Ett inlägg fullt av nostalgi.

De krisdrabbade baltiska staterna behöver mer samarbete med de nordiska länderna, anser Lettlands tidigare utrikesminister Artis Pabriks. Han befarar att beroendet av Ryssland ökar om inte balterna känner stöd från skandinaverna enligt SR.

– Om inte samarbetet mellan Skandinavien och de baltiska staterna stärks så kommer många som har förlorat sina hus, bilar, ja, hela sin framtid att vända sig mot skandinaverna och det är nått man borde tänka på i de nordiska länderna,

säger Artis Pabriks, före detta utrikesminister i Lettland. För att exemplifiera de alltmer ökande spänningarna rapporterar DI samtidigt att det allra gladaste börshumöret visades upp i Litauen. Vilniusbörsen sköt i höjden och steg med imponerande 45,9 procent på en enda månad. Även på Tallinnbörsen var det klackarna i taket och en uppgång på 32,1 procent. Riga hade sämst utveckling av baltbörserna, men kan trots det visa upp ett lyft på imponerande 18 procent.

Det vill säga, de som har något kvar går det bra för, emedan "medel-balten" får se sina hus utmätta och djur slaktade då Swedbank, SEB och Nordea vill skademinimera sin tidigare allt annat än måttfulla utlåning. På ren svenska: Klyftorna ökar och därmed de interna spänningarna vilket kommer få till följd att extrema åsikter av missnöjeskaraktär kan få fäste.

Den ryska minoriteten i Baltikum är inte försumbar, och denna grupp har redan tidigare behandlats styvmoderligt av de baltiska regeringarna. De har inte heller åtnjutit fullständiga medborgerliga rättigheter vilket Ryssland inte är helt omedvetna om.

Jag skulle inte bli förvånad om Ryssland nu ser en möjlighet till att flytta fram sina positioner om inte framför allt Sverige tar ledningen i ett fortsatt ekonomiskt bistånd och reformarbete.

En passivitet från Sverige nu kan i ett längre perspektiv kosta mer än det smakar.

Nationalteatern i originaluppsättning återuppstår. En nyskriven ”kabarevy” premiärspelas 1 september nästa år under det pigga mottot: ”Vi är de gamla - vi tar inte skit” skriver DN.

Kabarevyn ska spelas på Trägår’n i Göteborg nästa höst, preliminärt ett trettiotal föreställningar. Ytterligare framträdanden på andra platser i Sverige kan dock tillkomma säger man men jag tänker inte chansa.

Cool. Såg när dom spelade på Gröna Lund. Scendekoren slog allt jag sett i konsertväg. Ett bord, en vaxduk och massa urdruckna TT-burkar. Punkt. Det räckte.

Har hela sommaren lyssnat på Kim Larsen och Gasoline (en annan ungdomsfavorit) men Nationalteatern är kult. Från min mer rebelliska tid som ung. Nu något äldre, inte riktigt lika gränslös men färgar fortfarande inte riktigt in i vardagen.

I´ll be there.

Alliansen betyder mer för väljarna än de nya moderaterna. Talet om att bli det statsbärande partiet är för internt. Taktiken skymmer värderingarna skriver DN.

Jag skulle skriva om DN Ledaringress: Väljarna betyder mer för de nya moderaterna än Alliansen. Någon annan slutssats är det svårt att dra efter (M)-stämman i Västerås. Något som slog mig i går var det uppenbara nya steg man tog i vård- och välfärdsfrågor. Man närmar sig med stormsteg (FP) position, om än bara retoriskt. Och man har bara en liten bit kvar.

Rörelsen mot (M)ittens rike är oerhört tydlig i retoriken men räcker det? Där har man inte varit förut och det kräver omprövning av de förtroendevaldas tidigare ställningstaganden. Dom gamla, ett starkt försvar, nattväktarstaten och den minimala staten är sedan en tid övergivna men har kanske inte upptäckt det ännu. Min spontana tanke går till mina forna kollegor, de 1000-tals anställda i Försvarsmakten där (M) haft "egen majoritet" sedan 100 år. Vad tänker de på idag? Är dom ledsna? Lättade? Oroade? Förvirrade? Ja, sannolikt det sistnämnda. Kommer de välja soffan den tredje söndagen i september 2010? Vet inte, men det är inte osannolikt, det finns en hel del bitterhet i Försvarsmaktens led idag.

(M) äter sig nu sakta men säkert in mot mittens rike. Urinvånarna där, främst (FP), bör börja fundera en hel del över vissa konsekvenser. För det är inte LO-väljaren som blir det första bytet. Det är mittenväljaren.

Väljaren är viktigare för de nya Moderaterna än Alliansen, det vore fel att låtsas om något annat var gällande, och resan mot Mittens rike kommer därför fortsätta.

Jag erkänner. Jag är en politisk nörd. Vad annars skulle få mig att följa (M)-stämman på TV och i media när fönstren behöver putsas, rum städas och annat som tillhör vardagen? Men jag kommer nu avsluta denna bevakning med denna postning för att ”gå vidare” i livet.

Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldts tal och han blir mer och mer statsmannalik. Skicklig retoriker men till hans nackdel så måste jag säga att han mer och mer blir lik sin företrädare. Min partikamrat Göran Persson.

Bägge har som sina sämsta sidor en grötmyndig och enväldig utstrålning men det kanske kommer med ämbetet, vem vet? Charmigt? Nej. Det var delvis av den anledningen jag gick med i (S) dagen först efter Göran Persson deklamerat sin avgång. Har dock fått höra att han är en lustig prick privat men det är en annan sak.

Men vad som slår mig är den fortsatta förflyttningen mot mitten och nedtoningen av tidigare dogmatiska ställningstaganden. Att retoriken förändrats i grunden och att Fredrik Reinfeldt flera gånger poängterat att förändringens vindar är kvar för att stanna i (M). Att staten är garanten för välfärd och frihet kan i vissa fall visa sig vara väl mycket att svälja på en gång för den enskilde medlemmen.

Så här säger Per Schlingman i sitt veckobrev nu efter stämman:

Med stämman har vi tydligt markerat att vi är ett parti som fortsätter att utvecklas. Nu är det drygt ett år kvar till valet. Nu är det dags att möta väljarna med den politik vi nu fattat beslut om.

Jag undrar jag om det blir så enkelt. Ingegerd Troedsson lämnade partiet redan 2006 eftersom hon inte kände igen sig i det av Reinfeldt, Borg, Odenberg och Schlingman reformerade partiet. Hon benämner sig som ”Moderat classic” och är kritisk till hur Alliansen hanterar pensionärerna. Och tro mig, det finns fler (M)-classics där ute. Ett inte föraktfullt antal sitter i vår Riksdag, i våra Landsting och i våra kommuner.

Hänger alla dessa med i svängarna? Jag har haft ett flertal roliga och på alla sätt utmanande åsiktsutbyten med riksdagsledamoten Göran Petterson (M). Vi är allt annat än eniga i välfärdsfrågorna men här upplever jag att jag står närmare hans partiledare än honom. Kommer han att anpassa sig i själ och hjärta till detta nya angreppssätt med staten som garanten för medborgarnas väl och ve? DN och SvD brukar prata om rosornas krig när (S) går åt olika håll, men nu är det tyst om (M). Kanske för att det saknas bra aforismer. "Dom blå luftballongernas krig" låter inte lika dramatiskt och framkallar rätt löjeväckande bilder.

Kan (M) med trovärdighet sälja in detta reformerade budskap till väljarna med sina gamla avsändare? Kommer dessa gamla avsändare kunna, med ett år kvar till valet, skolas om? Eller, kommer det bli storstädning på listorna ((M) har en sen nomineringsprocess i förhållande till (S))?

Hur många ”classics” kommer gladeligen sälja sin politiska själ och övertygelse för möjligheten till makt och hur många kommer för att bevara sin integritet ta sin mats ur skolan? Är kalkylen att (C) skall attrahera "Classics" för att få dom att stanna i det borgerliga blocket emedan (M) rekryterar från mitten och vänster? Det finns faktiskt en möjlighet att den 2000-talets soffliggare blir "classics". Varför? För att dom inte känner igen sig. Frågorna för den enskilde (M)-sympatisören är nog fler idag än innan stämman.

Men nu har jag skrivit av mig mina funderingar, nu ska jag fokusera på den kommunala valplattformen för (S) som jag är satt att samordna. Ett roligt arbete som mycket handlar om att beskriva det samhälle vi vill skapa. Det är svårt att inte vara just en politisk nörd och fönsterputsningen får nog vänta en vecka till.

Så viktigt med rena fönster kan det inte vara....



Peter Andersson, Aurora Felderman, Alliansfritt, Kent Persson,
DN, SvD1, SvD2

PJ Anders Linder i SvD hör inte heller han till de som älskar (S). Han skriver följande:

På värderingsplanet är Alliansen förfärligt försiktig, och det har inte precis blivit brist på ­opinionsbildande uppgifter för oss som har borgerliga värderingar men står utanför parti­politiken. Fast man måste också se sanningen i vitögat: På praktiskt taget varje punkt där Alliansen är dålig, där är de rödgröna etter värre.

Han klär en del av (M) dilemma i ord även fast det sannolikt inte var hans avsikt. Han ger uttryck för den oro som finns från den neo- eller social-konservatism som kännetecknar kärnan i (M). Frågan är vad detta innebär på kort och lång sikt? Som Peter Andersson märkte i Fredrik Reinfeldts tal , att det är en polering för maximal chans till makten. Att det faktiskt är som Reinfeldt själv säger. "Vi rör oss inte på höger-vänsterskalan. Det är mest en fråga om tid".

Min spontana fundering är om detta är lugnande ord till de som vill se ett samhälle enligt PJ Anders Linders och Johnny Munkhammars måttstock? Att den som lever får se?

Ja, det är väl så. Den som lever får se.

Fredrik Reinfeldt öppnade stämman med ett uppmärksammat folkhemstal och målet att göra Moderaterna till ett parti för alla människor. Men den som följer kongressen riskerar snarare att få bilden av ett parti med dubbla ansikten skriver Henrik Brors i DN.

Det är flera partiledningar som har insett detta och försöker modernisera sina budskap till väljarna. Men med partiernas kraftigt minskande medlemsantal ökar risken för att kongressdiskussionerna hamnar allt längre från medborgarnas situation är en av hans slutsatser.

Jag delar den. Maria Ferm (MP) gör en annan analys men som är läsvärd på Newsmill. Hon pekar på hur MUF har svårt att påverka sitt moderparti och det är väl bara att dra en suck av lättnad för många eftersom hr Wyjkmans förslag på den utrikespolitiska arenan har inte varit så genomtänkta.

Men det vore att göra det lite för enkelt för oss. Vikande medlemsantal är ett reellt problem. (S) har idag c.a 100 000 medlemmar vilket inte är godkänt men borde, vid en första anblick, vara ok. Men. Beroende på hur man räknar utgör SSU 3-5 % av medlemmarna vilket kan få två konsekvenser, ingen av dom önskvärda.

En för smal rekryteringsbas riskerar att ungdomar "föds" in i politiska uppdrag och riskerar att aldrig uppleva ett "riktigt" jobb. Detta är stick i stäv med grundtanken med vår Regeringsform som bygger på lekmannastyre. Att förtoendevalda rekryteras från alla samhällssektorer.

Ett för svagt medlemsantal i ungdomsförbunden riskerar antingen att ungdomsförbunden negligeras av moderpartiet eller att det får ett oproportioneligt genomslag på den förda politiken. Och leder det till den senare utvecklingen blir de andra, äldre, medlemmarna inte så glada.

Ett vikande medlemsantal är såväl ett reellt problem som en fara för de politiska partierna, som både Maria Ferm som Henrik Brors pekar på. Problemet är att den politiska idéutvecklingen begränsas till ett relativt fåtal, och detta fåtal har i många fall sedan lång tid varit tvugna att bemanna förtroendeuppdrag och därmed lämnat de yrkesroller de haft tidigare. Interaktionen med det samhälle man är satt att representera blir allt svagare och vi förstärker det politiska Hamburgersyndromet som jag skrivit om tidigare.

Rekryteringsbasen i partierna för att bemanna uppdragen på främst kommunal nivå krymper. Flera kommuner upplever idag hur nämnder och uppdrag slås ihop, att beslut som förut låg på den politiska nivån delegeras mer permanent till tjänstemän som en effekt av detta.

(M) problem med sin trovärdighet är att man måste snabbt rekrytera in, och placera centralt på maktpositioner, medlemmar som sympatiserar med den av partiledningen inslagna vänsterförflyttningen. Det krävs ingen rymdforskning för att sluta sig till att det är en utmaning som heter duga och frågan är om det över huvud taget är genomförbart.

Ponera nu att en LO-medlem tror på detta. Tror på det nya (M)-försvaret av LAS och andra flirtar med LO-kollektivet samt som konsekvens söker upp (M)-föreningen i Österåker för att bli medlem, stärkt av Fredrik Reinfeldts tal om folkhem och LAS. Han eller hon kommer då mötas av bland annat Johnny Munkhammar. Är det någon som tror att neo-liberalen Johnny Munkhammar kommer omfamna denna nye, av partiledningen högprioriterade, medlems åsikter och sympatier? Hur kommer denne nye medlem uppleva sin omgivning? Vänlig och allomfattande eller "way out of my league"? Hur kommer "gammelmoderater" att reagera?

Ett delproblem för alla partier, utom möjligtvis (MP) och (PP), är att medlemmarnas åsikter inte alltid får genomslag i partiledningen. Och tvärtom. Detta för att medlemsantalet är för litet för att spegla samhället. Och vad gör en partiledning då? Man låter som (M) nu andra, mediainstitut, analysera folkviljan och "prackar på" medlemmarna en politisk position som inte fått tillfälle att växa underifrån. Med en bristande ideologisk grund och medlemsengagemang riskeras att den förda politiken blir till en vindflöjel.

Hur det hela utvecklar sig? Inte den blekaste aning. Men vi har onekligen en hel del att fundera på. Oavsett politisk färg.

Mary skriver bekymrat om analyserandet av Fredrik Reinfeldts tal. Att andra, som jag kanske är ett exempel på, analyserar det, letar efter luckor, glidningar eller tvetydigheter emedan Mary helst vill att man kanske bara ska tro på vad han säger. I den bästa av världar kanske det är så. Men politik är en annan värld med en alldeles egen logik.

I teorin, om utsagor aldrig skulle behöva omsättas i praktik, kanske vi skulle tro blint på det politiska ledarskapet. Men tyvärr hinner praktiken ikapp. Teorin hinns alltid ikapp av praktiken eller resultatet. I det moderata fallet kan vi ta exemplet med Fredrik Reinfeldts uttalande om att inte låta jaga en hel generation. Handen på hjärtat nu alla moderater, hur gick det sen?

Likaledes kan vi föra upp (C) som exempel. Där man på partistämma efter partistämma låtit förstå att Centerpartiet sätter den personliga integriteten främst. Före frågor som arbetsrätt och småföretagarens villkor. Nu senast med Maud Olofssons inlägg i debatten. Återigen, och med samma hand på hjärtat, vad har man levererat?

Visst, (S) är tyvärr lika goda kålsupare. Det tillfälliga lån man tog från pensionärerna 1996 är mig veterligen fortfarande inte reglerat och ett mycket pinsamt exempel. Och denna grupp är idag milt sagt upprörda över att Alliansen ytterligare lägger börda på detta genom det fjärde steget i jobbskatteavdraget.

Det är naturligt att vi hör endast det vi vill höra, se endast det vi vill se. Att (M)-sympatisören säger att vår partiledare menar alltid vad han säger med samma inlevelse som (S)-diton hårdnackat försvarar sin partiledares ordvrängningar.

Men praktiken kommer alltid ikapp. Och eftersom det politiska budskapet ofta är så tvetydigt formulerat för att avsändaren inte ska kunna beslås med lögn så är det naturligt att mycket tid går till analys.

Begagnandet av ”den politiska pudeln” bygger vidare på detta komplicerade förhållande till sanningen, allt för att skyla ett fallerat löfte. En politiker, oavsett politisk färg, har som överordnat mål att bli omvald. Låt oss inte hymla om detta. Den politiska pudeln kan, som resultatet när teori och praktik fallerar, adressera

Dåtid
Framtid
Vardag
Ideal

Här följer exempel på varje kategori när vårt politiska ledarskap försöker försköna eller skruva på utsagor man ångrat men försöker hålla färgen:

Dåtid: Med facit i hand borde vi….
Framtid: Det får framtiden utvisa…
Vardag: Vi hade inte kontroll över alla faktorer….
Ideal: Det som inte fick inträffa har inträffat….

Nej, jag tror tyvärr att de som ger sig in i politiken måste vara medvetna om att allt kommer att analyseras. Varje ord, varje kommatecken samt vad som ligger i bisatser. Allt för att pressa fram den underliggande meningen. Och väljaren genomskådar alltid den politiska pudeln.

Oavsett vad vi som vill jobba med politik tycker om det så är detta tyvärr väljarnas bild. Låt oss inte heller ducka för detta utan försöka göra något åt det. Oavsett politisk färg.

Den svenska ekonomin kan återhämta sig snabbare än, och nå överskott och balans före, de andra länderna i Europa, enligt finansminister Anders Borg (M) och SvD.

Borg hävdade att Sverige, och skattebetalarna, tjänat miljarder på regeringens hantering av bankkrisen medan andra länders medborgare fått betala. I andra länder har "de girigaste av de girigaste begärt ett extra socialt skyddsnät och en gräddfil till statskassan", sade Borg. I Sverige har bankerna, på grund av regeringens politik, överlevt och kunnat fungera utan skada för skattebetalarna.

- Sammantaget har de stora länderna ackumulerat förluster som i dag uppgår till 70 miljarder kronor, medan vi i Sverige, om vi ser till börskurserna, har tjänat nästan 15 miljarder kronor på aktietillskotten i Nordea och innehaven i Swedbank, sade Borg.

Bra gjort Anders Borg, ärligt och uppriktigt säger jag det. En imponerande prestation och dessa 15 miljarder kronor behövs verkligen nu. För det finns en hel del som inte denna kris slagit så bra mot och där vi kan göra en insats. Antalet hem som Kronofogdemyndigheten tvingas mäta ut och sälja på exekutiv auktion har ökat kraftigt i år och förväntas fortsätta öka fram till dess att arbetslösheten sjunker rapporterar SvD. Varför måste folk nu gå från hus och hem? För att det råder en jobbkris.

Det finns en viss moral i detta, banker har fått stöd för att överleva. Ett stöd som finansierats av medborgarnas skattemedel. När nu bankerna mäter ut samma medborgares bostäder bör du spendera dina 15 miljarder på ett klokt sätt. Med arbetsstimulerande åtgärder. Och det hastar.

Denna jobbkris som Alliansen inte lyckats hejda, trots ofinansierade skattelättnader om 65 miljarder kronor, kommer inte att låta sig hejdas i första taget. Alliansens försök till trots.

De familjer som nu får gå från hus och hem är svenskar dom med. Som nu ser sin dröm om livet pulvriseras. Gör dom glada genom att inte bara jobba med den finansiella ekonomin om du vill ha deras röst 2010. Men. De kanske inte ingår i det samhälle du vill skapa. Pensionärer får vänta de med att bli en del av detta samhälle enligt din chef (Vaxholmstalet).

Vi undersåtar lever normalt i den reala ekonomin och där ser det något annorlunda ut som bekant.

Det finns de inom alliansen som är rädda för att tala om det vi gör i termer av frihet. Men att vara bäst på att administrera Sverige räcker inte, skriver centerledaren Maud Olofsson på SvD Opinion och pekar ut jobben, klimatet, integritetsfrågor och jämställdheten som områden där samarbetet behöver utvecklas.

Hon pekar ut fyra områden;

1. Jobb, innovationer och företagande.
2. En modern miljöpolitik.
3. Människan före systemen och integritetsfrågorna.
4. Jämställdhet.

Ja, det låter som självklart men då måste jag ifrågasätta vad Maud Olofsson egentligen har för jobb. Under hennes ministär har vi sett helt klart förändringar men ingenting i positiv riktning. Snarare tvärtom. Regelverket för mikroföretagare har gått i motsatt riktning, integriteten har försämrats och miljöpolitiken har utvecklats i en märklig riktning.

Hon säger i artikeln att vi måste sätta människan före centralstaten men med FRA-lagen och framför allt svängningen i kärnkraftfrågan så tar hon aktivt beslut som leder till en avsevärd förstärkning av just den ur hennes perspektiv förhatliga centralstaten. Nu är jag själv ambivalent i just kärnkraftfrågan och har inte tagit slutlig ställning men jag vill peka på en sak: Centralstatens betydelse för att kärnkraften skall vara en säker energikälla.

Kärnkraft behöver per definition en stark centralmakt för att kunna nyttjas säkert. Varför? Tja, med avfallsproblem i uppemot 100 000 år så kan denna fråga inte hanteras av stadsdelsnämnder eller grannsamfälligheter direkt utan kräver en helt annan styrning och kontroll. Det var ett av gamla (C) huvudargument som Maud Olofsson övergav till förmån för att vara Näringsminister och vice Statsminister.

Och då hon sitter på dena taburett så borde det vara en smal sak att börja leverera.

(FP) överväger stopp för hyrläkare och ett stafettläkarförbud för patienternas skull. Hyrläkarsystemet leder inte bara till extra kostnader för landstingen utan också till bristande kontinuitet och en försämrad vårdkvalitet. Framför allt är det våra äldre och barn liksom patienter med psykiska sjukdomar som drabbas.

Landstingen har historiskt misslyckats med att organisera primärvården så att alla får tillgång till och kan välja en egen doktor. Om hyrläkarsystemet fortsätter att vara ett utbrett fenomen bör hyrläkarstopp och stafettläkarförbud införas i särskilt känsliga vårdgrenar, skriver folkpartisterna Birgitta Rydberg, Barbro Westerholm och Maria Lundqvist-Brömster på DN Debatt.

Sjukvårdsfrågor har av tradition varit (FP) paradgren men har sedan Lars Leijonborg hanterats styvmoderligt. Jag tycker i allt väsentligt artikeln är bra men sympatiserar inte med den övertro på fri etableringsrätt man beskriver. Man skriver

Vårdvalsreformerna med fri etablering för vårdgivarna utan politisk detaljreglering, och ge alla möjlighet att välja sin egen doktor och distriktssköters­ka, för att uppnå ökad kontinuitet för våra äldre och andra i vården.

Jag tror inte detta är möjligt, erfarenheterna från Stockholm talar sitt tydliga språk där kransområden lider brist på vårdcentraler och innerstaden ett svagt överskott. De demografiska skillnaderna i patientunderlag omöjliggör en väl fungerande fri etableringsrätt. Varför?

Kransområdena kännetecknas av stora grupper med språkbarriärer och/eller multipla sjukdomar varför ersättningsmodellen med enhetsersättning, ersättning per patient, slår snett. En patient kan behöva boka tre besök i kranskomunerna emedan samma patient i innerstaden endast behöver ett.

Vad artieklförfattarna har missat är att det nu kommer in siffror från övriga landet som pekar på att fri etableringsrätt riskerar att öka den totala samhällskostnaden, inte minska den vilket var en av grundtankarna. Varför? Kostnaderna för tillsyn av privata aktörer inom välfärdssektorn skenar i vissa kommuner visar det sig.

Rätt i sak, lite omoget ännu är mitt omdöme ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Men jag förstår (FP). (M) är på krigsstigen efter nya politikområden och eftersom (FP) inte lyckats, under Leijonborg, försvara sin position så har (M) identifierat ett ledigt politiskt utrymme.

Det lär bli en "catfight" i Alliansburen.

Annat: SR

Det blir ytterligare skattesänkningar för löntagarna nästa år. Allianspartierna är överens om det fjärde steget i jobbskatteavdraget, erfar TT genom DN.

Jaha. Klart alla som har jobb vill ha sänkt skatt. Ska sanningen fram så vill väl jag ha det jag med men jag är då medveten om att det sker på bekostnad av något annat. Och att prioritera är att välja bort.

Det verkar tyvärr nu så att Fredrik Reinfeldts (M) utfästelser i Vaxholm slår igenom. Han förklarade för pensionärerna att det är de arbetslösas kostnader som hindrar honom från att sänka skatten på pension eller förbättra deras situation på något sätt. Sällan har jag som i Vaxholm upplevt en sådan murken manöver. Att kollektivt skuldbelägga en svag grupp och ställa den mot en annan gav allt annat än en bra eftersmak. Eftersmaken blir än märkligare med partidagarna i Västerås som i retorikens värld flyttar (M) mot mitten.

Jag hade, trots att även jag ibland känner att jag betalar väl mycket i skatt, gjort en annan prioritering. Det finns ett par ord för det, ett är rättvist. Ett annat är jämlikt, framför allt för pensionärerna eftersom pension är uppskjuten lön.

Med den moderata retoriken i Västerås kan jag bara dra slutsatsen, i likhet med amerikas indianer, "Vit (M)an tala med kluven tunga"

Trist utveckling.

Ta ifrån landstingen beskattningsrätten och inför en obligatorisk statlig sjukvårdsförsäkring. Genom certifiering av flera konkurrerande försäkringsgivare garanteras patienten både valfrihet och trygghet. Det förslaget lägger östgötamoderaterna Gunnar Axén, Finn Bengtsson och Andreas Norlén fram på M-stämman och på SvD Brännpunkt.

Argumenten för är onekligen bestickande med jämlika vårdinsatser i hela landet. Återigen ett exempel på (M) reptrick för konsekvenserna är inte helt självklara. Eller om det ens är möjligt.

Sjukvård är ett huvudåtagande för landstingen och de framtida regionerna. Om, vilket jag hoppas på av andra skäl, Lissabonfördraget ratificeras under hösten kommer landstingens makt och befogenheter att öka på bekostnad av den nationella nivån. Beslut och beskattningsrätt skall enligt detta fördrag ligga så nära medborgaren som möjligt. Endast av det skälet så bedömer jag det som omöjligt att genomföra moderaternas förslag.

Det andra skälet varför jag ställer mig tveksam är att (M) inte tycks lärt något av USA:s sjukvårdskris. När finansieringen läggs ut bakvägen på privata aktörer öppnar man medvetet dörren för ett veritabelt haveri av denna sektor. Obama står nu inför en gigantisk utmaning då han vill införa en statligt finansierad garanti. Vilka är hans absolut största motståndare?

Den typ av privata försäkringsbolag som (M) omhuldar i sitt förslag.

Nej, jag tror inte på detta. Jag tror helt enkelt inte att (M) får med sig regionala partiföreträdare eller EU-domstolen. De förra för att de kommer se sin makt beskärd, de senare för att de sannolikt inte låter sig duperas av det moderata reptricket ur ett konstitutionellt perspektiv.

Moderaterna ska höja ambitionen och sikta på långvarig regeringsmakt rapporterar SvD och DN. Men i samma tidnings analys av Fredrik Reinfeldts strategi kan få andra resultat. I går flirtade han öppet med socialdemokratiska väljare. Men det kan bli de andra borgerliga partierna som får betala priset.

SR rapporterar att i sitt tal sade också Fredrik Reinfeldt att Moderaterna nu måste genomgå ytterligare stora förändringar. Den som bäst formulerar samhällskritik som slår an hos flest kommer att vinna väljarnas stöd, sa Fredrik Reinfeldt. Han formulerar sig i termer som andas pragmatism och att partiet måste anpassa sina lösningar till samhället. Eller, pragmatism?

Politiskt ledarskap bygger, anser jag, på en vision och en bärande idé om hur ett parti vill se ett samhälle. Och leda denna förändring eller resa till ett samhälle som kan ge alla en möjlighet att förverkliga just sin dröm om livet. I dagens läge räcker det nog att börja ta sig an de 10% som tvingats ut i arbetslöshet. Som inom kort får sällskap med ytterligare 100 000 människor med krossade drömmar om livet.

Statsministerns tal andas inget av detta, mer av "follow the flow" och en önskan att bo kvar i Sagerska palatset.

Har han inte lärt sig att endast döda laxar simmar medströms? Eller finner han naturligt att göra dessa sällskap?

Moderata politiker förbjuds att hålla stolta valtal om vad regeringen åstadkommit. I stället ska de i valrörelsen vara framtidsinriktade och tala om kommande utmaningar.

– Val handlar om framtiden, säger partisekreteraren Per Schlingmann i Sydsvenskan.

Nu blir det lätt komiskt. Eller inte. I det som läckt ut i budgetsamtalen så kännetecknas alla åtgärder av "Pysselsättningspolitik". Ligger framtidens jobb i kulturarv och skogsvård? Jag trodde i min enfald att det ligger inom miljöteknik, energi och en utbyggd infrastruktur. Är det inte nu vi skall bygga samhället för att möta den reella vändning som kan komma först 2011? Eller är det först i fagra löften i valrörelsen?

Är detta en framåtriktad rörelse och en visionär politik med Pysselsättningspolitiken som grund? I Intervjun förekommer meningar som ”Vi ska fokusera på samhällsproblemen och möta väljarnas frågor kring vad vi vill göra den kommande mandatperioden” eller "i takt med att samhället och samhällsproblem förändras”.

Politik handlar mycket om framtid. Visst. Men så som Alliansen och Moderaterna som primus motor möter den kommande massarbetslösheten med att skicka ut folk att gräva diken så känns det som allt vilar på murken eller sumpig mark. Och i allt annat än takt med samtiden.

När Fredrik Reinfeldt i Vaxholm står och förklarar för pensionärerna att vi inte kan förbättra denna grupps levnadsvillkor för att vi har för många i utanförskap känns det sådär. Nu vill man pysselsätta dessa i dikesgrävning och anna skogsvård. Det känns märkligt.

Är skogsvård allt man har att komma med för framtiden känns det magert. Väl magert. Men det är kanske därför diken står högt på agendan, för det är just där som Alliansen ser ut att återfinnas.

Alliansen, inom en snar framtid i ett dike nära dig.

Alliansfritt

Jag har skrivit en del om det tidigare. Hamburgersyndromet.

Hamburgersyndrom drabbar de flesta organisationer förr eller senare. Ofta med långsiktigt förödande konsekvenser.

Men vad är det? Den som köpt en hamburgare i ett gatukök har upplevt det men kanske inte reflekterat över mekanismerna. Mänskliga men knappast försvarbara, speciellt i politiken.

När ni beställt er hamburgare så står ni där och ser när hamburgertraktören vänder den malda köttbiten på stekbordet. När den uppnått tillräcklig grad av stekning så läggs den i en itudelad småfranska och traktören böjer sig fram genom luckan och frågar

”Allting på?”

Här står ni som kund inför ett problem. Om ni inte är stamkund hos nämnde traktör kan ni knappast ha någon aning om vad allting är. Traktören, som lever i detta inferno av malt kött, brödbitar, ketchup, senap, dressing, sallad, rå eller rostad lök, tomat, gurka, ost, räksallad, ja, you name it, förutsätter att alla andra har förståelse och sympati för detta. Att man som kund vill ha allt detta utan den blekaste aning hur slutresultatet ter sig. Så fort jag som kund frågar om vad allting är hörs en djup suck och sen ett mekaniskt rabbel av ”senap, ketchup, sallad,…..

Det är samma känsla som jag får när vi nu står mitt i nomineringstider. Vi väljer företrädare utifrån vår egen situation med skäl som spänner från allt ifrån långt och troget partiarbete via kompetens till att gamla politiska skuldsedlar skall regleras. Mindre av vårt erbjudande till väljarna präglas av vad väljarna vill ha. De politiska partierna erbjuder ”allting på” som grund och ställer sig inte frågan om hur detta ”allting” som innefattar resultatet av troget partiarbete och politiska skuldsedlar uppfattas av de som skall konsumera det.

Jag kan tycka det är lika märkligt som mänskligt. Mänskligt för att är det inte så vi fungerar? Att vi förutsätter att vår verklighet i form av partikultur får alla andras sympati?

Jag, som relativ nybörjare i politiken men med insyn i fler partier än (S), kan bli lite förundrad över denna mekanism. Att den tillåts slå igenom så markant, att partierna inbördes lägger mer energi på vilka partikollegor som är bäst att alliera sig med än att fokusera på den som har avgörandet i sin hand. Väljaren. Och hur man ska nå ut med sitt budskap. Medialt genomslag och förmåga att skapa identifikation och attrahera väljare får en relativt lättare vikt i denna ekvation.

Resultatet? Att de politiska partierna glömmer bort väljarens, eller kundens, behov och önskningar till förmån för ett väl utvecklat Hamburgersyndrom.

Nu gick min egen nominering bra i Arbetarekommunen, jag kom vidare till nästa steg vilket jag är väldigt tacksam för. Det finns dock kamrater som det inte gått lika bra för i första vändan, både i AK och andra delar, kamrater som bryter igenom och som väljargrupper kan identifiera sig med. Jag hoppas att de inte ruttnar ur, för alla behövs.

Vinner vi valet 2010 blir det bra för alla, vinner vi det inte blir det inte bra för någon.

Fredrik Reinfeldt tar nu nya steg för att försöka rycka ifrån Social­demokraterna i rollen som det stora, breda partiet i Sverige. När han öppnar partistämman i Västerås på torsdagen hyllar han den förre S-statsministern Tage Erlander och lanserar Moderaterna som det långsiktiga statsbärande partiet skriver Henrik Brors i en analys.

Nu får vi se om han hänvisar till Tage Erlander eller inte. Gör han det så kommer det att framkalla en och annan reaktion. Från alla håll.

Ponera att det inträffar. Då är det en tydlig signal till (M) att "Extreme (M) make over" inte på långa vägar är över. Åtminstone inte ur ett retoriskt perspektiv. Men sett från andra kanten så är just detta bara retorik, praktik har visat att det är samma (M) politik i ny förpackning. Istället för konserverat har man valt att frystorka gröten denna gång, något mer modernt men samma produkt.

Även fast det budgetpaket mot arbetslösheten som presenterades av de borgerliga partiledarna på onsdagen har vissa likheter med vad S-regeringar brukar göra i kristider med olika former av tillfälliga beredskapsarbeten för att försöka undvika att människor fastnar i långvarig sysslolöshet så saknar det själ och riktning. (M) har misslyckats med att vara statsbärande då detta paket är helt och hållet av tillfällig karaktär och ingenting finns för att förbereda oss för en vändning. Så taffligt blir det när man försöker sig vara något man inte är.

Moderaterna försöker sig på att gå ner i spagat nu, maktens sötma har gjort att Fredrik Reinfeldt gör allt han kan för att behålla bostadsadressen Sagerska Palatset.

Nej. Fredrik Reinfeldt klär inte i sin nya retoriska framtoning. Alls. När ord och handling inte går hand i hand skapar det obehag. Eftersom M inte bottnar i industrin, vare sig historiskt eller intellektuellt, kommer man inte kunna adressera effektiva lösningar.

Allt han gör blir bara frystorkad gröt. Lite modernare men samma sörja.

Peter Andersson, SvD,

I budgetsamtalen har regeringspartierna enats om att satsa närmare 4,5 miljarder kronor på fler utbildningsplatser med 23.000 under 2010 och 2011 och 3,9 miljarder kronor på 54.000 platser i arbetsmarknadspolitiska åtgärder rapporterar SvD och DN som även, genom Henrik Brors, hävdar att mycket av åtgärderna liknar de som tidigare S-regeringar gjort i kristider.

Han menar att med mycket tillfälliga sysselsättningsåtgärder som mest handlar om att hålla arbetslösa sysselsatta under en tid för att förhindra att så många bli fast i långtidsarbetslöshet. Det som nu kallas Lyft och där 40 000 ska sysselsättas inom kulturarv och skogsvård är exempel på det.

Men vänta nu. Ligger framtidens jobb i kulturarv och skogsvård? Jag trodde i min enfald att det ligger inom miljöteknik, energi och en utbyggd infrastruktur. Framför allt i Göteborg- och Stockholmsregionerna. Den förra står inför en trafikinfarkt och med sveriges enda hamn för oceangående trafik torde det vara av riksintresse att stärka Göteborgs infrastruktur. Är det inte nu vi skall bygga samhället för att möta den reella vändning som kan komma först 2011? En framåtriktad rörelse och en visionär politik? Njaeee....

Samtidigt skall "satsningarna" bedömas i ljuset av vad Alliansen, trots varningssignaler från omvärlden, valde att montera ner. Att nu under tidspress montera ihop det är nödvändigt men priset är redan högt. Lägg därtill ofinansierade skattesänkningar om 65 Miljarder (genomfört) som ökat de löpande fasta kostnaderna. Den här situationen har vi känt till sedan november 2007 så det borde funnits tid att reflektera. Peter Andersson ger sin vy här.

Nej, det som läckt ut hitintills känns panikartat, utan en klar idé om hur samhället skall utvecklas.

Annat: SR

Bakom abstrakta BNP-siffror och minskad industriproduktion finns en växande men ojämnt fördelad välståndskris. De som har jobbet kvar kan med sänkta skatter, rekordlåga räntor och nollinflation få det bättre mitt i krisen.

Arbetslösa, och många pensionärer, kommer däremot att pressas när djup nedgång avlöses av trevande återhämtning. Att botten kan vara nådd blir en väldigt klen tröst för många skriver Fredrik Braconier i SvD. Siffror som vitsordas av Stefan Fölster vid Svenskt Näringsliv i DI.

Samtidigt med de knastertorra siffror som redovisas i artikeln i SvD låter Makthavare publicera en undersökning som pekar på att väljarna tror på en Alliansseger. Jag är inte lika övertygad.

Moderaternas budgetförslag inför höstbudgeten får kritik från både Svenskt Näringsliv och från LO. Arbetsgivarsidans Svenskt Näringsliv, där Stefan Fölster är chefsekonom, tror inte att Moderaternas budgetförslag tar Sverige ur krisen eftersom det är ett väldigt defensivt paket och också ett felbalanserat paket, regeringen vill sätta in pengar i kommuner och landsting som räknas tappa bara 6 000 jobb, medan näringslivet tappar 300 000 jobb. Det skulle i stället behövas mycket mer kraftfulla åtgärder för dem som startar nya företag.

En annan pikant detalj för Alliansen är de nödlån som skulle verka som bryggfinansiering för industrin för att undvika okontrollerade nedläggningar har havererat. DN rapporterar om detta veritabla magplask som nu fryser inne i nästkommande budget.

Som jag ser det utesluter inte det ena det andra. Men jag ger Fölster i viss mån rätt. Jag bedömer att Makthavares publicerade undersökning tål att revideras framåt jul. Även fast det ur ett BNP perspektiv kanske vänder nu så lär inte den genomsnittlige väljaren uppleva det. Efterfrågan på arbetskraft är postcyklisk och min gissning är att arbetsmarknaden med nuvarande politik återhämtat sig förs 2012. Och de som har svårast fram till dess är de unga.

Till vändningen med nuvarande politik är det tre år, till val är det endast ett år.

Annat: Peter Andersson, Calle Fridén,

Nu vet jag varför jag blev dålig. Borrelia. Och har därmed bytt penicilin på kvällen då det nu när provsvaren kom krävdes lite vassare medel. Därav ett sent inlägg p.g.a sömnsvårigheter.

Anders Edwardsson har givit ut en historiebok, en bok som Rikard Westerberg recenserar på Ledarplats i DN. DN Opinion tar därmed klivet in i kulturens värld vilket i sig känns.... märkligt men kanske inte helt ologiskt. Om vi ser till vilket förlag som står bakom själv boken. Timbro. I en recension kan vi läsa vad professorn i historia, Christian Gerner tycker:

"Den svenska historien lever! Anders Edwardsson visar i sin bok hur berättelserna om det förflutna formas av dagsaktuella politiska program. Mot den socialdemokratiska framgångssagan ställer han sin egen berättelse om frihetsinskränkningar i framstegets namn. Edwardssons alternativa tolkning av
den svenska historien som en berättelse om missade chanser och förkvävda initiativ, är ett tankeväckande inlägg i debatten om orsakerna till den svenska modellens kris idag."

Så här skriver Edvardsson om bruken och bruksorterna som patriarkala och begränsande för idéutvcklingen:

...då dessa enklaver på många ställen skulle leva kvar långt in på 1900-talet präglar deras karaktäristika än i dag många svenskars inställning till trygghet och beroende, arbete och företagande.

Vänta nu. Dribblade han inte nyss bort vallonerna som primus motor i bruksutvecklingen och den svenska basindustrins ursprung? Jag kommer i alla fall med all sannolikhet läsa den, om inte annat i ett försök att förstå neo-liberalismens mekanismer. särskilt intressant skall det bli att ta del av fotnoterna för att utröna hur han leder sina teser i bevis. Anders Edvardsson ger på sin blogg en hyggligt bra bild av vilka värderingar som präglar hans värld. Och hans inställning till vad som funnits i form av studielitteratur de senaste 100 åren i skolans värld. Men han har ett alternativ:

Timbro, som historiens egen tankesmedja präglar man var mans tanke för framtiden.

I en intervju som publicerades på Jerusalem Posts hemsida sent igår kväll säger familjen till Bilal Ahmed Ghanem - den palestinska pojke som sköts och fördes bort av israelisk militär, och som står i centrum för Boströms artikel - att de aldrig med säkerhet har påstått att organen stals. Ghanems mor förnekar till och med att hon vid tiden för händelsen förde fram sådana anklagelser skriver SvD (Johan Wennström).

Vad han inte skriver är där familjen Ghanem bekräftar att sådana rykten varit i cirkulation under lång tid samt att man kräver att frågan utreds.

"I can't tell you if these rumors are true or not," the brother said."But in
light of the investigative report in the Swedish newspaper, we are demanding an
international commission of inquiry into the case."

Why not? Det är väl näst Lena Posners kommentar det bästa som framförts i debatten. Låt denna tredje akt bli den sista, låt en undersökning ske av en part alla har förtroende för (vilket sannolikt blir jobbigt nog att lösa) och så kan vi sannolikt lägga denna i alla avsenden pinsamma debatt till handlingarna. Pinsam för alla andra inblandade, de enda som skär fria från en skammens stämpel är familjen Ghanem och Lena Posner.

Vaknade klockan sex, febrig och så men nu blir det sakta bättre. Tror jag. I väntan på att febern klingar av har jag slöläst vad som skrivits i olika media om den pågående verbala kampen om pressfriheten.

Agneta Linblom Hulthén, ordförande Svenska Journalistförbundet, publicerar en mycket läsvärd insändare i SvD nu på morgonen. Jag vill i likhet med henne hoppas och tro att de flesta svenskar är beredda att slåss för vår grundlag.

Frågan Agneta ställer är om även alla parlamentariker är beredda? Om Gunnar Hökmarks darr på manschetterna i försvaret av den svenska yttrande- och tryckfriheten beror på okunnighet om grundlagens innehåll och principer, så hjälper Journalistförbundet gärna till med kunskapsöverföring vilket jag tycker kanske kan behövas i hans fall. Men han har i alla fall omdöme nog att endast skriva under sin debattartikel på Newsmill som privatperson, inte med partitillhörighet eller som MEP (Member of the European Parlament). Då hade hela agerandet kommit i ett annat läge.

Min hållning? Läs Anders Gerdmars utmärkta artikel på Newsmill. För att förstå den pågående debatten om påstådda organstölder och häftigheten i reaktionerna från israelisk sida är det nödvändigt att se de tusenåriga rötterna till olika blodsanklagelser mot judarna.Mytbildningen centreras kring anklagelsen att judarna har dödat Jesus och sedan fortsatt att döda ickejudiska gossebarn. Det är detta stigma och det kollektiva minnet av hundratals ritualmordsrättegångar som förklarar vågen av reaktioner mot Aftonbladets artikel.

Lägg därtill den press som Israel är under om bosättningar och frågan om Jerusalem samt det faktum att Israel har valt att som enda egentliga demokrati i Mellanöstern inte efterkomma bland annat FN-resolutionerna 252 (Bosättningar) samt 497 (Golan), nekandet av IAEA att få genomföra inspektioner och framför allt Premiärminister Netanahu förestående resa i Europa.

Nu gör jag kanske en "Boström" men jag får känslan av en mycket medveten fokusförskjutning av opinionen samt att som effekt av detta samla inrikespolitiskt stöd för sin hårdnackade hållning. Lika fantastiska uppgifter om judar och israeler har tidigare publicerats i spansk, rysk och österrikisk dagspress utan några diplomatiska reaktioner från Israels sida. Så reaktionen är i dagens läge inte konstig, jag hade sannolikt agerat på ett liknande sätt i samma trängda läge.

För dom som läst sin litteratur krigspsykoser så känner man igen mönstret men på ett nationellt istället för individuellt plan. Benjamin Netanahu befinner sig långt ner i stresskonen, och då agerar man på två sätt:

Anfall eller flykt. Han är inte känd att vara typen som flyr.

DN, Arvid Falk,

Sitter hemma med någon form av influensa, febern klingar av och jag sänder läkemedelsindustrin en tacksam tanke med Treo Comp och sedan en timme Calciopen. Jag har inte tid att vara sjuk. Som egen företagare är det inte ett alternativ, men jag har valt det själv för det är en livsstil jag inte vill byta bort.

Nåväl. Israels krig mot Aftonbladet eller vice versa tycks nu sprida sig. Till Norge, Ikea, Svensk media (som tydligen är (S) kontrollerad vilket var en nyhet i sig), Fackförbunden, SIDA....

I den israeliska debatten ses den omstridda artikeln i Aftonbladet som ett uttryck för en växande demonisering av Israel. I en kritisk rapport från i juni anklagar NGO Monitor Sverige för att ge stora summor pengar till organisationer som är antisemitiska. Men Sida avfärdar kritiken skriver SvD.

Svenska Journalistförbundet överlämnar samtidigt idag en protest till Israels ambassad sedan det kommit uppgifter om att svenska journalister motarbetas i Israel. ”Det här är helt oacceptabelt”, säger SJF:s ordförande Agneta Lindblom Hulténtill DN.

Idag finns det egentligen bara en som håller huvudet kallt, Lena Posner, ordförande i Judiska församlingen i Stockholm, som i israeliska Haaretz (och kommenterat av Peter Andersson) uttrycker sig i termer som "Bringing up the Holocaust every time is definitely unhelpful to us".

Vad jag tycker är trist är att detta har renderat i hot mot enskilda. Såväl Donald Boström som Judiska församlingen har mottagit hot, i endera fallet oacceptabelt. Den enda i dag som förtjänar en stjärna i boken är Lena Posner och Regeringens försvar av våra grundlagsfästa rättigheter.

Respekt.




SvD 2, SvD3,SvD4, SvD5, SvD6

S-politiken måste ha sin utgångspunkt i stockholmarnas livssituation. Klassbegreppen suddas ut. En industriarbetare i landsorten har mer pengar över än en tjänsteman med god inkomst i Stockholm. Den dystra trenden som social­demokratin haft i Stockholms medelklassområden måste brytas. Därför behöver partiet omgående en ny politik. Bilden av socialdemokrater som alltid hittar en möjlighet att höja skatter eller hitta på nya måste försvinna, skriver S-politikerna Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström på DN Debatt.

Jag tycker den är välformulerad, och tillräckligt konkret för att framkalla reaktioner. Som (S) och egen företagare känner jag en stor frustration ibland över definitionerna om vem som är arbetare och vem som är direktör. Jag tror inte på alla förändringar som artikelförfattarna pekar på men den drar sannolikt igång en nödvändig diskussion. Som jag hoppas kan hållas i god ton och inte med tillmälen om att "lämna partiet".

Många småföretagare har inte möjlighet att unna sig en ordentlig semester under sommaren, visar Företagarförbundet senaste undersökning. De har inte tid eller måste täcka upp för andra som har semester. Det kan också vara fråga om att inte ha råd att ta semester, särskilt nu när lågkonjunkturen slagit till. Oron för att förlora affärer gör att mindre företagare har svårt att koppla av på semestern.Kortast sommarsemester tar småföretagare i landsorten och i mindre städer, samt de småföretagare som har fem till nio anställda. Två tredje­delar av småföretagarna tar maximalt 15 dagars semester under sommaren. Företagande har för många blivit en livsstil framför allt för kategorin Mikroföretag, företag med 0-9 anställda. Dessa företag svarar c.a 990 000 av Sveriges samlade arbetstillfällen. Trots detta är lösningarna som utformas av samtliga politiska partier anpassade efter industrin. En industri som skär ner och i bästa fall flyttar utomlands.

Debatten om företagandets villkor präglas av en viss förvirring och gamla värderingar från bägge sidor. I sammanhanget kan det vara intressant att ställa sig frågan vem som är företagare och vem som är arbetare och vari satsningarna för framtiden skall ligga.

Är taxiföraren med egen bil direktör och kapitalist eller arbetare? Är den invandrare som vars enda väg in på arbetsmarknaden består i att steka hamburgare i ett eget gatukök 12 timmar per dag arbetare eller direktör? Jag bedömer att vi måste svara på den frågan med.

Som egen företagare är det stöd den enskilde mikroföretagaren kan få från samhället i form av A-kassa eller delaktighet i arbetsmarknadsutbildningar och omställningsbidrag begränsade milt sagt. I mitt fal, som konsult, måste jag budgetera, investera och genomföra en löpande kompetensutveckling för att vara gångbar. I mitt segment ligger insatsen på 15-20% av min arbetstid eller c.a 320 h per år. Det är åtta veckor av min debiterbara tid. Gör jag inte detta kommer min möjlighet att vara gångbar försvinna snabbt.

Debatten är nödvändig att ta, för jag tror som artikelförfattarna: Framtidens lösningar ligger i att (S) värderingar genomsyrar framtidens lösningar, inte att gårdagens samhällslösningar genomsyrar framtidens politik. Att sen artikelförfattarna spetsar till det får vi ta, annars kommer vi nog inte vidare.

Annnat: Peter Andersson som krasst konstaterar att inför valet 2010 har strostäderna fler väljare än "landsbygden".

Regeringen och oppositionen jagar fel mål. Vi måste hitta ett sätt att mäta välfärd i stället för att bara tala om att öka BNP skriver Anders Wijkman i en intressant debattartikel i DN. Han går till källorna när BNP som begrepp introducerades på 1930-talet och var avsett som ett mått just på aktiviteten i ekonomin. Simon Kuznets, pappan till förslaget, underströk att ”välfärden i ett land inte får förväxlas med utvecklingen av BNP”. Ändå är det precis detta som hänt. Den politiska debatten domineras helt av tillväxten i BNP.

Jag kan bara hålla med. Gårdagens postning klär detta i andra ord och det finns andra ekonomer än Kuznets som är och har varit på denna tankebana.

För att ta debatten om ekonomisk tillväxt och miljö är den gammal. Det finns mångtusenåriga exempel på att människor överutnyttjat sin miljö med en hög ekonomisk tillväxt, vilket lett till att samhällen kollapsat. Den moderna debatten har förts åtminstone sedan 1960-talet, när många av dagens mest aktuella miljöproblem uppmärksammades. Ett annat exempel är orkanen Katrina där 10 000-tals hem förstördes som ledde till en ökning i USA BNP. Människor led, värden gick till spillo men ekonomerna gnuggade händerna av förtjusning över hoppet i kurvan....

På samma sätt bör man kunna granska välfärden. Att vi pratar i kvalitativa termer istället för kvantitativa. Eller som min gamle lärare i antropologi sade, det som går att mäta är inte värt att veta, det som inte går att mäta är dock högintressant att veta. Johannes Forsberg, Expressen, tangerar detta i sin kritik mot Fredrik Reinfeldts tal i Vaxholm. När de mätbara medlen blir mål istället går destinationen förlorad.

Där har (MP) kommit in i debatten och för att travestera på PJ Anders Linders kolumn idag så tål nog (S) och (V) en hel del, det perspektiv som (MP) bidrar med är värt att ta fasta på. Alternativet att som (C) gå upp i ett neo-liberalt moln av rök som än mer än någon annan bara klarar av att prata om mätbara objekt är att förlora sin själ och sin självständighet.

När det gäller välfärden bedömer jag att vi måste formulera oss i andra termer än budgetposter och procentsatser.

För att klä det lite i affärstermer: Hur ser erbjudandet "upplevelsen av välfärden" ut till den enskilde väljaren ut 2010. Konkret och utan krusiduller. Samt leverera.

De politiker som säger att det är för svårt bör fundera på att finna en annan utkomst.

Sitter och samlar intrycken från Fredrik Reinfeldt sommartal, mina spontana iakttagelser skrev jag om tidigare här.

Jag återvänder till där jag började ta illa vid mig i mitt föregående inlägg. Med 500 000 arbetslösa och ett budgetunderskott på 100 miljarder kronor ställer Fredrik Reinfeldt nu två svaga grupper med dålig representation i våra valda församlingar mot varandra. Han negligerar med andra ord den folkvilja som TCO snabbenkät ger uttryck för. Där 61 % av de tillfrågade vill göra livet bättre för våra äldre.

I min värld är det en fråga om kompetens, empati och humanism. Eller bristen på allt detta hos Alliansen. Denna kategori medmänniskor, som även är väljare, har en överrepresentation av kvinnor. Ensamstående kvinnor över 65 år utgjordes 2008-12-31 totalt av 339 931 individer enligt scb.se. Denna generation kvinnor, födda 1943 och tidigare, präglades av en annan arbetsfördelning i hemmet än dagens mer jämställda. Kvinnor arbetade i hemmet eller deltid under barnens uppväxt och kom att få en lägre pension än männen.

Vad Fredrik Reinfeldt säger är att vi som samhälle inte har råd att sörja för dessa då kostnaderna för utanförskapet (läs: arbetslösa) hindrar detta. Han prioriterar dock ett ytterligare jobbskatteavdrag som skall ge 3 000-10 000 nya jobb. Ett jobbskatteavdrag som i en redan underfinansierad budget belastar en framtida skuld med ytterligare 10 miljarder kronor.

Jag har en gammal släkting som stämmer mycket väl in på denna beskrivning, deltidsarbetande som hon var under 30 år av sitt yrkesverksamma liv. Hon har idag allt mindre kvar i plånboken för varje månad som går. Hon tar av sparade medel varje månad för att få ekonomin att gå ihop. När jag pratade med henne sist sa hon till mig att hon bara har råd att leva ett år till, sen är besparingarna slut. Visst, hon kanske bor i en lite för stor lägenhet men man flyttar inte på en 85-åring hur som helst. En stolt 85-åring som inte i första taget vill ligga någon till last.

Jag blir så beklämd över Fredrik Reinfeldts och Alliansens attityd. Sorgsen faktiskt. Göran Hägglunds (KD) får ursäkta, men hans försök till armbrytning ger jag faktiskt inte mycket för.

I veckan ska jag i alla fall bjuda min släkting på restaurang och ett teaterbesök. Så att vi bägge i stunden kan tränga bort lite av den cynism som nu tränger djupare och djupare in i vårt samhälle. Kanske jag får tillbaka pengarna under 2010 i ett utökat jobbskatteavdrag, men det är ointressant. Jag gör det av kärlek till min släkting, av kärlek och vördnad. Jag lider så med henne när hon nu berövas sin stolthet och människovärde. Jag hade önskat henne att samhället kunde bemött henne och hennes jämnåriga med större respekt.

Jag själv vill inte ha Fredrik Reinfelds eller Alliansens pengar, jag vill att han möter vår äldre generation med respekt.

Media: DN, SR, Aftonbladet, DN2,

Annat: Peter Andersson, Alexandra Einerstam,

Så var jag där. I Vaxholm och lyssnade till Fredrik Reinfeldt (M). Eller inte, först inledde statsministern med samma namn och utseende för att prata om demokrati och vårat engagemang i Afghanistan. Jag tycker han gjorde det bra, personligt och engagerat berättade han om unga flickors situation. Jag kunde skriva under på allt han sade.

Därefter följde 30 minuter av konserverad gröt.

Fredrik Reinfeldt (M) tog på sig folkbildarens kostym som tyvärr var allt för stor för honom att fylla ut. Han förklarade för pensionärerna att det är de arbetslösas kostnader som hindrar honom från att sänka skatten på pension. Sällan har jag upplevt en sådan lumpen manöver. Att skuldbelägga kollektivt en grupp och ställa den mot en annan gav allt annat än en bra eftersmak.

Att sedan stå och slå sig för bröstet att "vi ska genom utbildning finna nya vägar" och samtidigt vara medveten om att just Alliansen monterat ner stora delar av den apparat som ska lösa detta. Man har ersatt det med coacher som stöd för dessa arbetslösa.....

(M) öppnar dessutom för ett fjärde jobbskatteavdrag och här undrar jag hur det står till med kunskaperna i plus, minus, gånger och delat. Staten visar nu upp ett bättre finansiellt överskott än beräknat men det tycks inte slagit Fredrik Reinfeldt (M) att just den ökade mängden människor som inte kan utnyttja de första tre stegen i jobbskatteavdraget bidragit till ökade skatteintäkter.

Evighetsmaskiner finns inte, det vet i alla fall vi andra....

Men vad jag verkligen tog illa vid mig var när Fredrik Reinfeldt (M) raljerade över (S), (V) och (MP) valfrågor:

Könsneutrala äktenskap (redan klubbat)
Bostäder

och

Vindkraft.

Här lät publiken låta ett föraktfullt skratt. Ingen av frågorna är på något sätt oväsentliga, den första handlar om något så basalt som människosyn, den andra om vår, i regeringsform beslutad, rätt till bostad och den tredje miljöhotet. Allt möts av den moderate kärnväljaren av ett hånfullt skratt frammanat av en raljerande partiledare. Men det fanns mer, och jag kommer återkomma under kvällen med detta när jag tagit del av mediarapporteringen och kvalitetskontrollerat vissa underlag.

Omdömet? Av fem möjliga burkar med konserverad gröt ger jag Fredrik en 4. Fyra burkar konserverad gröt är mer än vad de flesta står ut med. Prestationen i inledningen, om demokrati, medförde ett avdrag på en burk. Annars hade det blivit full pott.



SR, DN, Alliansfritt

Sveriges ambassad i Tel Aviv borde inte ha kritiserat Aftonbladet för publiceringen av Donald Boström. Men vissa som nu upprörs talar om pressfriheten med kluven tunga skrev SvD i en klarsynt ledare igår. Antalet kluvna tungor i debatten slår sannolikt alla inofficiella rekord.

Orsaken varför jag gör denna postning är min reaktion, som jag skrivit om tidigare, över medias hantering av olika uttalanden men även ambassadören i Tel Avivs agerande som jag känner olust inför.

Varför? En av mina förebilder i den politiska debatten är Torgny Segerstedt (Liberal). En modig man som rakryggad höll sin linje och sökte försvara det fria ordet. Perioden under andra världskriget var inte oproblematisk, framför allt inte tiden fram till Stalingrad. Han blev censurerad av sin vän Per-Albin Hansson (S) med vilken han hade sina trätor men lyckades ändock behålla vänskapen.

Och Torgny Segerstedt kom att bli en symbol för medias fria roll samt, i min värld, den personliga integriteten. Hans ord ur Demokrati och Diktatur (1933) förtjänar en central plats i debatten:

"Friheten kan obestridligen missbrukas och blir missbrukad. Den innehåller emellertid just i sin egenskap av frihet botemedlen mot sin urartning. Den fria kritikrätten, offentligheten över vad som händer och sker och den rättskänsla som är tillfinnandes hos ett sunt folk, motverka förfallet"

Jag vill därför å det skarpaste invända mot sådana i Sverige eller Europa (jag är ju faktiskt medborgare i EU) som på något sätt inskränka medias roll i den fria debatten. Det handlar faktiskt lika mycket om integritet. Jag kan, och får, tycka vad jag vill om alltifrån (SD) grumliga människosyn på den yttersta nationalromantiska högerkanten till å andra sidan gammelkommunisters samhällssyn.

Men som Carl Bildt konstaterar i arvet efter Torgny Segerstedt, det bästa vapnet mot dessa krafter är yttrandefriheten i sig sjävt och de öppna arkiven. Av den anledningen har jag nu börjat sovra lite i vilken media jag läser utan att behöva kontrollera källor. Jerusalem Post, som jag tidigare ansett vara påläst (men konservativ) och haft en nivå med SvD gör mig besviken. JPost har nyss återinsatt Per Gahrton som språkrör visar det sig, citat enligt nedan:

Bonnier's statement sparked intense criticism in Sweden, with the Green Party spokesman Per Gahrton saying she should be recalled and taught "the basics of Swedish freedom of speech," and the Swedish media questioning why a government-appointed official criticized an article in a newspaper based in a country where there is press freedom.

Och bidrar därmed till att ytterligare demonisera debatten med faktafel som riskerar att komma leva sitt eget liv. Vad vill jag ha sagt? Yttrandefriheten är central, men den kräver av den enskilde och media ett förstånd. Av media att man honorerar källkritik och fakta, av den enskilde att han eller hon ständigt ifrågasätter budskap och budbärare. Lena Mellin skriver bra i Aftonbladet om hur det hela börjar urarta och begränsar Carl Bildts alternativ.

Yttrandefriheten är central i en demokrati. Utan den är vi ingen demokrati.

Per Gudmundson har på sin krönika idag underrubriken "Väljarna vill inte slösa" där han analyserar Novus Opinions undersökning. Jag ger honom till del rätt i hans analys. Ingen vill ju slösa, varje felaktigt använd skattekrona är ingenting annat än stöld.

Men, bara till del. Detta är ingenting annat än en analys utbruten ur sitt sammanhang. För Alliansen har under mandatperioden slösat bort 85 Miljarder kronor i ofinansierade skattesänkningar. En skattesänkning som kommunerna måste finansiera tillbaka med varsel i välfärden eller höjda kommunalskatter och trots detta kommer 225 kommuner visa upp underskott i år. Höjd kommunalskatt slår oproportioneligt hårt vet vi alla, den slår mot de som tjänar minst, ju mindre man tjänar ju svagare är man. Alliansens politik visar det sig nu slå än hårdare mot de svagaste. Samtidigt talar TCO snabbmätning av samma institut ett helt annat språk. De tillfrågade är milt sagt missnöjda med Alliansens sätt att sköta jobbkrisen.

Men Per Gudmundson kanske lider av Hamburgersyndromet. Det är inte så många som vet vad det är men jag ska försöka förklara.

Dom flesta har köpt en hamburgare i ett gatukök. När den gode hamburgertraktören stekt klart och placerat den nu stekta malda köttbiten mellan två brödbitar ställer han frågan "Allting på?".

Den gode hamburgertraktören förutsätter att ni har samma definition på vad "allting" är som han/hon har. Och blir förvånad om ni nu ställer frågan "Vad är allting?". Hamburgersyndromet är ett annat ord för att leva i en verklighet och förutsätta att alla andra lever i samma.

Per Gudmundson visar tecken på att han lider av samma syndrom, han är en neo-konservativ man i yngre medelåldern och förutsätter att alla, d.v.s. väljarna, prioriterar och tar till sig siffror som han själv. Men jag måste nog göra honom besviken. De väljare som jag träffat, vilket är en del på sistone, skulle hellre se att han kom till slutsatsen "Väljarna vill ha ett jobb". Denna väljarbas kommer under 2010 ligga på drygt 11% om vi får tro Anders Borgs (M) prognoser.

Det är fler personer än (C)+(KD) mobiliserar i opinionsundersökningarna under sommaren. Att de väljarna helst av allt vill se ett jobb och klara sin egen försörjning är nog inte en kvalificerad gissning.

Hoppas Per Gudmundson är lycklig i sitt Hamburgersyndrom.

Rätt ska vara rätt. Jag fick idag en kommentar på mitt inlägg om (FP) och yttrandefriheten. Kommentaren kompletterades med ett mail från Birgitta Ohlsson (FP) som blivit felciterad i Jerusalem Post.

Jag tycker det är bra av Birgitta och önskar att fler var som hon och Carl Bildt (M). Tydlighet är något som känns som en bristvara i en väldigt infekterad debatt. Men tyvärr, Carl Bildt har bara postat sin syn på sin högst privata blogg, regeringens officiella inställning till ambassadörens markering och synen på vår grundlagsskyddade yttrandefrihet och andra centrala värderingar är tills vidare okända. Detta har lett till en KU-anmälan av Urban Ahlin (S).

Du kan läsa vad Birgitta egentligen menar på Nyheter24 och här har väl jag en liten fundering. Inte så mycket om vad Birgitta menar mer om medias förmåga att snickra ihop rubriker. Och i sammanhanget så är det lite märkligt hur Jerusalem Post kunde skruva till uttalandet på det sättet. Jag hade, om jag var i Birgitta Ohlssons position, blivit helt vansinnig. Detta säger Birgitta:

– Jag är absolut inte emot publiceringen av artikeln. Vi lever i ett fritt samhälle och pressfriheten är en grundsten för vår levande demokrati. Men för att den ska vara levande krävs en livfull debatt och diskussion, säger Birgitta Ohlsson till Nyheter24

Jag tycker att den vändning debatten tagit är djupt olycklig. Den drar fokus från annat som i stunden känns mer angeläget. Peter Kadhammar skriver en krönika i ämnet i dagens Aftonbladet som jag sympatiserar djupt med men vill ta en nivå till. Av vilken anledning nekas IAEA tillträde för att fastställa förekomst eller ingen förekomst av kärnvapen? Det förhållningssättet, om något, driver debatten i en konspirativ riktning om ingen tjänar på.

Men jag måste honorera Birgitta för hennes rakryggade hållning. Antisemitism och antiislamism skall bekämpas och bemötas i varje skede, var än den visar sitt fula tryne. Ett tryne som en infekterad debatt skulle tjäna på om det försvann.

Annat närliggande: DN, Expressen, SvD1, SvD2 ,

Novus Opinion presenterade igår eftermiddag en snabbmätning. Siffrorna borde få Fredrik Reinfeldt att börja fundera en del över hur han hanterat jobbkrisen. För det är vad det är, en jobbkris.

En överväldigande majoritet (62 %) ser ökade satsningar på kommunerna som en prioriterad åtgärd emedan endast 17 % vill se ytterligare jobbskatteavdrag. När vi sedan penetrerar just jobbskatteavdraget anser hela 61% att pensionärer skall ha lägre skatt än de som arbetar, inte som Alliansen, högre skatt. Så var det med den förankringen. Men den viktigaste frågan, den om regeringen gör tillräckligt för att hejda arbetslösheten, ger Alliansen underkänt.

58 % av de tillfrågade tycker inte att Alliansen gör ett bra jobb. TCO Pressmeddelande säger allt:

Regeringen har bekämpat arbetslösheten med vänsterhanden genom hela krisen och det är också vad svenska folket anser, säger Sture Nordh, ordförande i TCO. Med tio procent utan arbete måste regeringen lägga planerna på skattesänkningar åt sidan och rikta in alla krafter på jobben.

Ja, det är inte att förvånas. Med en söndertrasad välfärd blir det såhär. En A-kassa som går på knäna. Igår pratade jag med en god vän. Han berättade om ett byggbolag som gick i konkurs i april. Konkursförvaltaren gick i maj på nio veckors semester och de anställda har fortfarande idag inte fått ut sin lönegaranti, än mindre kunnat söka sin A-kassa. Varför? Ingen har funnits på plats för att skriva under rätt blanketter. Det min vän gav uttryck för var att han kände sig förnedrad, ratad, utstött.

Fredrik Reinfeldt har en enda fråga att besvara nu när han ekonomiserat välfärden och trasat sönder det sociala skyddsnätet. Vad är priset i kronor och ören på mänsklig förnedring? De svar du gav Sirkka återgivna i Peter Anderssons inlägg andas just den oaning och grötmyndighet som gör mig förbannad.

Vad är priset på en förnedrad medmänniska. Jag bara undrar.

Närliggande: DN, SvD,

Uppdaterad

Satt och läste Aftonbladet och då Helle Kleins ledare som jag någonstans tycker var välskriven och bra och det var väl då jag bestämde mig för att göra en postning om den milt sagt infekterade debatt om tryck- och åsiktsfrihet som rasar i spåren av Donald Boströms artiklar.

Tiden medger inte att jag söker granska hans påståenden och det är därför jag inte väljer det anslaget. Vad jag reagerar på är hur olika myndighetschefer och politiker hanterat den uppkomna situationen.

Att Ambassadören i Tel Aviv, som myndighetschef, ger uttryck för sin personliga frustration är inte acceptabelt omdöme som statstjänsteman och myndighetsperson. Om det nu är på det sättet men i frånvaro av Carl Bildts (M) kommentarer så går det bara att gissa. Men sedan kommer något jag inte får ihop. Birgitta Ohlsson, (FP) och utrikespolitisk talesperson tillika ledamot i utrikesutskottet gör följande uttalande i Jerusalem Post:

"I think it's devastating and totally unacceptable," Swedish MP Birgitta Ohlsson, who sits on the parliament's committee on foreign affairs, told The Jerusalem Post. "It's not the first time that we've seen similar stories in this paper. Of course independent newspapers in a liberal democracy should have the opportunity to criticize other countries, but this is crossing the line."

Birgitta har varit en av frontfigurerna hos Alliansen som sagt sig värna om personlig integritet och respekten för den svenska grundlagen. Det är i det här sammanhanget jag inte blir klok på vad hon håller på med. Om hennes uttalande att gå över gränsen baseras på hennes roll som förtroendevald för ett liberalt parti och försvarare av de värden man säger sig stå för känns det … sådär. Ganska murket faktiskt.

Det är ingen statshemlighet att Birgitta Ohlsson hyser en varm sympati för Israel. Jag respekterar detta och håller ibland med henne i vissa avseenden och ibland inte i andra. Men det hon ger uttryck för är en tolkning att yttrandefrihet och medias oberoende roll endast kan försvaras om man följer hennes sympatier. I övrigt så riskerar media repressalier, för det borde rimligtvis bli konsekvensen när gränser passeras.

Jag känner mig inte helt komfortabel nu. Det skulle vara en förlust för alla som arbetar för skydd av meddelarfrihet, yttrandefrihet och personlig integritet om en av de viktigaste opinionsbildarna graderar vilka åsikter som är värda att försvaras till förmån för vilka principer som skall råda. Det kan skapa tvivel om vilka andra åsikter som kan komma att bli ”non grata”. Birgitta Olssons uttalande i Jerusalem Post tyder på att ett klargörande var (FP) står i frågan bör ske snarast.

Carl Bildt (M) kommunicerar sin inställning på ett mycket tydligt, och bra sätt. Jag kan återigen konstatera att han är en av mina favoritmoderater. Trots att jag är (S) så anser jag att han är en av de klarast lysande stjärnorna vi har även fast jag ganska ofta inte håller med honom i sak.

Jag fick en länk från sq2540sthlm på mitt inlägg om att jämföra (S) med Alliansen. Jag tycker inte att tonen mot Per Gudmundson är för stark i deras replik på något sätt. Per Gudmundsons ursprungsinlägg andas i mitt tycke en rätt unken konservatism som inte känns i takt med seder och bruk. Jag brukar försöka undvika personangrepp men i det här fallet undrar jag om han varit utanför dörren på ett par decennier eller om han inte lever i fel århundrade. Och då kanske det inte är 1900-talet jag har i åtanke utan ett längre bak i tiden.

Per Gudmundson är några år yngre än jag, en sisådär sju år närmare bestämt. Ändå ger han uttryck för värderingar och en perception som jag svårligen kan finna i min omgivning eller när jag försöker återskapa mina far- och morföräldrars generations åsikter och människosyn. Ett annat inlägg som kan ge en bekräftelse på hans minst sagt otidsenliga syn på skickliga kvinnor är när han kommenterar Mona Sahlins (S) nya pressekreterare Anna Helsén.

Nej, Per Gudmundson lever sannolikt i fel sekel eller så är det någon traumatisk händelse under hans uppväxt som präglar hans verklighet. Jag upplever hans attityd till (S) i allmänhet och (S)-kvinnor i synnerhet är att likna ett avlägset eko från Thut-Ankh-Amons gravkammare och svunna tider och detta gör honom till en tragisk figur. Som jag kanske kan tycka lite synd om mina snälla stunder.

Jag är glad över en sak, att han ger kvinnorna i nätverket sq2540sthlm ett implicit erkännande som innebär en hip-faktor för (S) som är högre än den sitcom Alliansen kan förknippas med, Seinfeld. Tre dysfunktionella män och en lätt hysterisk kvinna som helt självförvållat hamnar i de mest bisarra situationer är nog den verklighet Per Gudmundson får leva med. Men jag avundas faktiskt Hr Gudmundson. Han fick en inbjudan av dessa kvinnor (iofs på tveksamma meriter), inte jag..... men jag är inte bitter..... (skratt!)

För, jag tror jag sannolikt uppskattat och insett värdet på ett helt annat sätt än Per Gudmundson.

Annat: Peter Andersson, Karin Berg, Calle Fridén, Johanna Graf, Alexandra Einerstam

Arbetslösheten stiger nu rapporterar DN och TT. Under andra kvartalet i år var 454 000 personer öppet arbetslösa, denna andeö utgör 9,1 procent av arbetskraften och är en uppgång med 2,3 procentenheter jämfört med motsvarande period i fjol. Antalet sysselsatta var i genomsnitt 4 525 000 personer, en minskning med 99 000 personer jämfört med samma period förra året. Branscherna tillverkning och utvinning, energi och miljö samt byggverksamhet står tillsammans för nästan tre fjärdedelar av den totala minskningen av antalet sysselsatta, skriver SCB.

Samtidigt rapporterar Swedbanks ekonomer (DI) att tillståndet i den finansiella sektorn har förbättrats de senaste månaderna och flera länder har uppvisat ekonomisk tillväxt. Världsekonomin kan ha nått botten och en återhämtning kan inledas under andra halvåret, men stimulanserna behövs ännu en tid.

Calle Fridén ställer på sin blogg en relevant fråga som han fått av en kompis, varför bankerna ska åtnjuta stimulanser men inte industrin.

Jag bedömer att Alliansen nu står för en pedagogisk utmaning, för det upplevs sannolikt som en anomali för den vanlige medborgaren att finansbranchen får miljarder i stimulanser och garantier emedan riktiga produktionsorienterade verksamheter möts av en stängd dörr. Samtidigt som Stureplansklientelet med kotlettfrisyrer jublar åt vändningen, som inte producerar annat än låtsaspengar, så tvingas allt fler ut i ett utanförskap som få kan se konsekvenserna av. Igår träffade jag en vän som endast vet att endast 10 månader av A-kassa återstår. Och inga jobb att söka.

SCB pekar på att 3/4 av alla nya arbetslösa tillhör industri och byggsektorerna. Så lyss till en stilla vädjan:

Börja då i dessa sektorer för guds skull. En investering i bättre vägar, järnvägar, bostäder, miljösektorn och ny teknik måste ju ändå till för att möta framtiden, det är ju alla partier ense om. Det måste vara mer kostnadseffektivt att investera i detta än meningslösa coachsamtal på orter det inte finns jobb.

Hur svårt kan det vara?

Att skicka fler soldater utan klara syften löser inga problem, det kommer bara att öka dödstalen. Situationen i Afghanistan måste ses i ett komplicerat och hotfullt regionalt perspektiv. En kontaktgrupp med länderna i regionen, auktoriserad av FN:s säkerhetsråd, skulle kunna arbeta bort dispyter och misstro. Det är inte meningsfullt att skicka fler soldater innan det finns en försäkran, med realistisk tidplan, om internationellt trupptillbakadragande skriver Lennart Berggren, frilansjournalis med lång erfarenhet av Afghanistan, på DN Debatt.

Jag håller med honom i stort, ja, nästan allt. Jag har själv arbetat en del med och i regionen så det synes att vi delar såväl erfarenheter som slutsatser vilket jag beskrivit tidigare. Det mesta finns annars dokumenterat i öppna källor men jag tycker att han mycket väl beskriver effekterna av Bush politik och med viss rätt höjer ett varningens finger för den strategi som ISAF under NATO verkar slå in på.

Debatten i Sverige, som vi kanske tror är unik, återfinns på annat håll. Washington Post har tillsammans med ABC News låtit göra en amerikansk opinionsundersökning. Och denna torde ge samtliga i det svenska politiska ledarskapet mardrömmar. Endast 24 % stödjer en ökad militär närvaro emedan 45 % ser en minskning och i förlängningen tillbakadragande som enda väg. Men i Obamas egen väljarkår sjunker stödet snabbare och han kan, anser jag, komma att ställas inför ett val. Reformer i den amerikanska ekonomin och sjukvårdssektorn eller ett fortsatt engagemang i Afghanistan.

USA:s internationella legitimitet bygger på de många länder som av olika skäl har valt att sända trupp. Börjar nu USA dra tillbaka trupp för att stilla hemmaopinionen till förmån för inrikesreformer kan vår situation komma att förändras, snabbt och radikalt. Det är därför hög tid för en bred svensk, och internationell, koordinerad rörelse och enighet kring relevanta och realistiska politiska mål. Vi ska ha klart för oss att en av de mest grundläggande politiska drivkrafterna är viljan att bli omvald. Amerikanska väljare väljer sin president, svenska, finska eller för den delen afghanska säkerhetsstyrkor har mycket litet, eller inget, att säga i denna process.

Allt handlar om realpolitik och politikerns drivkrafter. Och tyvärr så har vi svenska män och kvinnor på plats som kan komma att betala ett alltför högt pris för denna realpolitik.

Valet i Afghanistan är det andra i historien. Den utländska militära närvaron behövs för att inte kasta tillbaka landet i kaos, terror och förtryck skriver DN på ledarplats. Rubriken, "Demokratins seger" säger ganska mycket om DN:s analys av detta val. Jan Blomgren, SvD, ger en klart nyktrare bild av läget.

Jag håller med om vikten av en stabil demokrati, men hela Afghanistan-operationen har kantats av en märklig blandning av oförmåga att ta till sig historiska erfarenheter och den metod som kantat USA:s interventioner i andra länder sedan WW2. Denna metod har präglats av följande delsteg:

• "Bomb them back to stone-age"
• "Hold free elections and support one candidate"
• "Get the hell out of there"

Alternativet, att Afghanistan kastas in i en nedåtgående våldsspiral, är inget alternativ anser jag. På den punkten ger jag DN rätt. Men. Om vi ägnar oss åt en historisk tillbakablick på lyckade demokratiseringsprocesser i det närliggande Mellanöstern så ser vi resultat som förskräcker. Men även, vill jag påstå, ett som sticker ut. Oman.

Den nuvarande sultanen av Oman störtade sin far i början på 1980-talet och utropade sig själv till envåldshärskare. Men han lovade en sak, att införa demokrati, men under en förutsättning. Han var först tvungen att utbilda folket hur en demokrati skulle se ut med Omans och Islams förutsättningar.

Idag, lite drygt 25 år senare åtnjuter Oman en, ur västligt perspektiv, en relativt god demokrati. Utbildningsministern är en kvinna för att ta ett exempel. Vägen som Sultanen valde att gå var en snabb, och omfattande, utbyggnad av sjukvård och utbildningsväsende. Sjukvård och utbildning blev fritt för alla. Visst, det finns fortfarande spöstraff och andra avarter som ett inte helt jämställt samhälle kvar, men vad vi kan se är en "normal" utveckling. Hur ett envälde utvecklas till en demokrati med hänsyn tagen till de lokala förutsättningarna i en takt som folket hänger med i.

Jag bedömer att de som låter utropa att det Afghanska valet är en "Seger för demokratin" i likhet med DN kan tvingas äta upp dessa ord. Ganska snart. Media har nu belagts med rapporteringsförbud den sista dagen innan valet samtidigt som ett röstkort kan köpas för fem USD på den svarta marknaden.

Vi skall, och måste, vara kvar. Men den väg vi varit med och valt med USA är, bedömer jag, inte den rätta. Vi måste nu få fart på samhällsbygget och framför allt vattenförsörjningen. Då kanske vi om 20 år kan säga att demokratin segrar. Inte förr.

Saker och ting tar tid, det måste vi förstå.

SR, SvD, SvD2

Uppdaterad

Nästa år kan arbetslösheten fördubblas jämfört med 2008. Det har fått Arbetsförmedlingen att begära 1,1 miljard kronor extra i anslag inför 2010 rapporterar DN. Arbetslösheten kan bli dubbelt så stor som den var 2008, enligt Arbetsförmedlingens prognoser. SvD kompletterar med att om Arbetsförmedlingen inte får sina pengar varnar man för drastiska försämringar i insatserna för arbetslösa. I värsta fall kan det innebära att färre personer får arbete.

Höstbudgeten blir sannolikt avgörande för hur valrörelsen utvecklas. Anders Borg (M) ska nu balansera partiegna krav på ytterligare ofinansierade skattesänkningar mot framför allt (FP) krav på satsningar i välfärden flankerade av (KD) Stefan Attefall. Denna lilla propå från Arbetsförmedlingen var nog inte oväntad men nivån förskräcker. Och bekräftar bilden av en alltigenom otillräcklig och reaktiv arbetsmarknadspolitik. Men hör nu på SR att Fredrik Reinfeldt öppnar för tillskott men ingenting är klart, i intervjun pratar han en del om coacher men i inslaget efter får vi höra en Maria Larsson, Vetlanda, som säger att det egentligen inte spelar någon roll vilka åtgärder man sätter in eftersom det inte finns några jobb.

På AF hemsida kan man ta del av statistik som borde plåga varje ansvarsfull person i regeringen, 12 118 anmälde sig som arbetssökande under vecka 33 att jämföra 9 940 samma vecka 2008, en ökning med mer än 20 %, och nu säger allt fler finansiella analytiker att vi sett botten.

Min spontana fråga är om det är helt normalt att en botten lutar neråt? Om detta är en av ljuspunkter i ekonomin Anders Borg talar om vill jag inte veta vad han anser vara en dyster läsning.

Det enda roliga med Alliansen numer är att jag börjar se den som den TV-serie jag bloggade om i morse (tack Per Gudmundson, SvD). Seinfeld. Synd bara att denna hemmasnickrade "sitcom" utspelar sig i verkligheten.

Att Per Gudmundsson hatar sossar är intet nytt. Han attackerar i sin spalt i SvD idag (S) "nya" kampanjmetod som hämtad från "Sex and the City" och påstår att detta grepp är i brist på ny politik.

Tragiskt. Eller komiskt. Jag tror att jag lutar åt det senare då jag blir lite full i skratt. Jag kan bara sluta mig till att Per Gudmundsson inte kan läsa eller heller för den delen lyssna. Ett läsvärt exempel på (S) interna debatt och arbete är Carin Jämtins utspel, ett annat han kunde lyssna på är Mona Sahlins sommartal. Tyvärr finns inget av dom som pekböcker men han identifierade helt uppenbart ett behov, tyvärr är marknaden för liten för denna produkt som då skulle nischa sig mot 40-åriga läsobenägna vita män med borgerliga sympatier.

När Alliansen prövade amerikanska metoder är det "innovativt". Ett exempel är (M) hemsida som i sin logik och funktionalitet är en kopia av Obamas motsvarande. Jag har hört (M)-medlemmar sucka "vilken vacker hemsida" med en salig lycka i rösten. Inte mycket av politik men desto mer av utanpåverk och kosmetik.

Men det är klart att det gör ont, "Sex and the City" känns mer "hip" än den serie som ligger närmare Alliansen. Seinfeld.

Tre dysfunktionella män och en smått hysterisk kvinna som hamnar i dom mest bisarra situationer helt sjävförvållat. Samtidigt misslyckas dom med det mesta....

Gymnasie­betygen skenar. Allt talar för att skolor konkurrerar om elever med höga betyg. Men betygs­inflationen måste stoppas, annars riskeras tilltron till skolan menar SvD mot bakgrund av Henreksons och Vlachos debattartikel i gårdagens DN.

DN ledare idag däremot menar att millimeterrättvisa i betygsättning aldrig kommer att uppnås och att jakten på densamma skulle leda skolpolitiken i fördärv.

Spänningen mellan DN och SvD är anmärkningsvärd. Den förra har jag kanske mer sympati med än den senare som redan givit upp slaget för ett rättvist och rättvisande system. Som på något sätt accepterar orättvisor och att alla inte bedöms lika. Sen kan jag tycka att skolreformer och betygsreformer utvecklats till att bli absurda. Den nuvarande betygsskalan tycker jag är bra då den korrelerar mot stora delar av övriga världen men vägen dit har kantats av, ska vi säga, en viss förvirring?

När mina föräldrar gick i gymnasiet fanns två val, real- eller latinlinje. När jag gick i skolan fanns det kanske fyra olika tre-åriga linjer att välja på och kanske dubbelt så många två-åriga, yrkesförberedande, möjligheter. Därefter komvux för de som valt fel eller hade andra förutsättningar. Jag tycker någonstans det var ett bra system om vi hade haft dagens betygsskala. Sedan kom en rad reformer slag i slag och jag vet inte om jag hängt med i alla.

Idag vet jag inte riktigt hur många alternativ som finns. Jag har följt min dotters vånda att välja mellan kanske 100 tillgängliga alternativ. Olika profiler som media, drama, juridik.... möjligheterna är oändliga och intrycket jag får är att eleven "måste" välja rätt väg som femtonåring då det kommer att påverka de kommande femtio åren.

Är det rimligt? Att skol- och utbildningspolitik är viktigt är vi alla sannolikt överens om, det är morgondagens samhälle som formas där. Men är det rimligt med så stora reformer hela tiden? Som artiklarna andas så har inte elevernas faktiska prestationer förändrats nämnvärt men varje omdaning har resulterat i en ny nivå av förvirring av ramverket vilket i sin tur lett till inflation.

Vad jag uppfattar nu är en inflation i reformer lika mycket som en inflation i betyg. När bli vi klara? Bara en fundering....


DN, DN2, DN3, SvD

Kommunerna ropar efter mer pengar för att kunna trygga välfärden. Men en ny rapport från Svensk Näringsliv visar att de kommuner som låter sina utgifter skena iväg paradoxalt nog inte satsar mer på vård, skola och omsorg. Genom att skjuta till mer pengar uppmuntrar man till slöseriet, skriver Stefan Fölster och Nima Sanandaji i dagens SvD.

Jag hade väntat mig ett frontalangrepp på (S) men det uteblev. Artikeln, som går lite i Timbros och Thomas Idergards anda, pekar däremot på en rad andra missförhållanden. Att antalet företagare är lägre idag än när Alliansen tillträdde. Att kommunala förvaltningar har svällt och färre är sysselsatta i leveransen av välfärdstjänster.

Inget av detta är önskvärt. Det är ju självklart så att vi måste premiera skapandet av "riktiga" jobb och att det politiska ledarskapet använder varje skattekrona på ett riktigt sätt. Men bilden är sannolikt komplex, det hedrar därför Stefan Fölster och Nima Sanandaji att de inte kommer med "quick fixes".

Ett svar kan faktiskt vara privatiseringen av välfärdssektorn. Samma produktion men med färre anställda till samma kostnad är faktiskt en effekt. Samtidigt så måste kommunala förvaltningar bygga ut sin verksamhet för att kunna utöva tillsyn på verksamhet som nu lämnat kommunernas och landstingens hägn men fortfarande leverar inom kommunernas åtaganden.

Att bowlinghallar och annat premieras kan jag ha synpunkter på, men där kommer min generella kritik mot alla de som pratar om välfärdens kärna. Läs Regeringsformens första kapitel andra paragraf och var precisa i varje specifikt fall. Denna paragraf kan vara värd att fokusera på i dessa tider:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.

För vad är välfärdens fokus? Människan och samhällsmedborgaren. Den enskilda människan är i centrum och människan består inte av kropp allena utan är en social varelse med behov av interaktion. Om våra folkvalda i en specifik kommun har tre bowlinghallar med låg nyttandegrad är investering i en fjärde sannolikt slöseri. Men en kommun som, i Norrtäljes fall, har tre tätorter av jämförbar storlek och dessutom har en längd om c.a 16 mil kan ha behov av fler badhus än ett.

Borgerliga företrädare, som Timbro och Svenskt Näringsliv, har en tendens att bryta ner samhället i enskilda budgetposter och mätobjekt. När de gör detta försvinner helheten. Det är som att bryta ut en pusselbit från ett pussel och med denna enskilda bit som grund uttala sig om motivet.

Vad jag däremot ger Fölster & Sanandaji rätt i är att granskningen av byråkratin måste vara ett löpande åtagande för det politiska ledarskapet. Och att den lever upp till nämnda regeringsform om välfärdens fokus.

Ecce Homo, se människan.