Piratpartiet får 5,1 procent i en opinionsmätning från Synovate som publiceras i DN inför EU-valet, och partiet ser därmed ut att vara på väg till Bryssel. Piratpartiets stöd i senaste opinionsundersökningen ger dem en plats i Europaparlamentet – om deras väljare behagar ta sig till vallokalen.

– Allt handlar om vilka events som finns på agendan veckan före valet, säger Henrik Oscarsson, docent i statsvetenskap till SvD.

Nu tror jag att det mycket väl kan bli så, (PP) sympatisörer är "nätburna" och kan nog, rätt hanterat, förmås att gå att rösta i förtid via mail och bloggkampanjer.

I grunden ser jag faktiskt ganska positivt på (PP). Detta parti har med emfas drivit integritetsfrågorna och tillgången till nätet. Drivit och varit framgångsrika. Jag håller inte med (PP) i vissa av de sakfrågor, upphovsrätten, som de står för men de avtryck de nu lämnar efter sig kommer att ruska om de etablerade partierna oavsett valutgång.

Vad jag däremot tycker är allvarligt är bristen på besked i andra frågor såsom europeisk reglering av finanssektorn, miljö- och klimatfrågorna, arbetsrätten och tillämpningen av Lex Britania, gemensam utrikespolitik, frihandelsavtal med GCC, Turkiets ansökan etc. etc. listan är som bekant lång. (PP) säger själva idag på SR att man inte är ett enfrågeparti då integritetsfrågorna är breda nog och att man "kommer att rösta med den grupp man kommer att tillhöra i EUP" i övriga frågor för att citera Christian Engström (PP).

Om man bibehåller denna attityd till valet 2010 kan nästa mandatperiod visa sig bli en riktig rysare. Integritetsfrågorna spänner som bekant över hela linjen där jag och Mary tycker lika även fast vi inte delar grundläggande värderingar. (PP) är en brokig skara med allt från f.d. MUF till AFA i sina led. Hur man i den kontexten kommer att hantera vård-, skola-, och omsorgsfrågor vet vi väldigt lite om. Sannolikt är detta politiska ingenmansland gällande i (PP) egna led.

Nej, politik är mer än en fråga även om integritet och frihet är nog så viktigt fundamenta. Jag skulle vilja veta vilken syn (PP) har på den mest grundläggande frågan om vilka faktorer som bygger ett stabilt samhälle och hur de tolkar Rawls ursprungsposition. Innan dess så är dom intet annat än ett enfrågeparti om än med en nog så viktig fråga.

Jag önskar (PP) trots detta lycka till, mer tänker eller kan jag inte göra. Men jag önskar, om dom nu kommer in, ett ansvarstagande gentemot väljarna att definiera exakt var man står i övriga frågor. Annars rör vi oss mot en "enfråge-demokrati" där vi vart fjärde år i praktiken endast röstar om en enda fråga och inte i vilken riktning vi vill att samhället skall utvecklas.

Och vad har vi vunnit med det?

När jag till slut engagerade mig politiskt gav jag mig själv ett löfte att aldrig kommentera opinionsundersökningar. Det löftet bryter jag idag och det skall mycket till innan jag går så långt. Men. DN/Synovates är så remarkabel att den inte kan passera utan kommentar. Den omnämns även i SvD.

EU-valet 2009 ser ut att bjuda på en dubbel politisk sensation. Piratpartiet är på väg att ta plats i EU-parlamentet.

Vad ska man säga? Ett underkännande till det ledarskap som präglar i praktiken alla de etablerade partierna. Att först gå ut och säga "det går inte att kriminalisera en hel generation" och därefter göra tvärtom. Att stifta lagar som inbördes är så komplexa att till och med lagrådet (Sveriges högst meriterade jurister) tvingas till följande svar:

”Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och omfattningen av de intrång i grundlagsskyddet som en enskild sammantaget kan drabbas av genom olika tvångsåtgärder.”(i detta fall regeringens proposition 2007/08:163).

Jag var med och skrev motionen till partikongressen i höst. Jag bedömer det som tämligen angeläget för mitt politiska ledarskap att ta tag i detta redan nu. Och ge signaler ut i partiet att man tar integritetsfrågorna, som engagerar mer än en hel generation, på allvar.

Vad jag ser nu är att dessa frågor skär tvärs igenom partier och generationer. Jag, en vit medelålders man någonstans till vänster på det politiska mittfältet, kan känna samma adrenalinkick och sympatisera med samma frihetsideal som den mest rabiate kostymklädde marknadsliberal eller den maskerade AFA-aktivisten står för.

Valrörelsen blir en rysare, och kommer (PP) in, då om inte förr så bör framför allt (M) och (S) men även övriga ta sig en rejäl funderare. Egentligen borde dom tänka till redan nu. För, det ska mycket till om man vill kriminalisera ett helt parti. Folkmord är en sådan gärning som med fog kan användas för att kriminalisera en åskådning men det är väl allt jag kan komma på.

Fast det är klart, det är inte parlamentariker som stiftar lagar. Enligt numer känd advokat så är det andra som gör detta.....

Internetoperatörernas beslut om att inte lagra användaruppgifter kan göra Ipred-lagen tandlös. Hoten om böter för den som inte lämnar ut uppgifterna blir verkningslösa skriver SvD.

– Fildelning är inte säkerhetsrelaterade skäl, det senare handlar mer om säkerhetshot typ virusspridning eller intrång i tjänsten. Då får man lagra information men det finns inget krav på det, säger Christoffer Karsberg, enhetschef på nätsäkerhetsavdelningen hos Post- och Telestyrelsen.

Han menar att internetoperatörerna lätt hamnar i en trängd sits: Ett fungerande säkerhetsarbete kräver att viss trafikinformation sparas, samtidigt som kunderna kräver att allting slängs.

Men att de två lagarna skulle stå i strid med varandra, säger PTS är fel.

– Nej, de står inte i strid med varandra. Om man har information, då ska man lämna ut den, säger Christoffer Karsberg.

Först när Trafikdatalagringsdirektivet införs kan det bli krav på operatörerna att lagra alla användaruppgifterna. En svensk proposition ska läggas fram i juni, och frågan bereds just nu på departementet.

Spännande är det mildaste uttryck jag kan komma på nu. Det ska bli mycket intressant och se vilken lobby som det politiska ledarskapet väljer eller tvingas att lyssna på. En lobby av skivindustri och förlag som inte förmått utveckla sina affärsmodeller och som önskar kontrollera kulturutbudet eller en lobby av inovativa program- och konceptutvecklare som snart har gjort själva PC:n överflödig med ett internet som lagrar och förser användarna med det som dom för stunden anser sig behöva. De senare har visat en innovativ kraft som borgar för framtidens samhälle, de förra ser sin position hotad och kräver därmed reglering........

Jag skulle kunna tycka att det var stor humor och se dessa arméer av advokater och f.d. politiker drabba samman om det inte vore för att sakfrågan var så allvarlig. Statens monopol på tvångsmedel, konstnärens rätt till ersättning, det fria ordet och den personliga integriteten ligger i potten nu.

Men scenen jag ser framför i mitt stilla sinner under ett visst fnissande är herrar i kostymer och damer i dräkter med knytblusar som daskar varandra i huvudet med paraplyer, dokumentportföljer och handväskor. Lite av Monty Pyton över det hela....

Bäst vore dock för det politiska ledarskapet att lyssna på väljarna. Det är val snart....

SvD2, SvD3

Genomsnittsåldern för när svenskar förtidspensioneras är 46 år. Den har aldrig varit lägre. DN beskriver en kvinna tvingades lämna yrkeslivet för fem år sedan. Då var hon bara 44 år. "Jag överklagade beslutet om förtidspensionering två gånger, men det hjälpte inte", säger hon.

Samtidigt så fungerar inte den koloss som skall motverka detta. Samhall. Många som får jobb på statliga Samhall har inga funktionshinder, trots att det är den målgrupp som företaget ska sysselsätta. Det kan det räcka med värk i kroppen för att kvalificera sig för en anställning i företaget rapporterar SR.

Jag lider med kvinnan som beskrivs i DN. För ungefär sju år sedan så bröt en systemsjukdom ut i min kropp. Jag slåss sedan dess mot fyra av fem sjukdomar vilka hänger ihop. Dessa blommar ut med jämna mellanrum, nu alltmer sällan tack vare att jag haft tur med läkare, mediciner och en i mitt fall fungerande rehabilitering med Försäkringskassa, vårdkedja och arbetsförmedling i en fullt ut fungerande samverkan. Jag har bara gott att säga om Försäkringskassans engagemang och kompetens. Men jag hade väl tur.

Jag var nära att sjukpensioneras men ville försöka hitta nya vägar. Jag lider av en kombination av spondartrit (reumatism), irit (ögonsjukdom), psoriasis (hud) och ulserös kolit (tarm). "Min" läkare förklarade det i en mening för mig så att jag förstod: "-Du är allergisk mot dig själv".

Jag kunde i realtid ibland se hur leder förändrades när den var som mest aggresiv så jag kan relatera till sorgen och inte minst frustrationen. Men jag hade sannolikt tur. En tur som innebär att jag idag är fullt funktionell och upplevs inte av omgivningen som sjuk. Mängden mediciner jag äter numera var något jag aldrig i min vildaste fantasi kunde ana men det får jag ta. Utöver detta måste jag träna minst en timme per dag för att muskulaturen skall kunna kompensera men det är ett sant nöje.

Vad vill jag säga med detta? Det finns dom som gnäller över lata sjukpensionärer. Det är möjligt att sådana finns, jag vet inte, jag har inte träffat någon. Men till de som kritiserar individen som till slut av samhället blir borttagen från arbetsmarknaden kan jag bara säga:

Ni som kritiserar denna grupp skulle gärna få byta hälsotillstånd med mig om det vore möjligt. För jag vet att jag med stor sannolikhet kommer att bli blind på minst ett öga innan jag fyller 65. Jag vet att jag en dag inte kommer att kunna ta mig upp ur sängen själv på grund av hur mina leder utvecklas, detta kommer med all sannolikhet ske innan jag ålderspensioneras.

Samhall har nu utvecklats till något helt annat. Jag är fullkomligt övertygad över att alla vill och kan bidra. Jag hade tur, jag fick det stöd som krävdes för att vara kvar på den ordinarie arbetsmarknaden genom att ändra inrikting tidigt i sjukdomsförloppet. Där kommer jag att vara tills jag blir ålderspensionär är min målsättning.

Andra har inte den turen. Det är en av de saker jag vill ändra på genom mitt politiska engagemang.

Peter Danowsky uttalande och Tele 2:s senaste utspel gör helt plötsligt spelplanen både enklare men samtidigt svårare att förstå. Telekomoperatören Tele 2 tänker följa internetoperatören Bahnhofs exempel och förstöra alla användaruppgifter som kan begäras ut enligt Ipredlagen skriver bland annat SvD, AB och DN.

Jag vet inte riktigt vad som kan tänkas komma ut av detta men helt klart är att det inte är helt ointressant att låta tanken flöda fritt en stund. Helt plötsligt står musik- och filmbranschens aktieägarintressen mot IT- och telekombranschens motsvarande intressen. Aktieägare mot aktieägare, konstnärsföreträdare mot innovatörer, marknadskrafter mot marknadskrafter.

I mitt tidigare inlägg ställde jag mig frågande om nämnde Danowskys uttalande om lagskärpning, ett uttalande som vittnar om ett stort självförtroende. Citatet gav en vink om kapitalstarka särintressens förmåga och makt att påverka politiska processer och lagstiftning och min tidigare fråga, om han råkade försäga sig, kvarstår.

Men, åter till ämnet. Om nu lagstiftningen är tvetydig och om nu divergerande marknadsintressen ställs mot varandra, vad kan vi förvänta oss härnäst? En inte osannolik händelseutveckling kan vara att den som har bäst tillgång till de skickligaste advokaterna, lobbyisterna och PR-byråerna går vinnande ur kampen.

Så vill jag nog inte ha det, det bästa för alla vore om politiken nog återtog initiativet och, genom att nu ta tillfället i akt och matcha fram kompetenta kandidater till riksdagsvalet 2010 med integritet nog att ta självständiga beslut.

Just nu präglas min sinnesstämning av flera, sinsemellan divergerande känslor. Å ena sidan kan jag tycka att det är mycket stor humor att åse hur den i allt väsentligt hyllade marknadsekonomin med sina aktieägarintressen nu kommer i konflikt med sig självt. Och därmed kan vi dödliga internetanvändare bara njuta och åse denna batalj. Å andra sidan får jag känslan av en match i American Wrestling, uppgjord på förhand och med publiken som passiva åskådare eller ännu värre, som bilden åskådliggör, en svag bifigur som mosas mellan två samspelta aktörer.

Vad det blir av detta? Jag vet inte, men en dag som detta känns det som nu marknaden vaknat till liv och med det kanske kanske det politiska ledarskapet.

Telekomoperatören Tele 2 tänker följa internetoperatören Bahnhofs exempel och förstöra alla användaruppgifter som kan begäras ut enligt Ipredlagen skriver bland annat SvD, AB och DN.

Den nuvarande lagstiftningen innebär att det är frivilligt att lagra användaruppgifter. Förstörs de, så kan de heller inte lämnas ut och på så sätt kan Bahnhof kringgå den nya Ipredlagen. Även Tele- och internetbolaget All Tele har sagt att man tänker förstöra användaruppgifterna. Tele 2:s vd säger till TT att beslutet att kringgå lagen är en eftergift på kundernas önskemål och ett sätt att stärka kundens integritet.

– Det är häpnadsväckande att någon som påstår sig vara en seriös teleoperatör vill medverka till lagbrott, vilket är innebörden av vad de gör, säger advokat Peter Danowsky juridiskt ombud i första Ipredfallet och företräder skivbolagens intresseorganisation IFPI i Pirate Bay-rättegången.

Och han fortsätter:

– Alla i riksdagen har utgått ifrån att internetoperatörerna är lojala mot lagstiftningen och inte vill medverka till brott. Om Tele 2 intar den här attityden och det följs av andra operatörer blir det en skärpning av lagen i framtiden.

Jag reagerar på två saker, trots att jag är motståndare till illegal fildelning. Det första är att vi nu ser konsekvenserna av att lagen inte har en folklig förståelse eller förankring. Telebolagen följer lagens bokstav och är, helt korrekt i en marknadsekonomi, lojala mod sina aktieägare. Detta innebär att man från Tele 2 för att vinstmaximera är lyhörd mot sina kunder.

Det andra, vilket jag kanske reagerar mot än starkare, är att Peter Danowsky nu säger att lagen skall skärpas. Men vänta nu, något stämmer inte riktigt.

Peter Danowsky är inte folkvald, han sitter inte i Riksdag eller EU-parlament, han är inte anställd eller kontrakterad (mig veterligen) av någon offentlig institution som har ett uppdrag att skärpa lagstiftning.

Ett mer relevant uttalande från Peter Danowsky vore att säga något om intäkts- och affärsmodeller då han mig veterligen företräder särintressen.

Eller har han verktygen för att åstadkomma detta och bara råkade försäga sig?

Något är fel. Väldigt fel. Jag avslutar med ett lite omskrivet Hamletcitat: "Something is rotten in the kingdom of Sweden"

Igår såg jag Svt dokumentär Bankfällan, ett av de bättre programmen jag sett på sistone. Dokument inifrån har följt i de svenska bankernas spår i Baltikum. Precis som på 80-talet har svenska banker skapat en lånebubbla - men nu på andra sidan Östersjön.

Nu när bubblan spricker slår utlåningen tillbaka på både låntagare och banker, och svenska skattebetalare får än en gång rädda bankerna från krisen. Redaktionen har fått jobbat ihop bra intervjuer, bland annat Anders Borg (M) som nu i efterhand tar bladet från munnen alternativt lägger historien tillrätta. Det som framgår är att finansmarknaden inte lärt av misstag på hemmaplan, man har av någon anledning gjort bedömningen att dessa misstag lyder andra lagar på andra sidan Östersjön.

Detta program styrker min tes att visst, den kris vi ser är global, men vi har själva genomfört lokala åtgärder eller varit ouppmärksamma vilket på olika sätt förvärrat den för oss själva. Finansminister Anders Borg anser vidare att de mindre länderna måste få större inflytande i världsekonomin och det kan jag sympatisera med. Han pekar på att de nordiska och baltiska ländernas valkrets i IMF är världens nionde största ekonomi. Och i absoluta tal är samma länder den tredje största bidragsgivaren till Världsbanken och även en av de största i IMF. Men makten ligger främst i G 20-kretsen, säger Borg. Samtidigt med detta så aviserar affärsbanken UBS via Realtid att man avser bli än mer aggresiv med så kallade strukturella produkter, de produkter som kan anses vara en av krisens orsaker. Och i ledningen för dessa? Svensken Jerker Johansson.

- Det är inte rimligt att vi ger så stora bidrag och att man sedan väljer att flytta besluten från IMF till G 20, där vi inte har samma inflytande.

Ja, han har rätt hela vägen. Men en sak tycker jag vi måste vara tydliga med. Vi kan inte sitta och vänta på att denna G 20 grupp får upp farten, inte heller att USA:s ekonomi vänder. Vi måste faktiskt börja ta tag i banksektorn på hemmaplan och stimulera den egna ekonomin. Ju längre vi väntar, ju längre blir vägen tillbaka. Och under tiden vi väntar så vidgas klyftorna i samhället.

Vi måste gräva där vi står.

Drygt ett halvår efter att finanskrisen slog ned som en bomb på Island går folket till nyval. Mycket talar för att vänsterblocket kammar hem segern. Heta valfrågor är den sargade ekonomin och ett kommande EU-medlemskap enligt DN. Numera ringlar köerna långa utanför kyrkor som delar ut gratis mat. Men Eirikur Bergmann vill sätta perspektiv på krisen.

– Jämfört med galenskapen de senaste åren är det tydliga försämringar, men det är ingenting mot vad som händer i östra Europa. Basen i ekonomin finns kvar. IT-bolagen gör vinster, liksom fiskeindustrin. Bankernas tillväxt skedde explosionsartat på fyra år, nu är vi tillbaka där vi började är en av kommentarerna.

Tur? Ja, kanske. I Tyskland så, precis som i Sverige, skakas nu kärnan i industristaten. Der Spiegel beskriver hur framför allt de grupper som utgör basen för den tyska ekonomiska utvecklingen, den kvalificerade industriarbetaren, nu öppet ifrågasätter globaliseringens effekter. Inte så konstigt, man upplever hur företagen tappar 50-60% av sina orders. Volvo hade under slutet av 2008 negativ orderingång vilket betyder att lagda order drogs tillbaka. Hur det står till på Irland väljer jag inte att beskriva. Det räcker för stunden.

Just nu känns Emanuel Todds profetior aktuella. Kommer EU att överleva dessa centifugalkrafter? Ja, jag hoppas det. Men Euron? Där är det mer tveksamt och hur dollarn skall behålla sin ställning är höljt i dunkel. Globaliseringen? Tror inte det i dess nuvarande form.

Islänningarna har sin fiskindustri, vi har vår basindustri. Det känns som om vi kan komma bäst ur detta men vägen blir lång och sannolikt inte utan konflikter.

Det blir till att gräva där vi står bedömer jag.

Uppdaterad då jag varit slarvig och ber om ursäkt för detta, titeln kvarstår dock men är missvisande.


Moderata kommunalpolitiker uppmanar regeringen: Höj maxtaxan annars går det ut över förskolan. Det svåra ekonomiska läget innebär en stor risk att vi inte kan leva upp till våra ambitioner för förskolorna. Vi begär därför att regeringen ser över tak och procentsatser för maxtaxan i förskolorna. Föräldrarna betalar en allt mindre del av kostnaderna för sina barn i förskolorna eftersom maxtaxan inte räknas upp med index. 2001 betalade föräldrarna 28 procent av kostnaderna, i dag bara 10 procent. Om föräldrarna betalar mer kan vi bättre tillgodose föräldrarnas önskemål och behov, skriver sju moderata kommunalpolitiker i Storstockholm på DN Opinion. Samtidigt, i en annan del av Sverige så inför man fyradagarsvecka för sjuåringar. Detta kritiseras hårt av båda lärarfacken – och det är tveksamt om det finns stöd för Perstorps kommun som det råkar vara, skäl i regelverket. Nu är Perstorp styrd av V+S och dessa förtjänar kritik. (Anonym har mycket riktigt påpekat detta och jag ber om ursäkt för den missvisande titeln)

– Det är ett mycket dåligt förslag ur både elev- och lärar­aspekt, säger Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund.

Allvarligt. Mycket allvarliga signaler och ett tecken på hur ansträngt läget är och tyvärr, det kommer bli värre innan det blir bättre om inte åtgärder vidtas.

Det som slår mig är vilka signaler detta skickar till barnen. JK Rowlings formulerade det så här i böckerna om Harry Potter; Dumbledore hade för vilken gång i ordningen visste han inte, tackat nej till att bli Trolldomsminister. Harry frågade varför och Albus Dumbledore svarade:

Att vara lärare är det finaste som finns och mycket mäktigare än att vara minister. Som lärare kan mina värderingar leva vidare långt efter jag själv är död.

Det finns skäl för samtliga politiker, oavsett hemvist) att utöver värdera vilken kompetens vi ska bygga framtidens Sverige på fundera över vilka värderingar vi nu planterar hos våra barn. Att det alltid är ok att spara på barnen? Tveksam väg....

Politik och politiker är märkliga. Justitieminister Beatrice Ask (M) vill öppna för insatser av utländsk polis i Sverige.

-Nu tar vi fram ett underlag och diskuterar det. Jag skulle vilja se vilka som säger nej om det visar sig att det för brottsbekämpningen och tryggheten skulle vara väldigt bra att på vissa villkor, i vissa sammanhang, använda mer samverkan, sade Ask på en pressträff under Moderaternas kommunkonferens i Örebro enligt TT och SvD.

Samme Ask motsätter sig även aktivt (genom att vägra prata om det) alla försök att effektivisera svenskt polisväsende. En effektivisering som Thomas Bodström (S) driver och där det finns såväl internationell forskning som väl dokumenterade erfarenheter som stödjer Thomas förslag. Några ledtrådar kan ges, ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv, av Mary Kaldors analyser av konflikten på Balkan och hur denna kom att påverka främst den organiserade brottsligheten.

Thomas Bodströms förslag är bra, när vi fått detta att fungera kan vi ta nästa steg inom ramen för EU:s idag tredje pelare, det polisiära samarbetet (med Lissabonfördraget blir det än renare och enklare). Men grunden måste vara att vårt eget polisarbete fungerar innan vi släpper in andra länders poliskårer.

Gör man på Ask´s sätt är det som att börja med taket när man bygger ett hus. Ett hett, och beprövat, tips är att göra som andra, börja med grunden.

S och M – nu två jämnstora och passiva partier. Men för att vinna krävs egna framåtsyftande förslag skriver DN Opinion. Jag är böjd att hålla med även fast det nu kommer progressiva förslag från (S). Men tempot måste skruvas upp och framför allt retoriken måste bli bättre från bägge sidor.

Jag vill framhålla att politisk skicklighet är att förutsäga vad som kommer att hända imorgon, nästa vecka, nästa månad och nästa år. Och efteråt förklara varför det inte inträffade. Men än viktigare är självförtroendet.

När jag deltog i den årliga Vänern-veckan som LFO (Luftförsvarsofficer) hörde jag följande historia från en attackflygare. Historien har sin bakgrund i att de civila flygförarna och de militära gick, vid den tiden, sin första tid tillsammans på Ljungbyhed för att lära sig grunderna. Tillsammans men i olika grupper, militära flygförare för sig och civila för sig.

En dag gjorde man dock sällskap i matsalen. I kön slog sig en av de civila eleverna i slang med sin militära kurskamrat. Efter en tids samtal så säger den civila eleven till sin kurskamrat:

- När vi talar om er i er grupp brukar vi kalla er för "hjältarna".

Jaha, ungefär så reagerade den blivande attackflygaren. Sedan ställde den civile en fråga han sannolikt ångrar än idag:

- När ni talar om oss, vad kallar ni oss för?

Efter några sekunders eftertanke svarar den blivande attackflygaren, uppriktigt:

- Vi talar aldrig om er.....

Vad vill jag vill ha sagt är att ingen sida ens kommer i närheten av det självförtroende som krävs för att vinna val. Attackflygare, anestesiläkare och vissa kirurger är kända för sitt goda självförtroende, ett själförtroende som ibland tar sig extrema uttryck men alltid lika fascinerande. Jag har en kompis som är anestesiläkare. Hon är inte bara läkare, hon är drottning över liv och död och därmed jämbördig med högre makt. Otroligt trevlig men det finns en hårdhet under ytan som är något alldeles extra. Som både skrämmer och fascinerar.

Lite mer av sånt självförtroende, lite mer av egen agenda, egna tankar och mindre av" skyll på andra" så kan det bli en spännande valrörelse. Från och med nu och till och med tredje söndagen i september 2010.

EG-domstolen har i flera domar slagit fast att en patient som är sjukförsäkrad i sitt hemland, och inte får vård inom rimlig tid, inte ska kunna nekas ersättning för vård, bara för att vården har utförts i ett annat EU-land.

Men trots dessa domar har det rådit osäkerhet om hur de ska tillämpas. EU-kommissionen föreslog därför en lagstiftning som förtydligar patienters rättigheter och stärker samarbetet mellan medlemsländerna för att främja bra och säker vård. Detta förslag har nu parlamentet röstat igenom skriver SvD.

Jag är inte helt övertygad, och det låter inte som om Thomas Allvin, departementssekreteraren på socialdepartementet, heller är det. Han betonar att beslutet är långt ifrån klart.

–Man får skilja på vad EU-direktivet kräver och hur det kommer att implementeras i Sverige. Det får vi fundera på när direktivet antas.

Enligt Allvin är huvudprincipen att varje medlemsland ska avgöra vad som kommer att omfattas av direktivet.

Min reflektion är hur eventuella felbehandlingar skall hanteras. Har Lex Maria och Lex Sara en räckvidd ut i Europa? Vem står för merkostnader om felbehandlingar uppkommer? Om så är fallet, vem kommer stå för kostnaderna för produktionsbortfall och förlängda sjukskrivningar?

Jag har haft en debatt med Gunnar Andrén, riksdagsledamot (FP) och han kunde bara säga "det löser sig, ibland måste man ta chanser".

Jag är inte lika övertygad om förträffligheten i detta. Alls.

Inför ett nytt rotavdrag på två miljarder per år till energibesparande renoveringar av flerfamiljshus. I dag presenterar de tre oppositionspartierna ett gemensamt förslag om ett nytt stöd på två miljarder kronor per år som stimulans till energibesparande renoveringar av flerfamiljshus. Med det stödet ska uppemot 50 000 lägenheter kunna renoveras varje år. Förutsättningen för det nya rotavdraget är att renoveringen leder till en minskad energianvändning på minst 30 procent. Det nuvarande rotavdraget för villor ska vara kvar och utvidgas med särskilda klimatsatsningar. Totalt skulle detta tillföra sex miljarder kronor per år och skapa omkring 15 000 fler jobb, skriver Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin, Vänsterpartiets ledare Lars Ohly och Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson på DN Opinion.

Ett bra och progressivt förslag anser jag, för mot bakgrund mot IMF rapport och prognos som publicerades igår så behövs varje tillfälle till sysselsättning nu. Rapporten som kan läsas i sin helhet på IMF hemsida målar en mörk bild. Man prognosticerar en arbetslöshet i EU:s "avancerade ekonomier" på > 10 % under 2009 och att den kommer att öka fram till 2011 då den vänder nedåt igen.

Kritiker till detta paket kommer säga att det kommer anstränga statens finanser. Det stämmer, men alternativet är sämre. Kronofogden och kommuner rapporterar om omfattande tvångsindrivningar hos enskilda. För att citera en på TV 4 nyheter så ser vi nu personliga tragedier spelas upp.

Jag tror ingen av alla dessa som befinner sig i riskzonen har något emot att betala högre skatter under en tid efter 2011 om vi balanserar situationen nu. Krisen är global säger Alliansen, de har både rätt och fel. Krisen emanerade i USA men vi har, genom lokala åtgärder i stater och kommuner förvärrat den. Det innebär att vi även kan påverka den i andra riktningen och inte vänta på att någon annan tar initiativ.

Det sistnämnda kan visa sig förödande för den enskilde.

De är unga, fattiga, arbetslösa och ­trångbodda. Men de trivs i sina bostadsområden och värjer sig mot negativa beskrivningar och dåliga rykten. Statistiken talar dock ett entydigt språk. Ungas utsatthet i de så kallade utanförskapsområdena växer skriver DN.

En välskriven artikel. Och, jag känner tyvärr igen en del av de beskrivningarna efter att i samband med förra lågkonjunkturen jobbat som ordningsvakt i bland annat Husby.

Men. Det finns korn av glädje i dessa områden som jag anser att samhället, du och jag, ska ta fasta vid. I Husby finns ett kvarter på vars innergård det utvecklats en kultur att "tävla" om vem som har den mest remarkabla jul belysningen. Det är en helt otrolig upplevelse att gå där en vinternatt där det från mer än 500 balkonger lyser i olika mönster och symboler.

Samtidigt finns där även en gästfrihet mellan grannarna i detta kvarter, som ordningsvakter en kall vinternatt kom folk ut med kaffe, bröd och annan förtäring till oss helt spontant. Okända människor från totalt (fick jag reda på senare) 17 olika nationaliteter visade en värme och en vilja att bli ett med det samhälle man flytt till men samtidigt en genuin sådan att dela med sig av det man tagit med sig.

Ett annat bra tillfälle för att ta del av allt detta är att besöka Årsta-fältet på midsommardagen. Då firas denna högtid på ett sätt som inte innefattar "små grodorna" eller andra för oss rituella danser....

Stockholms läns bästa grönsaker finns för övrigt på Rinkeby Torg, det finns en medvetenhet om råvarors kvalitet som vi som inte bor i dessa områden förlorat i marknadens iver att öka hållbarheten.

När ska det svenska samhället visa samma generositet? En stilla undran varför vi bygger murar av rädsla. Dessa murar är starkare än all betong och sårar mer än den slöaste kniv. Och samtidigt förmår dom inte göra samhället stabilt. Tvärtom.

Statsministerns besök i Turkiet har en annan och vidare betydelse än ett vanligt besök – det är den blivande EU-ord-föranden Reinfeldt som gästar ett av EU:s viktigaste kontaktländer och ytterligare tyngd då Tjeckien i praktiken kastat in handduken nu. Det turkiska medlemskapet ligger i en fjärran framtid, men förhandlingarna mellan Turkiet och EU är högst aktuella. Och omstridda (DN)

– EU har inte råd att förbise den sekulariserade demokratin Turkiet, säger statsminister Fredrik Reinfeldt, får applåder, och tackar folket i den turkiska byn Kulu för att de var med och byggde Sverige enligt SvD.

En balansgång för den extremt medlemskapsvänliga svenska regeringen blir nu svårare, särskilt inför det stundande ordförandeskapet i EU.

Av 36 olika förhandlingsområden mellan Turkiet och EU är bara ett hittills avklarat. Där inte Frankrike eller Tyskland har sagt nej blockeras framsteg av brist på Turkisk entusiasm eller sådant som Cypernkonflikten. Reinfeldt vågar trots sin positiva inställning inte ens lova att några nya kapitel öppnas för förhandling i höst, och vill inte sia om när landet kan bli medlem i EU.

Visst, jag är i grunden kritisk till Alliansen, men i den här kontexten bugar jag mig för det uppriktiga engagemang och den genuina vilja Fredrik Reinfeldt visar. Det finns dock stötestenar utöver Cypernkonflikten som ligger djupare i den turkiska folksjälen som fortsatt kommer göra vägen svår. Folkmordet i Armenien är en, EU:s syn på Kurdernas situation en annan. Men, jag delar statsministerns bedömning, EU är mer beroende av Turkiet än dom av oss. Det finns en "fatigue" i den turkiska opinionen över att ha blivit lovat medlemskap sedan 1964......

Varför då detta? Turkiets geostrategiska läge är ett, den andra prioriterade orsaken är att kunna verka som kulturbrygga. EU, här främst Tyskland och Frankrike, har dock en faiblesse att föra frågan om ett fritt Kurdistan på agendan.

Jag håller med om att Kurderna har fått utstå ett enormt och helt omotiverat lidande i de länder man finns i, Syrien, Iran, Irak, och Turkiet, men ändå så är jag djupt tveksam om ett fritt Kurdistan är rätt väg att gå. För, det handlar för regionen inte om olja eller kulturell härkomst som medier och politiker vill hävda i debatten. Det handlar om vatten.

Detta står klart för de som studerat och rest i regionen. Eufrat och Tigris källor ligger i det område som definieras som Kurdistan. Vatten som än mer än olja är en förutsättning för liv. Ett fritt Kurdistan skulle rubba maktbalanser i grunden och jag är inte säker på om det skulle komma något gott ur det.

Jag vet att jag är på tvärs med delar av mitt parti i denna fråga, men det rör mig inte i ryggen. Jag är inte motståndare till att verka till regionala själstyren men just frågan om vatten är den som kan tända en eld i Mellanöstern som blir svår att släcka.

Sveriges och övriga europeiska delegater tågade ut ur konferenslokalen när Irans president kallade Israel för en rasistisk folkmordsstat. Efter talet återvände europeerna enligt DN.

Jag anser att det var ett korrekt agerande av ambassadör Hans Dahlberg att markera sitt avståndstagande för den formen av retorik och den skruvning av agenda som Irans president ger uttryck för. Men.

Vad svensk media inte lyckas fånga är de moderata krafter i det vi kallar Mellan Österns vilja. En vilja att peka på den islamofobism som man är rädd sprider sig i främst Europa. The Organisation of the Islamic Conference (OIC), som representerar 56 länder driver frågor som skall öka förståelsen mellan religioner och dessa kommer nu helt på undantag (Al Jazeera) dels på konferensen men framför allt i mediarapporteringen.

Carl Bildt (M) gav inledningsvis uttryck för att vi kan inte isolera oss i EU och för andra bestämma vad som är rätt och vad som är fel. Vi måste lyssna även om vi inte alltid sympatiserar med budskapet. 56 länder representerar en inte föraktfull befolkningsmängd. Jag sympatiserar med hans hållning.

Den bild svensk media ger är inte representativ för helheten vid konferensen. Detta är farlig väg om media ger sig själva tolkningsföreträde för helheten riskerar detta att spä på motsättningarna.

Slut på kontot. Varsel, arbetslöshet och konkurser gör nu att allt fler får svårt att betala sina räkningar. Kommunernas skuldrådgivare är de som skuldsatta i första hand uppmanas vända sig till, men köerna är långa. I Stockholm kan man få vänta i upp till ett år, så beskriver SvD situationen för de arbetslösa som nu med ökade varselsiffror nu går en osäker framtid till mötes.

En aspekt vi faktiskt har missat, och som med rådande finans- och jobbkris kommer att eskalera, är en faktor som kan avgöra förutsättningarna att komma åter i arbete är en sådan enkel sak som betalningsanmärkningar.

Många av dom som befinner sig längst ifrån arbetsmarknaden har funnits i a-kasse, socialförsäkrings- eller sjukförsäkringssystemen under lång tid. Som en inte helt ovanlig bieffekt är att dessa har, av olika skäl, hamnat i ekonomiskt trångmål med anmärkningar i framför allt Kronofogdens rullor men även olika kreditinstituts.

Jag själv har en stor respekt för detta. Jag drabbades för några år sedan av en initialt agggresiv form av reumatism. Detta fick till följd att jag dels blev tillfälligt invalidiserad men samtidigt gick in i något som kan kallas depression. Allt fokus kom att ligga på min sjukdom och jag drog på mig en skatteskuld som jag nu reglerat.

Vad jag försöker beskriva är att för dessa, där jag en gång kunnat räkna mig , är det inte alltid lätt att hålla ihop livet när mattan dras undan. I mitt fall en sjukdom som, jag överdriver inte, tog allt fokus. Betalningsanmärkningar kan få till följd att man som arbetssökande eller som i mitt fall, under arbetsrehabiliteringen, kan komma att gallras ut redan från början då det i tider som dessa är arbetsgivarens marknad. Alternativet är att starta egen verksamhet men, med tveksam kreditvärdighet, är det nästintill omöjligt att ta sig ur en redan svår situation. Mitt insteg kom då Försäkringskassa, läkare och Arbetsförmedling hade ett samverkansprojekt som gav mig möjligheten till att komma tillbaka.

Men, för andra i denna grupp begränsas ofta möjligheterna till fast anställning av de skäl jag angivit.

Vad jag vill ha sagt är att vi tycks ha missat detta perspektiv och att den hjälp som erhålls på Arbetsförmedlingen mycket väl kan visa sig ett slöseri med tid och resurser då den grupp som kanske står längst från arbetsmarknaden faller på mållinjen på denna fråga.

Jag har ingen lösning utan vill på detta sätt endast resa frågan om att se hela människan och inte bara delar av den.

Svenskarnas motstånd till Euron har nu svängt permanent bedömer jag efter att ha läst Sifos och SCB undersökningar. Allt via SvD hemsida.

Att opinionen har svängt har tre orsaker, tror Toivo Sjörén, opinionsansvarig på Sifo. Dels kan det ha betydelse att kronan försvagats mot euron, en annan anledning kan vara att svenskarna blivit vana att använda euron under resor i Europa. Han tror också att svenskarna nu är mera vana vid EU-projektet som sådant än man var vid folkomröstningen 2003.

Allt låter rimligt men jag tror att vi kan lägga på ytterligare en parameter, att kronan idag är svag i relation med Euron gör våra resor dyra. Det vill säga att den egna plånboken och konsumtionsviljan styr vilket är helt naturligt och i sin ordning.

Jag röstade JA till euron när det begav sig och är i grunden positiv. Men, jag vill inte likt (FP) rusa iväg och ansluta mig helst i eftermiddag för det finns två, vad jag bedömer, avgörande frågor som tarvar svar. Svar som inte Cecilia Malmström har förmått att ge.

Den första frågan berör en av orsakerna varför Irland, Spanien, Portugal och Greklands ekonomier är i ett så erbarmerligt skick. Frågan handlar om det som kallas Synkroniserings index. ECB sätter sin ränta i relation till hur de största ekonomierna behöver bromsas eller stimuleras, resultatet blir att det är främst Tysklands och Frankrikes ekonomier som är styrande.

Konsekvenserna av detta har blivit att Irland och Spanien (när Tyskland och Frankrike behövde stimulans) under sin högkonjunktur kunnat låna till räntor som i praktiken överhettade ekonomin och därmed bidrog till det gigantiska fall som man genomgår nu. Ett fall som leder till fråga två:

Irland, Spanien, Portugal och Greklands regeringar har varnat för att man kan komma att ställa in ränte- och avbetalningarna på de lån man tagit i ECB. Om fyra euroländer ställer in betalningarna av lån till sig själva, vad händer då med valutans stabilitet?

Cecilia Malmström (FP) är tyvärr oss svaret skyldig som den mest hängivne anhängaren. Jag kommer nog sannolikt rösta ja den dagen det beger sig men jag tycker det finns skäl att finna svar på frågorna så vi vet vad vi går in i. En gemensam valuta stärker freden men det finns goda skäl att vara försiktig.

(DN)

Jag kan inte riktigt slå TPB-domslutet ur huvudet. Jag tycker hela diskussionen mer och mer präglas av en retorik som antingen är svart eller vit utan att vara konstruktiv. Och jag, med fler, börjar ifrågasätta mekanismerna och vem som har det egentliga initiativet. Inte är det det politiska ledarskapet. Carl-Gunnar Ahlén beskriver i SvD några av de karfter som sannolikt är pådrivande faktorer och det är svårt att inte sympatisera med honom.

Jag gör därför ett försök med ett lite bredare perspektiv. För att ta ett exempel så kan vi ta innovatören Håkan Lans. Han utvecklar en applikation för vilken han söker patent. Han betalar patentavgiften och har då ett skydd så länge han, med maximalt tre års fördröjning, erlägger denna avgift. Som motprestation garanterar samhället honom ett skydd mot intrång. Han kan utöka sitt skydd att gälla såväl i en Europeisk som global kontext men då kostar det honom mer.

Det borde inte vara omöjligt för skivbolagen och upphovsmännen att kunna omfattas av motsvarande lagstiftning. Ponera att jag komponerar en liten truddelutt, skyddar denna och inom tre år får den att klättra upp på topplistorna. Det är inte ett problem för mig att betala avgiften som garanterar skyddet. Om motsatt förhållande skulle råda d.v.s. truddelutten, mina tröstlösa försök till kioskvältande Mozart-tolkningar, det erbarmligt fula konstverket eller den extremt tråkiga boken inte skulle sälja något så har sannolikt vare sig jag själv, mitt förlag eller någon annan något som helst intresse att plagiera det varför det inte föreligger ett egentligt behov. Avgiften, om mitt lilla alster skulle sälja något överhuvudtaget, skulle kunna baseras på den förtjänst som förlaget får samt en låg minimiavgift, t.ex. 500 kronor + 5 % av bruttointäkten.

På detta sätt blir upphovsmannens och upphovsrättsinnehavarens rätt till skydd i direkt proportion med marknadens uppskattning. Förlag samt skivbolag kan väl, i marknadsekonomins tecken, inte ha något emot att marknadskrafterna får råda?

Jag blir naturligtvis överförtjust i denna, vad jag tycker, eleganta lösning som delkomponent (det är inte ovanligt av oss män att vi blir imponerade av vår egen förmåga till problemlösning) men jag tror att även branchen måste bidra till en utveckling av lagliga metoder. SvD listar några.


Björn Felten har knåpat ihop en motion med ett färdigt lagförslag som även det kan vara värt att titta på (tack för tipset Anders)

Igår var det distriktskongress. Motionsbehandlingen gick faktiskt över förväntan men det som tog tid var antagandet av regionprogrammet. Ny teknik medger väldigt mycket, men grupparbeten i pleniformat är kanske att tänja gränserna lite väl långt samt be om det omöjliga. Ingela Nylund Watz höll i alla fall ihop vår grupp och vårt kapitel blev till slut ett bra underlag för valrörelsen 2010. Vår AK fick in alla ändringsförslag med nu tydliga mikro- och småföretagarperspektiv.

Strategidokument har ibland en tveksam giltighet men i det här finns en tydlighet och (jag råkar sitta med i den arbetsgruppen) ett bakomliggande arbete med konkreta (och realistiska) förslag för att skapa nya företag och få andra andra att växa. Det märks att (S) nu i snabb takt plockar in andra, tidigare ej politiskt aktiva, i sin idéutveckling.

Det finns nu, oaktat den oreda som ibland kan upplevas högre upp i (S), en konkret politik för att skapa trovärdighet. Rådslagsarbetet, som fått en del kritik, har mynnat ut i något som rätt hanterat reformerar bilden av (S). Mer av konstruktiv Socialliberalism (Lars-Erick kan nog se lite av avund på det när det lanseras) och mindre av gnäll. Men allt hänger på hur vi som individer presenterar det.

Det som var extra kul för mig som Europavän var att EU-gnället i praktiken var helt frånvarande (med något undantag) även fast det nog kan finnas en hel del kritik i andra län.

På minussidan? Jo, en del måste jag tillstå, annars far jag med osanning. Vi (och andra partier) går in i en period av nomineringar nu. Nomineringar till Riksdags och Landstingslistor och det vilar en ande av personliga ambitioner över partidistriktet. En ande som tar sig i uttryck av ett positioneringsspel som gör att vi riskerar att fokusera för mycket på egna och andras personer än på att vinna val. Det finns ett engelskt talesätt som är värt att fundera över:

"A gentleman does not run for office, he is asked"

Allt är en helhet, valplattform och personer tillsammans. För att vi ska få till ett skifte 2009 och 2010. Om vi ska bygga en bro över ett sund som är 51 meter brett duger det inte att bygga en som är 49 meter lång och tycka att den är snygg och att den "fungerade ju nästan". Då är den oanvändbar och har bara kostat en massa frustration, tid och pengar. Samma sak gäller i val, ingen kommer ihåg en tvåa.

Samtidigt är ilskan och stridsviljan bland många nätanvändare stor efter domen mot Pirate Bay. Känslorna har snabbt fångats upp politiskt av Piratpartiet som nu hoppas på att komma in i EU-parlamentet skriver bl.a. SvD. SvD fortsätter med en Sifo-undersökning som visar att den rödgröna oppositionen fortfarande leder i opinionen. Men det är med mycket liten marginal: 1,2 procentenheter. Temos undersökning talar ett annat men ganska likt språk.

Det enda jag kan konstatera är att valrörelserna som börjar inom kort kommer bli en rysare. Ända in i kaklet och sannolikt en bit förbi. Ett idag inte omöjligt scenario skulle kunna vara att (KD) åker ur och in i riksdagen kommer (PP) och (SD) om nu trenderna och medias bild utvecklas i den riktningen. Att (M) inte uteslutit (SD) som balanspartner är en sak, men jag tror inte att någon skulle vilja tänka tanken att ha (PP) som partner. Sannolikt är (PP) något mer humana i sin människosyn, jag kan hysa sympati för hr Falkvinges åsikter i vissa fall, men hur är det med det övriga programmet? Avser man att "Carpe diem", fånga dagen i olika sakfrågor så kan mandatperioden bli århundradets mest spännande. Och tumultartade.....

SvD

I politik delas det inte ut några silvermedaljer. Frågan om kaoset blir värt priset.

The Pirate Bay-rättegången är, med all rätt, helgens tema i "bloggosfären". Rättegången innehåller i praktiken extra allt och lite till, med lite till innefattar den även den politiska sfären.

Som jag sade tidigare är jag inte positiv till intrång i upphovsmännens rätt men vem skinnar vem? Jag kan inte slå ifrån mig känslan att skivbolagen driver den stackars åklagaren framför sig. Och våra politiska partier? Sitter tysta på läktaren, oförmögna till handling även fast en del nog känner på sig att något håller på att möblera om det politiska landskapet.

President Sarkozy har i alla fall tagit bladet från munnen och har definierat demokratins viktigaste uppgift: Han sägs ha konstaterat att det viktigaste i en demokrati är att bli omvald (AB). Må vara hänt. Men valresultat är som bekant beroende av något annat.

Idag distriktskongress hela dagen, det finns nog en del att fundera över i ämnet "extra allt och lite till". För alla.

DN

Så föll domen mot The Pirate Bay. Oavsett utfall vet vi alla att denna kommer att överklagas och att de som ägnar sig åt illegal fildelning möjligtvis kommer taktikanpassa men inte sluta. Och, att tekniken har utvecklats så pass att när domen till slut vinner laga kraft är lagrummet förpassat in i historiens irrgångar. När såväl teknik som lagrum på sin höjd då har ett arkeologiskt intresse.

Reaktionerna i den "kloak" (enligt vissa) som bloggosfären utgör lät inte vänta på sig och vad jag kan se slår antalet länkningar sannolikt alla tidigare rekord. En digital folkstorm blossar upp nu bedömer jag. Men. En folkstorm utan kravaller så därför reeagerar inte det politiska ledarskapet.

Samtidigt, på en annan plats i Sverige, gör en vice chefsåklagare (Mikael Hammarstrand) i Gävle ett, tycker jag lite märkligt uttalande om att utskrivandet av p-piller till flickor under 15 år är att betrakta som medhjälp till sexuellt utnyttjande av minderårig. Han går inte närmare in på hur köp och försäljning av kondomer skall hanteras i framtiden men en inte så vild gissning torde, om nu lagens anda skall upprätthållas i hans linje, är att vi skall legitimera oss när vi köper andra preventivmedel såsom kondomer. Och att straff för kondomlangning införs på straffskalan i likhet med alkohol och tobak.

Vad skapar då detta för bild av staten och vilka reaktioner kan vi förvänta oss? Ni som har följt min blogg vet att jag ofta hänvisar till Marnia Lazregs forskning. De följdeffekter som uppstår när staten och dess institutioner med företrädare vänder sig mot det som utgör statens bas, medborgarna, har aldrig varit positiva.

Jag har aldrig fildelat och kommer aldrig göra det, därtill är upphovsrätten och artistens rätt till sitt verk alltför grundläggande. Men. Jag är rätt tveksam till om det politiska ledarskapet inser vad man riskerar nu. Forskning har visat att just genom att låta staten med dess institutioner och företrädare utmana det som utgör statens bas (medborgarna) slår detta in en kil i grunden. Att staten ger vika för kapitalstarka intressen i domstol istället för att uppmuntra till nya intäktsmodeller har aldrig visat sig vara en hållbar väg.

En kil som riskerar att medverka till ett instabilt samhälle. Ett instabilt samhälle som där ledarskapet tar makt och demokratin för givet är redan förlorat.

Jo, en sak till: Jag har aldrig langat kondomer.....


1 2 3 4 5

Tecknen på nya maktbalanser kommer allt tätare i skuggan av den finansiella krisen och den (sannolikt) djupaste konjunkturavmattning världen sett sedan 1930-talet. Utan ett enda skott avlossats ser vi hur detta sker mitt framför ögonen på oss vilket jag beskrivit tidigare.

NY Times rapporterar hur Kina nu gör allt större insteg i Syd- och Latinamerika. Insteg som är möjliga nu i det vakum som uppstått i kriget mot terrorister och finanskrisen, med medel som USA nästan desperat suktar efter i form av Kinas valutareserv. Kina har nu investerat i energiförsörjning och får som motkompensation garantier om tillgången på nödvändiga råvaror såsom koppar, råvara till etanol, olja etc.

David Rothkopf, f.d Commerce Department official i Clintonadministrationen uttrycker det väl:

“This is how the balance of power shifts quietly during times of crisis, the loans are an example of the checkbook power in the world moving to new places, with the Chinese becoming more active.”

Nya balanser kräver nya partnerskap och allianser, vilken väg går vi?

Många skriver om regeringens vårproposition, det mesta är sagt och jag tänker inte sälla mig till den kader av gnällgubbar då det som är sagt är sagt, läs dock gärna vad Stefan Fölster, Svenskt Näringsliv, säger. Tänkvärt med tanke på hans position.

Så, därför länkar jag idag till min kompis Eva som, efter flera år av märkliga fysiska åkommor, tog tag i sin situation. Hon tjatatde sig till ett sköldkörtel test och fick då reda på vad hon anat länge, hon har en sköldkörtel med defekt funktion. Hon har nu samlat sina erfarenheter här och kanske ger ut en bok för att hjälpa andra.

Ett bra initiativ tycker jag för, ju mer hon och jag pratat om det, ju mer inser jag att det finns mycket att lära om kroppen. Och hur de mest konstiga symptom kan hänga ihop med något helt annat samt hur alla kan bidra. Ganska likt Nationalekonomi på sitt sätt.... usch nu var jag där jag inte skulle vara i detta inlägg.

Läs gärna Evas blogg, bryt för en gångs skull spiralen ner i politikträsket (där jag iofs ofta är).

Annars om vårproppen:

DN, SvD 1, SvD 2

Idag finns det helt plötsligt en del att skriva om. Budgeten är en sådan sak och det är självklart att jag kommer beröra den. 10 Miljarder satsas på arbetslösheten och det låter onekligen bestickande. Men.

Åtgärderna andas inte mycket av framtida tro eller riktning. Eller så är det just det de gör. Arbetslösa kommer nu inte att utbildas eller styras in i framtidsbrancher utan "göms undan" tillfälligt. Parat med detta så kommer nu effekterna av privatiserad offentlig verksamhet, i dagens NT skriver jag om detta. Med nu mer än tio års erfarenhet samtidigt med det finansiella moras vi nu går igenom finns det anledning att se vilka andra samhällseffekter detta skapat.Marknaden för privata vårdgivare har sedan reformen konsoliderats och domineras i dag av ett fåtal aktörer som, visar en stabil avkastning som ligger väl i linje med vad till exempel AP-fonderna kräver. Detta gör att finansiella aktörer är tämligen lättövertygade att investera i bolag som erbjuder offentligt finansierad skola eller vård men i privat regi. Den dränerar den industri som skall skapa arbetstillfällen på kapital samtidigt som den inte skapar nya jobb, den flyttar endast arbetsgivaransvaret från en aktör till en annan. För varje verksamhet som avyttras och som sedan går upp i större minskar tillgången på kapital för den sektor där nya arbetstillfällen kan skapas.

Ett exempel på ett företag som är framsynt och skulle kunna följas av andra är Batteritillverkaren Alelion Batteries, ett av flera nya så kallade cleantechföretag som poppat upp på västkusten det senaste året. Företaget satsar på tillverkning av miljövänliga batterier och under tisdagen invigdes de nya fabrikslokalerna i Nödinge, ett par mil utanför Göteborg.

Effekterna av Alliansens privatiseringsiver av offentlig vård drabbar nu industrin med full kraft samtidigt som vi går genom ett finansiellt moras. Vad gör Alliansen då? Gömmer undan den arbetskraft som skall försäkra oss om fortsatt välfärd.

Medvetet eller omedvetet? Jag vet inte vad som är värst.

DN, DN2, NT, DN3,

2010 kommer att bli ett spännande år på många sätt. I dagens Finacial Times skrivs om det lånebehov som ryska staten kommer att ha 2010-2012 och att man kommer att inleda en "road-show" för att underlätta förutsättningarna.

Intressant. Kommer ni ihåg Hillary Clintons resa i Asien när hon installerats som Secretary of State? Syftet med den resan var att försäkra sig om att USA:s behov av kapital skulle tillfredställas. Inget annat än en "road -show" helt enkelt.

Det som är intressant är hur kapitalmarknaderna kommer att värdera de olika säkerheter som nu Ryssland å ena sidan och USA å andra sidan kommer ställa upp med. Rysk olja och naturgas ställs mot... GM? Kapitalmarknaderna älskar säkerhet och hatar osäkerhet i dagar som dessa. En annan intressant vinkling är att lånen eventuellt kommer tas i Euro och inte dollar. En signal om förtroende eller en stilla flirt med Europa? Eurons räddning när nu Portugal, Grekland m.fl. aviserat att man ej förmår betala tillbaka sina lån till ECB? Kan det vara så att det system, den fria och avreglerade marknaden, som byggt USA och dollarns styrkeposition kommer att medverka till att försvaga dessa?

2010 kan bli ett år där vi får uppleva stora omvälvningar och nya styrkeförhållanden i det Stora Spelet. Utan att ett skott avfyras.

Idag hänvisar jag till Krassmans och Laaksos bloggar på grund av inspirations- och tidsbrist.

Finansmarknaden tappar topptalanger är den braskande rubriken i NY Times nätupplaga. Tappar och omformas.

Det är på det hela taget en intressant artikel. Intressanta signaler och intressant att titta bakom de argument som vi får höra från dom stora företagen i försvaret av extrema löner, bonusar och pensionsvillkor.

För hur ofta har vi inte hört att dessa efrordras för att stora banker ska kunna ha kvar eller vara attraktiva som arbetsgivare för dessa fingerfärdiga talanger som i ett kollektiv pressat finansbranchen till en punkt som är på randen till kollaps?

Artikelförfattaren beskriver hur det är som om Wall Street är uppochner och skakar fram alla talanger. Talanger som nu inte går till soppkök direkt utan sugs upp av små finansbolag som i sin storlek aldrig kunde mäta sig med Leehman, Chase Manhattan, Bear Stearns eller UBS.

Författaren skriver nyktert att detta i sig tar bort finansmarknadens ömma punkt och finanskrisens kärna, att fler små är mindre sårbara än ett par stora. Sant, så sant. Men. Det finns andra effekter som kommer att kvarstå. Jobbkris. I USA ökar arbetslöshetssiffrorna med 300 000 per månad, i Sverige närmar vi oss 500 000.

Jag hoppas att detta inte förtar den nödvändiga reglering som krävs, marknaden kommer att använda detta som motiv för en "lagom" reglering för att smita undan så mycket ansvar man kan, för att kunna bibehålla så mycket av dagens kaos som möjligt för det är däri hävstångseffekten ligger. Att alla dessa "topptalanger" skulle klara sig bättre än arbetaren vid GM eller andra industrier som Saab kunde vi ana redan innan, men att helt klara sig kommer inte att gå.

Kommer Anders Borg följa detta? Sannolikt. Och han och hans kollegor Maud o Mats kommer inte självmant böja sig för de europeiska regleringskraven då de senares idévärld präglas av Francis Fukuyamas tankar.

På hela taget en viktig debatt att följa på denna sida Atlanten, jag skulle inte bli förvånad om just dessa saneringsargument kommer återkomma även här.

Expressens ledare idag är läs- och tänkvärd. Ur fler perspektiv än ett.

Ledareskribenten tar upp problematiken i steget från att självmant visa respekt för människors tro till att stifta lagar mot hädelse som är gigantiskt - och ett steg världen borde slå bakut inför. Man pekar på att det är just en sådan resolution som FN:s människorättsråd röstade igenom 26:e mars i år.

Det är svårt att inte hålla med skribenten. Allt låter så förnuftigt men ledarskribenten verkar endast ha det upplysta västs perspektiv. Jag försvarar inte på något sätt de straff som delas ut för hädelse eller blasfemi (alltifrån dödsstraff till långa frihetsberövande med tortyr) i det vi kallar mellanöstern eller orienten. Inte på något sätt. Men. Han eller hon gör livet för enkelt för sig, på tok för enkelt.

Det verkar som om Expressens ledarskribent tror att alla människor i denna del av världen har rätt till en fri ekonomi, en nio-årig grundskola, ett kostnadsfritt gymnasium och en bostadsrätt med motsvarande standard som i kvarteren runt Expressens redaktion. Det är i alla fall det perspektiv som ledaren andas och utgår ifrån.

När jag sist var nere hos min handledare vid universitetet i Alexandria kom jag att hamna i en reflekterande diskussion om de numera välkända Mohammed-teckningarna med en turkisk student. Hans ord ringer i mina öron än idag och jag citerar fritt ur minnet:

"Sedan 1800-talet har väst expropierat våra resurser och exploaterat vår ekonomi. Många länder och regioner hade det svårt redan innan detta och den lokala moskén med vad det symboliserar är av tradition ofta det enda goda som håller ihop en by, ett samhälle, en region. Nu väljer väljer väst att stampa på det enda vi kan kalla för vårt. Man stampar på det och tror att vi skall tycka det är i sin ordning".

Ledarskribenten tar helt riktigt i stora drag avstånd från att straffbelägga blasfemi men, han eller hon når inte riktigt ända fram i vare sig retoriken eller analysen. Det känns lite väl självcentrerat kan jag tycka.

Idag är det som bekant påskafton och det innebär sannolikt att, likt julafton, skall släkt staplas på varandra. Ok, jag är julhatare men påsken är något bättre ur det avseendet i alla fall. Kan bero på att det är en ljusare årstid.

Nåväl. Förra inlägget blev en del kommnentarer varav en från Henrik som jag tyckte var riktigt bra. Surfat runt nu på morgonen och även gått in i de databaser jag är kopplad till i min forskning.

Just nu känns det tyvärr som västs agenda i Afghanistan och Pakistan spretar en hel del. En del man gör är bra, annat mindre bra. Fem oskyldiga dödades i en attack i gränstrakterna till Pakistan och detta har uppmärksammats såväl i NW Territories i Pakistan som i Washington. Men kanske inte på det sätt som vi förväntar oss i de officiella kommentarerna.

Afghanistans ambassadör i Washington säger något som bäst kan liknas med "shit happens" emedan den lokale Nato befälhavaren, Brigadier-General Michael Ryan, tar avstånd, beklagar och på alla sätt vill göra bot och bättring. Det senare en riktig attityd då det skapas minst fem nya jihadister på varje dödad oskyldig, men frågan är om det hjälper.

I Pakistan råder nämligen högsta beredskap mot nya attacker mot bakgrund av det inträffade skriver bl.a Al Jazeera.

Så, dagens tanke? Hur närvaron skruvar våran perception. När Brigadier-General Michael Ryan och hans mannar inser att man inte är på plats för att ta livet av Afghanistans framtid, emedan Afghanistans egen representant i ett på alla sätt bekvämt liv i Washington lakoniskt konstaterar att "shit happens".

Upp och ner är världen, men den blir inte bättre på det här sättet.

Al Jazeera 1, Al Jazeera 2,

SvD med flera andra rapporterar att svensk patrull har blivit beskjuten i Afghanistan under ett uppdrag tillsammans med den Afghanska armén. Ingen svensk ska ha skadats men personal ur den afghanska styrkan uppges ha omkommit.

Wiseman konstaterar torrt att nu börjar debatten om en exit sannolikt bubbla upp till ytan. Och tyvärr har han väl rätt.

Jag må vara (S) men jag kommer inte sälla mig till de som nu, påhejade av media, springer i flock och ropar exit. Nej. Situationen i Afghanistan hänger ihop i en större kontext (läs: Pakistan och arabiska halvön) och en okontrollerad exit skulle sannolikt förvärra situationen dels lokalt men även i ett större sammanhang. Konflikten sprider sig nu in i Pakistan och det finns, för de som kan sin historia och följer den arabiska politiska debatten, starka band in i Islams kärnområde. Skulle detta få effekt så är mycket av den Europeiska välfärd och i förlängningen västvärldens definition på demokrati i skottgluggen.

USA genomför nu "the Surge" i en Afghanistansk kontext och det behövs. Men. Vad som verkligen krävs är ett fokus på samhällsstabilisering och SSR, säkerhetssektor reformer. OECD har stora problem med samordningen och även fast Sten Tolgfors et al skryter om att det betyder så mycket har inga steg tagits för att stärka denna funktion.

Jag vill se strf 90 på plats asap och att helikopterfrågan löses i värsta fall med leasing från andra försvarsmakter. Hur svårt kan det vara? Men. Jag vill se ett tydligt fokus på politisk analys, målbeskrivning och reell handling som leder till en kontrollerad exit om tio-tjugo år, för det är vad det kommer ta. Som det nu är riskerar vi att reagera på händelseutvecklingen och inte agera.

Hur var det nu med krigets tio lagar? Ta initiativet och visa handling är bättre än att reagera. Reagerar man bara är man dömd till att vara tvåa och silvermedaljer delas inte ut i grenen säkerhetspolitik.

DN, DN2

I stort sett alla landets kommuner räknar med att kostnaderna för socialbidrag ökar nästa år. Den stigande arbetslösheten kommer att vara den främsta orsaken, tror nio av tio kommuner skriver DN.

Är det någon som blir förvånad? Bedömer inte det. Det tragiska är att det kommer finnas vinnare i detta. De som har medel att köpa upp fastigheter, bilar och andra kapitalvaror till underpriser. För, enligt Socialtjänstlagen är den behövande inte berättigad till samhällsstöd förrän allt som går att sälja är sålt.

Vad finans och jobbkris provocerar fram är en egendomsförflyttning som saknar motstycke i modern tid. Men i en riktning vi inte var klara över. Från de som har begränsade tillgångar till dom som har mer av den varan.

Finans och Jobbkris blir nu, allt snabbare, en Robin Hood-effekt fast tvärtom. Jag ser framför mig att detta resulterar i ökade spänningar i samhället. Då kommer fler poliser väl till pass vilket Fredrik Reinfeldt vitsordade i den senast valrörelsen.

Han säger i en intervju följande vilket är lite intressant:

"Vi vet att Sverige är ett bra land för många, men vi vet också att vi dras med stora problem. Väldigt många står fortfarande utanför arbetsmarknaden, barnen lär sig allt mindre i skolan och det är svårt att få vård när man behöver det. Allt fler känner rädsla och otrygghet i takt med att brottsligheten ökar."

Nu står snart 500 000 utanför arbetsmarknaden, vi kommer se nedskärningar i vård och skola. Det finns en otrygghet i samhället som nu sprider sig. Otrygghet leder till rädsla, rädsla leder till hat..... Ett otryggt samhälle är ett farligt samhälle i sin instabilitet.

Jag vet inte om Alliansens recept på fler poliser är rätt medicin även fast det finns ett behov där med. Satsningar på jobb adresserar nog kärnan bättre men då uteblir ju egendomsförflyttningen......

Tidningen Resume, inte speciellt känd utanför mediabranchen och inte heller känd för sin grävande journalistik, har tycker jag grävt fram något som jag tycker är intressant. Newsmill uppmärksammar detta med en artikel av Viggo Carving.

Regeringen Reinfeldt innehåller fyra ministrar som alla har en tidigare karriär som lobbyister och med en dold agenda som de vägrar att redovisa.

Samtliga byråer som det berör stoltserar i sina presentationer med att kunna påverka beslut och att ha goda nätverk med förtroendevalda beslutsfattare. Samtidigt vägrar samtliga av de 4 statsråden att svara på Resumés frågor som handlar om vilka uppdrags­givare de har haft. Det hela understryks av Peje Emilsson på Kreab som uttrycker sig enligt följande:

– Jag avgör vad som är jäv, säger han.

Det var Kreabs inställning, där såväl Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M) som Utrikesminister Carl Bildt (M) varit verksamma, den senare som arbetande styrelseordförande.

Det synes som om den hädangågne Milton Friedmans teser lever vidare. Denne hävdade att just rotationen mellan stat och näring skulle vara berikande. Men. Jag tror kanske inte det var såhär han menade det.

Jag kan inte tolka det på annat sätt än att Kreab har helt plötsligt tagit på sig rollen som demokratins väktare. En väktare i Aktiebolagsform som har som yttersta uppgift att berika sina ägare om man skall följa lagen.

Undrar om väljarkåren kan köpa aktier i Kreab. Jag tror inte det. Denna affär synes alltför luckrativ för de nuvarande att bjuda på. Normalt skulle en folkvald församling direkt eller indirekt via statligt anställda jurister kunna avgöra jäv eller inte. I en annan tid och på en annan plats skulle det kallas för korruption men i vår alltmer amerikaniserade ekonomi är demokratin till salu och ingen synes höja på ögonbrynen.

Och vilka tjänar på det? Kreabs ägare är några men det är inte uteslutet att dess kunder inte går lottlösa ur.

Vilka som förlorar? Det svaret är rätt enkelt........

I dagens NT har jag en debattartikel om girighet och dess kort- och långsiktiga effekter. Artikeln skrev jag i något som kan liknas vid vredesmod efter att ha tagit del av kusinerna Wallenbergs inställning till bonus som företeelse och pengar som drivkraft.

Jag bedömer att denna debatt, och det som nu kommer ut ur AMF-geggan kan användas till något positivt om vi klarar av att hålla huvudet kallt och inte låta (iofs i många fall befogad) ilska ta överhanden i debatten.

Jag kommer att återkomma med en beskrivning av hur andra företeelser och även reformer av samhället slår i tredje led inom kort.

Annan relaterad media: SvD, DN

Gruppen Peter, Paul and Mary författade under Vietnamkriget en slagdänga med denna refräng som lever än idag. Den kan nog komma till användning igen nu när Alliansens krispaket lanseras. Regeringen presenterar vårpropositionens stora satsning: Alliansen har beslutat om ett engångsbelopp på 7 miljarder kronor till kommunsektorn för 2010 och 5 miljarder kronor i höjda statsbidrag för såväl 2011 som 2012. För 2011 och 2012 tillför vi ytterligare 5 miljarder per år i form av en höjning av de generella statsbidragen. Satsningen kan göras utan att de offentliga finansernas långsiktiga hållbarhet äventyras säger de fyra partiledarna för Alliansen på DN Debatt.

Dagens besked innebär att kommunerna inte får några extra pengar i år, vilket de har krävt. Och de får mindre totalt än vad SKL (Sveriges kommuner och Landsting) har begärt. Summan är också mindre än vad Konjunkturinstitutet (KI) menar behövs för att upprätthålla sysselsättningen i kommunerna.

Vad som inte framgår är att många av kommunernas verksamheter är nere på benen nu. Alliansen pratar om offentliga finansers långsiktiga hållbarhet men jag ställer mig frågan om vad per definition är lång sikt.

Det är ingen hemlighet att flera kommuner varslat upp till var femte lärare. Det som kommer komma ut som resultat är att de som idag går i skolan kommer få en relativt sämre utbildning och förberedelse i en alltmer konkurrent global marknad när de kommer ut på arbetsmarknaden. Vad Alliansen inte heller säger är att de som först får gå ut i arbetslöshet är framför allt unga som har vikariat eller visstidsanställningar. Historien har visat att dessa grupper i många fall hamnar i en permanent position allt längre från den reguljära arbetsmarknaden. Med "allt längre från" innebär det, med erfarenheten som grund, att tiden till att dessa grupper får dela ett innanförskap ökar markant. Om denna tid ökar kommer även pressen och kostnaderna för samhället långsiktigt att öka och i värsta fall permanentas.

Nej. Alliansens definition av lång sikt bör granskas närmare. Min gissning är att lång sikt innebär fram till tredje söndagen i april 2010. Innan dess kommer vi tyvärr se stora egendomsförflyttningar och ökade klyftor som resultat. Varför de gör på detta viset kan bara förklaras med att Francis Fukuyamas neokonservativa ande trots finanskris fortfarande vilar över Alliansen.

When will they ever learn......


DN, SvD, SvD2,

Jobbbäving, Krassman

Wanja Lunby-Wedin kommer att sitta kvar och, som jag förstår det, fokusera mer på sitt kärnuppdrag nu. En förändring till det positiva kan jag anse även fast senfärdigheten kanske var lite väl stor. Men, den kan få långsiktiga effekter som jag efterlyst en tid.

Jag fick en kommentar av en arméofficer på min postning där jag försökte vidga debatten om AMF styrelses solidariska ansvar. Kommentaren talar sitt tydliga språk, den vittnar en ilska utan motstycke över, med viss rätt, sveket att fungera som en motkraft mot bonuskulturer och pensionsavtal som vanliga löntagare endast kan drömma om. Jag ger honom eller henne all rätt. Tyvärr ska jag säga, men det som gör mest ont är faktiskt att vi kommit ända hit trots varningssignaler på dom lägre nivåerna i partiet, inte att jag behöver skifta åsikt. Men, kommentaren leder mig till en kärnfråga och framgångsfaktor som vi inte diskuterat nog, än mindre vågat ta i.

Det finns nu all anledning för hela arbetarrörelsen att utöver att ifrågasätta sin politik, som vi nu gjort genom rådslagen (jag själv har varit aktiv i minst ett och jag tycker betyget nog skulle kunna bli ett B+ på en skala A-F) även ifrågasätta vår egen organisation, organisationskultur och hur de som skall representera oss förvaltar sina uppdrag....

Det som slog mig när jag gick med i Socialdemokratiska partiet fjärde veckan i september 2006 var den stora mångfalden av föreningar. En mångfald som jag fortfarande tycker är svåröverblickbar, ofokuserad och spretig. Organisationen bygger i allt väsentligt på man har ett högre medlemsantal och en annan åldersfördelning än dagens 100 000 medlemmar.

Vidare så har jag träffat på minst tre partikamrater som samlat på sig så många uppdrag att man inte behöver arbeta längre. Uppdragen är alla mer eller mindre arvoderade och dessa kan visa upp årsinkomster med god marginal över 300 000 kronor. Samtidigt har vi på sina håll problem med att bemanna alla dessa otaliga föreningar som var för sig har ett lovvärt syfte. I min Arbetarkommun har vi en förening med nomineringsrätt som numera endast har tre medlemmar vilket säger en del om hur medlemsunderlaget förändrats.

Jag har en bakgrund som organisationsutvecklare och för att uttrycka mig milt så kom mina förväntningar om en organisation som var optimerad för att vinna val på skam. Jag hade kanske en lite väl naiv bild av det hela men att ett politiskt parti har en organisation som var vinstoptimerad var det minsta jag kunde förvänta mig ansåg jag. Jag kan inte påstå att jag får denna känsla till vardags direkt.

Jag reagerar även på inställningen till partiarbetet som sker oavlönat och som har som yttersta mål att ta fram en politik för att vinna val. Det finns en del, inte alla gud ske lov, som dyker upp på möten, pratar lite grann, för att därefter inte göra så mycket mer innan nästa möte.

Med denna kultur och organisation kanske vi kan finna en del av svaren på varför vi står där vi står. Och. Jag har inte ändrat uppfattning i sakfrågan. Ska vi vinna val så bör vi nog inte bara prata om hur vi ska organisera oss. Vi bör även gå från ord till handling och anpassa vår organisation efter de uppgifter den skall lösa. Det senare uppgiften är enkel att definiera, den ska se till att vinna val.

Jag väljer att avsluta med två av krigets tio grundlagar som skulle kunna appliceras på oss om vi nu vill vinna val i framtiden:

”Sätt upp ett mål och håll fast vid det”

Samt

”Anpassa organisationen utifrån krigets syften”


Aftonbladet, SvD, DN

Jan Andersson, Krassman, Anna Vikström

LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin lämnar sin styrelsepost i AMF Pension. Hon får därmed betala priset för Socialdemokraternas katastrofala siffror i helgens opinionsundersökningar skriver DN på ledarplats.

Lyssnar på Inger Arenander på SR P1 som, trots att hon är en slipad politisk journalist, inte kan gissa hur det kokmmer att sluta.

Nu gör Wanja helt rätt som tar sitt ansvar som styrelseledamot i AMF och lämnar denna styrelse, men, hon borde haft sällskap av resterande numer ganska yrvakna ledamöter. Jag har ägnat del av tid att läsa igenom Aktiebolagslagen och ingen i styrelsen har kunnat visa på att man gjort skäl för arvodet eller levt upp till ansvaret. Men där stoppar det för mig, någon sans och reson måste det vara.

En liten reflektion är att Urban Bäckström klarat sig helt utan mediedrev och det leder mig till slutsatsen att en styrelseledamot utsedd av LO som inte är vaken på styrelsemöten rullas i tjära och fjädrar emedan en som blivit utsedd av Svenskt näringsliv som visat samma engagemang lugnt kan luta sig tillbaka och somna om. Det senare då det verkar vara ungefär det enda, förutom att ställa om väckarklockan, som media och allmänhet förväntar sig av Svenskt Näringslivs representanter.



Vad jag har förstått så är hon en bra LO-ordförande och där kan jag tycka att hon skall ha fortsatt förtroende. Som första svenska ordförande för ILO bör förbunden vara lite försiktiga i sina göranden och låtanden.

Ledande personer i Sverigedemokraterna har stämt upp i nazistiska och rasistiska sånger i samband med en konferensresa, avslöjade Kaliber i Sveriges Radio på söndagen.

Partiledaren Jimmie Åkesson och andra ledande personer från moderpartiet deltog också i övningarna. Enligt Kalibers reporter tog Jimmie Åkesson initiativ till sången Olof Palme gick på bio, med fraser som "Skottet brann, blodet rann, Olof Palme — han försvann" skriver bland annat DN. SDU ordförande Erik Almqvist förklarar att konferensdeltagarna satt och sjöng i timmar.

- Våra ungdomar är politiskt intresserade och tycker om musik. Det är skojigt efter att ha druckit några öl, säger han till TT.

Vän av ordning frågar sig om ett litet "hello music-lovers" vore på sin plats men dessa betackar sig nog. Nu är det så att jag aldrig kommer kunna sympatisera med (SD) för deras människosyn och jag brukar försöka hålla en saklig ton i mina inlägg. Men. Det här med musik är ju subjektivt så den här gången går det inte.

Efter att ha lyssnat på Kaliber kan jag konstatera att vare sig Erik Almqvist eller hans ordförande Jimmie Åkesson någonsin kommer bli några påläggskalvar vare sig i Stockholms gosskör, Frälsningsarmén eller Wiener Sängerknaben. Och det gäller alla kategorierna timing, omdöme, form och innehåll. Sedan kan jag bara hålla med Krassman om att just kryssningar aldrig visat sig vara något framgångskoncept för vare sig idéologiska workshops, konferenser, kick-offer eller heller speed-dating-utan-ångest-dagen-efter för den delen.

(SD) visar dock en sak, deras partiprogram är väl synkroniserat med deras mer artistiska talanger: falskt, i otakt och osmakligt.

(SD) kanske skulle på sin höjd fått en biroll i filmen Torsk på Tallin för tragikens skull. Mer än så blir det förhoppningsvis inte.

Jag satt igår och roade mig att läsa igenom en del internationell press kommentarer kring Nato-mötet och då framför allt amerikanska kommentarer till Europas tveksamhet om att sända ytterligare trupp till Afghanistan. Samtidigt så försöker jag penetrera årets SOM-undersökning som vars resultat i DN utmålas som att allt fler vill att Sverige går med i Nato. Antalet anhängare av ett svenskt medlemskap i Nato har ökat med fem procentenheter sedan förra året. Vad Ulf Bjerreld som författat artikeln gör är att fokusera på uppgången men inte lyfta fram den tveksamhet som finns där det visar sig motståndarna fortfarande har ett stort försprång.

Men. Bilden av bägge mina studier är långt ifrån entydig. Det finns ett stort motstånd i Frankrike och Tyskland att öka det militära engagemanget. Ökningen som nu blir är temporär över de Afghanska valen. Obama försöker lotsa sina Europeiska allierade till ett ökat engagemang men resultatet blir sådär kan jag tycka.

Min bedömning är att Nato nu står vid ett vägskäl. Obamas Afghanistan-strategi måste lyckas för att Nato skall, även i USA, ha en fortsatt legitimitet. Det finns en växande irritation i USA över Europas senfärdighet och ovilja och några ledarskribenter börjar nu ta bladet från munnen och fråga varför USA över huvud taget skall lägga tid på ett motsträvigt Europa. Lyckas nu Obamas nya strategi kan Nato mycket väl lyckas förändra sig till att möta nya hotbilder som "failed states" innebär och då tror jag att även jag skulle kunna omvärdera min position. Misslyckas man kan nog ingenting i förlängningen rädda Nato som mer kommer symbolisera ett amerikanskt verktyg för egen hegemoni. Därför är valet av Anders Fogh Rasmussen lite tveeggat, han har tidigare visat en mycket stark lojalitet till den tidigare amerikanska administrationen som visat sig vara orsaken till många av de problem Nato brottas med idag.

Hur det går? Mycket hänger på hur man hanterar SSR, Säkerhetssektorreformer. OECD som kan sägas vara huvudman för dessa i dagsläget har problem och jag är inte helt övertygad på att ett skifte till Nato är en korrekt åtgärd.

Min bedömning är att Nato nu står vid ett vägskäl som mycket väl kan visa sig vara lite av "do or die". Att det kommer avgöras just i Afghanistan är, för de som kan sin historia, starkt symbolladdat eller lite av ett ödets ironi. Afghanistan har varit just det vägskäl och den skådeplats för "the Great Game" så många gånger tidigare.


DN, Der Spiegel, NY Times, SvD,

Det var efter garantier från den amerikanske presidenten Barack Obama som Turkiet till slut släppte sitt veto mot att utse den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen till ny Nato-chef skriver bland annat DN.

Som skandinav är det klart att jag är stolt, det kan vara en fördel för oss att vi har en skandinav som högste chef då vi står utanför Nato. Men. Jag tycker att det är djupt olyckligt att det inte fanns någon annan kandidat man kunde enas bakom. Nato aviserar samtidigt kraftiga men tillfälliga truppförstärkningar i framför allt Afghanistan samtidigt som man trappar upp konflikten i västra Pakistan.

Det jag, mot bakgrund av mina resor i och mina studier av regionen, inte på något sätt vill underskatta är de starka känslor detta drar fram på den arabiska halvön samt, i just Afghanistan och Pakistan. Den senare den oroshärd som i mina ögon är mycket allvarligare än relationerna med Iran som för närvarande pekas ut som storskurk. Den förra med Saudiarabien i fokus har tidigare på högsta nivå uttryckt sitt ogillande med Danmark i allmänhet och Anders Fogh Rasmussen i synnerhet. Vad valet av Anders Fogh Rasmussen för med sig är ytterligare tveksamheter om Turkiet kommer att vara sådana Europavänner som tidigare, framför allt då Danmark genom Rasmussen i vissa muslimska media målas upp som en aktör som önskar skapa ett fritt Kurdistan och därmed lägga sig i vad man ser som "inre angelägenheter". Reaktionerna bland den genomsnittlige Turkiske väljaren har inte låtit vänta på sig, just nu rapporteras om opinionsyttringar som inte är till fördel för relationerna med Nato och USA. Till saken hör är att ett vänligt sinnat Turkiet samtidigt är en av förutsättningarna för USA:s närvaro och dominans i Mellanöstern.

Turkiet har andra alternativ, ett mindre känt är GCC som söker sin plats i världspolitiken. Detta är något som nu uppmärksammas i muslims press, valet av Rasmussen må vara en personlig framgång för Rasmussen och en stolthet för Danmark, men kan vara ytterligare sten på bördan i ett försök att normalisera relationerna med arabvärlden.

Jag är inte övertygad om att man gjort rätt prioritering om detta skall stödja President Obamas vilja till dialog och försoning i Mellanöstern i allmänhet. Inte alls. För att travestera på den nye Nato-chefens mellannamn skulle jag vilja uttrycka mig som om det finns Fogh för en viss betänksamhet. En balansgång på slak lina är vad det är.

Expressen, DN, Al Jazeera, SvD,

Igår kväll överraskade vi "sega gubbar" vår karate-tränare under ett träningspass i dojon. Sensei fyller 60 och har tränat karate på heltid i 40 år nu. För de som varit i kampsportsvärlden inser man nog vilken mycket speciell sorts människor som frodas och fastnar där. Kvällen inleddes därmed med träning för att följas av champagne och en middag på Hard Rock Café. Vår Sensei är en mycket speciell människa och en mening i hans tacktal ger en bild av sammanhållningen och stämningen i klubben.

"Detta är mycket av den familj jag har"

Det säger mycket om hur människor som jag och andra med mig, som understundom kan vara lite vilsna, kan slå rot i en annan kontext.

Det bästa exemplet på Senseis, klubbens och idrottens förmågor är en träningskompis, vi kan kalla honom för "S". Han kom till klubben som 12-årig "värsting" från invandrartäta kvarter i en av stockholms förorter. Stökig i skolan med slagsmål som dagligt inslag och uppvisande inslag av PTS, Post Traumatiska Stresssymdrom. Det sista inte så konstigt då han var en av många Iranska kurder som flytt till fots över bergen och genom Turkiet till Europa för nu drygt tio år sedan. Jag tror ni kan se bilden framför er, en då tioårig pojke, klent byggd som går till fots över bergen i det som kallas Kurdistan.

Med honom satte vi upp enkla regler: Sköt skolan (vi har koll) och se till att ALDRIG använda de kunskaper som du får här. Då åker du ut direkt. Ett eller annat återfall första året var allt men sedan gick det som på räls.

I våras fick jag vara närvarande på hans studentutrusning. Han gick ut Naturvetenskapligt program i en av Stockholms innerstadsskolor med genomgående högsta betyg. Efter militärtjänsten planerar han att utbilda sig civilingenjör i Teknisk Fysik. I höstas såg jag när han iförd pickelhuva satt på hästryggen som en del av den beridna högvakten. Lycklig att vara en del av det samhälle vi har. En stark känsla av gemenskap infann sig.

Att säga att mina ögon blev fuktiga är en underdrift, det märkliga är att jag även fick något konstigt i halsen samtidigt. Framför allt eftersom han bara ett halvår tidigare sagt att utan klubben med oss "sega gubbar" hade han aldrig kommit in i det svenska samhället.

Det säger en del om oss som människor och om slumpens inverkan. När nu samhället inte nådde ända fram råkade vi finnas där som av en slump. Det säger en del om att om vi förmår se människan och ge den rätt resurser får samhället sedan 1000-falt tillbaka. Det säger en del om den seghet som finns i oss. Men. Det säger inte minst väldigt mycket om min Sensei som har just det ögat för olika människors olika resurser och får alla att känna sig delaktiga samtidigt som vi får kraft och stimuleras till att växa.

Att få vara med och vara en del av en sån här historia är en ynnest och det är kanske därför jag engagerat mig politiskt, att ta med mig något litet av detta in i politikens rum som ibland tycks ha tappat greppet. Det finns vägar framåt, vi måste bara finna dom och framför allt komma ihåg var de finns för vi har en förmåga att distraheras av annat hela tiden.

Obama återkom gång på gång till hur historiskt han anser det är att världens 20 största och ekonomiskt viktigaste länder, som svarar tillsammans för 85 procent av världsekonomin, på kort tid fått ihop ett gigantiskt paket av allt från nya friska 500 tusen miljarder dollar till Internationella valutafonden till hot om sanktioner mot hemliga skatteparadis och skärpta krav på finansaktörer som spelar högt på finansmarknaden.

Obama tonade helst ner de sprickor som präglat stämningarna inför mötet i London. Visst har det funnits delade meningar och visst har USA fått skulden för att det var hos de som krisen föddes.

Men att i det läget samlas och inte göra om misstaget från 1930-talet det är det som är vändpunkten i den moderna världspolitiken, ”The Turning Point”.

Nu är jag rätt skeptisk tyvärr, eller håller ett visst avvaktande avstånd för nyhetsflödet och analyser pekar i olika riktningar. Börsreaktionerna lät inte vänta på sig men dessa reaktioner har upphört att vara relevanta anser jag. Sprickan inom EU och mellan USA och andra är reell. En av dom största finansiärerna av paketet t.ex, Kina, kräver en stärkt maktposition som motprestation. Sveriges bidrag till förstärkningen av IMF:s kassa ligger kan hamna kring 3 miljarder dollar (motsvarande nära 25 miljarder kronor), enligt Per Jansson, statssekreterare (M) på finansdepartementet. Men. Hans uttalande i samband med detta gör att jag anar fortsatt splittring och att ingenting är klart på långa vägar:

"Vi talar om en utökad låneram, men hur det kommer att se ut är inte klart ännu. Det blir möjligen så att man ställer det här till förfogande men att man sedan aldrig implementerar lånet", säger Jansson till TT.

För att förstärka bilden av osäkerhet så kan ingen komma ifrån att besluten till slut ligger på nationell nivå där trycket på nationella åtgärder är större än internationella rubriker. Hr Janssons uttalande pekar i denna riktning. Vad avser skatteparadis så är jag ännu mer skeptisk. Jag är tveksam till om man lyckas, vad man möjligtvis kan få till stånd är att några faller helt, andra lämnar ut några stycken där det finns brottsmisstanke eller att man medvetet väljer ut ett antal ofarliga bondeoffer för att vinna politiska segrar. För det finns även motkrafter, vare sig Gordon Brown eller andra i de kretsarna är direkt angelägna om att hänga ut sina kompisar eller engelska bolag.

Ett antal internationella bolag kör mycket av sina kassaflöden via Schweiz och det är inte alla transaktioner som tål dagsljus, heller inte alla intressenter i dessa transaktioner. Kort sagt: För mycket på spel.

Jo, det kanske var en "Turning point, men vart? Nya vägar kräver nya kartor som bekant. Just nu känns det som vi bara har stannat vilket i sig är en prestation.

SR, DN, SvD, Al Jazeera, NY Times

Regeringen krampar och håller sig fast i bordskanten i stället för att satsa offensivt mot krisen och hindra att den förvärras, anser Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson. Thomas Östros (S) säger att "regeringen har tappat greppet" skriver DN.

Finansminister Anders Borg spår att arbetslösheten ökar till nästan 12 procent 2011. Prognosen innebär att ungefär var fjortonde jobb i Sverige väntas försvinna till 2011 enligt SvD.

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) vill att regeringen följer Konjunkturinstitutets råd och ökar anslagen till kommunerna.

- Det är en kraftig nedrevidering som ansluter till Konjunkturinstitutets bedömning, säger Stefan Ackerby, biträdande chefekonom på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om regeringens nya prognos.

- Kommunerna drabbas som alla andra av det här, det blir framför allt lägre skatteintäkter. Mycket hänger på vad regeringen gör nu, säger Ackerby. (DN igen)

Jag välkomnar Anders Borg (M) uppvaknande. Men ställer mig tvivlande på relevansen i hans förestående åtgärder. När ett samfällt EU i Augusti 2008 konstaterade att EU skulle gå in i recession pekade vår finansminsister i all sin outsägliga vishet på att Sverige, som exportnation med EU som främsta marknad, skulle klara sig med noll-tillväxt. Han uttryckte sig i termer som detta var riktigt illa.

Anders Borg (M) är en högt skolad nationalekonom och erkänt skicklig. Men. Jag måste ställa mig frågan är hur det är bevänt med hör- och läsförståelsen sedan en tid tillbaka samt, om hans föreslagna åtgärder har en verklighetskoppling eller är anpassade för den nedsatta förmåga han uppvisat sedan ett år tillbaka.

Alliansens passivitet, som blivit något av ett signum, riskerar att såväl förlänga som fördjupa krisen i Sverige. Alla som kan räkna borde då sluta sig till att om något blir längre och djupare så blir det dyrare. Dyrare så tillvida att vi nu medvetet drastiskt skär ner och spar på det som vi ska bygga framtiden på. Kompetens.

Anders Borg och Alliansen bromsar nu i uppförsbacke i tron att vi ska komma över krönet i alla fall. Detta förhållningssätt strider mot omfattande ekonomisk erfarenhet och forskning vilket leder mig till att Hr Borg och Reinfeldt nu ser ett tillfälle att öka klyftorna i samhället och därmed skapa ett instabilt samhälle i likhet med Lettland, Irland, Grekland och andra.

Det var inte det som var tanken med EU.


Nymedia: Jobbbävningen, Krassman