På knappt två år kommer en kvarts miljon jobb att försvinna i Sverige. Det spår statliga Konjunkturinstitutet (KI). Institutet förväntar sig att regeringen satsar närmare 60 miljarder på att lindra krisen. Statsminister Fredrik Reinfeldt säger nej till KI:s krav på kraftiga stimulanser för att motverka nedgången enligt DN.

Han vill inget säga om vad som kan komma i regeringens vårproposition. Men där finns inget som motsvarar KI:s nivåer.

- En ansvarsfull regering kan inte föra en sådan politik. Då skulle följa många år av nedskärningar, säger han.

Nähä. Då vet vi det. Men något som stör mig alldeles oerhört är med vilken senfärdighet Regeringen tar till sig siffrorna. Och nu även råden uppenbarligen. Det kulminerade i Augusti 2008 när Anders Borg (M) stod och sa att vi skulle få en tillväxt på mellan 0 och 1 % under 2009 emedan en samlad Europeisk marknad gick in i recession. KI var en av de som varnade, jag själv skrev i mina prognoser redan under våren att detta slutar inte bra. Som tur är har jag sparat dessa.

Om nu Alliansen har svårt att lyssna så blir nog åtgärderna anpassade efter detta handikapp och kan nog inte möta det djup vi går in i. Jag är bekymrad och har givit upp hoppet om att herrarna Borg och Reinfeldt över huvud taget skall våga se faran i vitögat. Historien förskräcker.

Jag har en enda fråga numer: Är det så skönt att ha huvudet permanent i sanden? Likt strutsen....helt uppenbarligen.

Medias roll som granskare har man tagit på fullt allvar, det märks dagar som dessa med AMF klistrad på varje löpsedel. Det märkliga i debatten är dock att endast Wanja Lundby Wedin får klä skott, hon borde vara i ett väl så celebert sällskap.

Och. När ska andra styrelser som förvaltar vårt gemensamma föräras samma granskning? Samt revisorerna som mig veterligen inte är direkt oavlönade? Revisorer är ett märkligt släkte, nödvändiga för att granska och säkerställa att alla intressenters krav på en verksamhet skall levas upp till. Men. Hur många gånger har jag inte hört en VD säga "min revisor"? Revisorn har historiskt haft en udda roll fram till avskaffandet av revisorsplikten. Man var beroende av en god relation med VD och avlönades av bolaget men skulle ha en självständig roll.

Jag är inte förbannad på Wanja längre. Jag är inte heller förbannad på förre VD:n, jag har sett vad pengar gör med människor. Jag är förbannad på den attityd av UPA, Utan Personligt Ansvar, som spridit sig i samhället. Ständigt denne "Nån annan" närvarande som en osalig ande som visat sig vara inblandad i än det ena än det andra.

Attityden måste vi ta tag i uppifrån och ner. Om ledarskapet i alla partier eller motsvarande organisationer (läs Svenskt Näringsliv) börjar jobba aktivt med detta adresserar vi nog pudelns kärna på sikt. Nån Annan jobbar inte här längre den dagen vi når det målet. Detta borde ligga i alla parters intresse.

Det var en tanke om UPA, Utan Personligt Ansvar och dess lojala medarbetare Nån Annan.

DN, AB,

Pakistanska elitstyrkor verkar nu ha övermannat de attentatsmän som på måndagsmorgonen attackerade en polisskola i Lahore. Färska bilder från tv-kanalen Geo News visar hur polis och militär firar segern på skolans tak. Upp till 40 personer uppges ha dött i striderna skriver DN samt Al Jazeera.

Samtidigt missar svensk media en mycket intressantare nyhet som Der Spiegel dock lyckas täcka in. Det visar sig att USA/ISAF fortsätter den väg som man inledde under forna USSR ockupation av Afghanistan. Genom att alliera sig med fiendens fiende hoppas man slå ut motståndaren. Nu senast genom att alliera sig med en lokal krigsherre med stora intressen i narkotikaproduktionen som ville bli av med en konkurrent som i sin tur var knuten till Al Quaida. Denna operation har erhållit kritik från den tyska statsledningen då ISAF även omfattar tyska soldater.

Detta förhållningssätt är inget nytt. Det är ett av de tungt vägande skälen till att Pakistan nu ser ut att haverera inifrån och ut. Under USSR ockupation av Afghanistan skeppades såväl vapen som likvider från USA in via Pakistan till krigsherrarna som för var tid köpslog med sina donatorer. Det var bara ett problem vilket USA nu får erfara. South Asia Intelligence Review bedömer att endast 30-50 % av allt detta kom slutanvändaren tillgodo, resterande "fastnade" i Pakistan där de nu nyttjas av ISI och andra mindre nogräknade maktspelare i ett spel där USA inte bara är aktör utan även bricka. Ett annat aber är att den som säljer sina tjänster en gång kan mycket väl sälja dessa till någon annan aktör senare.

Det känns lite som man uppfinner hjulet en gång till. Förra gången gick det väl sådär, vad säger att detgår bättre nu när situationen är etter värre?

Avslöjade girigbukar upprättar inte anseendet genom att bara betala tillbaka. De måste inse att de felat också skriver DN på Ledarplats.

Artikeln tar upp såväl f Landshövdingen Gerhard Larssons flytt som AMF VD Anders Elmhagens omskrivna pensionsvillkor och däri även saknaden på en moralisk-etisk kompass.



Det äger sin riktighet att gott omdöme inte kan regleras. Och att det kanske är lite för enkelt att avhända sig ansvar med att "det har vi inte avtalat om" eller "det är inte mot regelverket". Å andra sidan så har många av dessa befattningshavare blivit ett med det system man skall kontrollera och granska och det ställer ånyo frågan om de olika kontrollmekanismernas oavhängighet.

I går kväll kom revisorernas rapport. Revisorer som skall ta tillvara aktieägares och skattebetalares intressen enligt de lagar som finns. Men. Det finns historiskt ett problem, revisorer är avlönade av den företagsledning man är satt att granska. Detta kan förklara en del av den slapphet som förevarit, Wanja Lundby-Wedin et al i AMF styrelse bär inte det största moraliska ansvaret men väl ytterst det juridiska. Revisorerna har ett och annat att förklara varför man inte, under alla dessa år, funnit detta. Kretsen av vilsna orienterare i bolagsdjungeln blir allt fler... alla utan kompass även fast några tycks finna den i all röra. Och ingen tycks kunna läsa ett bokslut. Vän av ordning frågar sig helt naturligt om texten var för liten eller.... jag vill inte avsluta den meningen. Som en liten lustifikation skriver DN i en annan krönika om de minskande sjuktalens baksida. Efter ”burnout” kommer nu ”boreout”, uttråkade. Det handlar om personer som bokar mötesrum utan att ha några möten och som utvecklat strategier så det ser ut som de är stressade när de i själva verket inte har något att göra. Jag får en obehaglig känsla av det senare även fast det finns nog att göra. Helt uppenbart.

Det är tydligen ingen lätt fråga även fast det borde vara det. Jag hoppas att jag aldrig kommer ångra dessa ord, jag skall göra allt för att vidmakthålla en fungerande moralisk kompass. Men någonstans är jag bekymrad över vårt politiskt och/eller på andra meriter tillsatta ledarskaps irrfärder på ett stormande hav utan vägledning.

SvD, SvD2 DN, DN2

Staten och kommunerna har ofta för dålig koll på vad deras företag gör. Styrelsen agerar som hejaklack till vd i stället för att ta ansvar skriver DN på ledarplats. Man beskriver hur kommunerna Örsköldsvik och Skellefteå har hanterat en alltför expansionsivrig styrelse och VD som kanske glömt bort vad man egentligen har för uppdrag.

Ganska välskriven ledare, även fast jag inte riktigt förstår vad som ligger bakom. Sannolikt en svängning i opinionen för DN är och förblir en liberal dagstidning med understundom nyliberala inslag. Lite av under galgen faktiskt.

Värt att ta fasta på i dessa tider när vi talar om statliga bolag och resultatlöner (jag vet inte om DN är så trovärdig som avsändare då man haft en förmåga att byta fot och då man haft en annan historia) är Regeringsformens första kapitels andra paragraf:

Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.

Det var det ena att ta fasta på, det andra att ta fasta på är Styrelsens ansvar i Aktiebolag samt ägaransvaret. Det åligger ägarna att definiera avkastining i såväl form som volym. I statliga verksamheter är det inte alltid pengar även om det, baserat på den kompetens vissa politiskt tillsatta styrelseledamöter uppvisar, kanske skulle vara enklast så. Att konstatera att 100 000 är mer än 10 000 är inte så svårt, det klarar nog dom flesta politiker (men inte alla), svårare är att se hur ett bostadsbolag bidrar positivt till en samhällsutveckling. En positiv avkastning som ägarna definierat och som bolaget har att förhålla sig till.

Jag tycker diskussionen är bra men skulle vilja ta den till ett lite vidare perspektiv. Utanför bonusar. Att börja debatten om vad ska dessa bolag leverera och till vem. Efter detta kan vi börja utbilda och ställa krav på de som skall bemanna dessa bolagsstyrelser.

Nej, DN:s ledare idag gav mig en liten känsla att man vill bädda för en svängning från den neoliberala position man haft de senaste åren till att ta en för mig okänd position.

Lite av "under galgen" faktiskt.

Det krävs tydliga riktlinjer för de representanter från arbetarrörelsen som sitter i olika styrelser. Det säger Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Thomas Östros i Ekots lördagsintervju och riktar hård kritik mot Wanja Lundby-Wedin skriver SvD.

Ska sägas att jag även lyssnade på den, annars kan du lyssna här.

Jag gillar Thomas Östros skarpt, en av mina favoriter i partiet. Debatterna mellan honom och Anders Borg (M) är faktiskt en fröjd när dom talar inför rätt auditorium och undviker populistiska utspel. Bägge är doktorander i Nationalekonomi, samtida i Uppsala och samhällsengagerade politiker vilket ger utbytet en viss spänst.

Jag ger med detta Thomas Östros mitt fulla stöd så som jag tolkar hans uttalande, Aktiebolagslagen är lika för alla, oavsett arbetarröelse eller kapital. Styrelsen har ett solidariskt ansvar för att denna efterlevs och att aktieägarnas intresse sätts i första rummet. Med detta även en tydlig känga åt hela den övriga styrelsen i AMF som tycks ha agerat rätt lamt för att uttrycka mig milt. Urban Bäckström ej att förglömma på något sätt.

Om det är nu någon som tror att jag skall ta ställning i de olika personfrågorna så får jag göra er besvikna. Det gör jag aldrig av princip då jag sällan har hela bilden klar och dessa frågor är för den enskilde eller respektive beslutande organ att avgöra. Så fungerar det, och avslutningsvis:

Det talas en hel del om att ta fram riktlinjer för styrelsearbetet nu. Jag skulle förorda att vi börjar med en utbildning i Aktebolagslagen för de som trånar efter dessa uppdrag. Därefter kan riktlinjearbetet påbörjas och då kommer det sannolikt gå rätt lätt. Lagen är faktiskt ett under av pedagogik i jämförelse med andra.

Det är i denna ädla sport inte hur eller när man gör saker och ting som räknas, endast resultatet. Och betygssättningen av resultatet definieras och bedöms av aktieägarna.....

Nye överbefälhavaren Sverker Göranson tvekar inför att snabbt överge värnplikten. Därmed ifrågasätter han regeringens och försvarets plan. Han vill också att alla flickor ska mönstra skriver SvD. Socialdemokraterna har som bekant svängt och kräver tre månaders värnplikt. Även Göranson resonerar nu om "någon form av grundläggande träning". Men detta kostar naturligtvis mer.

Jag tycker det är befriande med en ÖB som är öppen med var han står. Visst, befriande så länge som vi sitter i opposition men jag ska göra allt för att inte behöva äta upp dessa ord när majoriteter ser annorlunda ut för jag är en anhängare av de statliga myndigheternas relativa självständighet. En statsskick vi ska värna om för alternativet är alltför snabba kast i samhällsförändringen. Alliansen gör dock sitt för att forcera tempot ska sägas.

Men åter till sakfrågan. Ju mer jag vänder på detta desto mer rimligt är det att behålla en allmän värnplikt som kanske skall omfatta även andra områden, jag har aldrig gillat tanken på yrkesförsvar. Andra områden för att ta just det vidare grepp om säkerhet och försvar som Sten Tolgfors säger sig göra i teorin.

ÖB lär ha fått smeknamnet Pansartaxen på HKV numer. Jag skulle vara stolt över ett sådant öknamn. Taxen är en utpräglad jakthund som aldrig ger sig och som uppvisar en stor uthållighet. Mer av den varan så kan det gå vägen.

NY Times rapporterar att Pakistanska och Afghanska rebellgrupper nu bildar en gemensam front mot USA:s planerade truppförstärkningar och engagemang i regionen. Som tecken i skyn rapporterar såväl DN, SR som Al Jazeera om fredagens självmordsattacker i NV Pakistan.

Pakistans underättelsetjänst ISI förser dessa Talibangrupper med ekonomiskt stöd i hopp om att kunna skapa vänligt sinnade lokala och regionala relationer den dag USA lämnar. Jag är inte förvånad men andra kanske är.....

Det som slår mig är att Sten Tolgfors i stora ord pratat om OECD SSR (säkerhetssektorreformer) och vikten av att se på säkerhetspolitik i ett bredare perspektiv. Propositionen "Ett användbart försvar" återkommer till detta fler gånger men ger inga ledtrådar. Nu har Sten Tolgfors en lysande möjlighet att bevisa att han behärskar begreppen "Failed state" och SSR som han alltsedan FRA-debatten återkommit till. För, nu när Pakistan står på randen till att göra Jugoslavien och Afghanistan sällskap som "failed state" så vet jag ärligt talat inte vad som kan förmå Sten Tolgfors att begripa sambanden.

Sten Tolgfors, visa vad du går för, nu har du ett ypperligt tillfälle att skriva din egen historia och sätta bilden av dig själv. Tillfället kanske inte återvänder....

Med anledning av den ekonomiska krisen inleder Centerpartiet nu en kartläggning av möjliga besparingar inför 2010. Det kan bli nödvändigt med nedskärningar för att klara budgeten, men framför allt för att finansiera ”offensiva reformer”, enligt Roger Tiefensee, ekonomiskpolitisk talesman skriver SvD.

Jag vill höja ett varningens finger i sammanhanget. I vissa kommuner har man nu varslat upp till 20% av lärarkåren. Det blir lite som att "kissa i blöjan", en besparing nu kommer att ge omedelbara effekter i statens´och kommunernas budgetar. Men. En besparing i skol- och utbildningsväsende nu kommer att få irreparabla konsekvenser om tio år. Konsekvenser som huruvida Sverige kan ta ledartröjan eller bibehålla vår nuvarande position i teknik- och tjänstesektorerna ur ett globalt perspektiv.

Min hemkommun, Norrtälje, drivs av en borgerlig majoritet. Denna kommuns finanspolitik baseras på nedskärningar i skolan som budgetregulator. Konsekvenserna har blivit att Norrtälje kommun ligger i det absoluta bottenskiktet i ett nationellt jämförande perspektiv där såväl folkhälsa som kunskaper ställs mot varandra.

Alliansen tycks ta intryck av kommunalrådet Kjell Janssons ledarskap och prioriteringar. Bägge saknar förmåga till evidensbaserade prioriteringar och långsiktiga konsekvensanalyser samt därmed förståelsen om hur man bygger stabila samhällen. Priset för kortsiktigt ekonomiskt tänkande kommer att bli högt. Högt i den mening att Alliansen riskerar att slå undan det fundament av framtida kompetens vi skall bygga vårt samhälle på. Priset för dagens prioriteringar betalas både av oss och kommande generationer.

Näringsminister Maud Olofsson diskuterade åter bonusar i dag. Oppositionen begärde debatt om förmåner till höga chefer i statliga företag. Och krävde på torsdagen att luckorna i regeringens utspel täpps till omgående skriver DN. Dagens debatt i riksdagen hölls på begäran av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet men det är bara ett problem, det var i ett något annat mediaklimat man begärde debatten....

Debatten var med ett undantag ett rejält sömnpiller och en uppvisning i politisk kovändning, förnekelse av egen skuld och tillkortakommanden samt hur mycket vissa är beredda att betala av sin egen heder för att behålla sitt ämbete. Alliansens politik är faktiskt rätlinjig som någon sa, först rakt framåt för att sedan rakt bakåt.

Undantaget? Det var när den ende utan egen historisk medverkan konstaterade att alla lät som vänsterpartister. Lars Ohly. Och jag är beredd att hålla med honom, han var för en gångs skull den enda vinnaren i trovärdighetsmomentet i debatten. Med god marginal oavsett vad man kan tycka om honom, hans parti eller i själva sakfrågan.

Det är nomineringstider nu i alla politiska partier nu, och det märks. Kommer de klavertramp som vi sett i bägge läger rättats till när listorna blir klara i höst? Tveksamt, tjänster och gentjänster präglar det interna partiarbetet i alla partier. Personfrågorna och vem som innehar de olika ämbetena blir viktigare än såväl färdriktning, innehåll och den större bilden i form av valvinst.

Politik är en trovärdighetsbranch. Idag vann ingen och kommer ni ihåg Australiens första guld i ett vinter-OS? Shorttrackåkaren Steven Bradbury stod upp när alla andra föll och blev tidernas turknutte med hela världen. Känns tyvärr som den senaste tidens debatter, klavertramp och andra mer eller mindre genomtänkta politiska reformer kan få historien att upprepa sig.

Den vinner som står upp hela vägen.

Den tjeckiska regeringen har fallit och EU står därmed utan ordförande med politiskt mandat. Den ekonomiska krisen håller på att bli en politisk kris för hela Europasamarbetet skriver DN på Ledarplats. En ledare som är mer än läsvärd då författaren av densamma ger intryck att kunna sitt ämne på djupet.

Kravaller i Riga och fallande regeringar (den i Prag av officiellt andra skäl dock) parat med krisstöd som innehåller nationalistiska inslag. Det kan inte uteslutas att Renaults beslut att ta hem bilproduktion till Frankrike har protektionistiska inslag även om det officiellt förnekas. Risken att dominanterna nu tar över ledarskapet i EU kan inte förringas, frågan är om Fredrik Reinfeldt kan ta tillbaka det den 1 juli när det är Sveriges tur.

Samtidigt börjar en av tre valrörelser för oss i Sverige. Tre valrörelser som kommer att präglas av jobbkris samtidigt som nu EU går mot sin största utmaning hitintills. En utmaning man måste kunna klara om vi ska klara jobben.

Vad kommer ut av detta? Min bedömning är att ett nytt säkerhetspolitiskt landskap är i vardande med en fart som förskräcker. Det stannar inte där, en ny maktbalans inom EU där de stora dikterar färdriktningen riskerar att bli av mer permanent karaktär. Med ett ratificerat Lissabnfördrag hade detta kunnat motverkas men så är det inte så allt sådant resonemang är endast önsketänkande. Och då kommer motviljan i EU:s periferi att få näring.

2009 blir nog ett år att minnas. Eller glömmas.

Lyssnar nu på SR/Ekot, det fick bli ett inlägg till innan jag åker till jobbet för jag blev märkbart berörd. Andelen läkemedelstester som genomförs i u-länder ökar snabbt. För läkemedelsbolagen är det billigare, men risken finns att människor utnyttjas eftersom den etiska kontrollen är sämre, säger läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm.

Det sätter de som hävdar att globaliseringen enkom har positiva förtecken i en annan dager, Lars Leijonborg är ju den som myntade "globaliseringen är det bästa som hänt oss" när han med tjo och tjim tillträdde som Globaliseringsrådets ordförande. Men vi i Europa har sett detta sätt att forska fram nya metoder förr. I koncentrationslägren under andra världskriget. Namn som sannolikt framkallar rysningar för de som mot alla odds överlevde är bland annat Josef Mengele och Carl Clauberg.

Oerhört obehagligt, ett eko från förr men i en ny, för oss i väst i en smakligare aktieägaranpassad förpackning. Jag undrar om de patienter som utsätts för dessa studier håller med Lars Leijonborg. Sannolikt inte.

Idag publicerar Norrtelje Tidning en debattartikel jag författade i ren ilska efter att ha penetrerat försvarsporpositionen "Ett försvar i användning". För enbart militära insatser räcker inte för att få slut på kriget i Afghanistan, även enligt den amerikanske presidenten Barack Obama skriver DN.

Nej, det är inte någon rymdforskning som ligger bakom vare sig hans uttalande eller min dissekering av Försvarspropositionen. Det finns dessutom även en risk att hela paketet är underfinansierat med fyra miljarder kronor. Per år.

En tydlig exitstrategi i Afghanistan är annars en av flera saker av vad som krävs nu. Disskusionen om att hejda en stat i förfall är i Afghanistans fall överflödig. Afghanistan är inte en stat i förfall, Afghanistan är en federation sammanhållen av det internationella samfundet. Inte något annat. Pakistan är dock en stat i förfall och där hastar det om inte denna stat skall gå samma öde till mötes som sin västliga granne.

En exit bör, i min värld, inte bygga på vad man vill se i förlängningen utan ta avstamp i de realiteter i form av kulturella och ekonomiska realiteter. Att tro att Afghanistan skulle kunna utvecklas till en västerländsk demokrati inom överskådlig tid är inget annat än önsketänkande. Det finns inte vare sig de socio-ekonomiska förutsättningarna eller den kulturella beredskapen för detta så vi måste hitta andra former. Och sådana positiva exempel finns om man vet var man skall leta och om vi är beredda att det kommer ta ytterligare minst tio år. För det är vad det kommer att ta.

Kan det politiska ledarskapet tänka i dessa termer eller är man begränsad av mandatperiodens längd? Det är inte för inte som jag funderar en del över detta.

Livet är konstigt. Livet och allt som hör till det tar onekligen sina egna vägar, utan förvarning och utan att fråga först om det går för sig. Livet frågar aldrig om det passar sig att helt plötsligt få för sig att ställa allt på ända.

Jag och mitt ex skaffade för snart elva år sedan , innan vi skiljde oss, en hund. En svart labrador som lillasyster till vår gemensamma dotter. Hunden, Maya, finns helt plötsligt inte med oss längre. Maya dog i min dotters armar efter det att man funnit cancer i hela kroppen. Idag klockan fyra på eftermiddagen.

Jag kom hem precis och ser på kopplet i hallen. Oanvänt sedan 10 år. Jag hade henne aldrig kopplad, tyckte det var onödigt och på något sätt lite förnedrande. Hon var, i likhet med många andra hundar, helt enastående på sitt sätt.

Så, nu blev livet lite tommare. En konstig känsla av tomhet infinner sig som jag nu försöker fylla med ljusa minnen. Och dom finns där, många.

Det ljusaste inträffade för några år sedan när jag och min dåvarande flickvän hade lagat korv Stroganoff. Maya, som den labrador hon ändå är (återkommer till tempusformen senare) var mer än villig att vara till hjälp och mycket intresserad av Stroganoffens i hennes nos förföriska dofter. Min dåvarande flickvän råkar dock av någon outgrundlig anledning halka till varpå det regnar korv Stroganoff i hela köket. Mayas ansiktsutryck var helt obetalbart, jag kan inte riktigt beskriva det men det fanns en salighet som vittnade om att hon fick en bild av hur det kan te sig i hundarnas himmel. Jag skrattade säkert i en halv dag efteråt. Numera vet jag att när det regnar i alla goda hundars himmel regnar det korv Stroganoff.

Så om det nu finns en himmel så finns det en himmel för alla goda hundar. Där finns Maya nu. Och där regnar det korv Stroganoff.

På DN Debatt idag skriver företrädare för Alliansen om slopad resultatlön för ledande befattningshavare i statliga bolag.

Toppcheferna i alla statliga bolag ska i fortsättningen enbart ha fast ersättning. Styrelserna uppmanas att omförhandla även gällande avtal så att nyordningen får fullt genomslag. Det får inte finnas någon tvekan om att statliga bolagsledningar arbetar med folkets bästa för ögonen. Det skriver näringsminister Maud Olofsson (C), finansminister Anders Borg (M), finansmarknadsminister Mats Odell (KD) och Karin Pilsäter (FP), ordförande i riksdagens näringsutskott. Regeringens nu förändrade syn på bonussystemet ska också föras ut till det privata näringslivet. Stora företagsägare ska bjudas in till en diskussion om vad som är rimliga ersättningsnivåer till både styrelser och chefer.

Bra att Alliansen är lyhörd för opinionen, det visar att man har mediastrateger med viss fingertoppskänsla och inte har tumvantarna eller hörselkåporna på. Men. Jag upplever det lite som en kovändning under galgen. I mitt förra inlägg skrev jag om Samuel Huntingtons teser om "inre förfall" och hur en annan, om än skicklig och kompetent, representant för marknadsekonomins yttersta excesser svängde (betydligt elegantare ska sägas) under galgens och opinionens press.

Jag känner inte idag att det vi ser är något annat än läpparnas bekännelse och vändningar under galgen. Rätt i sak och innehåll men jag saknar glöden och den inre övertygelsen. Och hoppas att man på motsvarande sätt lyssnar i andra frågor, om så inte sker finns skäl att det förfall som Huntington pekar på kan fortsätta.

Genom konsumtion, maktkoncentration och övertro på militära medel har amerikanerna förlorat kontrollen över sitt eget öde. Det menar Andrew Bacevich, som lyfter fram Barack Obamas favoritfilosof, teologen Reinhold Niebuhr, som ett ödmjukhetens rättesnöre skriver SvD. Niebuhr pekar på den amerikanska exceptionalismens fördärvlighet, den historiska processens outgrundlighet, de enkla lösningarnas förkastlighet och behovet av medvetenhet om maktens gränser.

För närvarande råkar jag ha Samuel Huntingtons paradnummer "The clash of civilisations" på nattduksbordet. Huntington, kontroversiell men framsynt säkerhetspolitisk analytiker, pekade 1999 på det vi faktiskt upplever idag. Hur USA:s hegemoni luckras upp och vi rör oss i en riktning mot en multipolär världsordning med minskad stabilitet. Hans grundteser är att olika kulturella system kommer att ställas mot varandra och onekligen ser skapandet av G20 och dess sammansättning ut att besanna några av hans teser. Men det är inte det jag studsar vid (kommer dock återkomma). Jag reagerar på att han pekar på att denna riktning blir möjlig bland annat för att den liberala västliga demokratin vittrar sönder inifrån. Den gör det av en rad olika skäl men vad han lyfter fram är det han kallar för "egoism och girighet" som en central komponent.

"Egoism och girighet", som en tanke med AMF och AIG på internationella och nationella löpsedlar. Nu tycker jag Urban Bäckström skördar väl lågt hängande frukter, han själv är en av bonusarnas och de ökade inkomstklyftornas mest hängivna och okritiska följeslagare, men han har en poäng han sannolikt inte riktigt anar när han nu för andra gången gör helt om under galgen.

Vad jag vill peka på är just detta. Hur mammons mest lojala tjänare vänder ett system som i grunden segrat i det kalla kriget ryggen. Hur man spär på ett förfall som börjat från insidan och inte vill stå för att man själv är och varit en aktiv del av att överutnyttja systemet för egna intressen.

Huntington kan eventuellt få rätt även här. Jag skulle inte bli förvånad.

Hela ledningen för ett av de distrikt som Sverige ansvarar för i Afghanistan sköts ihjäl och brändes till döds i fredags. Angreppet är det allvarligaste sedan Sverige för tre år sedan tog över ansvaret för fyra provinser skriver SvD och Al Jazeera.

I denna miljö och en situation som präglas av ökad militarism och våld i Pakistan kommer dessa komplexiteter och motverkande krafter allvarligt ytterligare underminera förutsättningarna för att upprätthålla lag och ordning. Vi pratar om ytterligare en "failed state" i Pakistan vilket utspelar sig framför våra ögon i realtid nu.

Frågorna börjar nu hopa sig med anledning av Sten Tolgfors stora ord och vad som liknar en regndans. Med ovan händelser som grund, den allt mer kaotiska situationen i Pakistan samt vad som stadgas i inriktningsproposition ”Ett användbart Försvar” om att kunna arbeta med ”failed state” problematik och SSR (Säkerhetssektorreformer) har jag några frågor och funderingar:

Hur kommer Försvarministern i praktiken arbeta med SSR för att stabilisera situationen i regionen? Vilka myndigheter kommer bidra till SSR och vilka kanaler kommer användas? Hur kommer detta finansieras och koordineras? Har Försvarsministern någon plan för hur och mot vilka kriterier en evakuering av svensk trupp skall ske?

Nu duger det inte med regndans och användandet av svåra ord längre. Upp till bevis Hr Tolgfors.

Försvars ochh säkerhetspolitik är mer än att räkna vapen. Den inriktning som Försvaret haft det senaste deceniet på internationella insatser har måhända gjort att vi möts med större respekt i vissa sammanhang, men har man lyckats med helheten?

På AB kultursidor hittade jag följande artikel som handlar om Massood Qiam, den förste reportern i Afghanistan som ägnade sig åt undersökande journalistik, och som nu söker asyl i Sverige. I Försvarspropositionen talar Sten Tolgfors i stora ord om helheter och breda perspektiv men han förmår inte adressera hur vi ska nå slutresultatet med en rad. Att vinna freden.

Den insats vi genom ISAF under USA dominerat befäl nu sitter fast i står på randen till ett fiasko. Varför? Politiker oavsett land och partitillhörighet har trott att fred kan vinnas med vapen i hand, ivrigt påhejade av vapenindustrin. Ett krig kan vinnas med vapen i hand, en fred kan endast erövras utan vapen med byggandet av ett stabilt samhälle. Att bygga stabila samhällen gynnar inte de leverantörer som levererar krigsförnödenheter, leverantörer som inte sällan är börsnoterade och ägs av försäkringsbolag med en rad motstridiga intressen.

Den militära insatsen i Afghanistan var nödvändig. Närvaron är även nödvändig i dag, till och med så att jag ser det mer än angeläget att forcera leveransen av IKV 90 och helikoptrar för att säkerställa våra förbands operativa säkerhet och förmåga att lösa förelagd uppgift med den händelseutveckling vi ser. Men. Massoods historia och annan information från South Asia Intelligence Review och andra öppna källor ger ett tydligt kvitto på att amerikanska och svenska politiker misslyckats med att se Säkerhets- och Försvarspolitik i det bredare perspektiv man vill ge sken av.

Det är lika oroande som deprimerande att ett av de paraduttryck Sten Tolgfors använder i sin retorik, "failed state", inte behärskas av densamme. Samtidigt att han om någon med sin bakgrund borde kunna inse att det är en sak att vinna striden, en annan att vinna freden.

Som f.d. undoff blir jag deprimerad över den låga kompetensen och den uteblivna förmågan till en analytisk spänst och handlingskraft. Det finns ingenting som nu pekar på att Sten Tolgfors förmår detta i framtiden heller.

Deprimerande.

DN publicerar idag en bra ledare som väl definierar problem och förmågor hos det Europeiska ledarskapet i de kristider vi står inför. EU får inget nytt stort krispaket. EU-ledarna är försiktiga trots siffror som berättar om en snabbt försämrad ekonomi. Ledaren håller en så pass bra kvalitet då den identifierar en rad med säkerhetsproblem och därmed lyckas koppla ihop den ekonomiska krisen med hoten mot demokratin och EU:s förmåga till sammanhållning. Kort sagt, ett bra underlag för att kunna göra vidare säkerhetspolitiska analyser.

Man konstaterar torrt att polacker och andra från de östliga medlemsländerna som arbetat i väst flyttar hem, ofta till arbetslöshet. Arga protesterande fyller gatorna, senast på torsdagen manifesterade några miljoner fransmän sitt missnöje genom strejker och i demonstrationståg.

DN lyckas med något som inte vår Försvarsminister lyckas något vidare med, trots sina försök.

Jag roade mig med att läsa igenom Försvars-propositionen. Det var inte kul alls. Under det att jag läser den infinner sig en känsla av obehag och ett intryck av att den är framtagen utan iakttagande av vare sig källkritik eller ansvarskännande. Den bild som tornar fram är en proposition som brister i relevanta antaganden, sakframställan, källkritik samt förmåga till långsiktig konsekvensanalys. Jag hittade minst två allvarliga sakfel efter en del källforskning, centrala i sammanhanget för den vidare analysen (Madridbomberna och Georgien). Jag konstaterar att minst ett begrepp, SSR (Säkerhetssektorreformer) inte behärskas av Försvarsdepartementet. Till saken hör är att jag är utbildad auditör inom SSR av den organisation som har huvudansvaret, OECD.

Skulle jag presenterat propositionen i denna organisation eller i en akademisk kontext skulle den fått med god marginal underkänt. Sannolikt för att den är så pass illa underbyggd att den slösar bort läsarens tid.

Fram tornar en bild av att Försvarsdepartementet upphört att fungera som organisatorisk enhet. Att DN Ledare gör mer relevanta presentationer och drar bättre (men otrevligare) slutsatser är i sanning ett fattigdomsbevis.

USA överväger att utvidga jakten på talibaner även till sydvästra Pakistan, rapporterar The New York Times och DN. Man hänvisar till två rapporter som ska ha skickats från försvarshögkvarteret Pentagon till Vita huset de senaste veckorna, med önskemål om att få jaga talibaner även i provinsen Baluchistan — framför allt i regionen runt huvudorten Quetta.

Pakistanska regeringen är, föga förvånande, inte så glada. Eftersom Pakistans federala regering i Swat-dalen överlåtit kontrollen till den grupp Talibaner som USA vill bekämpa så ses USA:s agerande som en inblandning i Pakistans inre angelägenheter. Den nya regionala Talibankontrollerade ledningen i Swat-dalen inför nu i högt tempo sina egna domstolar skriver Al-Jazeera. Samma grupper som systematiskt stör eller attackerar USA:s underhållstransporter till ISAF styrkor i Afghanistan.

Om jag skall använda mig av en kirurgs nomenklatur skulle diagnosen vara att Pakistan nu visar upp alla kliniska symptom att vara en statsbildning i upplösning, en s.k. "failed state". Detta kommer påverka oss. I det korta perspektivet våran kontingent i Afghanistan, i det längre perspektivet finns en rad olika alternativ där det ena är otrevligare än det andra. Konflikten kommer att sprida sig till andra länder via vägar som vid en yttre betraktelse kan te sig långsökta. Men det är de inte. Det finns logistiska, finansiella och främst ideologiska band in i det som kallas Islams kärnområde. Och kan det västerländska politiska ledarskapet bara hantera dessa med militära medel så kommer det förr eller senare att baktända.

Pakistan är nu ett område som som präglas av en stat i förfall. Vad som kommer härnäst är allt annat än trevligt.

DN tar upp den förestående Ryska upprustningen. När president Dmitrij Medvedev på tisdagen förklarade att den ryska militärmakten, och särskilt kärnvapnen, ska rustas upp, motiverade han det med att den USA-ledda försvarsalliansen Nato närmar sig Rysslands gränser. Medvedev uppgav att Ryssland har råd att modernisera sin krigsmakt, trots den rådande ekonomiska krisen.

Svinhugg går igen? En av "Reaganomics" kännetecken under 1980-talet var bland annat, i syfte at knäcka den ekonomiska ryggraden på USSR, att "rusta sönder" den Sovjetiska ekonomin. Samtidigt sätter uttalandet ytterligare press på vårt eget politiska ledarskap. Försvarspropositionen som skulle levererats igår är försenad till torsdagen den 19 mars vilket ärr illavarslande. Ändringar i sista sekunden är aldrig bra då konsekvensanalyserna kommer på undantag samtidigt som försvarspolitiken nu gått och blivit en beståndsdel i blockpolitiken. Trist.

Nej, det vi ser i det Stora Spelet har inslag av viss skadeglädje. Ryssland har i en historisk kontext visat att man förmår att utnyttja det ingen kan påverka till sin fördel. I detta fall tid och en sällsynt förmåga att kunna överleva under de mest extrema betingelser. Detta kommer att bli avgörande i det nuvarande skedet. Men annars tror jag fullt och fast på att det finns inslag av just:

Svinhugg går igen.

Motståndet mot den så kallade Ipred-lagen är massivt bland unga män. Det visar en opinionsundersökning som Sifo har gjort åt SvD. 79 procent av männen i åldrarna 15 till 29 år gör tummen ner åt lagen.

Ja, vad säger man? Men när å ena sidan Fredrik Reinfeldt (M) sagt att man inte kan jaga en hel ungdomsgeneration och sedan låter Beatrice Ask (M) stifta just en sådan lag. Justitieministern kommenterar undersökningen med att politiker även måste fatta beslut som är obekväma. Hon tror att opinionen påverkats av den högljudda debatten och att stödet kommer öka när lagen väl är införd.

Det är möjligt men tillåt mig tvivla. Men hade det inte varit bättre om legitimering genom folkbildning skett innan lagstiftningen trätt i kraft. Det politiska ledarskapets hantering av debatten bidrar inte till respekten för riksdagen som institution.

Varför göra som (S) gjort tidigare? Vi har själva konstaterat att (ett citat Göran Johansson i Göteborg) vi inte längre kan backa in i framtiden. Detta sätt att bedriva framtidsinriktad politik tycks dock tyvärr vara symptomatiskt för de två största partierna.

Min egen position? Som tidigare, upphovsmannen eller kvinnan ska ha betalt men att falla till föga för att skivindustrin inte lyckas driva sin affär ser jag som tveksamt. Monopolet på tvångsmedel skall åligga staten och ingen annan.

Just nu precis hemkommen och ätit en snabb icke helt näringsriktig middag. Satt och slöläste NY Times och blev stolt över att vara svensk. Det finns mycket att säga om våra skolor men nu börjar man i USA titta på vad vi har gjort i en bredare kontext.

Titta på länken här.

Oavsett vad man kan tycka om Per Unckel (han är en riktigt bra landshövding har jag förstått) i andra sammanhang är han i detta en bra representant för Sverige.

Det här var vad jag behövde i allt elände. Jag blev glad.

Datainspektionen har ögon och öron monterade på skaft vilket är inte så lite imponerande. Man sågar det senaste EU-direktivet Inspire någon stans jäms med fotknölarna.

Inspire, som står för Infrastructure for spatial information in Europe och som syftar till att skapa en gemensam infrastruktur och gemensamma bestämmelser för information som till exempel kan handla om miljö och människors hälsa.

Datainspektionen varnar nu för att ett införande av direktivet i svensk lag "kan få långtgående konsekvenser för den personliga integriteten eftersom bland annat uppgifter som rör människors hälsa kan bli tillgängliga för både allmänheten och myndigheter".

Vid en första betraktelse förstod jag inte riktigt varför eftersom Inspire har huvudfokus på geografiska rumsdata. Men. Djävulen finns i detaljerna, i detta fall bilagorna.

I bilaga III hittar jag den djävul som smugit sig in som mer i detalj definierar de rumsdata som skall kunna samköras på en europeisk nivå. Bland alla åar, bäckar, höjder och annat smög sig nedan in:


5. Människors hälsa och säkerhet

Geografisk fördelning av dominansen av patologier (allergier, cancer, sjukdomar i andningsorganen osv.), all information om de effekter på människors hälsa (biomarkörer, minskad fertilitet, epidemier osv.) eller välbefinnande (trötthet, stress osv.) som har ett direkt (luftföroreningar, kemikalier, uttunning av ozonskiktet, buller osv.) eller ett indirekt (livsmedel, genetiskt modifierade organismer osv.) samband med miljöns kvalitet.

.........


10. Befolkningsfördelning – demografi

Geografisk fördelning av människor, inbegripet befolkningskarakteristiska och sysselsättningsgrader, i rutnät, regioner, administrativa enheter eller andra analysenheter.

Jag är inte så lite imponerad av Datainspektionen. Det var inte lätt att hitta dessa slamkrypare i all EU-juridisk prosa. Underlaget ser bestickande ut och syftet var säkert gott med ett effektivare miljöarbete. Men. Djävulen fanns i bilagorna denna gång.

Är det någon som vet vad som händer nu?

Det politiska kaoset i Pakistan är en huvudvärk för president Obama. Det kan bland annat försvåra arbetet i Afghanistan skriver DN Opinion. Jag skulle vilja uttrycka mig något mer drastiskt. Huvudvärken kommer sprida sig av fler skäl till andra.

Hotet mot ett liberalt Pakistan, kommer inte primärt från “mullahs” utan problemet ligger i den politiska kulur och vedertagna modus operandi där staten från tid till annan stödjer olika extrema element i syfte att uppnå isolerade mål. Allt detta har varit fullt legitimt sedan 1988 men dessa extrema rörelser har nu blivit så starka att de uppbär ett eget moment. Militanterna har nu lyckats få in sin egen definition av jihad som en naturlig del i Pakistansk inrikespolitik. Oron som kommuniceras i SvD från advokater har ett tillfälligt stöd i oppositionsledaren Nawaz Sharif, men dom flesta bedömare av rang anser att detta stöd kommer att försvinna så fort Sharif når sina politiska mål. Detta vedertagna beteende utgör en grogrund för rekrytering till sekteristiska och militanta rörelser i hela Pakistan.

Den socioekonomiska situationen kopplas ofta ihop med det sekteristiska våld som finns. Centralregimen har idag uppenbara problem med att rekrytera soldater och polis villiga att tjänstgöra i t.ex. Waziristan och Balochistan. Detta är ett tungt vägande skäl varför man från regeringen upplät Swat-dalen till lokala ledares lagstiftning (sharia enligt hanbalitisk tolkning)

Pakistans socio-ekonomiska situation är under all kritik och späder som sagt på denna utveckling. De flesta indikatorer visar en utveckling som gått från dålig till värre de senaste fem åren. Enligt Pakistan Social and Living Standards Measurement (PSLM) undersökning 2005-06, har det totala antalet elever i statliga skolor stadigt minskat seda 2001.

2001 gick 74 % av skolpliktiga barn och ungdomar i skolan, mot idag 65 %.På landsbygden är siffrorna än värre där endast 22 % av kvinnor är läskunniga, att jämföra med 47 % av pojkarna. En annan siffra som inte är ointressant är att 41 % av befolkningen saknar rinnande vatten. Pakistan har det högsta barnadödlighetstalet i Sydasien, 70 döda per 1 000 födslar.

Det finns alltför många tecken som nu pekar i riktningen mot en "failed state" och skulle så ske är bollen i rullning även i andra riktningar. Då kommer vi se oroligheter sprida sig in i Islams kärnområde. Varför? Den som är intresserad kan börja ta sig an Ammanprotokollet och läsa på lite om hanbalitisk och salafidisk idéhistoria, i den förra är definitionen av umma, källa, inte ointressant. En snabbtitt i Emanuel Todds forskning och analysmodeller kan ge ytterligare ledtrådar.

Det som stör mig är att detta inte ventileras av vare sig utrikes- eller försvarsminister. Vi har faktiskt trupp i området.

Länderna i G 20 lovade efter lördagens finansministermöte mer pengar till IMF och sade att de ska göra allt som går för att bekämpa den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. De oenigheter som skymtats på förhand tonades ner skriver SvD.

Utspel de senaste veckorna har visat på en skiljelinje mellan å ena sidan USA och å andra sidan Tyskland och Frankrike, där USA vill pumpa in mer stödpengar i den sargade världsekonomin, medan de europeiska tungviktarna i stället vill fokusera på behovet av striktare regelverk för att undvika liknande kriser i framtiden.

Vad svensk media helt missat är det utspel Kinas premiärminister Wen Jiabao avslutade veckan innan med. Han framför en oro över USA:s förmåga att garantera Kinas investering i amerikanska statsskuldväxlar och efterlyser garantier från president Obama enligt NY Times. Denna investering är idag uppe i en trillion USD eller 1 000 000 000 000 USD. Samtidigt som USA:s behov av ytterligare likvider ökar med en oanad hastighet vilket förklarar den press USA nu utsätter övriga G 20 för. USA har redan mer än fördubblat värdet på likvider i cirkulation genom att öka pengamängden i det finansiella systemet. Man har gjort det utan täckning och satt sin egen valuta på spel.

Just nu läser jag om Ernest Hemmingways "Och solen har sin gång" och hittade en passage där Bill frågar om hur det gick till när Mike gick i konkurs. Han får svaret "Dels undan för undan, dels plötsligt".

Känns nästan profetiskt. Hur vi upplever och kanske kommer uppleva förändringarna i samhället. Alla ser vi hur logik och roller långsamt förändras och/eller borde förändras men alla blir tagna på sängen när de likväl sker. Det gäller inte bara i de finansiella sfärerna utan lika mycket på den säkerhetspolitiska spelplanen.

Förändringarna kom dels undan för undan, dels plötsligt.

Det är inte bara i Sverige försvarsdebatten förs. NY Times redovisar idag en artikel där det blir uppenbart att den amerikanska försvarsdoktrinen om att USA skall ha förmåga att utkämpa två samtidiga krig ifrågasätts.

Den nya doktrin som måste kunna hantera en rad olika konfliktnivåer och samarbeten samtidigt beskrivs enligt nedan citat:

Thomas Donnelly, a defense policy expert with the conservative American Enterprise Institute, said he believed that the Obama administration would be seeking to come up with “a multiwar, multioperation, multifront, walk-and-chew-gum construct.”

"Tugga tuggummi och gå samtidigt" - doktrinen.....

Lite roligt hade det varit om inte det varit ett så allvarligt ämne. Vad heter vår doktrin?

DN Ledare tar idag upp de rykten, mer eller mindre bekräftade som tyder på att Alliansen byter riktning på den hopplöst eftersatta försvarspolitiken och signalerar bland annat ett bättre försvar av Östersjön. Kursändringen är synnerligen efterlängtad.

Uppgifterna om att Gotland ”återmilitariseras” är nu något överdrivna givet den information som finnes. Det handlar om att förrådsställa 14 Leopardstridsvagnar – förvisso försvarets mest moderna – på ön. Militär närvaro i meningen fysisk personal saknas fortfarande.

I sin ledare konstaterar DN helt i linje med min egen uppfattning att Jan Björklund (FP) som varit den ledande i Regeringens omdisponering inte vunnit över Sten Tolgfors (M) utan över Anders Borg vilket är en avsevärt mycket större skalp. Jag är inte ensam om uppfattningen att den reella makten i Försvarsdepartementet ligger hos bland annat Anders Borg (M) men, vilket inte DN skriver, även hos HG Wessberg som är Statssekreterare hos Fredrik Reinfeldt men även gammal förbandskamrat med Mikael Odenberg (M) vid Amfibieregementet.

Men. Nu är allt bara rykten. Rykten som ytterligare rycker sönder försvarsmakten vars personal jag nu börjar känna sympati med. Ledarskap som baseras på rykten och kännetecknas av tvära kast är aldrig av godo. Propositionen är beräknad till att överlämnas till riksdagen på tisdag och jag avvaktar nog till dess med vidare kommentarer.

Sverig tog igår beslut om att sända kustkorvetterna K11 och K12 HMS Stockholm och HMS Malmö till vattnen utanför Somalia för att bekämpa lokala pirater. Bra beslut, av fler skäl. Bra att bidra till stabiliserande handelsförhållanden, bra att återanvända dessa annars malpåseplacerade fartyg. Men som alltid saknar jag något. Missionen är planerad till fyra månader men vad jag saknar är tankar om Exit. Tankar och åtgärder som syftar till att lämna en stabilare situation bakom sig.

Problematiken med planering utan exit är att vi hamnar lätt i en situation där vi är obligatoriska marginalspelare i ett skeende utan slut. Afghanistan är en sådan situation och med utvecklingen i ett allt instabilare Pakistan är riskerna stora att de åtgärder som ligger på ritbordet för att satbilisera situationen aldrig kommer komma till användning i tid. NY Times har gjort en sammanställning som jag tycker är rätt bra. Länkarna med rubriker enligt nedan

Hundreds Jailed as Pakistan Bans Planned Protest (March 12, 2009)
For Pakistan, Attack Exposes Security Flaws (March 4, 2009)
NEWS ANALYSIS; Pakistan's Political Rift May Pose Test for Obama (February 28, 2009)
Pakistan Court Bars President's Rival From Office (February 26, 2009)

Pakistan, Afghanistan och i viss mån piratproblematiken bottnar i samma andas barn. Resursfördelningen. Missnöje med detta har lett till att fundamentalistiska krafter fått fäste och Somalia är näst Pakistan den nation som har flest koranskolor per invånare, koranskolor av en viss typ som jag återkommer till senare. Nu skall uttrycket koranskola användas med en större försiktighet än media brukar göra. Det finns en rad olika former för madrasa vilket man missar.

Den typ av koranskola svensk media ofta relaterar till är den där studenterna endast lär sig koranen utantill, andra liknar mer våra skolor men med en slagsida åt undervisning i arabiska och teologi. Det är i den förstnämnda typen av skola grogrund för fundamentalism frodas. Denna typ är överrepresenterad i Puntland (Somalia) samt bergstrakterna i Pakistan.

Men denna kunskap tycks inte ha sipprat upp till det politiska ledarskapet. Dessa förmår inte ta i den jobbiga diskussionen om orsak och verkan. När orsakssambanden väl kan komma att belysas då kan en möjlighet till exit ventileras Eller, en exit som verkligen når sitt mål.

Folket på Nordirland har bestämt sig för att freden ska bevaras. Det var budskapet när tusentals katoliker och protestanter på onsdagen samlades sida vid sida för att visa sin enighet och demonstrera mot de senaste dagarnas våldsdåd enligt DN.

Men även om den stora majoriteten på Nordirland motsätter sig våldet finns det en minoritet som försöker underblåsa det. Färskt klotter på Belfasts murar visade uppmuntran för utbrytargrupperna, och någon hade under onsdagen eldat upp blommor som personer lagt på en gata för att hedra den mördade polismannen. Utbrytargrupperna påstås utnyttja det svåra ekonomiska läget och rekryterar unga män från områden där arbetslösheten slagit hårt.

Samtidigt så ökar de nationella rösterna i styrka på andra håll i Europa. Baskien i Spanien är ett exempel, Catalonien ett annat. Hur situtationen i Ukraina utvecklas har jag skrivit om tidigare men det blir tydligare med dagens artiktel i DN om osäkerheten i energifrågor.

Den ekonomiska krisens framkallar nu centrifugalkrafter i Europa, centrifugalkrafter som andas separatism och krav på auktoritärt ledarskap och hotar att slita isär mycket av det vi byggt upp sedan 1945. Jag är en varm Europavän och även en vän till Euron, även fast en anslutning på ett makroekonomiskt plan kan vänta någon tid ännu. Skälen till detta har jag redovisat tidigare.

Men jag vill tydligt peka på faran för finanskrisens följdverkningar som nu kommer slag i slag. Centrifugalkrafternas styrka i Europa får inte negligeras, krafter som kännetecknas av nationalism, protektionism och där etniska och religiösa motiv nu kommer att användas för att spela på människors rädsla. Att oroligheterna dyker upp på Irland och i Spanien är inte så konstigt med tanke på att dessa marknader drabbats värst av att Eurozonen inte kunnat regleras på ett adekvat sätt, nästa marknad vi kan se framför oss oroligheter i är Grekland.

Nu är det upp till bevis för det politiska ledarskapet på den europeiska nivån. Bevisa att man är vuxen uppgiften och kan bortse från de personliga agendor man kan ha i dessa nomineringstider. Lyckas man inte kommer centrifugalkrafterna växa sig i styrka och få ett eget moment.

Och då är det inte roligt längre

I fredags kom böckerna. Böckerna av Giorgio Agamben. Tanken tar kanske extra stora steg i riktningar som tidigare varit okända och kanske tabubelagda vartefter jag läser dom.

Giorgio Agamben är en italiensk filosof som tar sitt avstamp i Foucaults teorier, han är kritiserad framför allt i USA för att han post 9/11 jämför USA:s medborgar och samhällssyn med Carl Schmitts verk. Schmitt skrev inflytelserika texter om suveränitet, undantagstillstånd, diktatur och begreppet politik och tillhörde Nazisternas toppskikt i Tyskland 1933-1945. Han tillhörde ursprungligen de konservativa revolutionärerna som aktivt motarbetade och angrep liberalismen.

Agamben hävdar att USA efter 9/11 klivit in i ett permanent tillstånd av undantagstillstånd där synen på medborgaren eller den enskilda människan präglas av kontroll och hot om repressalier. Men han stannar inte bara vid den specifika händelsen. Så som jag tolkar det tar han den ett eller två steg i en tidigare för mig helt okänd riktning.

Några av grundstenarna i den världsordning vi ser idag bygger på bland annat Milton Fridmans teser om att ekonomisk frihet utgör själva grunden för politisk frihet. Teser som vidareutvecklades av Francis Fukuyama och kom att prägla Reagan-administrationen och Washington Concensus.

I den senare ges själva äganderätten ett mycket starkt stöd. Att äganderätten ska ha ett starkt stöd ser jag som självklart men vad Agamben pekar på, vilket jag inte riktigt penetrerat djupare förrän nu, är att en stark äganderätt på alla plan förutsätter en stark kontroll- och bestraffningsmekanism. Det är därför naturligt i Agambens resonemang att den ekonomiska friheten född ur Friedmans tankar utvecklas till ett samhälle med begränsad politisk frihet. Ett samhälle som till varje pris skall försvara ägandet på alla plan. Oavsett om det är enskild av naturen framställd DNA (går att skydda i USA), immateriella tillgångar eller anläggningstillgångar.

Frågan som infinner sig med automatik blir med andra ord:

• Är det möjligt att äga för mycket?
• Har vi skyddat för mycket?
• Är en fullständig ekonomisk frihet priset för vår politiska frihet (personlig integritet)?
• Kräver skyddet all denna kontroll?
• Vad är jag personligen beredd att ge upp i äganderätt för att maximera min politiska frihet?
• Var det såhär vi ville ha det?
• Kan vi finna en annan balans?

Frågorna är många och några tvärsäkra svar har jag inte. Jag är inte säker på att den gode Giorgio sitter inne med dom heller. Men i debatten kring IPRED och ACTA tror jag att vi för att komma framåt måste söka nya angreppssätt. Dagens debatt präglas av skyttegravar och ovilja att lyssna på motparten. Oavsett sida. Anders är inne på ett tangerande synsätt i sitt senaste inlägg.

Jag bedömer att vi på ett eller annat sätt måste ta oss tillbaka till Locke och Rawls sinsemellan olika definitioner och börja där. Då kanske vi kan komma vidare för som det är nu håller jag med den gode Giorgio. Det blir inte bättre att vi befinner oss i ett stadium av permantent undantagstillstånd.

I Finanskrisens spår kommer nu den ena domedagsprfetian efter den andra, den ena mer eller mindre relevant än den andra. Den senaste från Ryssland kanske vid en första betraktelse som den hitintills galnaste men det finns faktiskt en substans man inte ska förringa. Om ett par år kanske en resa till Nordamerika kan erbjuda helt nya passtämplar. Vad sägs om långweekend till Republiken Texas eller en smekmånad i Atlantiska Amerika? Professor Igor Panarin förutspår ett splittrat USA inom en snar framtid, och hans dystopiska framtidssyn hejas på av Kreml skriver E24.

Igor Panarin är inte vem som helst. Som studierektor på det ryska utrikesdepartementets diplomatiska akademi, professor i statskunskap och före detta KGB-analytiker är han ganska namnkunnig i de ryska maktkorridorerna. Hans tes att USA är dömt till inbördeskrig och splittring är en populär åsikt just nu i ett plågat Ryssland.

Det finns ett litet korn av substans i detta men det kräver att man går till källorna och söker upp dessa korn av sanning. Panarin hänvisar i sin forskning till den franske Statsvetaren Emanuel Todd som lyckades förutse USSR kollaps med 15 år. Problemet för Panarin är bara att han tagit en del av Todds forskning och skruvat till den lite. Panarin utelämnar aktivt även Todds prediktioner just angående USA:

Det är framför allt dollarn som världsvaluta Todd ser kommer försvagas och med denna USA:s hemgemoni i såväl världshandel som säkerhetspolitiskt hänseende.

Panarin ger utryck för en revanchism som är vanlig i Kreml dessa dagar, rent allmänt läggs skulden på även Rysslands problem på just USA. Artikeln i Wall Street Journal är något bredare och djupare än den svenska men den som vill lära mer kan jag rekomendera Emanuel Todds "After the Empire" varmt. Den har i säkerhetspolitisk analys kommit att bli normbildnande för vissa metoder och tagit fler nya grepp . Todd ser även utvecklingen ur anropologiska och makroekonomiska perspektiv och ett av skälen till diskrepans är att Panarin som statsvetare kanske inte riktigt hängt med i svängarna. Han gör även ett generellt fel då han bortser från att centrifugalkrafterna i Eurozonen är mycket allvarligare och starkare för närvarande än dess eventuella motsvarighet i USA vilket gör att hans slutsats att "Atlantic America" skulle närma sig EU faller platt.

Men kartan han ritar upp är onekligen intressant även fast jag bedömer sannolikheten som i allt väsentligt mindre än Panarin själv att den slår in. En Atlas för den hämndgirige? Kanske det.

Finansministrarna från de 16 euroländerna tillbakavisade på måndagen amerikanska krav på större ekonomiska stimulanspaket. Det sade eurogruppens ordförande och Luxemburgs finansminister Jean-Claude Juncker citerat i SvD. Enligt Vita husets presstalesman Robert Gibbs är de skilda uppfattningarna om hur man bäst räddar ekonomin inte tecken på någon allvarligare splittring mellan Europa och USA.

Nähä. Vad är det då vi ser?

Hela sanningen måste fram om hur mycket värdelösa tillgångar finansföretagen ännu har kvar i sina gömmor, och världens länder behöver samarbeta mycket bättre än hittills, ”eftersom varje satsad dollar i globalt samordnad stimulanspolitik enligt Internationella valutafonden, IMF, ger dubbelt så stor effekt som en dollar satsad i nationell politik”.

Det framhåller Guy Ryder, engelsmannen som är generalsekreterare för ITUC, världens största fackliga samorganisation med närmare 170 miljoner medlemmar rapporterar E24.

Jag är benägen att hålla med såväl honom som Vita Huset. Eurozonen börjar nu ge vika för interna krav och nationalistiska särintressen, intressen som iofs är helt legitima genom att kanske inte pumpa in för mycket likvider. Det kommer surt efter för skattebetalarna men verkar kontraproduktivt i ett globalt perspektiv.


Men om det inte är nya motsättningar vi sett förut så är det väldigt likt något sådant. Illa. Riktigt illa. Vem blir Europas nästa allierade? Alternativen står ju inte direkt på kö.

En bonus på 10000 kronor för varje nyfödd bebis. Det föreslår en arbetsgrupp i Kristdemokraterna, som på så sätt vill uppmuntra ett ökat barnafödande skriver SvD och Expressen.

Föga förvånande sågas förslaget av oppositionen och Ibrahim Baylan klär min första tanke i detta bra med citat (SvD):

–"Jag tycker att det är konstigt att den borgerliga regeringen gör allt annat än tar sig an arbetsmarknadssituationen och det faktum att hundra tusentals människor antingen har blivit eller riskerar att bli arbetslösa."

Nej, förslaget känns dessutom som det tillhör en annan tid och en annan plats. I ett samhälle byggt på planekonomi. Jag vet inte vad som får mig att känna en pust från det kinesiska "Det stora språnget" där tron var att det skulle skapa ett stort språng framåt för Kina främst i den industriella produktionen. Argumentern är snarlika: - Samhällsekonomiskt är det pengar som man får igen med råge, det är jag fullständigt övertygad om, säger Anders Sellström och en av initiativtagarna.

Ett stort språng fast i en (KD) tappning? Liknar mer när någon snubblar på mattkanten.....

USA är på väg att förlora kriget i Afghanistan. Det säger den amerikanske presidenten Barack Obama i en intervju i New York Times. Samtidigt säger Obama sig vara beredd att sträcka ut en hand till talibanska grupper för att nå fred skriver DN.

Denna mer utsatta position förstärks av NY Times reportage om situationen i Bajaur där Pakistanska regeringstrupper efter en sex månader lång offensiv pressat tillbaka Talibanska separatister. För stunden. Längre ner i artikeln finns en passus som fångade mitt intresse:

”If the government doesn’t build and attract tribesmen back quickly, and do things to put money in their pockets, there is every likelihood of a reversion to the militants,” said Khalid Aziz, a former chief secretary of the North West Frontier Province, who is working on the Pakistani-American effort for Bajaur. “The economy doesn’t exist now,” he said”

Samtidigt, på en annan del av den Euroasiska kontinenten utspelas en annan parallell dramatik. Var tionde ukrainare har förlorat jobbet, landets stålindustri har havererat och banksystemet håller på att kollapsa. Invånarna i Ukrainas huvudstad Kiev har fått nog och Ukrainas banksektor befinner sig på gränsen till sammanbrott. Nio av landets banker administreras av centralbanken, och tiotusentals ukrainare kan inte ta ut sina sparpengar.President Viktor Jusjtjenko och premiärminister Julia Timosjenko får utstå massiv kritik och det finns krafter som vill ersätta dessa. Ropen som skallar söker efter ett helt nytt ledarskap och det västtillvända vi sett hitintills kan komma att ersättas. Men som sagt. Med vad. Det finns onekligen krafter som har en annan syn på demokrati och humanism än vad vi är vana vid.

Jag har påtalat detta tidigare och det ser nu ut som om den säkerhetspolitiska kartan radikalt tar andra former. Detta utan att vi sett något storskaligt krig utan enkom med de finansiella orsakerna som grund. Det område som kommit att omfatta ”Det stora spelet” förändras onekligen allt snabbare. Statsvetaren Jens Westlund har skrivit en utmärkt uppsats ur ett energiperspektiv och den fråga han ställer öppet i slutet är om EU förmår att hålla ihop och fullfölja sin energipolitik. Detta, och det finansiella systemets fortlevnad i olika stater kommer bli avgörande om de värderingar vi vill bygga vårt samhälle på ska kunna fortleva. Och den som i slutändan kontrollerar energitillgången har onekligen en trumf på hand.

Onekligen är det ett stort spel vi ser framför oss. Har vi någon klar bild själva på hur vi ska hantera detta? Tveksamt.

Europapessimismen gror under den ekonomiska krisen. Kommer EU att hålla för påfrestningarna? Svaret måste bli ja skriver DN på en utmärkt ledare. Jag kan hålla med om slutsatserna men vad Ledarskribenten glömmer bort eller förbiser är att fullfölja sitt resonemang. Citat:

EU-samarbetet bygger på att medlemmarna förmår sätta det gemensamma bästa först och ha ett längre perspektiv än nästa opinionsmätning. Den gemensamma marknaden och det allt närmare samarbetet har gjort européerna rikare, fast detta inte står klart för varje EU-medborgare. Tvärtom är det många som under de omvandlingar som också hör till EU-bygget skyller problemen på Bryssel. Därtill också uppmuntrade av sina politiker.

För politikerns närmsta syfte är att behaga sina väljare, då är det bekvämt att ta på sig äran för det som går bra och lägga ansvaret för det som går mindre bra på någon annan. Denna politikerns instinkt leder honom nu till att söka skydda sina egna väljare. Åtgärder för att lindra krisen ska komma dem till godo, och inga andra.

Jag är en Europavän. Så för mig är detta inte något problem. Inte heller att det finns inte några genvägar eller gratisluncher, fördelarna med EU som en stabilsierande kraft överväger nackdelarna.

Men vad ledarskribenten bortser från är att EU består av väljare. Ledarskribenten ger uttryck för ett djupt elitistiskt synsätt som gör att jag ställer mig frågan om hur liberal DN i grunden egentligen är. Det kommer alltid finnas väljare som är rädda för förändring och integration, det kommer alltid finnas krafter och särintressen som på ett eller annat sätt vill berika sig alternativt skydda sina investeringar. Politikens roll är att lyssna på folkopinionen och bedriva folkbildning för sin sak. Vad DN implicit försöker ge är en uppmaning till det Europeiska politiska ledarskapet att negligera väljarna och med det ge uttryck för ett annat styre än det demokratiskt valda.

Jag håller som sagt med om att vägen ut ur krisen är en stärkt gemenskap och inte att låta nationella särintressen ta överhanden. Vad jag däremot inte kan se är hur DN Ledare bidrar positivt till detta. Att direkt uppmana det politiska ledarskapet att se bortom (eller bortse, min anm.) folkopinioner är inte att uppmana till ett demokratiskt styre.

Dagens meny är i sanning märklig. Inledningsvis den underskattade kombinationen av Brufén och Alvedon (raketbränsle) följt av en C-vitaminchock med Kan Jang och toppat med en påse ostbågar (mineralsalter). Men överlag mår jag något bättre nu men sannolikt på bekostnad av andedräkten. Tillräckligt för att skriva ett blogginlägg och det är tur att man är singel.

Staten måste garantera bankernas alla skulder, annars dras Sverige in i en djup, långvarig kris helt i onödan. Dessutom bör Riksbanken få nya mål för att undvika att krisen upprepas.Det säger Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström i en intervju med DI där han avslöjar sitt fempunktsprogram för att få fart på Sverige igen.

Överlag så är det inte svårt att sympatisera med Hr Bäckström. Om det inte vore för en liten, liten, liten detalj. Mycket av de ensidiga uppoffringar han efterlyser från det allmänna kopplas inte ihop med några som helst krav eller motprestationer från det näringsliv han representerar. Urban Bäckström är en erkänt skicklig nationalekonom som med operativ erfarenhet från bankkrisen 1992 vet vad han talar om. Men. Han har i nästan alla situationer han själv kunnat påverka företrätt en ökad avreglering och mindre av statlig inblandning vilket gör att hans budskap förmedlat via DI brister i trovärdighet. Vidare är det han som mest personifierar den svenska anpassningen till "Washington Concensus" som i sig kan sägas vara en av grogrunderna till dagens kris.

Förra veckans presentation av f IMF chefen Jacques de Larosières förslag till förändringar av regelverk och tillsyn på EU:s finansmarknader kan ge en fingervisning om vilka bakomliggande skäl som kan finnas. Gruppen föreslog inte en överstatlig europeisk finansinspektion, utan i stället en ny struktur för ett mycket tätare samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheterna. Bland annat vill man se tre nya europeiska institutioner för harmoniserad reglering och tillsyn av banker, värdepappersföretag och försäkringsbolag.

Det känns som om Hr Bäckström nu svänger under galgen för att bibehålla sin egen rekryteringsbarhet för framtida jobberbjudanden. Känns väl sådär kan jag tycka....

Den 32-årige tidigare milisledaren och numera presidenten i Tjetjenien förespråkar att män ska kunna döda fruar eller döttrar med dålig moral. Försvaret av hedersmord är det senaste inslaget i en kampanj för att stärka islamistiska värderingar i den ryska delrepubliken Tjetjenien enligt DN.

Samtidigt, enligt samma källa, när talibanerna stärker sin ställning i Pakistan sker det på bekostnad av landets kvinnor. I Swat har närmare 200 flickskolor sprängts den senaste tiden. Och i Malakand, en region där bland annat Swatdalen ingår, gick regeringen nyligen med på att införa sharialagar i utbyte mot fred med talibanerna. För eleverna på Abbottabad Christian Girls High School är våldet inte långt borta.

Jag har som bekant rest relativt mycket i de områden som präglas av muslimska grundvärderingar och det som slår mig nu är att DN sällar sig ganska okritiskt till den kör som målar upp islam som ett så stort hot. Man förmår inte att skilja mellan grundvärdering och budbärare. I det första fallet ovan är det ingenting annat än hur en nationell ledare med starka inslag av gangstermetoder i övrigt vill öka legitimiteten på sin våldsdominerade regim genom att gömma sig bakom en islamistisk slöja. I det andra fallet så skulle jag om jag var anställd på DN börja borra i kulturella särdrag hos Talibanerna istället som ett litet tips. Särdrag som präglas mer av stamkulturer än religion och i detta ligger en stor skillnad.

Vad jag efterlyser är en balanserad bild om man nu har som tema att skriva om islam.

I övrigt: Jag bor i Norrtälje kommun och känner Jan-Emanuel Johansson rätt väl. Jag tänker inte uttala mig i sakfrågan men jag kan tycka att det drev han nu utsätts för främst från Expressen nu saknar sans. Att vårdbranchen är omtvistad och känslig det vet vi. Men jag tycker att det är märkligt när Finansmarknadsminister Mats Odells familjebolag sålde vårdverksamheten Bellstasund och tjänade 72 miljoner kronor endast slås upp som en mindre nyhet och därefter tystnar helt. Köpeskillingen finansierades till stor del av två AP-fonder - som Odell ansvarar för som minister.

Det förra kan den som vill ha etiska funderingar kring, men det senare kan jag tycka är konstitutionellt djupt tveksamt. Och hur nu media hanterat och balanserat det senare i sammanhanget föranleder en fundering på om inte även nyhetsredaktioner har en politisk agenda. Detta konstrastrerar mot den bild som Jan Guillou ger om journalistikens ädla konst.

Så dagens febriga fundering går kring tryckt medias kompetens, egentliga vilja till en oberoende nyhetsbevakning och eventuella politiska nyhetsredaktioner.

Sitter med 40 graders feber och överlusad med jobb, det vill säga, inget kommer bli bra idag men jag gör ett försök.

President Barack Obamas initiativ till ett närmande mot Iran är det första seriösa försöket på 30 år från USA:s sida för att tina upp relationerna mellan de båda länderna.De diplomatiska förbindelserna avbröts 1979 när ayatolla Khomeini kom till makten i den islamiska revolutionen och USA:s personal vid ambassaden i Teheran togs som gisslan i ett drama som varade i 444 dagar.

Under George W Bushs presidentskap försämrades relationen ytter­ligare efter att han år 2002 pekade ut Iran, Irak och Nordkorea som fiender till USA i en ”ondskans axel” enligt DN.

USA vill tydliggöra att ett det inte ligger i Irans och andra grannländers egenintresse om talibanerna stärker sin ställning i Afghanistan och landet åter blir en fristad för al-Qaida och andra terrorgrupper.

Frågan är om man inte är ute i senaste laget. Utvecklingen i Pakistan är allt annat än positiv med riktade attentat mot den federala Polismyndigheten, de som skall svara för Pakistans våldsmonopol nu senast igår enligt Al Jazeera. Skulle, vilket bland annat utvecklingen i Swat-dalen, detta våldsmonopol krackelera kommer hela regionen kastas in i en våldsspiral vars konsekvenser kommer få utvecklingen i Irak och Gaza att te sig som ett milt preludium.

En fråga i sammanhanget som känns relevant: Hur ser vår exit-strategi i Afghanistan ut? Någon sådan har inte Försvarsdepartement eller Utrikesdito kommunicerat och så länge vi inte har en sådan kommer intet gott ut ur denna situation.

Moderaterna vill ha in friskt blod i politiken. Var femte kandidat till valet 2010 ska vara en helt ny politiker. Dessutom ska hälften på valbar plats vara en kvinna skriver SvD.

Detta var en bra nyhet. Att andra partier tillämpar varannan damernas är ingenting nytt men att just var femte skulle vara utan tidigare erfarenhet tycker jag var ett radikalt, och faktiskt riktigt bra grepp. Ett problem som alla partier har är rekryteringen och nyfikenheten på politik. Politik har en egen logik och jag har, på gott och på ont, lärt en del på de nu 2½ år jag varit medlem och aktiv i (S).

Detta med en rotation mellan samhälle och politiskt ledarskap är i och för sig heller intet nytt. Dessa tankar grundades av Milton Friedman och är de enda jag kan tycka är intressanta nog att pröva i ett vidare perspektiv. Allt som allt ett bra initiativ, jag hoppas på en uppföljning från alla andra partier. Det kan ge folklig förankring och verka som att kunna överbrygga de klyftor som växt sig större de senare åren.

Hoppas verkligen att denna femtedel inte hamnar i klump längst ner bara för att sedan göra den traditionella vandringen uppåt. Det finns nog krafter som inte ser ljust på detta. Ens i Moderaterna som nu kom med idén.

Men bra är den.

Dagen blir lång och strax sätter jag mig i bilen f.v.b. till kund. En snabb läsning av bra bloggar och sämre nyheter gav följande:

Nyhetsbyrån IPS rapporterar:

"Världens fattigaste människor hade inget att göra med det finansiella trixande som har fått den globala ekonomin på knä, men de betalar ett högt pris för det och lindringen verkar vara långt borta.

Ytterligare 200.000-400.000 barn kommer att dö varje år som krisen håller i sig, uppger Världsbanken. År 2015 kan den tillagda dödssiffran öka till 2,8 miljoner människor". (Tack Ekonomikommentarer)

Jag skrev i förrgår på min blogg följande:

Internationella säkerhetsanalytiker av rang anser dessutom att vi, mer eller mindre medvetna och villiga, nu står mitt uppe i något som kommer få lika stora konsekvenser som en storskalig global konflikt. Konsekvenserna är i vilket fall på sikt de samma men utan att några vapen avfyrats. Vapnen är andra och fienden är inte enskilda nationer eller stater. Inte heller är det vi försvarar knutet till territorium. Vi, eller det politiska ledarskapet, slåss för att behålla en logik som givit det vi kallar väst en tillväxt och global dominans för våra värderingar.

Det är sannerligen en konflikt men mot vad? Ställt utom tvivel är att vi går mot nya tider. Frågan är om dom är bättre. Jag tillåter mig vara skeptisk.

Jag såg på Uppdrag Granskning och sedan på Aktuellt om hur Anders Borg nu kommenterar och försöker trassla sig ur debatten om statliga bonusar. Samtidigt, på en annan del av arbetsmarknaden ökar trycket på tjänstemännen att acceptera lönesänkningar i utbyte mot kortare arbetstid eller utbildning. Det gäller inte bara inom industrin skriver DN.

Samma industrisegment som nu sänker lönerna höjer eller bibehåller domsamma för ledningen representerad av Sverker Martin-Löf som uttalar sig i samma tidning.

Ok. Då vet vi. Eller rättare sagt då vet vi hur den närmaste framtiden kommer se ut. Anders Borgs agerande får mig att reagera på hur olika vi ser på korruption. De som anställs i statliga bolag tillhör en halvpolitiserad elit oavsett vad Regeringsformen säger om hur befattningar skall tillsättas. Dessa roterar mellan olika jobb och uppbär beroende på visad lojalitet i statens tjänst olika förläningar, det finns väldigt få som roterar mellan offentlig - privat sektor.

Det enda som jag gillade hos Milton Friedman var att han hävdade att det bästa för samhället skulle vara om denna rotation mellan sektorerna kunde bli större.

Men åter till ämnet. Vad jag ser är nu hur samhället förbereder stora egendomsförflyttningar. De som nu blir av med jobbet eller får sin lön sänkt med 20% kommer i större eller mindre omfattning vara tvugna att sälja sina anläggningstillgångar (hus eller annan egendom av bestående värde) till underpris till de som inte behöver sänka sina löner. Inte helt sällan är det de senare som på ett eller annat sätt haft en del i den nedgång vi ser nu men deras villkor är en fråga för aktieägarna. Aktieägare skall ta ansvar för sin investering och i de statliga bolagens fall så förväntas staten företräda medborgarna. I de andra fallen är det en fråga för aktieägarna och där skall staten inte lägga sig i, det vore att kränka äganderätten. Staten kan dock som kreditör till industri som krisar ställa krav vilket inte är konstigt då det är ett normalt affärsmannaskap.

Förstår inte Anders Borg och dessa aktörer att man häller bensin på brasan nu? Om vi kommer se massförsäljningar med sjunkande priser och ökade klyftor mellan rik och fattig så är det belagt att då ökar även spänningarna i samhället. Spänningar som vi sett utmynna i kravaller i Lettland, Paris, Grekland....

Dessa spänningar underblåses av att Anders Borg inte kopplar ihop ord och handling. Eller är medvetet senfärdig med att ta egna initiativ. I SVT Aktuellt hänvisade Borg till den Europeiska koordinering av villkor som han inväntar. Nej, det hänger inte ihop. För de som har det relativt sämst och har minst tas initiativ att göra det sämre. För de som har det bäst avvaktar man.

Detta tillfälle att återupprätta socialgrupperna som begrepp var sannolikt alltför saftigt och lockande att kunna negligeras och nu försöker man. Oavsett om man är ny eller gammal Moderat så går ränderna aldrig ur.

Jag har i dagens Norrtälje Tidning har jag en replik till Sten Tolgfors (M) debattartikel från i måndags i samma tidning. Det känns som en tanke då DN Ledare idag tangerar ämnet med en ny ton över Atlanten mellan USA och Europa. Afghanistan och Pakistan nämns vilket jag ventilerat på denna blogg tidigare men fokuserar på att insikten om institutionernas betydelse finns i Obamaadministrationen.

George W Bush var ute efter att rasera världsordningen, men nu finns en möjlighet för USA att gå före i arbetet med att reformera det internationella systemet så att det bättre kan hantera de nya hot och utmaningar som världen ställs inför.
I den viktiga processen måste EU vara med. Världen har åtskilligt att vinna på att USA och EU drar åt samma håll. Kloka tankar anser jag men tiden får utvisa.

Men åter till mitt reaktion på Sten Tolgfors. Det återfinns inte på webben så jag publicerar det här.

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) förbereder med sin debattartikel i NT den 2 mars 2009 för den försvarsproposition som skall föreläggas riksdagen under våren. Jag kan inte se några direkta uppgifter i denna artikel som i det här stadiet ger några som helst svar på den problematik vi står inför.

Artikeln ger inte några ledtrådar i hur regeringen avser lösa frågorna som belastar försvarsmakten eller vår säkerhetspolitik. Det som däremot är intressant att reflektera över är vad Sten Tolgfors inte vill säga eller försöker negligera.

Urban Ahlin, utrikespolitisk talesperson för Socialdemokraterna, varnade under Folk och Försvars konferens i Sälen i början av 2008 för utvecklingen i Georgien d.v.s före krigsutbrottet. Trots det hävdar Sten Tolgfors nu uttryckligen att ingen kunde förutse denna utveckling och därmed kriget i Georgien i augusti 2008. Det ser jag som remarkabelt och källkritiskt tveksamt.

Sten Tolgfors ger i sin artikel inte heller uttryck för hur Sveriges långsiktiga engagemang i internationella konflikter skall hanteras. Det är en sak att agera fredsframtvingande och fredsbevarande, en helt annan i hur försvaret skall interagera med andra myndigheter för att vinna varaktig fred i de områden där svenska ungdomar riskerar sina liv och sin hälsa i fredens tjänst. Områden som Kosovo och Afghanistan.

Överlag så hanterar Sten Tolgfors endast det militära perspektivet i sin retorik. Det förvånar mig då han som såväl minister som statsvetare borde ha en förmåga att se vidare orsakssamband. Hans kollega Carl Bildt har tidigare tydligt signalerat vikten av att arbeta aktivt enligt OECDs regelverk, erfarenheter och rekommendationer för hur man bygger stabila stater och långsiktigt säkerhetsarbete.

Internationella säkerhetsanalytiker av rang anser dessutom att vi, mer eller mindre medvetna och villiga, nu står mitt uppe i något som kommer få lika stora konsekvenser som en storskalig global konflikt. Konsekvenserna är i vilket fall på sikt de samma men utan att några vapen avfyrats. Vapnen är andra och fienden är inte enskilda nationer eller stater. Inte heller är det vi försvarar knutet till territorium. Vi, eller det politiska ledarskapet, slåss för att behålla en logik som givit det vi kallar väst en tillväxt och global dominans för våra värderingar.

Riksdagsledamoten och partikamraten Göran Pettersson konstaterar i sin debattartikel i Norrtelje Tidning den 13 januari helt korrekt att den enskilt viktigaste säkerhetsinsatsen under 2008 genomfördes av Anders Borg och Carl Bildt. Det styrker bilden av att försvarsministern inte förmår att ta ett vidare perspektiv. Det som gör det omöjligt att överblicka är att det vi slåss mot inte är greppbart. Det vi skapat i vår avreglerade världsekonomi är lika flyktigt på stridsfältet som det är skrämmande i sina konsekvenser när vi inte kan fånga det. Försvinner kapitalet kan den enskilde förlora allt han har oavsett om denne har en sund privatekonomi eller inte.

Det är det vi ser nu: allt desperatare statsledare som gör allt för att jaga kapital till sina egna industrier eller i värsta fall länder. Hillary Clintons resa i Sydostasien var inte för att bygga fred utan för att säkerställa USAs tillgång på kapital.

Jag bedömer att vi närmar oss stormens öga. Kravallerna i Lettland är ett tecken på att finanskrisens första offer kan komma att bli det vi kallar demokrati i olika stater. Om inte det är det tredje världskriget vi ser nu, så är det något snarlikt i de effekter som det kommer lämna efter sig. Ett nytt säkerhetspolitiskt landskap är i vardande där frågor som energisäkerhet, finansmarknader och handel är centrala för stabiliteten i vår närområde.

Sten Tolgfors ger intet svar på detta. Oavsett hur mycket han å alliansens vägar försöker flytta fokus är svaret på frågan hur vi skall hantera en mångfacetterad hotbild fortfarande obesvarad. Sten Tolgfors lämnar efter sig fler frågor än svar vilket är illavarslande.

DN har inte med en notis nämnt gårdagens nätdebatt. En snabbtitt på bloggportalen visar att reaktionerna på DN artikel och debatt var två av tre av de mest bloggade nyheterna under gårdagen. Mona Sahlins sjunkande opinionssiffror var den tredje och den enda nyhet som kommenteras vidare av DN idag. En känsla av olust sprider sig onekligen.

Ett annat exempel är att Raoul Castro nu stuvar om rejält i sin regering på Kuba. Även det en nyhet som slås upp stort i USA och även Al Jazeera som till skillnad från DN inser att dessa förändringar kan mycket väl påverka USA roll i den västra hemisfären. Inte helt oviktigt kan jag tycka vilket uppenbarligen SR som enda svensk kanal håller med om.

Nej. Om nu DN är den ledande mediaaktören som sätter såväl standard på nyhetsbevakningen som arbetsmetoder så ser, bedömer jag, framtiden inte ljus ut ur ett demokratiskt och informativt perspektiv. På Newsmill funderar Catrin Fahlgren om varför ställa bloggare och media mot varandra och jag tycker nog att hon har fler poänger. För, vem tjänar egentligen på att misstänkliggöra varandra? Jag försöker hålla en saklig ton och arbetar med källkritik aktivt. Det sistnämnda inte helt oviktigt anser jag och bloggen som media har här en fördel genom att avsändaren har möjlighet att länka upp sina källor. Det är sedan upp till läsaren att utifrån källförteckningen bedöma relevansen i det påstådda. Denna funktion sätter jag som nyhetskonsument stort värde på vilket har fått till följd att jag mer och mer sätter min tillit till internet som nyhetsbärare till förmån för tryckt media.

Efter gårdagens men framför allt söndagens artikel i DN kan jag nu sakna denna funktion i nyhetsflödet från mediahusen. Den största förloraren om den kritiska granskningen av såväl makt och media blir ifrågasatt och kan misstänkas att ha en egen agenda i styrandet av nyhetsflödet är i min värld demokratin. Det finns alltid krafter beredda som vill annat och detta borde mediahusen vara väl medvetna om.

Att implicit företräda det som stadgas i Tryckfrihetsförordningen innebär ett stort ansvar, ett ansvar som försäkrar våra grundläggande rättigheter i enlighet med Regeringsformens andra kapitel.

Jag kan idag ha synpunkter på hur DN förvaltar detta pund och verkar i dess anda. Så dagens fundering blir i enlighet med tidigare inlägg: Vem granskar granskarna som granskar makten?

Dagens bloggruskning om DN artikel och debatt får verkligen tankarna att gå igång. Tankar kring medias oberoende ställning i enlighet med det utrymme man erhåller i enlighet med Regeringsformen. En roll som tunga företrädare för just detta segment klassificeras som den fjärde statsmakten som den granskande vid sidan av den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten.

En hög häst där sadeln nu kanske inte sitter så fast och man riskerar att trilla av. Jag har sedan jag börjat blogga ibland reagerat på hur olika media hanterar olika nyheter. Det som slår mig är att oroväckande ofta så har man en eftersläpning på mellan 24 och 48 timmar på internationella nyheter som på ett eller annat sätt påverkar Sverige. En annan iakttagelse är att inte sällan skildras endast ena sidan i en konflikt eller av ett händelseförlopp. Det holistiska perspektivet uteblir och bilden av en nyhet sätts av förmågan att hantera fler informationskanaler.

Det var av den anledningen jag valde att följa kriget på Gaza från fler källor än en. Genom att följa Al Jazeera och Jerusalem Post fick jag kanske inte en balanserad bild men ändock två anslagsvinklar. Sedan är det intressant att följa hur Der Spiegel ur ett tyskt perspektiv ser på amerikansk inrikespolitik citerat i NY Times i finanskrisens skugga. Dessa perspektiv är inte ointressanta då de påverkar Sveriges förmåga att agera i en alltmer mångfacetterad värld. Och värre lär det bli.

Det kommer att bli spännande att följa hur nu DN och annan media följer denna debatt på nätet. Och hur den rapporteras. Jag är inte helt säker på att man kommer att täcka in nyanserna i reaktioner ur ett nyhetsperspektiv som finns att läsa snart på de flesta politikbloggarna. Som exempel på den oligopolitiska syn som framför allt DN har på opinion och folkbildning kan jag konstatera att efter Marks och min (med flera) artikel kommenterades av försvarsminister Tolgfors så skrev vi ett genmäle till denna. DN tog inte in vårat genmäle för att det stred mot deras principer. Vi lät därefter Newsmill publicera genmälet.

Jag bedömer att vi kanske ser ett mönster växa fram nu. En rädsla från vissa mediahus att tappa sin opinionsledande roll. Framväxten av Newsmill och andra fora är ett tecken på att det inte bara är musik och filmbranschen som legat efter i affärsutvecklingen. Vissa mediahus bör kanske sända detta en tanke om man fortsatt vill göra anspråk på att vara en ledande plattform för debatt och opinionsbildning.

DN ger i sitt nuvarande agerande mer intryck av att vara en form av Grönköpings Veckoblad.

Ständigt ge sken av oberoende men samtidigt brottsligt lojal mot makten och upplagesiffrorna.

DN följer upp i sin ledare idag gårdagens artikel. Man menar, på fullt allvar, att med pr-byråer och andra lobbyister vid rodret riskerar begreppet "gräsrotsrörelse" att urholkas. Kampanjen mot FRA-lagen är det senaste exemplet.

Någonstans är jag ändå rätt glad över denna artikel. På något sätt så tangerar det något som jag funderat på under en längre tid. Att DN på ledarplats luftar sin oro över att nätet är autodidakt och därmed lanserar konspirationsteorier är logiskt. Tryckt media riskerar att tappa delar av sin opinionsledande roll till förmån från ett kollektiv som sällan eller aldrig låter sig ledas. Den italienske filosofen Giorgio Agamben visar att den här händelseutvecklingen är endast i sin början vilket torde oroa såväl mediahus som politiskt ledarskap.

Den rörelse i frihetsbegrepp som Giorgio pekar på är att människan är beredda att ge upp sin ekonomiska frihet till förmån för en politisk frihet där det fria ordet och den fria tanken åtnjuter ett högt skydd.

Men åter till ämnet för dagen. Jag har roat mig med att försöka granska, om än på ett rudimentärt plan, medias bevakning av just FRA-debatten. Det som slår mig är att den media som skrivit relativt sett minst är tyvärr DN. Om jag nu skall vara lika konspiratorisk som Ledarredaktionen så kan jag sluta mig till några alternativa förklaringar till det grepp man nu tar:

• Man var tvåa på nyheten och därmed lite putt
• Man går förespråkarnas ärenden genom att inte täcka denna debatt och har därmed en politisk agenda på nyhetsplats
• Man känner sitt nyhetsmonopol hotat av en autodidakt rörelse
• Enskilda journalister ser en förändring i opinionsbildningen man ej kan kontrollera

Det sista ej att förglömma. Jag har ett antal journalister i mitt perifera umgänge och alla kan vittna om att man uppvisar samma logik som en säljare. Det gäller att kunna göra rubriker och att vara först, det säljer lösnummer. Det skulle vara intressant om DN kunde, för att visa att man är en balanserad opartisk och källkritisk röst i sitt nyhetsfölde, göra ett reportage om Per Ankersjö, Farmor Gun, Mary, Scaber Nestor, Emma, Erik Laakso eller för den delen mig själv hur vi jobbar med opinionsbildning, källkritik och parar detta med ett "vanligt liv" med lönearbete 40 timmar i veckan och/eller entrepreneurskap. Jag tror mig veta att man kommer ofta finna ett större oberoende från de enskilda än vad många journalister ibland kan visa upp.

I annat fall riskerar DN att misstänkliggöra sig själv att ha en egen agenda som man utnyttjar inte bara på ledarplats utan även i själva nyhetsbevakningen. Det sistnämnda hör inte hemma i en demokrati utan de sista resterna av detta synsätt försvann från Europeisk mark 1989.

Det året föll Berlinmuren.