Eldstrider och direkta hot från talibaner mot svenskar. Om EU vill förhindra att oroligheterna i Centralasien sprids till Europa är det hög tid att agera. Det behövs en heltäckande strategi med satsningar på rättsväsendet, skärpt gränskontroll, ökat bistånd och internationella samarbeten, skriver Mark Rhinard och Erik Brattberg vid Utrikespolitiska institutet i SvD.

Det känns nästan som en tanke med den debatt som nu pågår om vår insatts i Afghanistan. Jag ger dom rätt men det är en inte helt enkel balansgång att gå. För var går gränsen till att agera kolonialmakt och lägga sig i andras ”inre angelägenheter”?

Samtidigt pågår, på andra sidan Atlanten, en närliggande debatt. NY Times rapporterar om ett PM som hamnat på villovägar. Den amerikanske översten Timothy Rice, rådgivare till den Irakiska regeringen, har författat sig på ett sätt i ett PM till US Defence Department som fått en del att höja på ögonbrynen. Han säger följande:

Vår insatts här i Iraq kan jämföras med färsk fisk. Efter en tid börjar den lukta illa. Den tiden har kommit nu, det är dags att åka hem. Irakierna vill inte ha oss kvar.

Kopplar man nu ihop dessa artiklar så skulle man, vilket jag är benägen till, att försöka formulera en modell för våra framtida engagemang. Den rent militära delen av en operation skulle påverkas omvänt proportionellt mot avståndet till landet i fråga samtidigt som de civila insatserna skulle öka proportionellt med samma avstånd.

Sten Tolgfors (M) har nu faktiskt chansen att som EU Försvarsminister fånga upp det som Gunilla Karlsson(M) och Carl Bildt (M) påbörjat. Och sätta kraft bakom. Ett vidare grepp på försvars- och säkerhetspolitiken och i detta finns faktiskt en kunnig (S) på området. Åsa Lindestam. Hon är dock ganska ensam just nu, det är oroväckande tyst i ärendet från mina partikamrater. En tystnad som jag inte blir riktigt klok på för att vi dels har ett ansvar i gamla beslut och att soldaterna och biståndsarbetarna i Afghanistan skulle nog må bra av att veta att det finns ett stöd för dom även i oppositionen.

Åsa har i alla fall nyligen fått med sig OSSE (OSCE) att försöka ta ett vidare grepp som UI efterlyser och se mer till SSR och samhällen som helhet. Hon fick stort stöd för detta vid OSSE sommarmöte i Vilnius härförleden och Sten Tolgfors har i debattartiklar fångat upp detta synsätt.

Men som sagt, inte en lätt matematik. Jag vill inte se denna fråga som valfråga 2010. Det skulle kännas som ett svek mot de som nu riskerar sina liv i Afghanistan. Och då luktar verkligen fisken illa.

Oscar Swartz (PP) bloggar om krav på att Sverige skall ut ur Afghanistan och att detta kanske kan bli en del av (PP) valprogram. Jag vet inte riktigt var jag skall placera (PP), inlägget eller Oscar Swartz numer.

Lite förbryllad blir jag när Oscar recenserar Sten Tolgfors debattartikle på DN Debatt igår. Jag citerar Oscar:

"....försöker idag på DN Debatt förklara varför Sverige skickar soldater till ett kargt bergsland i Centralasien. Ett bisarrt argument är att vi är där för att hjälpa Afghanerna till en västerländsk kultur. Med det argumentet borde Sverige invadera en stor del av världens länder. Hela arabvärlden. Hela Afrika. Varför inte Kina? Sudan nästa där man vill piska kvinnor för att de har byxor."

Jag har letat och letat i DN artikeln. Det närmaste jag har kommit är följande:

Försvarsminister Sten Tolgfors: Vi är i Afghanistan både för afghanernas och vår egen skull. De mänskliga rättigheterna är universella och gäller också afghaner.

Sedan ställer Oscar en rad med följdfrågor om varför vi inte ska invadera varje afrikanskt land och det är upp till honom att dra dessa ganska långsökta trådar. Det enda jag kan ge Oscar rätt i är den starka stamkultur som råder i vissa områden, som kommer ta minst en generation att få tillbaka till ett läge där Afghanistan befann sig före den sovjetiska invasionen 1979. Men om detta skulle innefatta en västerländsk kultur (som ingen med sans, vett och vilja vill se i Afghanistan) är osagt. Skulle det finnas en sådan agenda så hoppas jag att dessa befattningshavare får respass tämligen omgående. Jag har beskrivit detta i en tidigare postning och var jag står.

Så vad är min fundering? Är detta en testballong inför valet 2010? Inte osannolikt. Om (PP) kan enas om denna fråga och att det i likhet med patent och integritetsfrågorna attrahera väljare på bägge sidor blocklinjen kan det gå vägen. Novus Opinion har i sin senaste undersökning funnit att 28 % motsätter sig ett svenskt internationellt engagemang i Afghanistan så om kravet blir verklighet så kan man attrahera en kår av kärnväljare på kanske 5-8 %.

En annan sak som kommer bli spännande att se är hur Rick Falkvinge utöver denna fråga personligen kommer hantera de lokalavdelningar som vill ställa upp i kommunval. Där är ju de absolut mest tongivande frågorna, och som berör invånarnas vardag till 70 %, kopplade till vård, skola och omsorg. Sammantaget är det inte ointressant att ånyo lyfta (PP) Ordförande citat från Fokus:

...vård, skola, omsorg, kärnkraft, försvarspolitik och skit som de har pratat om i 40 år, säger Falkvinge.

Valet 2010 blir spännande på alla sätt. Och Vad jag tycker om Sten Tolgfors artikel? För en gångs skull tycker jag den var riktigt bra, inte MVG men väl ett VG.

Sex socialdemokratiska kommunpolitiker i ett gemensamt utspel: Partikongressen i höst måste slå fast att friskolorna inte är ett hot. Den förnyelse av skolpolitiken som inleddes efter valförlusten 2006 måste fortsätta. En ny skolpolitik kommer att läggas fast på Socialdemokraternas kongress i november. Då har vi chansen att vinna väljarnas hjärtan genom att visa att Socialdemokraterna står för riktiga valmöjligheter, skriver sex socialdemokratiska kommunpolitiker från Mellansverige på DN Debatt.

Man skriver:

En diskussion som pågår är friskolornas rätt att ta ut vinster. Att göra vinst på gemensamt finansierad verksamhet anses fult. Vi har dock svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den. Det är samma skattepengar som betalar båda.

Jag anser inte heller, i likhet med förattarna, att friskolor skulle vara ett hot. Snarare tvärtom, friskolor berikar och att bryta monopol är i princip alltid av godo (utom vad avser statens våldsmonopol).

Men författarna gör det lite väl enkelt för sig. Jag bedömer att vi måste skilja friskolan, och den privatiserade vården för den delen, från driftformen. För var tanken i grunden inte att skapa god vård och god skola? Jag har inte heller något problem med att "operatören" går med vinst. Men, det finns en avgörande fallgrop som dom flesta missar. Den är, i liggande konjunktur, uppenbar för den sektor där nya jobb skapas. För friskolan skapar inte nya jobb i någon större omfattning, den omfördelar.

Praxis har blivit att skolor (och vård) drivs i Aktiebolagsform. Aktiebolaget har som grundidé att berika aktieägarna och maximera dess vinst eller avkastning. Detta mål blir tydligast när vi tittar närmare på (iofs) vårdföretaget Bellstasund som såldes av Mats Odell (KD) et al till 3.e och 4.e AP-fonderna.

Varför? Vård och skola är lämpliga och stabila investeringsobjekt som levererar en avkastning mellan 15-20% på omsatt kapital. Detta innebär i praktiken att offentliga medel finansierar offentliga medel (våra pensioner). Som bieffekt skapas, när dessa skolor och vårdföretag går upp i större koncerner, en brist på riskvilligt kapital för det näringsliv som behöver skapa nya, från den offentliga ekonomin separerade, jobb.

Som sagt, jag har ingenting emot friskolor eller fria vårdaktörer, debatten bör istället handla om hur vi säkrar att Komanditbolaget eller personalkooperativet kan få ett bättre utgångsläge. Som det är idag kan de stora operatörerna, i kraft av sin marknadsdominans och snart oligopolliknande ställning, kväva marknaden för den eller de lärare som brinner för sin pedagogik. Dock måste en sådan förändring förankras på EU-nivån, vi kan inte själva peta hur som helt i denna lagstiftning.

Men friskolor som företeelse om vi bara ser till pedagogik och kvalitet? Självklart.

Mer om detta: Peter Andersson, Robert Noord

Finansmarknadsminister Mats Odell är kritisk till bonusregnet i bankerna och Aktiespararnas vd Günther Mårder tycker det är läge att sänka lönerna i finansbranschen. Och många läsare har reagerat skriver SvD.

Günther Mårder anser att det i sig inte behöver vara fel att betala ut rörliga ersättningar i en del av banken som gör bra resultat.

– Har enskilda individer gjort enastående prestationer måste de kunna belönas för det. Men banken bör också fundera kring den sociala aspekten och det lämpliga i stora ersättningar i en tid med stora nedskrivningar och förluster. Signalvärdet kan bli rätt jobbigt att hantera och det är viktigt att gå i takt med omvärlden, säger han.

Ja, det är rätt jobbigt. Och värre lär det bli. Om det har gått någon förbi så ska nu Lettland skära ytterligare 20% i statsfinanserna för att få låna hos IMF. Med en ytterligare 20% sänkning av löner etc. är det bara en tidsfråga innan just Swedbank står inför ytterligare kreditförluster. Och vilken bank var det som var först ut att ansluta sig till den skattefinansierade bankgarantin?

Det börjar bli dags för Mats Odell (KD) och Anders Borg (M) att göra något annat än en Moonwalk. Moonwalk eller backslide är ett välkänt danssteg där man ser ut att gå åt ett håll men "glider" baklänges åt ett annat. Michael Jackson, salig i minne, tjänade en hel del pengar på detta. Det gör inte Mats Odell.....

Så varför inte strunta i Moowalken och se till att ord och handling går åt samma håll? Det finns faktiskt utrymme att sätta affärsmässiga krav på garantin. Gör Mats Odell inte detta riskeras något mycket mer. Förtroendet för det finansiella systemet som företeelse, och händer det så kan vi lika gärna gå tillbaka till byteshandel. Det gjorde man i södra Ryssland 1991 när deras finanssektor havererade.

Mer om detta: SvD, DN

Med de senaste dagarnas händelseutveckling och skriverier om Afghanistan parat med utrikesminister Carl Bildts uttalanden och samtidiga tystnad från (S) bedömer jag att det finns goda skäl att försöka stanna upp och ta debatten om vad vi vill och vad som är möjligt kring vårt engagemang i Afganistan.

Vi är i alla fall där. Med militära förband sedan 2001 och med biståndsarbete sedan 1982 genom främst SAK.

Läget är helt klart problematiskt men ändå inte. Talibaner med en, ur militära aspekter, låg utrustningsnivå fortsätter att binda upp högteknologiska militärmakter. Uppgifter om hur många krigare det finns men Council of Foreign Relations bedömde antalet till 10 000 senast 2007. Antalet talibankrigare förhåller sig i runda slängar i ett förhållande 1 till 8 till ISAF fördel om denna siffra stämmer. Men trots detta och ett materiellt övertag som inte har sin historiska like så uteblir de stora framgångarna för ISAF. Situationen i framför allt södra Afghanistan präglas av att ISAF jagar sina egna skuggor. Talibaner eller andra kombattanter gömmer sig i civilbefolkningen eller i bergen.

How did it come to this? Och, vad gör vi nu?. Den amerikanska metoden som präglat efterkrigstiden har i praktiken gått ut på att bomba, störta sittande regim, hålla fria val och sedan evakuera. Med minst sagt blandat resultat. En annan metod har varit att stödja olika lokala makthavare med råd och dåd som säkerställt konrtroll. I det sistnämnda har respekt för mänskliga rättigheter spelat en mindre roll. Shahen av Iran var ett exempel, Pinochet i Chile ett annat. Allt kan konkluderas med Henry Kissingers uttalande om Chile i samband med att Allende störtades av militärjuntan 1971. Han sade då följande:

"I don't see why we need to stand by and watch a country go communist because of the irresponsibility of its own people. The issues are much too important for the Chilean voters to be left to decide for themselves".

Det är inte heller ointressant att reflektera över de lyckade interventioner som USA stått bakom. USA har vid två tillfällen räddat europa från att kastas ner i en värld av diktaturer, vi får absolut inte glömma detta. Men hur och varför blev detta lyckosamt? Bakom invasionen i Normandie 1944 låg år av förberedelser. Roosevelt och Churchill hade redan 1942 börjat ställa sig frågan vilket Europa som skulle resa sig ur askan. Man hade börjat formulera målen och förbereda för återuppbyggnaden av ett stabilt europa två år innan invasionen och tre år innan krigsslutet. I arbetet som sedan låg till grund för Marshall-planen togs, vågar jag påstå, stora hänsyn till kulturella och demografiska möjligheter och särförhållanden.

Nu står vi där vi står. Ett engagemang som oavsett vägval kommer innebära stora mänskliga offer på bägge sidor men framför allt civila. Och jag anser att har vi en gång gett oss in i detta spel måste vi löpa linan hela vägen, en exit inom överskådlig tid är med andra ord inte ett alternvativ som jag ser det. Men hur ska vi möjliggöra en exit?

Carl Bildt (M) formulerar sig i termer som "den rätta vägen".

Vad ligger bakom dessa ord? Och, mest intressant, vad ligger framför dom? Det territorium som utgör Afghanistan är, rätt utnyttjat, ett rikt land. Naturgas, koppar, järn, zink är bara några av de omfattande och idag oexpoaterade resurser som ligger under ytan. Detta är resurser som fler än det afghanska folket vill åt tyvärr. Men rätt utnyttjade kan de på ett positivt sätt bidra till återuppbyggnad och demokrati. Ett problem som dock måste hanteras är Afghanistans geostrategiska läge. Alltför många identifierar detta läge med den euroasiatiska kontinentens pivotpunkt. Den punkt som medger en ökad kontroll av stora delar av den euroasiska kontinenten.

Men vad lägger vi i ordet demokrati? Och, sannolikt viktigast, vilken betydelse lägger det afghanska folket i ord som demokrati, ansvar, kultur, kreativitet, moral och jämlikhet? Jag bedömer att de krafter som vill europifiera Afghanistan är inne på en mycket farlig väg. Europas form av demokrati som vi ser den idag har tagit mer än 200 år att utveckla. En utveckling som tog sin mer handfasta början i franska revolutionen. Att då över natt gå från ett feodalt patriarkalt samhälle till något som vi europeer kan känna igen sig i är sannolikt att hoppas på för mycket. Eller att försöka få det afghanska folket ta en alltför stor tugga av. Och vad händer om man tar en för stor tugga av något? Inte sällan så måste i alla fall jag spotta ut det om jag inte vill riskera att kvävas.

Jag anser att det nu åligger det politiska ledarskapet i framför allt de två statsbärande partierna (M och S) att markera var vi står och hur vi ser vägen framför oss. Jag bedömer att det finns oceaner av kunskap i SAK, Svenska Afghanistankomittén, att ösa ur. Hur dessa även under den sovjetiska ockupationstiden lyckades förankra vår bild av humanism i de mest avlägsna byar.

Jag anser att vi ska stanna i Afghanistan. Men detta förpliktigar oss till att formulera såväl politiska mål som att vi anslår relevanta och realistiska resurser. Samt, att vi är beredda på att det kommer ta tid. Min gissning är att det tar minst en generation att få freden att bli ett normaltillstånd istället som idag. Fred är endast det som avbryter krigstillståndet.

Annat: Wiseman, DN

Uppdatering: Den svenska debatten är inte unik. I UK är ingenting självklart, NY Times rapporterar om problemen att uppbringa support på hemmaplan.

Bildt tror att EU kan göra mer för att stödja Afghanistan mot den rätta vägen. Sverige tänker som EU-ordförande lyfta en diskussion om sådana förslag i september, när valet är avklarat, sade Bildt enligt DN. Men det är en lång väg. Hur lång? För att bli lyckosam så bör vi rikta in oss på minst en generation, d.v.s 20 år är min bedömning. Och det bör alla dagstidningar och politiska partier vara medvetna om. Ett sådant förankringsarbete bör börja typ ... nyss.

En hel generation måste växa upp i relativ fred för att fred skall bli normen. Sedan bör vi ha ett samtal vad som är den rätta vägen. För det finns exempel i Afghanistans närområde. Oman.

Jag var i Oman för första gången 1986. Sultanen hade några år tidigare störtat sin far för att införa demokrati, men som han sade, "jag måste först utbilda folket i vad som är vår form av demokrati".

Idag har Oman kvinnliga ministrar, en indirekt demokrati (alla får inte rösta) och en parlamentarisk församling om 86 ledamöter (varav två kvinnor). På välfärdssidan kan vi se fri skola (inkl universitet) och fri sjukvård. Tanken med sultanens uttalande var att han såg inte att en stabil demokrati skulle kunna skapas ur en sekulär kopia på europas tolkningar, utan han tog sin religion (Islam) och gjorde det bästa av situationen.

Det finns i Oman ett antal idépolitiker som har en progressiv syn och bred förankring för att komma vidare. Ett exempel är Al Afghani som under sin levnad upphöll sig en del där och som lär ha sagt följande:

"Det är helt naturligt att väst har blivit mer framgångsrika än den muslimska världen, vi har varit dumma nog att låsa in halva vår intellektuella kapacitet i köket"

Så när Carl Bildt pratar om den rätta vägen skulle jag personligen vilja veta vad som denna väg innefattar och med vilka medel han ska slå in på denna. Jag bedömer att det finns goda exempel närmare Kabul än vad Bryssel är. Som Oman till exempel.

DN har en längre debattartikel idag om Afghanistan. Man avslutar den med följande:

Talibanerna är även fullt medvetna om att västmakterna kan få svårt att hålla ut, med hemmaopinioner som är känsliga för stigande dödssiffror. Kritiken lär hårdna. Men kriget i Afghanistan är inget kolonialkrig utan syftar till ett självstyrande och demokratiskt Afghanistan. Det handlar också om internationell säkerhet. Men det kan bara vinnas med afghanernas stöd. I annat fall är risken stor att det utvecklas till ett Vietnamkrig i repris – den här gången med svenska soldater vid fronten.

Ja. Korrekt. Men efter att ha grävt lite ytterligaree i bakgrundsmaterialet så tycker jag att, i likhet med Wiseman, att media har ett ansvar. Så även (S), ytterst gestaltat av Göran Persson. Sedan gör DN en enorm historieomskrivning.

Ett av USA:s främsta motiv till invasionen var att fånga in Usama bin Laden. Ett politiskt mål som George Bush kom att tala allt mindre om och som hans efterträdare knappt nämnt.

Nej, vi är nog i Afghanistan för att försöka reda upp det som USA och Talibaner, nästintill i ett gemensamt samförstånd känns det som, ställt till med. Men i likhet med Vietnam kan det komma ett "bäst före datum" snarare än vi tror och från ett annat håll än vi förväntar oss.

Peter Andersson har skrivit en del om vad han läser just nu. Och hur USA förändras i grunden mot bakgrund av finanskrisen. Jag läste för ett par år sedan ett par rapporter av och fick nöjet att lyssna på Emanuel Todd. Han var en av få som predestinerade Berlinmurens fall 1989 och hans forskning om USA som hegemoni resulterar i något som är en blandning av profetia och öppen fråga:

USA har en för stor krigsmakt för försvaret av det egna territoriet men samtidigt för liten för försvaret av dollarn som världsvaluta. Om dollarn havererar, och USA:s ställning som ledande i världshandeln, vad bedömer vi händer då?

Det finns tecken på att Obama drar i handbromsen långsamt nu till förmån för vårdreformer på hemmaplan. Ett stopp för F 22 är sannolikt bara början......

Jag har tidigare bloggat om att regeringen stänger konsulat i närområdet och i några av världens viktigaste städer. Debatten är inte lika intensiv i Finland men det den saknar i intensitet kompenserar den med sin konstruktiva syn. Ja, jag är till hälften Finlandssvensk och är svag för det finska kynnet.

HBL (Hufvudstadsbladet) rapporterar följande:

Nordiska rådets generalsekreterare Jan-Erik Enestam ger ett gott nordiskt råd: gemensamma nordiska ambassader i länder där länderna annars riskerar att bli helt utan ambassader då utrikesministerierna sparar.

Enestam hänvisar till Berlin, där de nordiska ambassaderna efter flyttningen från Bonn fick en fin tomt i Tiergarten och byggde nytt tillsammans. Varje ambassad har sitt hus, men många administrativa funktioner är gemensamma.

Jag kan tycka detta är en spännande utveckling och tanke. Som HBL konstaterar krävs sannolikt att en del författningar utvecklas men vad har vi politiker till? Det finns dessutom fler fördelar.

I Stoltenbergrapporten, som 60 år efter att planerna på en nordisk försvarsallians hamnade i papperskorgen, pekar Stoltenberg på samnordiska försvarssamarbeten på djupet. När skall vårat politiska ledarskap och UD våga tänka nytt? Eller är det så att det inte är en slump att Nokia mobiltelefoner säljer bättre än Ericssons?

Man kan ju börja undra en del.


Övrigt: SR, SvD

Jag har, mot bakgrund av den debatt som börjar ta fart framför allt på internet, försökt att bringa någon ordning i de politiska målen som motiverar Sveriges engagemang i Afghanistan.
Det som fick mig att börja tänka igenom detta igen var Claes Krantz postning.

För att förstå dessa bör vi dock backa bak till 2001 eller kanske helst ännu längre. Men vår historia börjar just runt detta årtal så låt oss ta fart därifrån.

Afghanistan angreps 7 oktober 2001 av USA. Kriget ledde till att Talibanregimen avsattes. Målet var att tillfångata eller döda Usama bin Ladin. I december 2001 hade invasionsstyrkorna tagit kontroll över Afghanistan. Vid årsskiftet enades afghanska ledare, talibanmotståndare, vid en konferens i Bonn om att bilda en interimregering under Hamid Karzai. Sedan detta datum har USA pratat mindre och mindre om detta primära politiska mål.

I slutet av 2001 tog säkerhetsrådet initiativ till den fredsbevarande styrkan International Security Assistance Force (ISAF). Styrkans mandat är att bistå president Hamid Karzais regering att upprätthålla lag och ordning samt att återbygga landets infrastruktur. Under 2005 ingick USA och Afghanistan ett avtal om samverkan, vilket band samman de båda länderna i en långvarande relation.

Talibanrörelsen gick under jorden för att senare återkomma och (2008) kontrollera 10 procent av landet. Landet är idag utfattigt, infrastrukturen i spillror, krigsherrar härjar, landminor är ett stort problem liksom odetonerade klusterbomber (USA:s). Kvinnornas situation är fortfarande svår, Afghanistans kvinnor kan inte röra sig fritt och att gå klädd i burka är nödvändigt. Ytterst lite av lagstiftningen har i realiteten ändrats sedan Talibantiden.

Var står Sverige idag? Det finns tyvärr ganska få dokument av relevans för diskussionen vidkommande. Dessa finns på Regeringens hemsida och de intressantaste är strategin 2006-2009 samt motsvarande för 2010-2013. Icke att förglömma så finns ett beslut som ger Regeringen ett utrymme att fördubbla dagens styrka.

Den huvudsakliga uppgiften är att bistå den afghanska regeringen med att upprätthålla säkerheten i landet samt att möjliggöra för både för nationella myndigheter såväl som för FN och andra internationella och enskilda hjälporganisationer att genomföra humanitära- och återuppbyggnadsinsatser vilka stöds i FN resolutionerna 1510 och 1776.

Men mellan strategidokumenten finns en avgörande skillnad. För perioden 2006-2009 så förutsätts att säkerhetssituationen ”förbättras märkbart” för att kunna motivera och garantera fortsatt svenskt engagemang. Under denna period poängteras att Sverige var fjärde största bidragsgivare i ett bredare perspektiv. Denna är undertecknad av Carin Jämtin (S). I motsvarande senare dokument (Alliansen), 2010-2013 är motsvarande mening borttagen samt att Sverige nu ”är en mindre aktör” i en vidare kontext.

Samtidigt förbereds ett helikopterförband för att delta, detta förband kommer dock inte vara på plats förrän 2011 då Försvaret ånyo har misslyckats med att svara för materielförsörjningen. Två år är en mycket lång tid när de enskilda soldaterna står i kulregnet.

Men vad gör vi egentligen där just nu? Afghanistan är världens ledande källa till heroin och har idag en marknadsandel på 95-98%. Konsumenterna finns företrädesvis i väst. Andra skäl är demokratiutvecklingen i regionen, det geostrategiska läget samt de icke försumbara naturtillgångarna (järn, koppar, naturgas samt zink) som säkert lockar olika aktörer.

Var står jag? Jag ser nog att vi bör vara kvar under de förutsättningar som angavs av Carin Jämtin, jag tycker dock att det är rätt märkligt att ingen har reagerat över att motsvarande villkor har tonats ner i kommande strategidokument. Alliansregeringen har stängt den dörren för oss. Att själva avgöra när vi anser att mål och medel är i obalans samt förutsättningarna att lyckas är orimliga.

Jag kan hålla med de som poängterar att det är naturligt att soldater dör i krig och att detta är något väljarna borde förstå. Men.

Om vi inte lyckas kommunicera, stämma av och förankra de politiska målen kan vi snabbt hamna i en situation där kraven på exit blir alltför jobbiga att hantera på hemmaplan. Och blir det en okontrollerad exit som drivs av inrikespolitiska populistiska skäl kan detta riskera dels svenska liv på plats men även att det lilla som fungerar i Afghanistan ånyo kastas ner i en spiral av våld.

Det ligger nu ett tungt ansvar på Utrikesministern att förklara vad som motiverar de glidningar vi ser i våra egna motiv samt förankra det fortsatta engagemanget. Ett ännu tyngre ansvar ligger på Försvarsmaktens ledning att skaka fram fordon och helikoptrar beskaffade på ett sådant sätt att egen personals säkerhet maximeras.

DN, DN2, SvD, SvD2

I Sydsvenskan hittade jag en artikel som jag inte riktigt visste om jag skulle skratta eller gråta över. Nu krävs ett sms för att få besöka vissa toaletter i Folkets park. Men den dyra utrustningen funkar dåligt för turister och dem som inte har någon mobil. Men Malmö stad ser fördelar. Bland annat kan de spåra vem som varit på vilken toalett.

Om det varit skadegörelse på en toalett går det enkelt att få fram en lista på misstänkta vandaler genom att kolla vilka mobiltelefoner som besökt just den toaletten vid tidpunkten för skadegörelsen. Detta är praktiskt, tycker Sverker Haraldsson vid stadens förvaltning. Han ger i intervjun uttryck för att prioritera övervakningsfunktionen högre än turisternas behov på fungerande latriner.

Att systemet kräver närmare hundratusen besök för att ha betalt sig självt ses mer som en parentes i sammanhanget.

Jaha, är min trötta kommentar efter en stunds förvirring. Vad mer skall informationen kunna användas till? Folkhälsa? Kvaliteten på gatumaten? Ju sämre mat i gatuköken ju fler spontana toalettbesök..... kombinationerna är sannolikt oändliga om vi kopplar ihop kreditkort och sms-parkerings eller bussbiljetter. Paralellkör detta register med SMHI väderstatistik och det lokala 7-11 ölförsäljning samt skolans schema och vi kan i studenttider få till rätt braskande rubriker.

Möjligheterna är som sagt oändliga.

Jag, Krassman och Erik har pratat en del om nödbloggning. En nödbloggning är när man i nyhetsflödet inte hittar något som fastnar, som man kommentera eller om man har en "bad blog day". Peter Andersson behöver sannolikt inte använda sig av denna kattlucka, han verkar ha oceaner av funderingar att ösa ur. Hans bloggning nu på morgonen är allt annat än sådant jag måste ta till. Läsvärd.

Men åter till ämnet. Jag hanterar denna nöd med olika strategier, en är att gå in på tidningarnas krönikor och krysta fram en kommentar på något sätt. En annan jag har är att gå utanför det svenska nyhetsflödet och se vad man kan hitta.

Dagens bloggpost började som en nödbloggning men det jag hittade faktiskt något som fick mig att tända till. Rejält.

I New York Times finns ett antal journalister som kartlägger Bush-administrationens tid vid makten. Och det kommer fram fler och fler detaljer om hur enskilda befattningshavare tänjde på konstitutionen.

2002 propagerade Vice President Dick Cheney att man skulle skicka in militär trupp för att gripa "the Lackawanna Six" i Buffalo, NY. George W Bush kom till slut att besluta mot Dick Cheneys argument och lämna ärendet till den federala polisen, FBI. Dessa sex, amerikanska medborgare sedan födseln, dömdes senare till 10-åriga fängelsestraff för att ha lämnat materiellt stöd till Al-Queda i USA och Canada.

Det som är intressant är att USA:s konstitution i sitt fjärde tillägg förbjuder de väpnade trupperna att sättas in på amerikansk mark i operationer som syftar till att upprätthålla lagen. Man kan, som parentes, jämföra det med de svenska lagar som, efter Ådalen, begränsar svensk militärs befogenheter i samma avseenden. Jag är, sedan jag pluggade statsvetenskap i Boston, en stor beundrare av den amerikanska konstitutionen i fler avseenden.

Vad jag reagerar på är hur nära det var att att trupp sattes in i civila ärenden i strid med USA konstitution med argument som "Nationell säkerhet". Hur nära det var att den amerikanska historien och konstitutionens fortlevnad kunde fått ett annat förlopp. Och skulle det ha hänt, var skulle västvärlden stå idag? Det finns ett amerikanskt uttryck för detta.

Close call.

Svenska soldater sköt i natt ihjäl tre motståndare i strider i det alltmer oroliga norra Afghanistan. De svenska soldaterna klarade sig oskadda rapporterar SR/Ekot. Samtidigt, på andra ställen i världen uttalar sig såväl Sten Tolgfors (M) som Allan Widman (FP) och Isabella Jernbeck (M). För att möta den upptrappade situationen i Afghanistan behövs fler svenska soldater. Det menar folkpartisten Allan Widman och moderaten Isabella Jernbeck, båda ledamöter i försvarsutskottet.

– Det är inte en fråga om utan snarare när Sverige kommer att lida svåra förluster, säger Allan Widman till SvD.se.

Försvarsminister Sten Tolgfors utesluter inte att Sveriges militära närvaro i Afghanistan kan öka ytterligare.

– Vi anpassar löpande bidragen till den rådande säkerhetssituationen, säger han till SvD.se.

Igår gjorde Försvarsministern en rad uttalanden i en annan riktning. Han bejakar och arbetar i ett vidare perspektiv som innefattar politiska mål. Han adresserar i sina uttalanden UNDP senaste rapport om mänsklig säkerhet som publicerades i tisdags.

Jag kan inte bedöma Allan Widmans krav på en fördubbling av insatsen. Men vad jag är beredd att stödja är en förstärkning av insatsen för att såväl säkra vår personal som att möjliggöra de politiska målen. Här föreligger dock ett litet problem.

Vilka är våra politiska mål? Har Allan Widman och Sten Tolgfors detta klart för sig? Jag bedömer tyvärr att det är en tidsfråga innan vi kan se hur svenska soldater kan komma hem med mer eller mindre permanenta skador och i värsta fall i "body-bags". Då om inte förr kommer röster höjas för att möjliggöra en snabb exit. Och en alltför snabb exit kan tvärtom riskera såväl vår egen trupp som den Afghanska befolkningen.

Vad jag efterlyser är en klar viljemarkering från det politiska ledarskapet om vilka mål som motiverar vårat engagemang, vilket samhälle som skall formas med vårt stöd. Och till detta mål anslå relevanta resurser om det är rimligt att anta att vi kan nå detta mål. Under denna förutsättning stödjer jag Sten Tolgfors (M).

Allan Widmans enkla fördubbling kan jag som sagt inte värdera då inget mer långsiktigt politiskt mål kunnat utkristalliseras i hans uttalanden.

Annat läsvärt: Wiseman

Regeringen stänger konsulat i närområdet och i några av världens viktigaste städer. Någon borde tipsa Carl Bildt om att utrikespolitik är mer än flygresor och blogginlägg skriver DN Debatt.

Inte oväntat går (S) till motattack i SR där man lovar att öppna en del av det som Bildt vill lägga ner.

Jag kan tycka att prioriteringen är lite märklig. Jag kan inget säga om vare sig Kanton eller Los Angeles, den svenska musikbranchen är inte oväntat starkt kritiska mot nedläggningen av den senare. Men. Ur ett exportperspektiv och även ur ett globalt finansperspektiv kan jag spontant tycka att lägga ned konsulatet i NY. Den globala finanskrisens samt finansmarknadernas epicentrum och där vi eventuellt kommer kunna se dom första tecknen på såväl återhämtning som nya härdsmältor. Att stänga detta konsulat är detsamma att ta bort en viktig källa för "early warning".

Dag Sebastian Ahlander fångar, i och för sig affekterad och ur sitt perspektiv, detta i sitt instick på SvD Brännpunkt.

Det andra, Kaliningrad, är ur ett geostrategiskt perspektiv lika märkligt men av mer handfasta, militära, skäl.

Men, jag gillar Carl Bildt (M). Han är faktiskt, om man som (S) får ha en favoritminister, min i den genren. Han skapar lika mycket känslor som han skapar resultat, är född med ett obändigt sjävförtroende. Känns personligheten igen? Inte helt olik de beskrivningar som jag läst mig till om Olof Palme (S). Baksidan är väl att han sällan, eller aldrig, tar in en "second opinion". Jag har fått uppleva detta själv på mycket nära håll när Estonia gick under. Jag gick vakthavande på MKO det dygnet och kan vitsorda hans personliga engagemang och handlingskraft. Och samtidiga ovilja att lyssna in andra viljor.

Reaktionerna på UD är nog lika mycket ett resultat av att CB inte tar in andra perspektiv som en konsekvens av kulturen på UD. Även här kan jag ha synpunkter på det stöd jag fått erhöll som nyutnämd VD i ett land jag tidigare haft högst rudimentära erfarenheter av. Det enda jag fick av värde var en inbjudan till Skandinaviska herrklubben i Madrid. Jag gick dit en gång, sen fick det räcka. Men det var en trevlig kväll.

Nej, Carl Bildt må ha sina sidor men jag har faktiskt förtroende för honom i hans roll som utrikesminister och myndighetschef. Han kanske skulle ägna lite mer tid i den senare rollen och låta europaministern Cecilia Malmström (FP) och handelsministern Eva Björling (M) ta ett större ansvar men det är hans val. Han brinner verkligen för uppgiften och det inger respekt.

UD skulle må bra av en genomlysning vilket regeringen (all heder) har tagit initiativ till och ett större personalutbyte (i form av längre perioder av studietänstgöring som exportsäljare) med svenskt näringsliv om det är till exempel ökad handel vi är intresserade av. Det finns säkert en mängd andra sektorer som UD skulle må bra av att bottna bättre i än dagens kompetens och arbetskultur ger uttryck för. Alla kan inte bli "en ny" Jan Eliasson, det faller på sin egen orimlighet.

Prioriteringen är som sagt lite märklig i två av fallen men kanske ingen rök utan eld. I detta fall kan det vara så att veden är sur (UD) vilket förklarar mängden rök.

Förslaget att lägga ned Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, är inte bara dåligt – det bygger på rena sakfel. En nedläggning skulle skada Sverige som nation skriver SvD. Om förslaget genomförs förlorar Sverige ett samlat statligt försvarsforskningsinstitut. Genom FOI kan Sverige byta till sig hemlig forskning och underrättelser och vinna inflytande internationellt som vi annars inte skulle få. FOI har till exempel bidragit till att klarlägga Nordkoreas kärnvapenprogram menar man vidare.

Helt korrekt. Det är av den här anledningen jag vill dra lite i nödbromsen rent generellt i Alliansens framfart även i FRA-debatten och Anders Erikssons rapport. För Marie Hafströms utredning haltar en hel del och utelämnar konsekvensanalyserna vid en 70% minskning av FOI. Jag anser att hon inte riktigt haft klart för sig eller förstått FOI roll vare sig nationellt eller internationellt.

Av fler skäl.

Det första vi måste fråga oss i denna debatt är vilken roll vi vill spela i det internationella samarbetet. En fågel viskade i mitt öra att Carl Bildt (M) personligen varit med och bidragit till att forskningen kring kärnvapenprogram i allmänhet och Nordkoreas i synnerhet har fortsatt. Varför? Det är inget konstigt i det och i mina ögon helt odramatiskt, det ger oss en plats i rätt forum för andra frågor. Han är inte ensam, Olof Palme, Sten Andersson, Anna Lindh, Hans Blix, Jan Eliasson och fler med dom är alla produkter, mer eller mindre, av att vi som nation haft något att handla med för att vara med. Alla skickliga utrikespolitiker som satt avtryck i världspolitiken. Jag har ställt frågan i tidigare postning.

Dessutom har Marie Hafström inte heller förstått FOI roll i ett svenskt försvarskomplex. Ett exempel är kombinationen av Teknisk underrättelsetjänst och taktikutveckling. Ponera följande:
Visby-korvetterna har en mycket speciell profil med stora, flata ytor och ett minimum av räta vinklar. Detta för att minimera återreflektionen av motståndarens sensorer. Konstruktionen gör att Visby-klassen kan uppträda i vårt närområde på ett visst sätt under vissa förhållanden.

Försvaret vill, för att ersätta nuvarande RBS 15, köpa robotsystemet X. Men. Robotsystemet X, med sina unika egenskaper, förutsätter ett annat uppträdande. Vare sig Försvaret eller FMV har kompetensen att göra konsekvensanalyser och komma med förslag på hur dessa kan harmoniera med varandra. Alternativet blir följaktligen två:

* Köpa hela system från hyllan och i vårt närområde, med sina unika förutsättningar, anamma ett taktiskt uppträdande som inte är anpassat efter vårt gegrafiska läge.
* Chansa och tro att det går ändå att lösa uppgiften.

Jag föreslår ett litet drag i handbromsen nu i debatten. Lägger vi ner FOI ökar pressen på det politiska ledarskapet att fortsätta och utöka omfattningen av den information som FRA tillhandahåller. Naturligtvis givet att Sverige som stat vill att vi finns med i de fora som besluten tas.

Men ökar pressen ökar beredvilligheten att tänja paragraferna ytterligare. Jag efterlyser ett lite vidare grepp om frågorna, ett horisontellt perspektiv.

Debatten fördummas genom de stuprör som det politiska ledarskapet byggt upp kring departementens budgetposter. River vi dessa stuprör och ser helheter kan vi sannolikt lösa de enskilda frågorna.

Tack vare Alliansens politik infaller skattefridagen drygt två veckor tidigare i år än på Göran Perssons tid. Ett vanligt hushåll i Stockholm kan ha 30000 kronor mer att leva på per år skriver SvD på ledarplats.

Och i samma sekund som ledarskribenten trycker på "publicera" bidrar han eller hon till en fördummande debatt om vad som är samhällets åligganden och vad som är den enskildes. I USA har det gått så långt att ingen politiker i princip kan vinna val utan att lova omfattande skattesänkningar.

Debatten blir bara torftigare och torftigare med utspel som SvD:s. När vi har en konstant brist på poliser, ett försvar i total upplösning skolor som varslar upp till 20% av sina behöriga lärare eftersom skatteunderlaget (inte elevunderlaget) viker torde inte ens borgerliga kärnväljare rent faktabaserat kunna värja sig för det intellektuella kalhygge denna retorik bygger på. Men politik är känslor och vem vill betala skatt?

Man raljerar friskt. "Viljan att höja skatter beror nu inte på illvilja. Stora delar av arbetarrörelsen, och i synnerhet Vänsterpartiet, tror faktiskt fortfarande att höjda skatter leder till bättre offentliga tjänster, och rentav fler jobb."

Jag är naturligtvis inte förespråkare av höjda skatter "i blindo" men efter sommarens upplevelser i form av övergrepp på en mig närstående ser jag en rad sektorer som vård, polis, rättsväsende i övrigt som skulle må bra av en resursförstärkning. Brottsoffer får vänta två månader på krisstöd, rättegångar skjuts in i senhösten på grund av resursbrister i utredningssteget och överbelastade domstolar. Trots att det är prioriterade brottsutredningar. Är inte just denna "Nattväktarstat" något som borgerligheten i allmänhet och konservativa i synnerhet säger sig försvara? Märkligt tillvägagångssätt och inte så lite populistiskt kan jag tycka.

Anorexiamottagningarna i Stockolm är i praktiken stängda under sommaren. Personalbrist. Som bygger på att SLL inte får anställa fler som kan hålla öppet är ett annat exempel som tyvärr ligger min familj nära.

Men SvD har lever kanske i villfarelsen att dessa, även av värdekonservativa, prioriterade verksamheter har alldeles egna sedelpressar i källaren. Då får jag göra ledarskribenten besviken, det förhåller sig inte på detta sätt.

SvD får underkänt för ledarsticket. En milt sagt fördummande artikel som inte ger svaret på varthän vi är på väg och vad samhället skall utvecklas till. Vad som är samhällets åligganden och vad som är den enskildes ansvar.

Läs även: Krassman,

Ingen genväg för SÄPO är rubriken på Johannes Åmans kolumn på DN Opinion. Han ger ungefär samma omdöme som jag själv i tidigare inlägg och nu senast Mark i sin senare analys av de nedslag han gjort. Läs gärna Marks nedslag. Angående DN kan jag ha vissa funderingar kring fotbytet men bejakar att nu Sveriges största dagstidning är med på banan. Satte man till slut upp fingret eller läste man på? Jag väntar fortfarande på den tredje artikeln i ämnet "Hur bloggarna manipulerades i FRA-debatten". Tre utlovades och jag har bara hittat två. Hjälp mig någon att finna den tredje.

Men. Det finns nu fler tecken som tyder på att Anders Eriksson landat rätt. Det finns en poäng att följa de ibland övernitiskt byråkratiska traditioner och processer som formats genom tidigare. Utan genvägar. Men den kommer nog, med all rätt, att vaskas mer vilket Jens O mycket riktigt påpekar.

Att detta förslag i grunden skiljer sig från den s.k. FRA-lagen avseende stringens och redighet är faktiskt frapperande. Men det som gör att det skiljer sig så grundläggande beskrivs i FOKUS artikel från 2008. Jag citerar:

Försvarsdepartementet har inte bara ignorerat justitiedepartementets kritik mot en ny lag utan också struntat i alla rutiner, skriver tjänstemannen. Bakom ryggen på alla har försvarsministern fått de fyra partiledarna att säga ja till lagen. Dessutom har underlaget som partiledarna fått varit uselt. Deras beslut är fattat på felaktiga grunder.

SvD:s rubrik "På spaning efter den integritet som flytt" är även den talande och läsvärd som analys.

Dock åter till Justitieministern. Hon var inte helt okritisk till Anders Erikssons resultat och jag börjar faktiskt på fullt allvar fundera över hur det är ställt med den intellektuella kapaciteten. Vi har här å ena sidan en uppsjö av byråkrater och faktiskt, yrkesmän inom denna speglarnas och skuggornas värld, som under det senaste året ställt sig mer eller mindre öppet kritiska till vad politiker anser möjligt. Tjänstemän som låter mänskliga rättigheter tjäna som grund i sitt arbete.
Å andra sidan har vi ett politiskt ledarskap som vill se kattluckor, gummiparagrafer, lappverk och andra nödlösningar att tjäna som grund för statens tvångsmedel. Detta kan vi se med att justitieminister Beatrice Ask (M) inte är helt nöjd med Anders Erikssons slutsats. Hon vill komplettera med en grundligare genomgång som svarar på frågorna om polis och militär bör skiljas åt och om Säpo därför bör ha en egen signalspaning.

– Jag tror nämligen att den frågan kommer att ställas i debatten. Då tycker jag att det är viktigt att innan vi skickar ut det på remiss ha med det.

Men spär inte det på debatten och förvirringen när du för in det här om nu Anders Eriksson i sin utredning väljer bort det för att han ser inte det som rimligt?

– Nej, det hoppas jag inte, säger justitieminister Beatrice Ask (M).

Nej det är ju klart. Att lyssna på en tjänsteman och erfaren expert på området som satt mänskliga rättigheter och organisatorisk överblick före allt annat måste ju vara fel. Eller misstänkt.

Beatrice Asks väg riskerar att öka på graden av förvirring i statsapparaten. Johan Erikssons "Kampen om hotbilden" pekar på mekanismerna och USA har gått den väg vår Justitieminister förordar. Med ett resultat som sågas jäms med fotbladen av US Congress och Department of Defence ur såväl finansiella som effektivitetsperspektiv. Beatrice Asks tankar kommer bara spä på de interna konflikterna i den ständiga kampen om budgetposterna inom statsförvaltningen.

Det känns som väldigt mycket uppochner-vända världen numer, eller, ombytta roller. Undrar varför.

Efter att ha läst Signalspaning för polisiära behov (SOU 2009:66), som du hittar här och med den historik som FRA-lagen och all annan integritetsutmanande lagstiftning som bär med sig kan jag inte släppa tanken om vad som gått snett och vad som, faktiskt, gått bra.

Spelet börjar faktiskt 2003 med den SOU som vill ändra spelreglerna för FRA. Utredaren hette Ingvar Åkesson och blev sedemera Generaldirektör för nämnda myndighet. Processen är väl beskriven i FOKUS artikel från 2008. Den vitsordas av fler av mina källor som rimlig.

Jag tycker det nu finns skäl att både blicka bakåt och framåt. Lagrådets omdöme om Alliansens framfart i riksdagen sedan den 17 Juni 2008 sammanfattas bäst i omdömet om AlliansRegeringens proposition 2007/08:163, Åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott m.m. (Den antogs av riksdagen 081022):

“Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och omfattningen av de intrång i grundlagsskyddet som en enskild sammantaget kan drabbas av genom olika tvångsåtgärder.”

Jag tycker att lagrådet sammanfattar det politiska ledarskapets kompetens och förmåga rätt väl. Samt dess oförmåga att leva upp till det förarbete som ligger till grund för vår regeringsform. Regeringsformen är från 1971 men förarbetet är från 1963 och detta lägger en viss tyngd vid att lagstiftningen skall vara av en sådan karaktär att den kan såväl överblickas som användas i skolundervisningen på gymnasial nivå.

Men Anders Erikssons arbete ställer faktiskt saker och ting i ett annat ljus. Uppenbarligen finns det i statens tjänst åtminstone en person som förutom att ha förstått Europakonventionen om mänskliga rättigheter även visat en lyhördhet för faktabaserade argument. Den rapport som nu levererats visar tydliga spår på en politisk dialog där alla riksdagspartier haft representation. Som resultat en SOU med ett under av klarhet och tydlighet i jämförelse med allt annat som levererats. Hans enda problem är dock att många av de lagar som hans förslag pekar på är ett under av intellektuell köckemödding.

Men åter till hur vi nu kan backa bandet. Och göra om.

Motiven till framför allt FRA-lagen och framför allt drivkrafterna är nu uppenbara. Men innan vi går in på dessa, och under resans gång, måste vi ställa oss ett antal frågor. Frågor som kräver svar tyvärr. Vi kan inte ducka och vi kan inte avhända oss svaren.

Den första frågan vi ska ställa oss är vilken roll vi vill spela i världspolitiken. Varför? Saken är enkel. Sverige är såväl ur ett geostrategiskt som ekonomiskt perspektiv (som del av den globala BNP:n) tämligen på marginalen.

Ändock har vi sedan WWII haft utrikespolitiskt genomslag genom Dag Hammarskiöld, Olof Palme, Hans Blix, Anna Lindh, Jan Eliasson och nu senast Carl Bildt (Urban Ahlin ligger som underdog). Vi har dessutom rent proportionellt haft flest perioder i FN:s säkerhetsråd visavi andra länder givet befolkningsmängd och del av global BNP. Ett genomslag som inte är i proportion till vår storlek.

Varför? Ja, inte är det för att vi står ovanför alla andra motsvarande länder vare sig intellektuellt, etiskt eller moraliskt. Det är för att vi haft något att erbjuda. Kompetens och information. Jag har inga problem med detta så länge vi får något tillbaka och så länge vi inte låter det politiska ledarskapet göra våld på vår integritet och den grundlagsfästa ordningen om rätten till en privat sfär.

I detta fall, den väg vi valt, ger det oss en möjlighet att påverka globala skeenden och att andra länder lyssnar. Jag ser valet som självklart. Vi skall ha en röst, men det finns ett pris på att få andra att lyssna, vad vi skall ge i utbyte. Jag kommer återkomma till detta i ett senare inlägg.

Det är ur detta perspektiv vi skall se de avtal som finns till del på Regeringens hemsida men främst US State department.

Den andra frågan är hur vi ser på vår säkerhet och den globala utvecklingen post 1989. Det år Berlin-muren föll. Beatrice Ask (M) men även de som är i opposition mot FRA et al ger uttryck för ett tunnelseende anser jag. Kriminalitet behandlas för sig och militära hot för sig. Om världen var så enkel skulle vi inte ha några problem men kriget på Balkan och utvecklingen i Afghanistan och Pakistan pekar på helt andra mekanismer. Återigen, för de som inte läst Mary Kaldors ”Nya krig”, är denna bok basal för att förstå de finansiella och framför allt säkerhetspolitiska kopplingarna mellan kriminalitet och hot mot statsbildningar.

Jag anser INTE att vi ska ha en sammanslagen underättelsetjänst men vi måste på något sätt finna hur vi, på ett för individen och staten, rättssäkert sätt kan hantera denna koppling. Det finns idag ingen funktion i Sverige eller USA för den delen som har denna vy. Detta förhållande kritiseras i USA bland annat av US Congress, CIA, NSA etc som alla kommit fram till att massinhämtning är fel väg.

Det var den andra frågan.

Men hur ser jag på vägen framåt? Jag tycker det är ganska enkelt nu. Regeringen har i Anders Eriksson hittat ”the Man” att backa bandet. Hans arbete med representanter från alla partier som partners har visat att han har förmåga att arbeta fram ett underlag som är redigt, precist, tydligt och konstruktivt.

Att ge Anders Eriksson i uppdrag att besvara dessa två frågor tror jag är rätt väg. Han är tjänstemannen som kan återupprätta parlamentarismen och respekten för politiken, helt enkelt ”the Man”. Hur konstigt det än kan låta.

Mer om detta finner du hos bland annat Mary

(HD) DN, SvD, SR SVT, Corren , SvD

Uppdaterad

Så kom den. Kl 1230 låg den ute. Anders Erikssons rapport och författningsförslag. Säkerhetspolisen (Säpo) och den vanliga polisen behöver få ta del av information som inhämtas genom signalspaning. Men signalspaning kan innebära ett intrång i den personliga integriteten och därför bör det krävas starka skäl för att tillåta signalspaning i enskilda fall. Sådan spaning bör dessutom bara undantagsvis tillåtas skriver SvD. Läs även Sanna Raymans kommentar.

Anders Eriksson har verkligen gjort ett gediget arbete men pekar även på svårigheterna att få relevant information från de länder som har motsvarande resurser.

Detta sistnämnda kan jag tycka är både märkligt och självklart. Verksamheten är hemlig och i de flesta andra länder, som Anders Eriksson påpekar, faktiskt oreglerad. Därav självklarheten i svårigheten att få fram relevant information. Men. Detta borde kunnat underlättas av det politiska ledarskapet. Lyft luren och ge karln det han behöver, han verkar ju kunna sina saker.

Men annars? Jag tycker att såväl utredningen som förslaget till författning andas en följsamhet i debatten. Underlaget är bra. Men. Grundproblematiken ligger i att "FRA-lagen" och andra lagar är inbördes såväl otydliga som spretiga. Att Anders Erikssons förslag är ett under av tydlighet hjälper inte upp nuvarande situation annat än att Anders Eriksson framstår som en intellektuell gigant bredvid Sten Tolgfors (M), Beatrice Ask (lika M) och Ingemar Åkesson.

Läs gärna Signalspaning för polisiära behov (SOU 2009:66), du hittar den här . Men jag vill för att ge bilden klippa ut ett avsnitt som jag tycker är talande för Anders Erikssons försök:

...(Anders Erikssons) förslag innebär därför att polisens hittillsvarande möjlighet att fritt bedriva signalspaning i etern avskaffas och att metoden blir föremål för lagreglering. Det är dessutom med hänsyn till bestämmelserna i Europakonventionen nödvändigt med en sådan lagreglering, om det ska införas möjligheter att undantagsvis signalspana i tråd.

Det bör under inga omständigheter komma i fråga att ge metoden signalspaning en mer generell användning inom polisen. Huvudregeln bör i stället vara att signalspaning inte ska vara tillåten. Varje undantag till en sådan huvudregel bör tydligt framgå av lag.

Bra på hela taget. Men. Det ger inte arbetet hitintills godkänt. Tvärtom ökar kraven på att göra rätt från början. Känns som att sätta in ett Poggenpohl -kök i en rutten friggebod.

Jag har inte glömt detta. Har du?

Läs annars Erik Hultin, Mary i närliggande ämnen. Mark har nu kommenterat rapporten ur sitt perspektiv, pedagogiskt. Läs gärna vad han säger under punkten 2.

Nu har även DN ett sammandrag.

Piratkopieringen är stor och drabbar de flesta branscher. Uppgifter från EU-kommissionen tyder också på att den ökar snabbt. Under förra året mer än fördubblades antalet piratkopierade produkter som tullen stoppade vid EU:s gränser rapporterar SvD. Samtidigt skriver Karl Sigfrid (M) m.fl på DN Debatt om ACTA-förhandlingarna: Sverige bör villkora sin medverkan och kräva full insyn i processen. All heder åt Karl Sigfrid, att ha lyckats mobilisera så pass många ur sin egen riksdagsgrupp är imponerande. Respekt.

Jag tycker det är beklämmande att ACTA-avtalet har hanterats på det sätt som det gjort, det som läckt ut pekar i flera riktningar och debatten har främst handlat om musik, iPods och den personliga integriteten. Bägge sidor i debatten har här en skuld till de missförstånd och de skyttegravar som grävts.

Vän av ordning ställer sig då frågan, med all rätt, var jag står och vad jag baserar detta på. Återigen, jag uppmanar dom flesta som ger sig in i denna debatt att läsa Mary Kaldors "Nya krig" och Moises Naims "Illicit". Mary är nestor i den säkerhetspolitiska debatten och Moises Naim, fd direktör på Världsbanken, har kartlagt hur organiserad brottslighet och terrororganisationer utnyttjar marknadskrafterna för konsumentprodukter och de finansiella systemen.

Piratkopior omsätter miljarder dollar årligen. Vi kan spontant tycka att när vi köper märkeskopior som Levis-jeans, Ralph Lauren-tröjor, Rolexklockor etc att detta "drabbar ingen fattig". Det förhåller sig precis tvärtom.

Intäkterna från dessa finansierar konflikter, inte sällan med etniska inslag, och själva produktionen ligger i fabriker långt ifrån konsumentmakt eller arbetsmiljöinspektörers ögon och öron. Barnarbete, och i vissa fall rent slaveri, är legio.

Det är dessa mekanismer som ACTA i huvudsak definierar och det har jag full sympati för, till och med aktivt stöd. När jag för några år sedan av en slump gick fel i ett industriområde i Afrika fick jag med egna ögon se sådant man inte ville se. Bilderna sitter kvar på näthinnan. Bilder av barnarbete och prygeln som motiverande verktyg. Det fanns säkert fler företeelser där som jag inte såg som är än värre men det jag såg, det räckte. Kommer ni ihåg dun-leverantörerna som plockade fjädrar av levande gäss? Bilderna på hur danska bönder behandlar sina grisar? Dessa upprörde konsumenterna. Dessa bilder finns i en värre omfattning som innefattar kvinnor och barn och den verksamhet som bedrivs är i huvudsak produktion av, just det, piratkopior.

Men att låta andra marknadskrafter såsom den havererade mediaindustrin lägga på sina intressen och att låsa in ACTA-förhandlingarna i slutna rum leder oss på fel väg. "Detta ligger inte i allmänhetens intresse" är motivet som anges.

Det förhåller sig precis tvärtom. Det är detta som ligger i allmänhetens intresse. Kunskap och faktiskt att kunna känna att jag kan påverka och bidra till att de bilder som jag har på näthinnan kan motarbetas.

Jag har köpte min sista piratkopia för många, många år sedan. Av skäl som framgår ovan. Hur är det med dig?

Det känns mer och mer som om DN har, om inte bytt fot, så i alla fall börjat ta en klarare ställning och valt väg i integritetsdebatten. Väl så.

Teknikutvecklingen bjuder ständigt nya möjligheter att övervaka människors liv. Statens uppgift är inte att i namn av säkerhet och folkhälsa driva på integritetskränkningarna. Politikernas uppgift är att hålla emot. Bara extremt allvarliga problem ska få mötas med extrema metoder, och då bara om de är väldigt mycket effektivare än andra åtgärder. Att få leva sitt liv i oövervakad ro är en grundläggande mänsklig rättighet. Detta skriver man idag på Ledarplats.

Den fetstilade meningen bedömer jag som central i argumentationen med Beatrice et al. Att de "extrema metoder" visat sig overksamma förbättrar inte de som förespråkar denna lösnings argumentation. Och till den punkten kommer vi nog under hösten. Men återigen, jag och Anders hade en del samtal under gårdagen där vi är överens om logiken i lagstiftningsarbetet. Det som tidigare varit ologiskt är faktiskt logiskt. Brådskan i lagstiftningsarbetet beror på att man ingått ett avtal och riskerar att tappa detta om leveranserna uteblir. Och det vill man inte.

Svårare än så är det inte. Men man kan byta fot. Det är ok.

Många småföretagare har inte möjlighet att unna sig en ordentlig semester under sommaren, enligt Företagarförbundet. De har inte tid eller måste täcka upp för andra som har semester. Det kan också vara fråga om att inte ha råd att ta semester, särskilt nu när lågkonjunkturen slagit till. Oron för att förlora affärer gör att mindre företagare har svårt att koppla av på semestern.
En av fyra småföretagare tar inget eller högst en vecka ledigt under sommaren, visar årets semester och arbetsundersökning från Företagarförbundet som kommenteras av SvD.

Kortast sommarsemester tar småföretagare i landsorten och i mindre städer, samt de småföretagare som har fem till nio anställda, säger Camilla Littorin, förbundssekreterare för Företagarförbundet. Två tredje­delar av småföretagarna tar maximalt 15 dagars semester under sommaren.

Det är något helt annat än de fyra veckors sammanhängande semester som de som är anställda har rätt till. Jag har inte den rätten. Då hälften av mina kunder är utanför Sverige och har semester i augusti och den andra hälften är Svenska företag som har semester i juli har min sommarsemester de senaste åren inskränkt sig till enstaka dagar men utsmetat på 10 veckor. Mina intäkter i november kräver att jag har avtal klara i maj/juni.

Nu är det inte synd om mig, företagande har blivit en livsstil. Jag är alltid ledig och jobbar jämt, har två meter till jobbet och trivs med att vara på helspänn. Men. Jag tycker att arbetarrörelsen måste fortsätta att ifrågasätta sin attityd till företagare.

Är taxiföraren med egen bil direktör eller arbetare? Är den invandrare som vars enda väg in på arbetsmarknaden består i att steka hamburgare i ett eget gatukök 12 timmar per dag arbetare eller direktör? Som egen företagare är det stöd jag kan få från samhället i form av A-kassa eller delaktighet i arbetsmarknadsutbildningar och omställningsbidrag begränsade milt sagt. Ändå har jag valt (S) som mitt parti. Varför?

De ideal som (S) vilar på minskar spänningarna i samhället. Utan (S) hade mina möjligheter till karriärväxling mitt i livet varit begränsade. Att kunna studera på distans samtidigt som jag jobbade deltid var min möjlighet att "hitta hem" i min yrkesroll. Att ha en politik som, i linje med Olof Palmes uttalande, gör att jag kan förverkliga mina drömmar om livet är i förlängningen en styrka. Att möjliggöra för alla att kunna starta om mitt i livet är en styrka för hela samhället.

Men jag har svårt ibland att få gehör på min fråga om vem som är arbetare och vem som är direktör. Jag, Jan Nygren och Lars Bryntesson har arbetat fram ett program där vi försöker sudda ut den gräns som finns mellan den gamla löntagardefinitionen och den gamla synen på företagare. Men vi behöver bli fler. Och vi behöver som arbetarrörelse ta oss en funderare på de villkor som mikroföretagare lever under. Uteblir mina kunder så återstår bara konkurs.

Med konkurs utan självklar rätt till A-kassa och utan omställningsstöd.

Jag vill själv inte ha bidrag. Till det är jag för tjurig och kalla det gärna stolthet. Det är inte synd om mig men jag ser många bra idéer som aldrig blir mer än just detta för att de personerna inte vågar ta språnget. Är det så vi definierar jämlika och rättvisa villkor? Är det så vi bygger ett progressivt samhälle? Är det så vi får folk med bra idéer att våga?

Jag personligen har ingenting emot att vi spinner nätet tightare så att fler vågar satsa. Så att vi kan utveckla samhället och kanske hitta nästa generations Tetra Pak, Ikea och Bahco. Att få folk våga förverkliga sina drömmar om livet.

Läs gärna andra tankar från Peter Andersson och Claes Krantz

Internet är en fantastisk källa för demokratin. Den är en källa för kunskap men även för besvikelse. Igår kväll skulle jag just till att avsluta för dagen då jag av någon outgrundlig anledning gick in på US State departments hemsida och sökte på ”Sweden treaties”. Just nu håller jag nämligen på med att lära mig strukturer på bilaterala avtal.

Och hittade ett antal avtal. Men innehållet fick mig att minst sagt fundera till lite. Över logiken i händelseförlopp, vår egen grötmyndiga inställning till offentlighetsprincip och medias undersökande roll. Jag kommer att återkomma till alla tre funderingarna

Kommer ni ihåg brådskan som kännetecknade ”FRA-lagen”? Jag själv var minst sagt förvånad över denna brådska och den kompromiss (?) som man till slut kom fram till med främst (FP) ledamöterna Birgitta Ohlsson och Camilla Lindberg. "Vi tar denna lag och bifaller den, vi fixar till den senare". Det kändes precis som om det låg en affär i botten som riskerade att tappas. En prestige-order för att tala med näringslivsspråk.

Jag själv blev bara trött när jag hörde Sten Tolgfors (M) i talarstolen prata om våra pojkar i Aghanistan när dom flesta på något sätt förstod att är det på något ställe FRA inte har folk så är det där. Skillnaden på taktisk och strategisk signalspaning är faktiskt grundläggande för en saklig debatt och här bidrog väl inte Sten med sina bästa argument.

Att vi samarbetar med USA är inte konstigt för fem öre. Jag bejakar detta likt andra har gjort innan mig. Olof Palme (S) var själv en varm vän av USA på många områden, främst det konstitutionella men samtidigt en kritiker till hur USA utnyttjade sin styrka i förhållande till andra länder. Jag kan identifiera mig med Olof Palmes hållning. Vi får inte glömma att detta samarbete varit en av grundpelarna till den välfärd som vi ser som självklar idag.

Men. Avtalen, tre stycken, sticker ut. Det som är signerat i april 2007 innan den första FRA-omröstningen, där (S) lyckades minoritetsbordlägga i ett år tar spets på kampen mot terror. Man talar som jämbördiga parter om forskning, utveckling, utbyte av information och att minimera dubbelarbete. Att personal utan begränsningar skall kunna ta del och få tillträde till varandras anläggningar.

Väl så. För att Sverige skall kunna få sitta med vid de storas bord och/eller vara en röst som världen lyssnar på måste vi ha något att erbjuda. Så har det varit alltsedan WWII och så är det än idag. Det vore naivt att tro något annat och vi vill väl ändå vara med och spela? Jag villa att vår röst blir hörd. Carl Bildt (M) skulle inte ha den röst i världen om han inte hade till exempel FOI grundforskning kring kärnvapen med sig. Olof Palme (S) skulle inte ha blivit förlåten av USA om inte Sverige haft FOI eller FRA. Men.

Det är nu skrivningarna i ”FRA-lagen” om forskning och de taggningar av sexuell och religiös läggning blir logiska. Vår partner i kampen mot terror har en annan syn på vikten av den här typen av information än vi själva.

Avtalen skall dock ses som i en kedja. Efter ubåtskränkningarna (eller de misstänkta) hade Sverige ett stort behov av stödforskning från andra, främst NATO, länder. Det finns med andra ord en ömsesidig vilja oberoende av politisk majoritet och i fler fall, ett gemensamt intresse.

Det andra jag blir fundersam över är vår egen grötmyndiga inställning till offentlighetsprincipen. Vårt politiska ledarskap påstår, och har historiskt påstått, att vår offentlighetsprincip är den bästa i världen. Den bilden har vi väljare burit med oss i alla år. Kan då någon förklara för mig varför jag av en ren slump hittar dessa avtal i den andra partens register, synligt för alla, men inte ens ett pip hörs från vår egen regering? Inte ens en pressrelease?

Den tredje funderingen är över medias roll. Att oberoende journalister haft denna möjlighet men inte verkar ha förstått att information är global. Att orka gräva lite djupare och inte bara översätta releaser från Reuters.

Jag tror att FRA-lagens debatt hade varit lugnare och sakligare om vi sett ett vidare perspektiv. Jag har personligen inte något problem med att just FRA, MUST och SÄPO:s verksamhet skall vara hemlig, det ligger i sakens natur. Jag har inte heller något problem med att vi har ett strategiskt samarbete med USA heller för den delen.

Men vad jag har problem med är ett politiskt ledarskap som mörkar och låter lagstiftningen i Sverige präglas av andra synsätt på individen än vårt eget. Jag har problem med att det politiska ledarskapet målar upp oss som världens samvete och att vi har den absolut mest transparenta offentlighetsprincip som står att få. Jag är besviken på medias ledande roll att granska och söka information.

Men Internet är fantastiskt.

Förslaget om ett nationellt abortregister, med kvinnornas identitet, splittrar regeringspartierna. Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet säger nej av integritetsskäl, medan Kristdemokraterna är positiva skriver SvD.

Märklig blir debatten längre ner i artikeln då utredarens syfte mer registreringen är att utröna efterverkningar (rent medicinska skäl) emedan (KD) primärt vill använda registret i det "förebyggande arbetet".

Jag snabbläste rapporten och jag tror nog att jag förstår vad i denna som tilltalar (KD).

"Abortstatistik där personidentiteten inkluderas skulle dessutom innebära att det förebyggande arbetet avseende oönskade graviditeter skulle kunna förbättras eftersom socioekonomiska och kulturella skillnader skulle kunna uppmärksammas."

(KD) skulle kunna säga det rent ut: Vi misstänker att arbetarklassen i miljonprogramsområdena pippar som kaniner utan att använda preventivmedel eller vara gifta. Vi vill i vår outgrundliga vishet och godhet utöka vår rättfärdiga kunskap om moralen i hemmet och veta om så är fallet.

Nej. Det här var obehagligt. Riktigt obehagligt.

Försvarets materielverk, FMV, erkänner att det inte tog hänsyn till att BAE Hägglunds i Örnsköldsvik erbjöd en rabatt i så kallade royalties på 1,7 miljarder kronor i försvarets omstridda upphandling av 113 militärfordon. Det framgår av FMV:s svar till Länsrätten, som prövar om myndigheten har brutit mot lagen om offentlig upphandling rapporterarr SR/Ekot.

Artikeln innehåller en rad anmärkningsvärda uppgifter och jag ser framemot en prövning i Länsrätt och, sannolikt, Kammarrätt.

Varför? Min och Åsa Lindestams artikel i ämnet ställer frågan om systemfel eller, än värre och jag inte vill tro det, om personliga tillkortakommanden och personliga agendor spelat in.

Men listan på märkligheter är nog tyvärr ganska lång och omfattar inte bara SEP. Wiseman har, under en lång tid på sin blogg i olika postningar, visat att han har en bra överblick på vilka projekt som har havererat eller står inför begrepp att kolapsa.

Listan är lite för lång och projekten lite för stora för att vara helt bekväm.

• GLC/NOC
• PRIO
• Helikoptrar
• SEP
• JAS Gripen radiosystem
• .....

Jag har inte haft möjlighet att summera vare sig antalet projekt eller hur mycket likvida medel som kan ha gått åt. Men uttrycket "Myndighetsmissbruk av offentliga medel" känns relevant fastän jag tror inte att vi ska endast döma FMV. Min bedömning är att FMV, Försvarsmakten, Försvarsindustrin och det politiska ledarskapet skapat en kultur där önsketänkande, personalrotation, personliga agendor och inkompetens samt ointresse samspelar och gemensamt lett oss till där vi står idag.

Jag bedömer att det borde finnas skäl att sätta sig ner och börja titta på varje delsystem för sig. Vi kan börja med det kanske mest omskrivna, JAS 39 Gripen. Vad är det som levereras? Vilka förmågor har egentligen Gripen och vilka roller kan den uppträda i? Bidrar den till det försvar som vi genom riksdagsbeslut har rätt att förvänta oss eller är den något annat?

När nu RBS 15 (Robot 15, sjömålsrobot) nu går mot sitt slut och BK 90 (Bombkapsel 90) nu är historia måste jag ställa mig frågan hur det står till med mark/ytmålsförmågan. Jag måste ställa mig frågan om vi nu i halvtid av JAS Gripen verkligen har realistiska möjligheter att exportera detta system som inte kan leva upp fullt ut till sina roller. JAS Gripen har sannolikt 15-20 år kvar. Jag tror att det är osannolikt att vi kommer få några exportaffärer i slutet av denna period, de borde ligga inom de närmsta åren för kunderna är inga dumskallar. Jag skulle inte köpa en, om än fabriksny, Volvo Amazon om jag hade tänkt att använda den till något annat än söndagsåkning.

Jag bedömer att vi måste granska hela Försvarets budget och utfallet av de olika programmens levererade förmågor. Och därefter prioritera.

Och för den som inte känner till det, "Att prioritera är att välja bort".

SvD rapporterar från Älvsjömässan och EU:s ministermöte. Bättre information till EU-medborgarna om deras rättigheter samt en utbildningskampanj för polis och rättsväsende. Det enades EU:s justitieministrar om i Stockholm.

Stockholmsprogrammet innehåller en hel rad punkter, men Beatrice Ask (M) antyder att det måste gallras i förslagen.

- Vi ska vara noga med att vi inte gör mer än nödvändigt. Men det vi gör, ska vi
göra bra. Vi kan inte göra allting samtidigt om vi ska nå resultat.

Det glädjer mig. Det pekar i rätt riktning men som Beatric Ask konstaterar senare "djävulen sitter i detaljerna".

Om detta är med sanningen överenstämmande kan vi kanske befinna oss i ett läge där "less is more" och att vi på sikt kan föra en dialog kring de lagar som Alliansregeringen redan låtit riksdagen stifta.

Kan vi ha sett ett litet steg till "Less is more"? Jag hoppas det. Innerligt och uppriktigt.

SvD och DN fortsätter idag kartläggningen av vad som hänt i SEP-upphandlingen. Ibland får man vara riktigt glad. Åsa Lindestams och min debattartikel som publicerats i olika tidningar var rätt timad.

Annars så har jag idag publicerat mitt brev till Beatrice Ask (M) på Arvid Falk. Ska idag maila det och posta det i ett alldeles vanligt frankerat kuvert. Utskrivet på Svenskt arkivpapper.

När jag hittade förra årets SOM-undersökning vilken vikt som svenskar i gemen lägger vid programmet och fick siffror på mitt stöd kände jag att det var dags. Det var av den anledningen, och Beatrice Asks reaktioner på oss som opinion, som var grunden till brevet.

Jag tror att för att få henne och andra att lyssna, oavsett parti, och ta oss på allvar att vi gör bäst i att vara konstruktiva röster. Jag har nämligen inga problem med om någon med reella möjligheter att påverka tar mina tankar och gör dom till sina egna. Tvärtom, jag bejakar det. En saklig och intellektuell debatt är givande, då lär jag mig något och kan se problem ur andra perspektiv.

Vad jag däremot fortfarande vill ha är en översyn av lagrummet i enlighet med Lagrådets svar till regeringen.

Mindre foliehatt och mer dialog är önskvärt. Nej till allt är precis lika (o-) begåvat som Ja till allt.

På EU:s ministermöte i Stockholm har i dag justitieministrar och inrikesministrar diskuterat polissamarbete. Polisen ska börja samarbeta med varandra över gränserna och ett problem är att poliser i olika länder inte har tillräckligt stort förtroende för varandra.

Justitieministerns anslag är vackert. Att det inte behövs mer av lagar och register och att målsättningen är först och främst att få det som finns att fungera. Vackert så, och helt korrekt. Men. Nu blev jag faktiskt lite brydd. Och förbannad. Den moderate justitieministern efterlyser seriositet i debatten för att motverka ryktesspridning. Väl så. Men då tycker jag att hon som representant för Alliansen skall börja den resan själv.

Till DN säger hon följande:

- Det handlar inte i första hand om att införa en rad nya EU-regler utan
att se till att de lagar som redan finns kan användas på ett mer effektivt och
samlat sätt.

Jaha. Men snälla snälla snälla Beatrice. Hur ska jag få dig att lyssna? Läs innantill i Komissionens rapport. Läs särskilt punkterna 4.1.1, 4.1.2, 4.1.3, 4.2.1 och 5.2.2 så gör du oss alla en tjänst.

För dessa punkter pekar explicit på åtgärder som kräver en rad med nya regelverk och databaser. Gör det innan du öppnar munnen så kan nog debatten bli seriös. Och givande.

För en hel del i Stockholmsprogrammet är behjärtansvärt. Men med dina lögner (ja, jag vet att det är ett hårt ord, men antingen är Beatrice Ask (M) lobotomerad, illiterat eller något annat) eller din oförmåga att kommunicera gör mig förbannad och orolig. Och du är därmed en del av det som kan fälla det som är bra i programmet.

Det du säger i dina intervjuer stämmer inte med vad EU egen dokumentation beskriver.Förklara för mig vem jag ska lita på, och hänvisa direkt till källorna så att jag slipper leta. Det skapar trovärdighet.

Snälla, snälla, snälla.....

Att överklaga en militär upphandling av den här storleken är ovanligt och att ifrågasätta FMV, vår viktigaste kund, är naturligtvis ingenting vi önskat oss. Ändå har vi ansett det nödvändigt, skriver fordonstillverkaren BAE Systems Hägglunds vd Jan Söderström tillsammans med fackliga företrädare på företaget i dagens SvD.

Åsa Lindestam (S), ordinarie ledamot i Försvarsutskottet, och jag har i dagens NT en debattartikel i samma riktning men med ett annat perspektiv. Myndighetsmissbruket av offentliga medel.

Vi socialdemokrater ställer oss frågande till handläggningen. Vi socialdemokrater förutsätter att Riksrevisionen granskar turerna kring hur ett projekt som varit prioriterat och som skattebetalarna finansierat med 1,5 miljarder över en natt kan underkännas. Ett projekt som senast 2007 av Alliansregeringen fick grönt ljus.

Det är nödvändigt att klarlägga om enskilda eller myndigheter som kollektiv inte fungerat i sina roller i ett projekt som ytterst skall bidra till det försvar den moderate Försvarsministern Sten Tolgfors nu säger sig skapa. Flexibelt och med ett närområdesperspektiv.

Det politiska ansvaret ligger hos moderaten Sten Tolgfors, det är nu upp till bevis för honom att ta detta. Hela handläggningen i detta ärende andas ett allvarligt systemfel som har lett till ett oacceptabelt myndighetsmissbruk av offentliga medel.

Hemma igen efter en lång dag. Som inte kom att innefatta Svart Måndag och Humlegården. Tyvärr, men det hade krävt kloning av mig själv, dock är den 12 september bokat. Med prioritering, men nu åter till ämnet.

Medan oppositionspartierna kritiserar Stockholmsprogrammet är alliansen mer positivt inställd. Ändå beklagar både C och FP att man inte kunnat gå längre i skyddet av den personliga integriteten och rättssäkerheten.

Det finns än så länge inga officiella svenska dokument som definierar den svenska positionen. Endast "arbetspapper" som inte är av någon större betydelse om jag tolkar Johan Linander (C) rätt. Jag återkommer längre ner om denna typ av bedömningar från förtroendevalda.

Under dagen har jag börjat plöja en ganska roande bok, Daniel Estulins "The Bilderberg Group". Varför? Hemlighetsmakeriet kring denna diskussionsklubb är lite spännande, men jag skulle vilja utfärda en liten men distinkt "Foliehattsvarning" för verket. Att "Grumpy old men" träffas i slutna rum är inget nytt men det finns några rätt spännande anslag som får mig att tänka en del kring "Stockholmsprogrammet", "IPRED" och "FRA-lagen".


För ingenting har i grunden förändrats. De repressiva lagarna som saknar färdriktning och mål är fortfarande kvar orörda. Dom ligger kvar där till minst nästa val, 2010. Lagar med märklig struktur, som saknar sammanhang och överblick för den enskilde (och lagrådet) samt sprugna ur en oortodox handläggning.

För, någonstans finns drivkrafterna., eller borde finnas. Visst. Vissa av dessa är en effekt av att 1989 föll muren i Berlin och de följande två åren kollapsade till slut USSR samt regimerna i dåvarande Warszawa-pakten. Konsekvenserna av detta börjar först idag klarna.

Hotet mot Sverige präglas idag mindre av en militär stormakt som önskar uppnå geostrategisk dominans utan mer av en mer anarkistisk världsbild där ”Failed States”, tillgång på energi, organiserad brottslighet, ekobrott, terrorhandlingar etc. utgör några av facetterna eller symptomen. Ett av problemen är att dessa företeelser är intimt förknippade med varandra ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv emedan Sverige, likt många västländer (även USA), endast har byggt ut sina respektive funktioner för strategisk underrättelsetjänst med nya aktörer för att bevaka symptomen.

Men det räcker inte som drivkraft för helheten. Det måste finnas fler och det är där Daniel Estulins bok kommer in i bilden. Jag hittar ett citat av Fiats förre, och mäktige, ordförande Giovanni Angelli. Han säger följande i ett möte med Bilderberg-gruppen:

"European integration is our goal, and were the politicians have failed, we industrialists hope to succed".

Ja, det kan ge en förklaring på de kommersiella inslagen i lagstiftningen. De inslag där någon tjänar ekonomiskt på en ökad övervakning. Mediaindustrin till exempel.

Om jag nu sätter en foliehatt på huvudet så skulle jag kunna förledas att bli övertygad om att makten och kapitalet samverkar. Låter stiftade lagar bero trots kritik och ångar vidare med fler i tron att gör vi det tillräckligt snabbt hinner folket glömma. Eller vänja sig.

Men om jag inte riktigt tror på detta nu, varför skriver jag om det?

Det måste finnas någon form av logik och drivkraft bakom allt detta. Jag kan inte förmå mig att tro att Tolgfors och Ask är så obegåvade att dom inte kan läsa innantill i framtidsgruppens slutsatser. Eller att de helt enkelt negligerar lagrådets remisssvar.

Men en sak fångar Daniel verkligen. Han konstaterar att när någon politiker eller tjänsteman säger "att det ligger inte i allmänhetens intresse" så förhåller det sig precis tvärtom. Då ligger det verklighen i allmänhetens intresse, detta visar all erfarenhet så den enkla men effektiva sanningen kommer jag ta med mig.

När någon förtroendevald säger detta då pressar jag på ytterligare.

Ok, lite foliehatt kanske jag är ändå. Men mest grumpy old man.... och det är rätt roligt.

DN 1, DN 2,

På Arvid Falk kan du läsa det tal jag förberedde till Humlegården idag. Av skeenden utanför min kontroll kommer det vara högst osäkert om jag kan delta. Men, talet handlar till del om de bundsförvanter vi har i integritetsdebatten.

En bundsförvant jag vill framhålla är Skatteverkets Generaldirektör Mats Sjöstrand. Han har pläderat i två olika debattartiklar i DN om dels rätten till den personliga sfären men även vad som krävs för att han ska kunna lösa sin del av samhällets åligganden. Att leta efter information där den rimligtvis står att finna istället för masskartläggningar.

I en vidare kontext konstaterar upphovsmännen till målen för Stockholmsprogrammet att hot mot EU och rikets säkerhet utnyttjar de civila infrastrukturerna. Helt korrekt. Var gömmer man annars enklast ett träd? I skogen. Var gömmer man likvider som finansierar eller är ett resultat av kriminella handlingar? Bland andra likvider.... Världsbankens f medarbetare Moises Naim har kartlagt detta och därmed kunnat peka på hur vi skulle kunna adressera Stockholmsprogrammets mål med andra medel. Medel som inte innebär tveksamma och integritetskränkande metoder.

Alliansregeringens, ytterst i dessa ärenden företrädd av vår Statsminister, säger rakt ut i sin kommentar att "Svenska myndigheter arbetar inte på detta sätt". Punkt. Full stop. Finí. Ende. End of discussion.

Det är bland annat mot den här bakgrunden jag ställer mig frågan om regeringsfähigheten. Om vad Alliansregeringen egentligen har för agenda. Om den intellektuella spänsten hos våra ministrar och folkvalda. Om förmågan att se orsakssamband och konsekvenser.

Hoppas att jag hinner förbi Humlegården idag i alla fall. Om inte annat för att säga hej.

Anders Mildners krönika i SvD är en av de bästa jag läst av honom, jag var bara tvungen att blogga igen trots att jag inte tänkte det i sommarkvällen. Den är inspirativ. Han för ett resonemang om vilka drivkrafter som kan tänkas ligga bakom de verktyg, lagar och metoder som används som motiv till ett övervakningssamhälle. Makt.

Utan att gå djupare än minnet av mina studier på SU ger jag honom rätt. Till 100%. Det enda jag kan tycka är märkligt är att han utelämnar ett av de mest lysande svenska exemplen och som dessutom kan tillskrivas hans politiska motståndare. Ett exempel som skulle svida djupt i skinnet på det parti jag företräder. (S).

Så därför tar jag upp det. Om inte annat i ett försök att själv förstå och ta avstånd från företeelsen samtidigt som jag försöker sätta det i en logisk kontext och därmed kanske upplevas som trovärdig.

Socialdemokraterna hade byggt upp en närvaro på större arbetsplatser där de kämpade mot Sveriges kommunistiska parti (SKP) om makten över fackföreningsrörelsen. De lokala socialdemokraterna visste naturligtvis vilka som var kommunister och hur stort inflytande SKP hade på orten. Någon gång i början av 1950-talet slöts därför en överenskommelse mellan Försvarsstaben och representanter för socialdemokraterna, dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson och den tidigare partisekreteraren Sven Andersson, att Försvarsstaben skulle få använda sig av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisation som partiet hade byggt upp. Försvarsstaben skulle själv ta kontakt med personer inom partiet och fackföreningsrörelsen som kunde tänkas vilja samarbeta

Varför? Från USA fanns ett krav att amerikansk vapenteknik som exporterades till Sverige inte skulle komma i händerna på människor som kunde tänkas föra den vidare till Sovjetunionen. Inom militären fanns ett missnöje med hur SÄPO hade skött uppgiften att bedöma vilka människor som var säkerhetsrisker. Snarare än en organisation som kunde utreda misstänkta brott ansågs det istället behövas en organisation som i hemlighet kunde kartlägga människor som misstänktes vara sympatiskt inställda till Sovjetunionen.

För att förstå så tror jag att vi gör fel att med dagens glasögon helt fördöma IB. Sverige var då, och är nu, beroende av USA och NATO för att kunna bygga ett välfärdssamhälle. Men. Som drivkraft låg säkert ytterst makten. Makten över fackföreningsrörelsen och därmed kontroll av maktbasen.

IB är, trots att många år förflutit och försök till vitböcker, ett sår i den socialdemokratiska rörelsen. Sven Andersson, Torsten Nilsson och Birger Elmér har för länge sedan anslutit sig till döda poeters sällskap. Men det finns fortfarande medarbetare i livet. Medarbetare som idag är hyllade pensionärer i (S) vars namn nämns med vördnad och respekt.

Det är naturligt att dessa vill, i alla fall så länge de är i livet, mötas med denna vördnad och respekt. Men jag tror vägen av mer eller mindre frivillig tystnad är fel väg om det är eftermälet som bekymrar dom. Bättre att säga att ja, det var makt och det var handelsförbindelserna med USA som drev oss. Då kan vi andra kanske förstå och faktiskt även respektera besluten när det begav sig. Och ge oss verktygen att arbeta med dagens debatt och problemställning.

Men det kommer nog inte hända. Så då kommer dessa sälla sig till Anders Mildners kategorier i historiebeskrivningen. Själv är jag mer benägen att hänvisa dessa till Döda Poeters Sällskap.

Utan värde och utan intresse förutom möjligen för maskarna. Men även de kan komma att ha synpunkter.

Uppdaterad: Anders Mildners utmärkta krönika om de repressiva krafternas drivkrafter är mer än läsvärd och kan med fördel ligga till grund om vägvals- och metoddebatt. Jag har påbörjat nedan ett resonemang i ämnet.

Jag är blev ännu mer bekymrad när jag ånyo läste EU-komissionens eget dokument om Stockholmsprogrammet.

Dokumentet, "An area of freedom, security and justice serving the citizen" som givits ut av EU-komissionen har en mycket begåvad struktur. Den analys som ligger till grund och de målsättningar som sätts upp kan nog de flesta ställa upp på. Den är väl genomarbetad och går att styrka med andra källor. Brott som trafficking, barnpornografi och annan grov brottslighet av organiserad karaktär är på något sätt självklara att bekämpa. Men.

Sedan kommer vägen till målet. Jag citerar:

European information model based on a more powerful strategic analysis capacity and better gathering and processing of operational information. This model must take account of existing systems, including those in the customs field, and overcome the challenges of exchanging information with non-member countries.

The following aspects will have to be defined:

– criteria for gathering, sharing and processing information obtained for security purposes, while complying with data protection principles;
– a follow-up mechanism for assessing how the exchange of information operates;
– ways of identifying future needs;
– the guiding principles for a policy on the international transfer of data for security purposes (applying demanding data-protection criteria).

The EU must also significantly boost its capacity for analysing and collating the strategic information at its disposal. Synergies between Europol and Frontex need to improve in this context.

Överlag oroväckande. För det tar oss till en punkt där svensk makrodata analyseras av icke-svenskar utanför den svenska kulturella diskursen. Och vad blir resultatet när någon utanför en diskurs analyserar densamma? Beteenden som är accepterade i vårt samhälle riskerar att klassificeras som avvikande i en större europeisk kontext.

Ett exempel: En italiensk konservativ katolsk analytiker kan undermedvetet komma att klassa information om sekulariserade svenska HBT-personer som abnormala och hotfulla mot EU. Det är ingenting konstigt med att våra egna värderingar slår igenom på vår yrkesroll, om jag var satt att analysera motsvarande italienska beteende på marginalen skulle jag sannolikt finna ett obehag och trycka på larm-knappen. Men. Med de tvångsmedel som möjliggörs genom samarbetet riskerar i Sverige oskyldiga beteenden att kategoriseras som hotfulla.

Varför tog jag just detta exempel? En typ av information som kan komma att utväxlas är resultatet av FRA-lagen. Den lag som möjliggör kartläggning av sexuell eller religiös natur. Och den konstruktionen går, anser jag, stick i stäv med Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Vad vill jag ha sagt?

Jag kan känna att jag kan skriva under på mycket av den problemställning, analys och delar av målformuleringen som redogörs för i programmet. Jag kan däremot inte skriva under på lösningarna av fler skäl. Det främsta är integritetsbaserat, men det finns en rad tankevurpor i komissionens resonemang.

Större databaser och fler analytiker har prövats i USA efter 9/11. Med känt resultat. I USA har effekterna endast varit marginella och inte påverkat skeendet, allt enligt US Department of Defence i en gemensam rapport tillsammans med NSA och CIA. De senare anser jag ha en hög trovärdighet när dessa nu, post George W Bush, underkänner sitt eget arbete. I den amerikanska kontexten är det endast resultaten som räknas och dessa har, bevisligen, uteblivit.

Det tredje är just den kulturella kontext jag försökt beskriva. Hur mycket information jag än har kan jag inte värdera denna om jag inte har den kulturella diskursen klar för mig. Om detta i förlängningen skulle leda till att man möjliggör till exempel att grekiska polismän sätts in i operationer i Umeå, hur bra blir det då? Eller om svensk polis skulle sätta av till Korsika och försöka bringa rätsida i ett misstänkt brottmål. Lokal- och kulturkännedom är a och o.

Nu kommer sannolikt de som propagerar för ett ratificerat Stockholms-program säga att jag är ute och antar något som inte kommer hända. Jag anser i sådana fall att bevisbördan åligger dessa. Det finns krafter som vill se en slik utveckling. Jag vill det inte. Detta kommer bara resultera i att fler granskar mer information, fler operationer kommer präglas av fel man på fel plats och denna väg är genom USA:s misslyckande dokumenterat oframkomlig.

Annat i ärendet

Peter Andersson, Opassande, Opassandes gästbloggare