 6,0 procent i år stiger arbetslösheten till 6,4 procent 2009 och 6,6 procent 2010, för att först 2011 sjunka ned till 6,0 procent igen.

Samtidigt som regeringen presenterade dessa siffror hade OECD sedan i april 2008 varnat för en djup recession i hela EU. Så sent som i augusti 2008 varnade handelsavdelningen på UD för att Euro-zonens ekonomier skulle backa med minst 1,5 procent. Likväl stod Anders Borg (M) och hans kollega Sven-Otto Littorin och sade att vi på vår höjd skulle få ett hack i kurvan men bed bibehållen positiv tillväxt.

Idag lägger man fram en krisplan, och Sveriges ekonomi är helt klart under stor stress. Nu spår regeringen lägre tillväxt 2010 än andra prognosmakare. Det minskar risken för besvikelser, men finansminister Anders Borg (M) menar att en försiktig prognos också är bra för de offentliga finanserna.

Trots varningarna har försiktighet inte präglat Anders Borg senast år. En samfälld expertkår i form av Finanspolitiska rådet, Svenskt Näringsliv och OECD har ropat för stängda dörrar och döva öron.

Vad har förändrats som gör att vi kan lita på det nu?