DN rapporterar att bankjätten Citigroup har kommit överens med den amerikanska regeringen om att staten växlar in preferensaktier mot stamaktier. Genom affären kan den amerikanska staten komma att äga uppemot 36 procent av aktierna i Citigroup.

Än sen kan man tycka. Men så lätt är det inte. Oaktat vad man kan anse om statlig intervention så får nu krisen uppenbara säkerhetspolitiska konsekvenser i andra regioner. Prins Walid bin Talal av Saudiarabien har investerat stora delar av detta lands handelsöverskott i bland annat Citigroup. Som mest kontrollerade Saudiarabien via honom 4% av rösterna vilket är att beteckna som en stor ägarandel i världens största bank.

Saudiarabien är långt ifrån en homogen stat. Och allt annat än en demokrati. Kungahuset har sedan lång tid varit ifrågasatta då man enligt vissa krafter i landet haft alltför hjärtliga relationer med USA. Detta har dock kunnat kompenseras med den avkastning investerat kapital givit.

Nu uteblir denna avkastning och investeringarnas värde blir mer eller mindre värdelösa. En icke kvalificerad bedömning är att man nu kommer få uppenbara interna säkerhetsproblem som vill rita om kartan. Vi såg de första tecknen under 2008 och de kommer att öka är min bedömning. Saudiarabiens shiamuslimska minoritet (15%) har hållits under en järnhäl sedan WW II och visar genom sina fränder i Iran allt annat än fördragsamhet med situationen. Till yttermerar visso finns en omfattande kritik mot kungahuset Saud över att man upplåter militärbaser åt USA på helig mark. Saudiarabien härbärgerar såväl Mecka som Medina som är de två heligaste patserna i Islam ej att förglömma.

Dagens finansiella kris börjar mer och mer få andra konsekvenser. Min bedömning är att sommaren och hösten kan komma att bjuda upp till en händelseutveckling få kunnat ens drömma om. Skitår eller inte kommer det inte gå att negligera vad som händer i denna region oaktat hur mycket vi kan prata upp situationen.

En snabb reflektion om ACTA är vad jag hinner nu. Ord står mot ord och Peter Power är föga klargörande även om hans syfte säkert var gott. Jag har en förståelse om att förhandlingar sker bakom lyckta dörrar intill dess att man har ett resultat att gå vidare med. Men.

Om det nu är som ryktena förtäljer och ställs hårdare krav på dem som erbjuder fildelningstjänster på Internet, till exempel Youtube, närmar vi oss en märklig situation. De kan bli ansvariga för hur deras kunder använder tjänsterna – och bli tvungna att övervaka dem.

Jag förväntar mig för att erhålla ett rätlinjigt samhälle att detsamma kommer gälla för andra produkt och tjänsteområden som vin- och alkoholproducenter, bilfabrikörer, vapentillverkare etc. Missbruk av dessa produkter ställer till än värre än vad till exempel Youtube gör.

Det inser var och en att en enkel vinbonde inte kan övervaka hur hans produkter konsumeras och tvingas ingripa om någon blir aggresiv av för mycket konsumtion. Eller att han skall trösta om konsumenten blir ledsen för något på grund av alkoholen. Jag misstänker att vapenlobbyn i USA inte heller är speciellt intresserade av en reglering som ger dom en del av skuldbördan vid väpnade rån etc. Detsamma kan nog göras gällande för till exempel Volvo som tillhandahåller verktyget för fortkörning, eller är det kanske vägverket som då ska stå inför skranket?

Nej, nu får faktiskt vårt politiska ledarskap ta och tänka till en gång för alla. Det här, om det visar sig stämma, blir ju faktiskt värre än vad till och med de mest despotiska diktatorer som Mao, Stalin och Hitler lyckades med. Dessa måste nu le åt oss var dom nu befinner sig, sannolikt på ett ganska varmt ställe får vi hoppas.

Vi närmar oss ett samhälle som har "Guilt by association" som ledstjärna. Är det verkligen rimligt?

SvD 1, SvD 2, SvD 3

De amerikanska styrkorna i Irak krymps till högst 50 000 man den 31 augusti 2010. Men det dröjer nästan tre år, till slutet av 2011, innan alla trupper dras tillbaka enligt SvD. Samtidigt rapporterar inte amerikansk media i någon större omfattning om kriget, undantagen är NY Times och Washington Post.

Interna slitningar inom försvarshögkvarteret Pentagon tros ha slutat i ett övertag för den grupp som ville bromsa Obamas reträttplaner. 2009 är ett viktigt år i Irak i och med de planerade parlamentsvalen i december. I Bagdad tampas den irakiska regeringen under premiärminister Nouri al-Maliki dessutom med budgetproblem i och med de kraftigt fallande oljepriserna.

Det är inte över ännu. Marwan Bishara, Al Jazeera's "senior political analyst", konstaterar att Iraq framgent kommer att vara fragilt och det återstår att se hur USA kommer förhålla sig till andra regionala spelare innan Iraq:s framtid kan förutspås med större säkerhet. Jag bedömer att Marwan Bishara gott kan uttala sig något mer klart. Nedan en karta över Iraq jag fann på en egyptisk blogg om en tänkt framtid som ett alternativ att fundera över.

Risken är stor att Iraq går samma öde som Jugoslavien till mötes som "failed state". Det är fåfängt anser jag att försöka spekulera i hur detta ska förhindras, utvecklingen som George W Bush satte igång riskerar att helt rita om kartan i Mellanöstern och frågan är om det ens går att förhindra detta. Jag tror inte det. Jag tror att, oavsett vad vi kan tycka om det, måste ägna kraften åt att försöka förbereda oss för konsekvenserna av en ny karta.

För en ny karta blir det. Om inte annat en annan säkerhetspolitisk verklighet. Och vad gäller då? Den ständiga diskussionen om kartan eller verkligheten känns igen.

Jag har läst översikten på President Obamas första budget. Förväntningarna från min sida var höga och, ja, jag blev lite besviken men efter närmare reflektion kanske det är den enda vägen han kan gå.

Bland budgetposterna utmärker sig några detaljer:

Försvarsbudgeten ökar med 1% istället för äskade 3,5% och kommer i reella tal sjunka justerat för inflation. Det kommer få konsekvenser för Blackwater och andra operatörer i Irak och det är nog budgeten för 2010 vi kommer att se effekterna av hans nya utrikespolitik. Det som redan nu bär spår av hans föregångare, George Bush, är att krigsveterankostnaderna ökar med 11 %.

Annars är budgeten en spegel på de tider vi är i nu. Jordbrukssubsidier och stöd till småhusägare går före utbildning och hälsovård. Dessa kommer se sänkningar i reella tal oaktat vad Obama lovat tidigare.

Honeymoon is over now. Det är ställt utom allt tvivel. Med en export som sjönk med 60% och redan överfulla lager ser de närmaste 18 månaderna mörka ut för USA. Det kommer att märkas här i Sverige snart. Anders Borg talar om mörk vinter och jag kan bara hålla med. BNP-raset kommer att tillta då effekterna på minskad produktionstakt inte slagit igenom än. Jag skulle inte bli förvånad om vår BNP sjunker i år mellan 2-3,5 %.

Nu krävs krafttag om vi inte inom en snar framtid se hur enskilda familjer tvingas gå från hus och hem. Min bedömning är att för att motverka de värsta effekterna måste nu Alliansen agera proaktivt för att undvika en känslomässig spiral.

Honeymoon is over.....

Tsunamibanden från flodvågskatastrofen 2004 kan kastas i papperskorgen. Det förslaget från en statlig utredning möter häftig kritik. Banden som gömdes undan i regeringskansliets kassaskåp måste bevaras, anser tunga experter enligt SvD.

Själv förlorade jag en kollega och en gammal klasskamrat i Tsunamin. Bägge var nere på solsemester med sina barn. Endast två av totalt sex barn överlevde. Mödrarna står nu utan såväl barn som papporna till barnen.

Jag kan inte säga att jag tar väldigt illa vid mig när nu staten anser att man kan sopa undan detta trauma, det största sedan Estonia, under mattan. I syfte till vad? Våra egna högst oskyldiga och vardagliga elektroniska händelser riskerar, mot bakgrund av det senaste årets alltmer repressiva lagstiftning sparas för evinnerliga tider (i forskningssyfte enligt FRA PUL) emedan den fulla dokumentationen kring en vecka som skakade om det politiska ledarskapet får gräddfil till glömskans mörka rum.

Efter att ha läst Lars Danielssons redogörelse och följt Tsunamikomissionens arbete så bedömer jag att det finns ett värde att behålla dokumentationen om inte för respekten som det politiska ledarskapet med skammens rodnad på kinderna borde för all framtid visa offrens anhöriga. Jag har inga problem med att det vid tiden var en (S) regering. Det gör det hela värre i min värld och än mer angeläget att inte sopa undan.

Kan man inte stå för sina misstag ska man inte heller förvänta sig någon som helst uppskattning när man gör sitt jobb. Så enkelt är det i min värld.

Nej, jag tog väldigt illa vid mig.

Jag är inte förvånad.

Förhandlingarna om energin bröt samman på torsdagskvällen. Stötestenen var som så ofta förr kärnkraften. Oppositionen ville inte gå med på att gamla kärnreaktorer ska kunna bytas ut mot nya. Regeringen var då inte villig att fortsätta samtalen skriver DN och SvD.

Thomas Enerot (S), bedömer att den överenskommelse som träffats inom Alliansen kommer att rivas upp efter ett eventuellt regeringsskifte. Och så blev kärnkraften en valfråga.

Var det verkligen någon som seriöst trodde något annat? Att regeringen skulle backa på den uppgörelse man till slut fått in (KD) och (C) i? Det ligger inte i Alliansens intresse att göra detta, man har nu sett till att skapa en spricka i (S) som späs på med IF Metalls och Pappers krav på säker och billig energi till industrin.

Begåvat gjort av Alliansens valstrateger men kortsiktigt. Jag måste buga även om jag kan ha synpunkter på moralen i det. Jag har börjat lära mig att för vissa är makten målet och inte medlet. Maud Olofssons syn på demokrati och ledarskap samt vilket pris hon kan åsätta makt manar till en viss eftertanke. Eller distans. Om jag nu någon gång skulle vilja ha så mycket makt, kommer jag då förlora mig själv? Är det värt det? Är dessa människor ens sympatiska privat? Osäkerheten kommer kvarstå.

Just nu ställer jag mig tveksam till hela konceptet en dag som denna. Jag tror inte det är det här som är demokratins vackrare sidor.

Cirka 1 750 000 000 000 dollar eller 12,3 procent av BNP. Så stort blir det amerikanska underskottet i statens finanser i år, enligt förhandsuppgifter om president Barack Obamas första budget enligt SvD. Samtidigt rapporterar NY Times om hur den djupa finansiella krisen riskerar att välta uppbyggnaden av Iraq.

Det vi ser nu är hur ett "gammalt krig" enligt Clausewitz normer utvecklats i ett nytt krig. USA invaderade Irak med en klar agenda om att tillskansa sig ekonomiska och geostrategiska fördelar. Men. Eftersom man slog sönder de verktyg som behövdes för att upprätthålla lag och ordning så finns ingen sådan struktur klar idag. Denna måste byggas upp igen från grunden med intäkter från oljan. Intäkter som nu krymper samtidigt som USA av såväl ekonomiska som nya geostrategiska skäl måste dra sig ur.

Jag är rädd att Irak kommer att utvecklas till en "failed state" där ingen centralmakt kan upprätthålla vare sig våldsmonopol eller legitimitet annat än lokalt eller under begränsad tid. När sådant sker sätts nya krafter i rullning. Resultatet såg vi i Jugoslavien vilket kom att påverka hela Europa, vi kan se en sådan utveckling i Pakistan vilket Åsa Lindestam (S) börjat uppmärksamma.

USA går mot rekordunderskott i sina finanser. När man nu hals över huvud drar sig tillbaka från de processer man ensidigt satt igång kommer världen drabbas av ett säkerhetsunderskott.

Odet över president Bush kommer i sanning bli dystert. Frågan är om inte Obama kommer behöva betala för det han med.

Ja, jag erkänner mig till den liberale filosofen John Rawls ursprungsposition fullt ut, det är ställt uton tvivel. När nu då DN Debatt börjar föra debatten om republik så borde för en sådan som jag le i mjugg och gnugga händerna.

Olyckskorparna kraxar nu om att kungahusets anseende hotas när kronprinsessan förlovar sig med en vanlig, enskild, svensk man. Många varnar för den bild av trivial alldaglighet som kan komma att förknippas med monarkin. Kronprinsessans dilemma är att hon förväntas vara folklig, en av oss, samtidigt som hon i ett representativt avseende förväntas vara lite bättre: mer välinformerad, mer opartisk, mer värdig och säker i sitt uppträdande.

Man kan teoretisera och resonera hur mycket som helst om detta och jag hade sannolikt varit med i den debatten. Men. Nu råkade jag se presskonferensen och den lycka som strålade ut var påtaglig. Jag själv är skiljd, sumpade därefter mitt livs kärlek och uppmanar numer min omgivning att välja med omsorg och ta chansen. Det vill säga inte återskapa mina misstag.

Dett synes som Victoria och Daniel, utan att ha hört mig, gjort just detta. Oaktat om jag nu är fullt ut en Rawlsanhängare eller inte så kom det en liten tår i ögonvrån av egen saknad och glädje för dom. Deras lycka var påtagllig. Jag hade med liv och lust kastat mig in i debatten men just nu går inte det, jag har blivit för blödig. Den debatten får vänta lite för mig. Såna här bilder är inget för

Grumpy old men.

Remissvaren om den nya FRA-lagen är ingen rolig läsning för lagens förespråkare. Förra veckan kom kritik från bland annat hovrätten över Skåne och Blekinge. Och på måndagen sågade även Tullverket och Datainspektionen förslaget skriver DN.

Vad ska man säga? Kalla saker vid dess rätta namn nu. en dikeskörning är en dikeskörning. Jag kan tycka att det nu finns fler skäl att helt enkelt backa ur planteringen och börja om från början med ett tvärpolitiskt grepp med respekt för att frågan spänner över fler områden redan på idéstadiet och att detta tar tid. En tid som inte medgavs från början. Det som skrämmer mig i förlängningen är att nu rapporter som "PM till Statsministern" på ett eller annat sätt kan få fäste nu. Varför? För att propositionen från början drevs av andra krafter än de demokratiskt valda och att det politiska ledarskapet inte visat sig uppgiften mogen. Jag skrev om mina farhågor i tidigare i ett inlägg och allt som allt är vi på väg att missbruka den sköra blomma som är demokrati.

Det politiska ledarskapet röjer nu runt i Riksdagen likt en elefant i en porslinsbutik. Det synes som om det mesta man rör vid flyger och far all världens väg. Samtidigt som man mellan varven bekymrat kliver ut på trappan på Riksgatan 1 förklarar för media och väljare hur svårt det är och hur bra man löser uppgiften. Och så går man in igen. Och utanför kan vi bara åse och lyssna hur man röjer vidare.

Men det finns en väg. Jag har sett hur en känd lastbilstillverkare kategoriserar sin produkt. Vad har detta med FRA-lagen att göra, en lastbil är väl en lastbil och inte något annat? Nej, en lastbil är en del av ett logistiksystem och påverkar ett helt samhälle varför de administrativa styrsystemen måste byggas in från början i produktionen. Direkt och indirekt. Denna tillverkare är världsledande på just detta synsätt. På samma sätt borde man gjort från början med lagstiftningen då den påverkar ett helt samhälle. Då kanske det politiska ledarskapet redan från början sett dess implikationer och kunnat rätta till styrsystemen och då hade vi inte suttit här.

Beklämmande. Nu får de som verkar för en byråkratisering av demokratin vatten på sin kvarn. En dikeskörning är och förblir en dikeskörning och bilen är inte bara ramsned, det är frågan om den går att laga. Ett försäkringsbolag hade sannolikt skrotat den och vi hade fått köpa en ny. Nu går inte det.

Beklämmande.

Med informationssamhället växer hotet mot vår integritet – men vi lämnar samtidigt ­självmant ut våra privatliv i allt större utsträckning. ­Frågan är om värdet av privatlivet – i sig en modern ­uppfinning – är på väg att devalveras. Så skriver SvD i sin andra del av sin artikelserie om vad som egentligen är personlig integritet.

Man refererar till Wolfgang Sofsky, denne beskriver ett samhälle som har både nazism och kommunism i det historiska närminnet – och han refererar flitigt till totalitär maktutövning – men hans huvudpoäng är att vi inte nödvändigtvis är fria bara därför att vi inte lever under en i traditionell mening totalitär regim. Icke desto mindre har individen i dag förlorat sin integritet, menar han, hon har gjorts genomskinlig för kontroll, och även om det inte finns någon orwellsk Storebror som ser oss så finns det desto fler beskäftiga Småbröder som inte vill lämna oss i fred.

Jag tycker det ligger mycket i detta. Hur många av oss är inte irriterade över de telefonförsäljare som ringer just när man satt sig för att äta middag? Det är ett tecken på hur register säljs för andra syften, i detta fall Postens Adressregister.

Hur många av oss som köper böcker på nätet klickar förstrött förbi rutan med allmänna villkor och har helt plötsligt medgivit att konsumentinformation kommer att nyttjas av andra aktörer i framtiden?

När jag byggde kundlojalitetssystem på 1990-talet så ramlade vi på detta ett flertal gånger. På den tiden hade den tyska motsvarigheten till PUL ett antal spärrar som skyddade individen mot bakgrund av WW II. Jag vet inte säkert men det känns som dessa är på väg bort nu i en allmän marknadifiering på europeisk nivå. Just denna marknadsanpassning kan nog vara en av förklaringarna till varför vi nu ser mer och mer av en högs imaginär personlig sfär.

Men, det finns andra röster. Giorgi Agamben är en. Professor vid bland annat Europeean Graduate School har han tagit avstamp i såväl Marx som Foccault och likt den förre närmar han sig nu liberalismen i sitt idépolitiska resonemang.

Ett av hans mest berömda verk inom politik och juridik är Stato di eccezione (2003; Svensk översättning: Undantagstillståndet). Denna handlar om hur nöden och lagen kolliderar, och exemplifieras med västerlandets historia till och med USA:s roll och agerande efter 11 septemberattackerna. Under Romarriket fanns undantag till lagen, necessitas legem non habet, det som begås i nöd är undantaget från lagen. I modern tid, menar Agamben, har frasen kommit att betyda att makthavare kan upphäva lagen om de finner sig vara i nöd. Detta undantagstillstånd har kommit att permanenteras, säger Agamben, och blivit den huvudsakliga metoden som makthavare använder för att styra och anpassa sina lagar.

Är det där vi är nu, i vår imaginära sfär, att vi nu hamnat i ett de facto permanent tillstånd av nöd som är undantaget lagen? På latin blir det som sagt

Necessitas legem non habet

DN Opinion presenterar en mycket välskriven debattartikel som hävdar det jag med flera hävdat en längre tid. Rättegången mot The Pirate Bay visar att dagens upphovsrätt riskerar att urholka nya generationers respekt för rättsstaten. Bakom det spännande ”drama” som nu utspelar sig i Stockholms tingsrätt döljer sig emellertid ett verkligt samhällsproblem. I takt med att det etablerade samhället försöker upprätthålla upphovsrätten med metoder som fungerade under den analoga tiden urholkas den nya generationens respekt för samhällets normer i en riktning som på sikt inte gynnar någon.

Fler än jag har hävdat att det finns bara en vinnare av denna process i ett längre perspektiv. Det är att se det positiva i det som sker, det negativa är att det finns bara en förlorare. Respekten för lagar och förordningar.

Jag har tidigare ställt mig milt sagt tveksam mot att lobbyorganisationer driver detta via regeringar med hot om handelshinder. Än mer tveksam ställer jag mig då de som finansierar detta lägger mer krut på en rättslig process än att som artikelförfattarna pekar på skapa marknadsplatser där alla kan känna tillit. Är det lathet? Är det inkompetens? Jag vet inte, men det kan inte vara omöjligt att lösa i en tidsålder vi bygger rymdstationer och klarar av avancerade transplantationer så något av det är det. Det kan helt enkelt inte vara olösligt att finna en affärsmodell även fast jag sannolikt inte kan bidra själv till den lösningen. Och, vore inte det bättre för alla inblandade?

Den rättegång som nu spelas upp är bedömer jag både politisk och icke-politisk. Politisk såtillvida att möjligheterna att hålla den är ett resultat av hård press på det politiska ledarskapet. Icke-politisk för att det finns nu endast juridik och komersiella intressen att förhålla sig till.

Men priset kommer att betalas av politiken och vad det innebär i förlängningen är tyvärr för obehagligt och för komplext att våga sia om. Skulle det allmänna rättsmedvetandet nu fortsätta att luckras upp för att marknadsakrörerna hela tiden måste springa till domstol så tror jag inte att politikerna kommer kunna göra så mycket annat än att betala priset. Ett pris som består i förakt och ohörsamhet inför lagen. Och det sistnämda kan ge en förklaring till varför möjligheten till tvångsmedel nu ökas.

Det finns ett pris på allt.

Informationssamhället har medfört allt fler möjligheter till övervakning. Det rör sig dessutom i allt högre grad om en interaktiv logik där övervakning och mediekonsumtion är oskiljaktiga processer. Ny forskning har börjat ta sikte på denna ”mjuka” övervakning. SvD inleder idag en artikelserie som kommer, bedömer jag, vara väl värd att följa.

Det finns all anledning att fördjupa kunskapen om övervakningssamhällets nya skepnad. Så håller också på att ske. Inom samhällsvetenskaperna har det på senare tid etablerats ett interdisciplinärt fält med den engelska benämningen surveillance studies , som syftar till att reda ut och förstå konsekvenserna av de alltmer medialiserade formerna av social kontroll.
Perspektivet vidareutvecklar klassiska tankegångar från bland andra Michel Foucault och har fått bränsle av det senaste decenniets medieutveckling och efterdyningarna av terrorattackerna i USA 2001.

Inte minst medie- och kommunikationsforskare har fått en helt ny agenda att förhålla sig till, mycket olik den som varit rådande för exempelvis film, press, radio och television. Övervakningsforskningen handlar inte primärt om massmediernas makt över människors kunskaper, åsikter och beteenden. I fokus står en annan typ av medial maktutövning: det pågående skiftet från ”hård” systemövervakning till en interaktiv logik där mediekonsumtion och övervakning är oskiljaktiga processer.

Jag tycker upplägget är spännande. Att belysa hur mediekonsumtion interagerar med övervakning. Jag ser positivt på hur SvD vinklar det hela för ytterst kommer det tvinga fram ett ställningstagande från tidnings- och mediehus som Shibstedt, Bonnier etc. Dessa har ett behov av övervakning för att analysera vad som säljer och inte säljer i dess aktieägares intressen. Samtidigt skall denna grupp försvara offentlighetsprincip och yttrandefrihet.

Jag ser lika positivt som att denna debatt ses som jag ställer mig tveksam till villken väg dessa mediahus tar. Till syvende og sidst och "at the end of the day" endast pengarna som räknas för aktieägarna. Allt annat är ointressant.

Om man inte är som Torgny Segerstedt.

I dagens SvD går fyra skribenter mot ACTA-direktivet. Det är modigt av de fyra; Erik Laakso, Erik Josefsson (V), Karl Sigfrid, riksdagsledamot, (M), Erik Hultin (C), CenterUppropet.se.

USA och Japan tog initiativet till avtalet för två år sedan och kommissionen förhandlar för EU:s medlemmars räkning. ACTA, Anti-Counterfeiting Trade Agreement, är ett handelsavtal mot varumärkesförfalskning. Det innehåller förutom tullbestämmelser också åtgärder mot immaterialrättsintrång, som till exempel utökat ansvar för internetleverantörer.

Avtalet som ger tullen sådana befogenheter har inte debatterats i Sveriges riksdag, har inte prövats i lagrådet eller andra remissinstanser och har inte diskuteras i medierna. Myndigheter, organisationer och medborgare har inte fått möjlighet att ta ställning till detta nya regelverk i en öppen debatt.

Jag förutsätter att alla partier nu reagerar och gör vad man kan för att stoppa detta.

Annars går dagens tanke till en annan modig man. När Christopher Arendt var 19 år blev han krigsplacerad som fångvakt på den ökända militärbasen Guantánamo. Det grymma och omänskliga lägerlivet knäckte honom. För SvD:s Lars Berge berättar han om det som har kallats vår tids Gulag. När det vi kallar civilisation nu mer och mer utvecklas till en värld av tvångsmedel känns det befriande att se hur denne modige man tar bladet från munnen och med risk för sin egen framtid berättar hur han haft det.

Dessa händelser lämnar en hel del att fundera på. Det är hälsotecken i ett samhälle som annars alltmer lever upp till Marnia Lazrags "Torture and the Twilight of Empire". För, i alla dessa krigs namn, kriget mot kopiorna och kriget mot terrorn, så utvecklar nu staten metoder som i fel händer eller när man glömt dess syften endast skadar de medborgare de skall skydda. Vi står nu på randen till en mycket farlig väg och om detta har många varnat. Därför är det befriande trots vädret att dessa fem tar bladet från munnen. Luften känns lite lättare. Kort sagt är det

Fem modiga män.

Tyvärr finns det politiker som utgår från att det politiska engagemanget och den representativa demokratin måste bli allt svagare. Att det är fel visar inte minst exemplet USA skriver man på DN Debatt.

Jag tycker det här är oerhört positivt att DN fortsätter driva demokratidebatten. För de exempel vi sett på sistone förskräcker. Politiker i alla världens demokratier vallfärdar nu till USA för att lära sig konsten att vinna ett val. Barack Obamas kampanjorganisation framstår som ett skolexempel på skickligt partiarbete. Presidentkandidaten själv lyckades skapa en bild av en lyssnande och lyhörd ledare. Han beskrev sina långsiktiga mål men lämnade i betydande utsträckning åt väljarna att själva fylla i det mer konkreta politiska innehållet.

Men frågan är om dessa politiker förstått dett Barack Obamas kampanj lyckades med. En lyrisk borgerlig partisekreterare kom hem och sa vilken fantastisk hemsida Demokraterna hade. Den intellektuella spänsten och viljan att förstå lyser med andra ord med sin frånvaro. Så även med all naturlighet insikten om parti- och väljardemokratin.

Jag tycker det är bra att denna debatt förs för herrarna Möller et Erlandsson har en annan agenda, en agenda där man önskar minska väljarmakten genom den representativa demokratin. Det som är remarkabelt är att den instutition som beställt detta underlag består även till stor del av de ministrar som givit uttryck för att inte vilja dyka upp på interpellationsdebatter för att dessa är för betungande. Då ska man för formens skull gå in i rikdsdagens talarlistor vilket Kristian har gjort för att få fram hur mycket tid som går åt till dialog. Siffrorna är tycker jag rimliga ur ett transparensperspektiv men när man tittar på innehållet i debatterna så imponerar inte alltid förmågan att ge svar. Regeringen har varit aktiva i riksdagen 80 av 640 timmars arbetstid. Nu är det ju dock så att regeringen inte är en person utan fler vilket gör att tiden per minister blir än mindre. Är det optimala total frånvaro?

DN pekar risken att vi får halvproffesionella politiker även på lokal nivå emedan Möller et Erlandsson tycks anse detta som en önskvärd riktning eller via halvpolitiserade byråkrater öka klyftorna mellan väljare och valda.

Jag ser tyvärr att inget parti främjar detta arbete aktivt, Mona har gjort ett seriöst menat försök men jag tror det finns anledning att se över formerna och leveransviljan från enskilda intressen i partiet. Lika illa eller värre är det i övriga partier, detta visar om inte annat (KD) nomineringsprocess till EUP för att ta ett exempel. Förekomsten av (PP) är ett annat som visar att de egna partiinterna processerna inte längre möter dagens samhälle.

Demokratin är en skör blomma, för att hindra att rapporter från Möller och andra så måste vi börja med våra egna partier. Vi måste helt enkelt

Gräva där vi står.

Sedan länge ligger Mary Kaldors bok "Nya krig" framme. Hon är en av de som lyckats definiera de mekanismer som nu så många (sannolikt utan att veta vad dom pratar om) politiker hänvisar till när man pratar om "failed states". Man pratar numera i säkerhetspolitiska analyser om "Nya och gamla krig". Dom gamla finns kvar men är inte lika vanligt förekommande längre.

Efter att ha läst Aftonbladets ledare om Lettlands finansiella kris och som har rubriken "Monetärt Stalingrad" far tanken iväg lite grann och även fast jag anser att författaren, Katrine Kielos, gör ett grundläggande historiskt-analytiskt misstag när hon utan källkritik plagierar the Economist motsvarande artikel (förf antar att Österikes bankkollaps 1931 banade väg för Hitler i Tyskland) så är hon tvivels utan något på spåren.

USA:s oro för förstatligande av finanssektorn, Världsbankens fokus på att stailisera framför allt Östeuropas ekonomier som står på randen till kollaps och slutligen Hillary Clintons öppna flirtande med sydostasiens ekonomier för att attrahera kapital är alla tecken på att krig inte endast förs med militära medel numer.

Tanken slog mig att vi kanske nu slåss i något, mer eller mindre medvetna och villiga, som kan kallas WW III, det tredje världskriget. Men vapnen är andra och fienden är inte enskilda nationer eller stater. Inte heller det vi försvarar är knutet till territorium. Vi, eller det politiska ledarskapet, slåss för att behålla en logik som givit det vi kallar väst en tillväxt och global dominans för dess värderingar. Vi har låtit inteckna framtiden, eller rättare sagt, fallit för visionen om att om vi lånar nu för att investera i det ena eller andra, kommer vi att alla få det bättre.

Det som gör det omöjligt att överblicka är att det vi slåss mot inte är greppbart. Det vi skapat i vår avreglerade världsekonomi är lika flyktigt på stridsfältet som det är skrämmande i sina konsekvenser när vi inte kan fånga det. Försvinner kapitalet kan jag förlora allt jag har oavsett om jag har en sund privatekonomi eller inte. Detta gör att de som har kapital håller inne på sitt och vi har en spiral av rädsla som accelererar. Det är det vi ser nu. Med allt desperatare statsledare som gör allt för att jaga kapital till sina egna industrier eller i värsta fall länder.

Vi står nu mitt uppe i stormens öga bedömer jag. Under hösten kommer de sista bastionerna falla och först efter det kan vi börja bygga något nytt. Ett finansiellt system som bygger på transparens och reglering. Men priset för detta kommer att ha varit högt. Det kan i vissa länder vara till priset till demokrati. Om inte det är det tredje världskriget vi ser nu så är det något snarlikt. Kanske en vidare utveckling på Mary Kaldors teser men vi går allt tydligare mot en ny världsordning nu. Oavsett teorier.

Efter en första dag på benen finns det en hel del att komma ikapp med. Framför allt på jobbet där jag legat hopplöst efter. Dagens tidningsrubriker bjuder annars på mest elände som Saab, FRA-remisserna och rättegången mot the Pirate Bay. Jag har tidigare markerat var jag står och väljer därför att titta lite på vår omvärld. En omvärld full av rörelser som vi både sett förut men även nya riktningar och tyngdpunkter.

NY Times rapporterar om att Kinas investeringsflöde nu söker sig fler riktningar än mot USA. Detta har jag skrivit om en tid men nu börjar oron sprida sig över effekterna för den amerikanska ekonomin. Detta var den andra inhemska artikeln med större spridning vilket är intressant. Intressant såtillvida att den omedelbara förmågan att finansiera sina stimulanspaket kommer bli avgörande för Barack Obamas presidentskap och att detta kommuniceras i media på detta sätt. Vi kommer se neddragningar i statsbudgeten på fler områden och en icke kvalificerad bedömning är att USA:s militära engagemang kommer bli ett sådant.

Samtidigt försöker President Obama tona ner sina krav på USA:s allierade men faktum kvarstår, dessa är oroade för en ökad protektionism och krav på truppnärvaro i bland annat Afghanistan. USA:s oro för utvecklingen i Pakistan anser jag vara befogad nu när Sharia-lag införts i Swat-dalen. Detta är ett mycket tydligt tecken på att Pakistan som federal stat inte längre upprätthäller våldsmonopolet på sitt eget territorium. Det finns med andra ord en uppenbar risk att vi närmar oss en situation som liknar forna rest-Jugoslavien. Men med värre konsekvenser.

Fokus tycks nu ligga för USA i fjärran Östern, Indonesien och Nordkorea utgör epicentrum för Hillary Clintons manövrar.

Helt klart ser vi ett skifte nu i fokus samtidigt som för USA icke önskvärda krafter satts i rullning på sin gamla hemmaplan. Vart det hela slutar? Frågar ni mig så bedömer jag att vi inom tre år har gått in i en multipolär världsordning där dollarn inte längre är den dominerande valutan för internationell handel. Vilka som är tongivande aktörer och vad för valuta är något för tidigt att sia om men att Kina och Brasilien kommer kliva fram ur skuggorna är nog ställt utom rimligt tvivel. Vilka resterande blir beror mycket på hur Pakistan utvecklas och hur Ryssland och Indien lyckas hålla ihop såväl ekonomi som federation.

Framför allt hösten kommer nog ge svar på dessa frågor, intill dess sätter jag nog titeln "Det våras för imperiet" på det som sker nu.

Dagen idag blir med kund. Men jag ska göra en kort återkoppling till föregående inlägg:

Rapporten Den 29:e underlagsrapporten till Globaliseringsrådet: PM till statsministern - om vikten av effektiva politiska institutioner i globaliseringens tid (ISBN 978-91-85935-17-8) talar ett språk som går mycket på tvärsen med vår demokratiska tradititon.

Jag kommer sannolikt återkomma till denna men det är remarkabelt att Globaliseringsrådet beställt den. Eller kanske inte. Dess ordförande, Lars Leijonborg (FP) har inte i mina ögon gjort sig känd för någon större insikt om Globaliseringens baksidor (läs hans egen bok, skrämmande illa underbyggd samt det faktum att vi står mitt uppe i dess negativa sidor nu med finanskris) eller förmåga att värna svensk forskning. Lars Leijonborgs första ministerbeslut var att lägga ner Arbetslivsinstitutet. Det var han naturligtvis fri att göra men det synes att att han inte begrep detta instituts roll i en internationell eller säg gärna globaliserad kontext.

Reaktionerna från universiteten i Cambridge, Oxford, Lausanne, Madrid lät inte vänta på sig. Att Sverige med en unik statistik och ledande kompetens inom området arbetsskador och arbetsrelaterade skador som biverkningar på lösningsmedel etc. helt enkelt lade ned institutet och kasserade det mesta av källmaterialet är fortfarande i den internationella akademiska världen en gåta.

Det är sällan jag går till angrepp på personer men det jag nu ser i resultat av rapporter och historiskt bisarra beslut gör att problemet inte är storleken på Riksdagen eller frågestunderna. Det vi ser nu är resultatet av att man matchar fram fel personer i dessa befattningar. Jag brukar benämna dessa som

Intellektuella kalhyggen

Regeringen måste få arbetsro från frågelystna riksdagsledamöter. Det stora antalet riksdagsledamöter och de alltfler politiska sekreterarna blockerar regeringskansliets och statsrådens arbete. Inte minst missbrukar riksdagsledamöterna frågestunderna så att regeringen inte får tillräcklig arbetsro. Det försvårar för statsråden att också ägna sig åt långsiktiga strategiska frågor, vilkas betydelse snabbt ökar till följd av globaliseringen. Därför bör frågeinstitutet i riksdagen inskränkas menar Tommy Möller och fil dr Magnus Erlandsson som i dag presenterar sin nya rapport till Globaliseringsrådet på DN Debatt.

Nu innehåller rapporten en hel del annat matnyttnigt men jag blev paff när jag läste detta. Oppositionens roll är att belysa och ifrågasätta. Vad dessa i övrigt kloka statsvetare vill är att begränsa den transparans som anstår varje sund demokrati. Vi ser denna utveckling i Hugo Chavez Venezuela och jag tror inte någon egentligen kan kalla Venezuela som en öppen demokrati.

Jag måste säga att jag blev rätt tagen när jag läste igenom detta på artigt formulerad akademikerprosa, inlindat i termer som effektivitet, ledarskap och breda perspektiv. Man är kritisk till hur statssekreterare rekryteras och ser hellre opolitiska goda ledare på dessa poster. Detta är ett allvarligt tecken på den havererade dialogen mellan väljare och valda. Jag vill att demokratin tydligare sätter sig i förarsätet men författarna manar till en motsatt riktning.

Dessa herrar kan komma att ge ansikte till en utveckling mot mer byråkrati. Jag kan inte säga att jag blev glad åt detta inspel. Det tydliggör att det arbete vi sju motionärer har framför oss är allt annat än klart. Mycket återstår.

Saab tror jag inte överlever nu. Alltför integrerad i andra bilmärken och en sedan 20 år tillbaka oförmåga att visa vinst gör att det nu ser rökt ut oavsett vilken min VD sätter upp. Deppar han så faller allt fortare och detta kan skada det lilla som eventuellt kan räddas. Maud Olofsson sätter upp ett stenansikte och mellan varven av planekonomiskt inspirerade "Trollhättan ska inte tillverka bilar" hörs något som kan tolkas att företagen inte tar sitt ansvar.

Jag blir inte klok på den gode Maud just nu. Eller på det politiska ledarskapet heller för den delen. Alla i det politiska ledarskapet tycks ha bedömt det som fullständigt normalt att en arbetsplats som med underleverantörer sysselsätter runt 14 000 människor visar miljardförluster 19 år av 20. För att sedan upptäcka att det inte är riktigt bra försöka tro att aktieägarna ska ta sitt ansvar. Just nu försöker hon i P1 förklara för journalisterna hur en marknadsekonomi fungerar, jag kan tycka att det går sådär.

Jag skulle rekomendera Maud att sätta sig ner och läsa igenom Aktiebolagslagen ordentligt. Utifrån denna läsning bör hon ta sig en rejäl funderare på vilket ansvar som hon med hedern i behåll kan avkräva företagen och vilket det politiska ledarskapet har eller bör ha för att vara beredda när företagen inte går som det var tänkt.

Vi har hört dessa rop på ansvarsutkrävande av såväl henne som hennes kollegor Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Jag skulle om jag vore aktieägare börja bli lite orolig om någon företagsledning faller till föga för vad dom gör är att uppmana till brottsliga handlingar för att skyla sin egen oförmåga att göra makroekonomiska och marknadsekonomiska korrekta analyser.

Mammons trogna tjänare har, och detta borde Maud et al veta, endast en drivkraft. I den ligger inte samhällsansvar. Det är därför den svenska modellen bygger på omställningsförsäkringar, försäkringar som Alliansen försämrats för att främja arbetslinjen. Just arbetslinjen har jag inget emot för att stimulera till arbete till förmån för bidrag. Just det sistnämnda är lite av en anomali eftersom man genom (KD) vill bygga ut vårdnadsbidraget. I en djup ekonomisk svacka. Eller är det en logik i det vi ser? Jag vill inte tro det, för det innebär att man med vett och vilja vill införa ett klassamhälle igen.

Nej, jag får hoppas att allt är tomma ord.

Regeringen och försvarsledningen vill slopa värnplikten. Men resultatet blir sämre soldater som dessutom blir dyrare för skattebetalarna. De tunga varningarna kommer från utländska militära experter inför vårens försvarsbeslut skriver SvD.

Men omvärlden höjer varnande fingrar. Från Danmark, som idag har ett yrkesförsvar, ses de svenska planerna med stor skepsis. Från Finland kommer andra invändningar. Det framgick vid ett seminarium idag som Kungliga Krigsvetenskapsakademien ordnade i Stockholm.

– Värnplikten är en mycket kostnadseffektiv försvarslösning. Många europeiska länder som avskaffat värnplikten har fått stora rekryteringsproblem, underströk Finlands förre försvarschef Gustav Hägglund. Han har också varit ordförande för EU:s militärkommitté och kunna jämföra trupper i olika fredsinsatser, bland annat på Balkan.

Med sitt geopolitiska läge, jämfört med Sveriges, kan Finland inte utan konsekvenser dra in truppförband skriver Hufvudstadsbladet i sin ledare med rubriken "Sveriges väg kan inte vara vår".

Jag tycker att allt haltar nu. Det fanns i Försvarsberedningens arbete öppningar för att behålla en reformerad värnplikt. Samtidigt som Stoltenberg-rapporten nu kan ställa saker och ting i en annan dager. Jag kan inte utläsa ur den senare än att det är en målbild. Många av dom punkter som nämns i dokumentet är bra och skulle tvivelsutan kunna få positiva effekter på samtliga nordiska försvarsmaktsbudgetar. Väl värd att läsa är dock solidaritetsklausulen som är rent ut sagt skarpare och mer förpliktigande än Nato §5.

Dock, om denna rapport skall bli verklighet kommer det att kosta på för mycket av de organisatoriska enheter som krävs existerar sannolikt endast i Stoltenbergs eget huvud.

Nej, jag är bekymrad nu. Jag tror att vi slår in på en väg som kommer att vara svår att backa ur. USA slopade under min tid där som student "the Draft". Till glädje för mina korridorkamrater men numer till uppenbara problem för USA att fullgöra sina åtaganden. För de länder som slopat värnplikt eller till och med mönstring så återstår snart endast lego-soldater. Iraq är ett exempel och vi kommer att se fler inom en, befarar jag, snarare än vi vill.

Nej, försvarsfrågan kommer vi att få dras med ett tag till. Oavsett vad vi tycker om det är det vi ser något som sannolikt ingen vill ha. Och vad gör vi då med det?

Dagens happening i min värld var faktiskt den utrikespolitiska debatten i riksdagen. Från att som tidigare år mest varit högläsning så visade den en fart och fläkt som till och med SvD ledarblogg uppskattar. Man ger till och med Urban Ahlin (S) utrikespolitiske talesman seger på poäng vilket säger en del om utfallet då dessa skribenter visat Carl Bildt (M) en nästintill brottslig lojalitet.

Mest humor var faktiskt när Urban Ahlin i talarstolen närmast häcklade Carl Bildts deklaration.
Ahlin kallade den tunn samt nödvändig att läsas långsamt för att räcka i 30 minuter. Han marknadsförde (S) rapport Bokslut Bildt. Varför då? Jo, för han liksom jag är övertygad om att nästa år står inte Carl Bildt här och läser utrikesdeklarationen.

"Det märks, för detta var ingen utrikesdeklaration, det var en jobbansökan. Ingenstans sticker svensk utrikespolitik ut, överallt lägger sig Bildt platt" sade Ahlin.

Man kan ha vissa synpunkter på den tendens till personangrepp som förevar, även att marknadsföra egna debattfora från riksdagens talarstol. Men. Jag ger i allt väsentligt Urban Ahlin rätt. Det är nomineringstider nu för nya spännande uppdrag i det strålkastarljus som präglar Europakomission och annat. Läser man SvD Brännpunkt idag där Carl Bildt beskriver utmaningarna för Europa samman med dagens debatt och följer de rörelser som vi nu ser längs den tysk-franska axeln i östlig riktning så var det ingenting annat än en jobbansökan. Nej, inte en ansökan. Snarare en vädjan om att bli sedd.

Deklarationen och dagens Brännpunkt var ingenting annat är en uppmaning till Tysklands Merkel och Frankrikes Zarkozy att "Snälla ni, se mig, anställ mig!".

Jag förstår Carl Bildt att han trängtar efter en plats i solen. Det är naturligt med hans historia, Fredrik Reinfeldt gav honom en chans som utrikesminister att återvända till världens mitt som han var snabb och begåvad nog att se potentialen i. Han har rört sig från att nästan vara bortglömd statsman till att nu befinna sig i gränslandet till den plats där världens blickar är samlade. Jag bedömer även att han kan göra väl ifrån sig med hans kunskap om framför allt östra Europa och Ryssland. Till och med mycket väl om han utnyttjar sina kontakter och talanger rätt. Vikten av kompetens om dessa områden blir tydliga i Realtids artikel om hur Ryssland nu säkrar tillgången på utländskt kapital mot olja. Jag kanske ska tillägga att det är olja som inte kommer Europa till del utan snarare tvärtom, tas från den europeiska marknaden att levereras i en östlig riktning.

Men. Frågan är om vi ska upplåta Riksdagens talarstol som arena för en jobbakut. Tveksamt.

Kommer att sitta hemma idag med, Montezumas hämnd gör att man är lite halvsunkig i allmänhet och det känns inte ok att riskera smitta sina vänner. Ett extra insatt styrelsemöte under kvällen är dock ett måste då det hanterar centrala frågor, annars hade det sannolikt inte varit just extra insatt. Konstaterar att det är bra med bloggrollen, Mary fick mig att åreruppta mina kunskaper i norska genom Verdens Gang.

Det visar sig att Ifpi som Mary uttrycker det inte vilar på hanen. Jag har tidigare inte velat ta ställning riktigt i fildelningsdebatten men nu gör jag det. Det är nu uppenbart vilka aktörer som driver lagstiftningsutvecklingen istället för att utveckla sin affär. Att driva politiken framför sig som man annars inte vill veta av för att ens egna modeller är out of date.

Vännen, partikollegan och debattören Erik Laakso skriver om detta bisarra förhållande på Newsmill.

En annan tanke som slog mig under gårdagen var det förhållande att rättstillämpningen och lagstiftningen globalt känns lite spretig och inkonsekvent. Vad vi nu ser i rättegången mot The Pirate Bay är att i praktiken så står den som tillgängliggjort verktyget inför skranket, inte de aktörer som nyttjar tekniken.

I det fall vi ser handeldvapen som t.ex. pistoler användas vid våldsbrott är det aldrig vapentillverkaren som ställs till svars. Den aktör som tillgängliggjort tekniken.

Jag vet att parallellen kanske känns absurd men vad jag vill ha sagt är att det borde rimligtvis vara aktörerna som står åtalade och inte producenten till tekniken. Ingen politiker född skulle ens överväga att dra producenter till handeldvapen inför skranket i ett mordåtal. Och, vapenindustrin omsätter ju en och annan USD.... I USA har man med sin speciella syn på lagstiftning och garantiåtagande löst det på ett annat sätt. Där garanterar producenten funktion och legalitet under förutsättning att användaren endast nyttjar produkten till vad det i grunden är avsett för. Ett förhållningssätt som i vissa (inte alla) lägen syftar till att tydliggöra den enskildes ansvar. För övrigt noteras att man lyckats definiera ett pris på liv i detta land. Man har räknat ut samhällskostnaden för ett dödsstraff contra om man låter brottslingen sitta av ett livstidsstraff enligt SvD. Som motståndare till dödsstraff kan jag tycka det är självklart men att det skall till mikroekonomiska beräkningar för att komma fram till något som är själklart ur ett humanisktiskt perspektiv känns........ sådär.

Jag vill vara tydlig: Jag är mot illegal fildelning. Men när det nu är uppenbart vilka aktörer som ligger bakom såväl lagstiftningsarbete som påverkan i de politiska processerna för att man inte förmår sköta sitt jobb som affärsutvecklare så önskar jag att Pirate Bay målet ogillas av rätten. Det får adrenalinet att börja pumpa och det som gör mig mest förbannad är att det är så tydligt att vi börjar se ett rättssystem i Europa där alla inte är jämlika inför lagen. Och vad betyder primus inter pares?

Den främste bland jämlikar.

Jaja, DN m.fl. skriver men jag orkar inte rada upp alla.

Febrig och magsjuk sitter jag hemma och försöker jobba. Det går sådär......... Tanken vindlar iväg lite och jag fick en ingivelse om att gå in på Moderaternas hemsida och hittade följande:

"Sverige är en demokratisk rättsstat. Det innebär att de som styr vårt land utses av medborgarna i allmänna och fria val och att makten utövas under lagarna. För oss moderater är det viktigt att det förblir så."

........

Våra företrädare har stora möjligheter att påverka, förändra och nå framgång i det demokratiska arbetet. För det krävs samtidigt ett engagemang och medvetenhet om det politiska systemet.

Det finns naturligtvis, som vi som skrev partimotionen, skäl att vara kritiska mot (S) men även mot de som så ivrigt förespråkat just frihetsfrågorna. Och den senare skrivningen ovan håller nog inte ens alla Moderater med om efter Statsministerns tal om vem som riktade pistoler mot vem inför riksdagsgruppen.

Jag anser att det finns all anledning att börja ifrågasätta de enskilda politikernas drivkrafter. Rättegången mot The Pirate Bay börjar mer och mer te sig som ett politiskt inspirerat dåligt skämt när åklagaren, som haft gott om tid på sig för att förbereda åtalet, rättegångens andra dag backar från nära hälften av åtalspunkterna. Att medialobbyn legat på för en rättslig process förnekas av alla men det torde vara uppenbart. En lögn blir inte sannare för att den upprepas och åklagaren har nog ett styvt jobb att driva en fråga han inte förstår själv. Björn Ulveus frågar sig med viss rätt på Newmill att "Ska det vara så svårt att betala för sig" och i det kan jag hålla med honom då jag aldrig har fildelat. Men han missar, som så många andra, målet. Erik Laakso beskriver det väl på samma site.

Vidare finns nu exempel på hur olika byråkrater tar initiativ till att försöka leva upp till det som rimligen det politiska ledarskapet är förbundet till. Skatteverkets Generaldirekör är ett sådant. Lagrådet ett annat. Datainspektionen ett tredje. äpos remisssvar ett fjärde, etc. etc. Pär Ström visar att detta sker på andra håll i Europa nu när MI5 förre chef går ut och varnar för att politikerna håller på att sjösätta en polisstat.

Märkligt.

Valrörelsen 2010 kommer tvivelsutan bli spännande. Det finns skäl att ställa krav redan nu på de enskilda som önskar förnyat förtroende. Och. Det finns skäl att granska "sagt och gjort" nu. Det har visat sig att man inte levererat det man förbundit sig till. Eller så att man inte förstått vad man levererat.

Det börjar finnas många skäl inför nomineringarna inom respektive parti att granska var man står och på vems sida man står. Det är inte själklart längre.

DN Debatt publicerar en artikel skriven av den grupp i Moderaterna som tittar på en ny invandrarpolitik. Moderatutredningen kräver väsentligt hårdare invandrarpolitik: Medborgarskap som tilldelats genom falsk identitet, hot eller mutor måste återkallas.

Artikel appelerar direkt till den rädsla som följer i lågkonjunkturens spår. Jag kan inte säga något om de statistiska uppgifterna i artikeln men de talar onekligen ett mörkt språk. Språkfrågan ser jag som angelägen och de målformuleringar som finns i Finlands universitet kan mycket väl användas anser jag, Hufvudstadsbladet skriver om den Finska språkdebatten men i en annan kontext. Syftet med den moderata rapporten är säkert gott, jag tror inte att någon av författarna är ond men denna rapport kan användas i andra syften. Syften som vill misstänkliggöra invandrare, som lägger grunden för ett angiverisamhälle. Vid en första anblick kan allt verka bestickande men jag hoppas att det blir en öppen debatt om detta. För en hel del kan vara värt att värdera, annat hör inte hemma vare sig i en rättsstat eller demokrati.

Ponera att någon, på grund av slitningar på arbetsplatsen, i familjen eller i umgänget, sprider ett rykte om att person A fått sitt medborgarskap på falska premisser? Ponera att dessa är just rykten men ligger till grund för tvångsåtgärder som saknar grund? Tvångsåtgärder som kan riskera den enskildes liv....

Moderaterna ser nu ut att lägga grunden för ett kontroll- och angiverisamhälle som vi såg för 75 år sedan. Den repressiva lagstiftningen under 2008 är ett av fler tecken, nu följer annan lagstiftning som en logisk följd.

Var är Torgny Segerstedts anda? Inte här.

Är det så här vi vill ha det? Inte jag.

Rättegången mot Pirate Bay tar mycket av utrymmet i blogg och media. Vissa bedömare gör gällande att detta är en politisk rättegång med endast en utgång oaktat vad domstolarna kommer fram till. Jag sällar mig till dessa, oaktat utfall är vinnaren Pirate Bay och förloraren det politiska ledarskapets integritet och oavhängighet.

Men, jag tycker faktiskt att det finns mycket annat att skriva om. Saabs ödestimma till exempel. Jag ser tyvärr inte att Statsministern kan agera på annat sätt i detta fall. Dock har jag ganska många synpunkter hur nu det politiska ledarskapet är förberedda. För, man har ett ansvar. Ett ansvar att ha en beredskap för de enskilda människor som nu sannolikt går en högst osäker framtid till mötes. Sett i en historisk kontext så har man utan egentlig intellektuell spänst sett Saab gå med förlust i 19 år av 20 utan att reagera nämnvärt. Det duger inte. Det finns skäl att ifrågasätta om väljarna skall ge dessa godkänt i valet 2010. Och det är ett ansvar som skär rätt igenom blocken där alla har ett ansvar för att inte blåst i pipan.

Det var kvällens tanke om visselpipor, integritet och intelektuell spänst. Bägge saknar jag.


DN1, DN2, DN3, DN4

Anders Björck avgår i förtid som högste kontrollant av Sveriges underrättelsetjänst. Han slutar i protest mot FRA-lagarna som han anser leder till en ineffektiv underrättelsetjänst med sämre skydd för integriteten enligt SvD.

–Jag har tänkt över detta noga. Lagarna och den kontrollverksamhet man nu tänker sig främjar varken integriteten eller effektiviteten. Jag tror inte på de lösningar som har genomförts och de som nu skisseras från den 1 juli. Då tycker jag det är enklast och renhårigast att de som tror på det här får driva det vidare, förklarar Anders Björck.

Ja, vad ska man säga? Dom som följt mina tankar och mitt motstånd kring FRA-lagarna har kunnat läsa sig till att jag i första hand vänt mig mot den parlamentariska processen. Jag har mycket att säga om denna och Riksdagens oförmåga att hantera det. Att vägra se horisontella perspektiv och sambande samt låta externa aktörer agera primus motor.

Nu för en gångs skull kan jag hysa sympati med Anders Björk som jag annars kan ha lite svårt för. Han adresserar ett problem med konstruktionen som resulterat i en ineffektiv underättelsetjänst samtidigt som hela kontrollapparaten är oöverblickbar. Jag ställer mig faktiskt även frågan om ens en domare hade kunnat göra ett bättre jobb än han, lagrådets konstaterande om bristerna talar för sig självt. Att lagrum och tvångsmedel är svåra, för att inte säga omöjliga attt överblicka.

Om det här är det bästa lagrum Riksdagen kan leverera så är vi illa ute. Att riksdagens ledamöter stiftar lagar så svåra att tolka att endast domare, som inte varit delaktiga i processen, måste kallas in i efterhand. Med viss rätt anser jag att jag kan ställa mig frågan om vem som är primus motor.

Primus motor? Innebörden är en rörelses första upphov, den primära drivkraften.

Jag ställer mig frågan om vi ser byråkratin eller demokratin i förarsätet numer.

G7, klubben för mäktiga industrinationer, manar till snabba reformer av det globala finansiella systemet för att rädda världen från den ekonomiska förödelse som drar ner allt fler länder i recession. Efter veckoslutets möte i Rom inom G7 sade Italiens finansminister Giulio Tremonti på lördagen att det krävs en "ny ekonomisk världsordning enligt E24. Timothy Geithner, USA:s finansminister kom vid G7-mötet att be finansministrarna att vidta "exceptionella åtgärder" för att få ett slut på finanskrisen.

Exceptionella åtgärder i en exceptionell tid.... Zarkozy och Merkel pläderar mot isolationism men praktiserar var och en för sig motsatsen på hemma plan enligt Der Spiegel.

På hemmaplan har vi tyvärr liknande utveckling. Ett demokratiskt system som är konstruerat för att möta en nästan 50 år gammal situation. Det känns som om tiden är knapp nu. Och jag är inte säker på att vårt politiska ledarskap är med på tåget. Dessa är nämligen fullt upptagna med att bli åternominerade till nästa period.

Jag uppmanar därmed de läsare jag har att ta vår motion och använd funktionen "sök och ersätt" så att ni kan byta ut (S) mot er egen partibeteckning. Ju fler vi är desto bättre för jag är inte övertygad om att vår demokrati kan stå pall för de stora omvälvningar vi ser framför oss om vi inte är observanta. Det är även helt ok att ta bort skrivningen om Branting men ersätt gärna med någon av era egna.

Om partierna och demokratin inte fungerar är det ett problem för alla. Den som har makten har också ansvaret. Den som har ansvar för helheten, till exempel ekonomin, måste också kunna påverka eller kontrollera delarna. Makten kan, inom givna gränser, delegeras men aldrig ansvaret. I den representativa demokratin har den som väljarna anförtrott makten alltid ansvaret skriver DN Ledare i en läsvärd artikel.

Men den slutsats som många, inte minst politiker, dragit av detta politiska dilemma leder i fel riktning. I stället för att söka efter metoder för att förbättra den representativa demokratins funktionssätt och förstärka politikens legitimitet strävar man efter att göra makt-ansvarsperspektivet suddigare. Ett tecken på detta är när Skatteverkets generaldirektör gör uttalanden som borde komma från den politiska nivån om integritet.

Samtidigt slår DN fast att samtliga politiska partier klagar över att ingen längre kommer på möten. Lägger vi dessa utsagor bredvid en annan undersökning framträder, bedömer jag, konturer till en förklaring och kanske en väg framåt:

WII, World Internet Institute, har sammanställt en mycket läsvärd rapport som tangerar vid dessa slutsatser. Förutom att man konstaterar att tillgången till Internet når 6 miljoner svenskar så toppas nyttan med Internet (efter bankärenden) på andra plats med att

• Lätt att ta reda på saker och slippa ringa
• Väldigt mycket information om olika saker
• Blivit snabbare att hitta informationen
• Att söka information har blivit bättre

Men sedan börjar anomalierna, endast 14% instämmer i att Internet kommer göra det lättare att påverka politikerna och endast 7% anser att Internet kommer att ge medborgarna mer politisk makt. Det är fler (26%) som anser att Internet är ett hot mot den personliga integriteten, och att den leder till ökad övervakning och kontroll (39%).

Vi är några stycken som fått kontakt över nätet och lagt en demokratireformsmotion till (S) kongress i höst. Det vi börjat diskutera är inte hur vi kan hitta nya lösningar för demokratin att nå ut. Vi är fortfarande i analysfasen och gårdagens inlägg om Göran Johnssons debattartikel i DN tål att vaskas en gång till. Jag vågar påstå att vår demokrati är fast i ett samhälle som inte finns, efter regeringsreformen 1971 (som är en reaktion av 1960-talets samhälle) har intet eller litet hänt med denna demokratiska institutions arbetssätt. Men samhället har utvecklats från industri till kommunikations samhälle.

Folk kommer faktiskt på möten i strid med vad partiföreträdarna säger. Det är bara det att i ett kommunikationssamhälle är mötena överallt och ingenstans, tillgängliga 24/7. Vare sig partiernas eller riksdagens arbetssätt är längre en spegel av samhället.

Jag tror kanske inte att Internet är den enda saliggörande lösningen. Men jag tror att vi genom Internet kan hitta lösningen för att få den politiska dialogen och det politiska ledarskapet vara en spegel av samhället.

Förre Metallbasen Göran Johnsson varnar för att Mona Sahlins samarbetsstrategi skrämmer bort väljare: Missnöjda LO-medlemmar röstar hellre på den borgerliga alliansen än på MP och V. Mona Sahlins nyligen etablerade samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet är problematiskt för Socialdemokraterna säer han. Den verkligt svåra frågan är hur Socialdemokraterna ska klara av att förnya sin politik samtidigt som man ska forma ett gemensamt program tillsammans med samarbetspartierna. Djup oenighet råder inom den röd-gröna oppositionen i nyckelfrågor som jobben, kärnkraften och Sveriges engagemang för EU. Om Socialdemokraterna sviktar i sådana frågor kommer många löntagare att söka sig högerut säger Johnsson på DN Debatt.

Det beror lite på vilket perspektiv man har anser jag. Göran Johnsson är en facklig-politisk ringräv som till stor del representerar de i (S) som aldrig tidigare sett koalitions regering med just (S) som ett alternativ. Under hans tid i politiken har (S) alltid sökt ett ensamt mandat och hans artikel är, anser jag, djupt präglad av denna syn. En syn av allsmäktighet och att sitta inne med alla sanningar som till stor del bäddade för (S) valförlust 2006. Allsmäktigheten gjorde att vi glömde jobbfrågorna vilket gör att vi sitter där vi sitter med läxboken kvar i knät. Och vi har fler läxor än en......

Men det blev nu med artikeln äntligen klart vilka krafter som låg bakom att desavourea Mona Sahlin efter att hon lanserat (S+MP). Göran Johnsson skriver mellan raderna att just LO var en stor del och då implicit att han själv var drivande. Att han nu utmanar trovärdigheten i (S) förnyelsearbete med blanka vapen gör att han vinner lite i respekt på ett plan hos mig men samtidigt förlorar stort när det gäller omdöme på ett annat plan.

Valet 2010 måste vinnas av fler skäl än ett. Det främsta skälet är de ökade klyftor som vi nu ser i samhället och konsekvensen av de stora egendomsförflyttningar som kommer att ske i skuggan av finanskrisen kommer göra vårt samhälle till ett hårt och isolationistiskt samhälle.

Det andra skälet är ett större och än viktigare. (S) framtid som idéburen organisation. Göran Johnsson inser nog inte att 2010 är i mångt och mycket ett ödesval. Åldersstrukturen i partiet är förödande trots det relativt stora medlemsantalet och det kan vara så att vissa Arbetarkommuner kommer ha svårt att fylla de platser i nämnder och styrelser man är förbunden till.

Andra partier har samma problem men med (S) relativa storlek som parti så blir effekterna större. Samarbetet, rätt hanterat, kan komma att attrahera nya medlemmar för ytterligare förnyelsearbete. Miljö och solidaritetsfrågor engagerar unga visar många undersökningar samtidigt som vi genom studier av andra samhällsrörelser ser nya möjliga vägar. Den snabba omställningen till kommunikationssamhälle är en sådan. Göran Johnsson är i sin analys kvar i ett synsätt som begränsas av industrisamhället och ser inte möjligheterna vilket förvånar mig.

Jag brukar på de möten där agendan präglas av kritik mot kvinnligt ledarskap och att framhäva sig själv som person för att vinna politiska fördelar inför fastställandet av eventuella listor och nomineringar öppet ställa frågan:

"Vill vi verkligen vinna valet?"

Och fråga två:

"Är vi beredda att jobba så hårt som en valvinst förtjänar?"

Jag brukar kräva jakande svar på bägge för att kunna gå vidare med mötet och därmed låta varje tanke och handling vara fokuserad på denna vinst. Jag vet att jag vill vinna. Jag bedömer att jag och de jag interagerar med delar denna insikt. Jag är inte helt säker på att Göran Johnssons agerande präglas av dessa frågor eller är i denna riktning.

Det vi ser är, bedömer jag, insidan på det politiska spelet. Inte vackert.

"Finanskrisen och global recession leder troligen till en våg av ekonomiska kriser på utvecklingsmarknader under det kommande året", heter det i rapporten från Blair, som är president Barack Obamas nye nationelle underrättelsechef. Det kan innebära "destruktiv protektionism" på många håll och "allvarlig skada för USA:s strategiska intressen".
Däremot ses Usama bin Ladins terrornätverk al-Qaida som "mindre kapabelt och effektivt än det var för ett år sedan" refererat av E24.

Vi ser nu hur hotbilder och motreaktioner snabbt förändras. Men det finns ett stort problem i detta. Dagens arbetssätt i riksdag och departement är en spegel av en tid som flytt med strukturer och processer som är tänkta att möta ett samhälle från 1960. Ett exempel på hur detta kan slå är att IPRED hanteras av Riksdagen som en näringsfråga i Näringsutskottet men dess största negativa konsekvenser egentligen är en fråga för Justitie- eller Konstitutionsutskott. Detsamma kan göras gällande för ”FRA-lagen” som hanterades i Försvarsutskottet men får konsekvenser in i såväl Justitie-, Utrikes- och Konstitutionsutskott. Dagens Finanskris har en säkerhetspolitisk dimension som borde hanteras ur andra perspektiv för att få snabbare och sannolikt bättre effekt.

Vår artikel på Newsmill kan läsas även ur detta perspektiv. Det är anser jag inte så konstigt att våra folkvalda inte strukturellt kan hantera dagens situation optimalt. När reella hot mot vårt samhälle som finansiell kolapps möts med ökad kontroll av internetanvändande känns det inte som vi är helt rätt ute.

Med strukturellt menar jag inte Riksdagen som institution eller de enskilda ledamöterna. Det är insidan som räknas även där, hur man fördelar och hur man angriper problemen. Riksdagens grundstruktur har inte förändrats sedan 1971 och man har försökt möta utvecklingen genom lager på lager av nya lagar och kompletterande processer. Likt lagren på en pannkakstårta. Med förlov sagt finns det nu risk att vi i denna pannkakstårta springer vilse. Helt enkelt lite

Vilse i pannkakan

(Tack Kristian, du fick mig på spåret)

Carnegie tänker sälja aktierna i Maths O Sundqvists holdingbolag, Skrindan, på offentlig auktion. Sundqvist vill inte gå med på den uppgörelse som Carnegie erbjudit honom och som ger honom mångmiljonbelopp enligt DN. Nu på morgonen lyssnar jag på bägge parter i SR P1/Ekot och det är lite olika bilder som målas upp.

Jag kan tycka att det är lite märkligt hanterat från bägge parter. Att Carnegie ger ut ett lån, eller en "limit" som gör att Maths O Sundqvist inte behöver betala några löpande räntor utan att dessa läggs på skulden. Men det är inte unikt för Carnegie, detta förhållningssätt praktiseras av i princip alla affärsbanker. För oss vanliga låntagare gäller andra regler som bekant.

Det kommer bli intressant, eller till och med spännande att se vilka regleringar som kommer att omfatta den finansiella ekonomin. Ett, vad jag tycker relevant, baskrav är om man nu överger detta förhållningssätt. Att alla, oavsett juridisk eller fysisk person, måste löpande betala av räntor och amorteringar utan möjlighet att lägga dessa på sin befintliga skuld.

Jag tror att det är ett sunt förhållningssätt till ekonomin. Visst, man kommer kanske inte kunna bygga upp så stora fiktiva värden som Maths gjort, men å andra sidan så är dom just fiktiva. Maths intrevju i SR innehöll också en rad med ord som kan kännetecknas som "finanslingo" och detta gör att hela upplägget blir svårt att följa.

Jag tror att finansbranchen i allmänhet skulle må bra strukturmässigt med lite begränsningar och rakare rör. För, jag tror att just den komplexitet som byggts upp är även internt denna branch en av orsakerna till dess haveri. Jag tror faktiskt inte att alla dessa bankledningar själva riktigt förstått vad man gjort. Och tyvärr, det finns en paralell med hur mycket av lagstiftningen i andra frågor gått till.......

Det är som sagt inte bara riksdagen som behöver se över sina processer. Det hyllade näringslivet har även dom en läxa att göra. För det vi ser är i grunden ett systemfel.

Nu har Newsmill publicerat vår efterföljande debattartikel, du kan läsa den här. Det kommer finnas anledning att återkomma i frågan inom kort. För i vårt östra grannland, Finland, pågår motsvarande debatt.

Ett företag kan kräva att de anställda kroppsvisiteras innan de går hem för dagen. Det hävdar Finlands kommunikationsminister Suvi Lindén enligt DN. Kommunikationsministeriet förbereder en lag som ska ge företagen rätt att kontrollera de anställdas e-posttrafik. Ministern och andra sakkunniga anser att det inte räcker med att kontrollera e-posten. En lömsk arbetstagare kan lätt flytta över information på en minnespinne och smuggla ut affärshemligheter. Därför måste företag som går in för e-postkontroll först stoppa alla andra kryphål, såsom tillgång till Facebook, G-mail, Skype, Messenger, cd-romstationer och usb-pinnar. Kroppsvisitering på arbetsplatserna är inte heller utesluten.

Lex Nokia som lagen kallas tillåter inte att någon läser de anställdas e-post, men lagen ska tillåta kontroll av vart e-posten skickats och försändelsens storlek. Nu börjar vi känna igen oss. Sociogram fast i arbetsgivarens händer. Centralkriminalen i Helsingfors uttrycker oro att företagen skall få större möjligheter till tvångsåtgärder än polisen.

I detta fall är det rädslan för industrispionage som driver lagstiftningen. Uppgifter gör gällande att Nokia hotat med att lämna Finland om inte lagen går igenom enligt Hufvudstadsbladet. Det är i alla fall befriande att se att samma opinion finns i Finland som här. Det är dock beklämmande att samma krafter gör sig gällande i lagstiftningsarbetet här som där.

Återkommer i ärendet men just nu känns Hemmingways titel på en av hans bästsäljare som skildrar spanska inbördeskriget relevant:

Och solen har sin gång

Igår kväll blev vi klara med motionen till (S) partikongress. Jag kommer inte recensera eller presentera innehållet, motionen hittar du här. Vad jag däremot kommer att försöka göra är att redovisa mitt anslag och mina motiv.

I grunden handlar det om vilket samhälle jag vill leva i. Ett samhälle som präglas av en transparent demokrati och respekt för parlamentarismen som system. Jag kände under våren 2008 innan FRA-debatten tog fart att vi tappat mycket av insikten av hur skör denna varelse är som kallas demokrati. Mark Klamberg och jag författade tillsammans med en rad framstående akademiker en artikel i DN som kom att bli ett startskott för mitt vidare sökande.

Jag ställde mig frågan om varthän ett samhälle som för att skydda sig självt gör ingrepp i dess medborgares integritet är på väg. Varthän ett samhälle styr som genom instiftandet av tvångsmedel mot dess medborgares vardag kommer att sluta och vilka mekanismer som vi sätter igång när vi försöker skydda oss med repressiva lagar och metoder. Marnia Lazreg beskriver dessa krafter i sin bok ”Torture and the twilight of empire” och vilka konsekvenser de fått i en historisk kontext. En historia som tyvärr inte ligger alltför långt bak i tiden.

Ett annat anslag jag haft i mitt synsätt är transparensen i det parlamentariska systemet.

Många av de lagar som under 2008 kommer i konflikt med Regeringsformen eller Europakonventionen om mänskliga rättigheter har inte sitt ursprung i våra förtroendevaldas valkretsar. De har sitt ursprung i särintressen. Särintressen som representeras av alltifrån statliga myndigheter som vill försvara sin budgetpost och sitt inflytande till lobbyorganisationer som företräder industrier av olika slag. Jag kan förstå att det som människa kan vara svårt att stå emot dessa krafter som enskild det är mänskligt. Men. Inte försvarbart som förtroendevald.

Att inte våga ifrågasätta eller försöka se bortom nästa votering är inte godkänt. En del av de direktiv och de lagar som stiftas nu kommer inte att få någon större reell effekt på det de är avsedda för eftersom teknik och beteende hinner utvecklas snabbare. Kvar blir lagarna med endast de negativa effekterna.

Detta är mitt anslag och mina motiv.



Vi som skrivit är

Ann-Catrin Brockman
Thomas Hartman
Kristian Krassman
Erik Laakso
Ulrika Sandberg
Anders Widén

Mexikanska politiker försöker utreda vad som hänt med ön Bermeja. Den 80 kvadratkilometer stora ön uppges ha försvunnit spårlöst någon gång i slutet av 90-talet och nu kräver politikerna ett svar från presidenten enligt SvD.

Ursäkta mig, men jag blev lite full i skratt. Hur tappar man bort en ö? Och hur kommer det sig att man har endast ganska grumliga tidsangivelser?

Kombinationen är oslagbar! En ny klassiker!

Riksbanken sänkte idag räntan till historiskt låga nivåer, 1 %. Förvånade och glada börsmäklare och finansförståsigpåare staplas nu mera på hög. Riksbankschefen Stefan Ingves förklarar den oväntat stora sänkningen av reporäntan med ”en kraftig försämring av konjunkturen”.

Leif Petersén i SvD är förvånad men anser inte att det är tillräckligt vilket är till del en uppfattning jag delar. Det är inte över än. Inte på långa vägar. Samtidigt på en annan kontinent, närmare bestämt i USA där allt emanerade en gång med fingerfärdiga lösningar för att öka bankers och enskilda mäklares villkor kommer nu signaler som pekar just på detta. Och en lösning som vi inte helt ser konsekvenserna av.

USA:s Finansminister Geithner lanserar nu nästa steg i krisplanen. En lösning som kommer kosta någonstans runt 2,5 Trillioner USD. Finansieringen? 350 Miljarder USD kommer från krispaketets sista steg, en del från "privata investerare" och resten från FED. USA:s Centralbank kommer förväntas att skapa pengar ur som NY Times skriver "thin air" genom att köpa in fler sedelpressar. Fler sedelpressar för att kunna betala för de reformer och den upprustning av infrastruktur som krävs. Detaljerna är inte klara, Geithner är förtegen och jag förstår honom.

2,5 Trillioner USD är 2 500 000 000 000 USD. Det är 20 000 000 000 000 Svenska kronor. Just nu känns Mats Odells senast paket till om 50 000 000 000 kronor (i sig en en ofattbar summa) fjuttigt men är mindre än en procent av USA:s paket.

Vi har sett denna lösning på andra håll. Det finns skäl att börja fundera på vad som händer med vår ekonomi när effekterna av injektionen börjar visa sig. Det kan finnas skäl att börja räkna på vad som ligger runt hörnet. Jag har inget bättre recept men det är ett farligt spel.

Var har man nu tillämpat denna lösning med kända effekter? Jo, i Zimbabwe.........

Finanskrisen rasar vidare och, jag börjar ana mer och mer av rent apokalyptiska former även fast det inte syns för handen. I tidningarna beskrivs hur Frankrikes subventioner till den egna bilindustrin i värsta fall kan utlösa en ond spiral av protektionistiska åtgärder. Insatser för att möta krisen måste samordnas på europeisk nivå skriver DN. Vi ser mer och mer protektionistiskt präglade utspel, vi har sett dessa från alla partier i större eller mindre omfattning. Dessa spänner från språk och integrationskontrakt, att börja blanda in religiösa moment i dagspolitiken till att sluta exportera el.

Det finns inget apokalyptiskt i de enskilda. Enskilt är de allvarliga nog men parar vi ihop andra händelser i en Europeisk kontext så är inte utvecklingen av godo.

Ett sådant exempel är om vi lägger till ratificeringen av Datalagringsdirektivet till det som sker nu. Den fria marknaden ser ut att nu riskera att begränsas samtidigt som statens frihet att dramatiskt öka möjligheterna i sina tvångsåtgärder mot de enskilda medborgarna.

Jag är en varm Europa-vän. Jag tror att handels-, kultur- och studieutbyte är den långsiktigt mest hållbara vägen till fred, välstånd och stabilitet. Europa har sett nog av handelskrig, krig och massmord. Men det vi ser är hur en av Apokalysmens ryttare, nationalismen, nu rider samman med en annan, viljan att ha kontroll över och information om de enskilda medborgarna. I Sverige tydligast gestaltat av den variant av PUL som FRA har som medger registrering av religion, etnicitet och sexuell läggning.

Vi har sett allt detta i andra former. Senast för 70 år sedan, och, resten vet vi.


Var det så det var tänkt?

Nyhetsflödet domineras av (S)+(MP)+(V) förhandlingar och Obamas krispaket. Men jag fick upp ögonen för en liten notis som fångade mitt intresse på djupet. Ryssland sålde förra året vapen för 8,3 miljarder dollar, vilket är postsovjetiskt rekord. Det var en ökning med 800 miljoner dollar jämfört med vapenexporten 2007 enligt SvD.

Hmmm. Onekligen ett trendbrott. Rysk vapenteknik är känd för att vara enklare, något billigare men väsentligt robustare än västs ofta alltför avancerade system. Det skulle vara intressant att se hur försäljningssiffrorna fördelar sig per marknad. För det är inte några gamla WP-system som säljs utan ny- eller vidareutveckling på denna teknik. Och det är inte några dåliga system heller, kryssaren "Peter den Store" är ett exempel på detta.

Jag bedömer detta som ett av flera tecken på att vi ser en ny strömning nu. En som kommer att leda oss mot en multi-polär världsordning. Bra eller dåligt? För tidigt att säga.

Men ett trendbrott är det. For good and for bad.

Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren från Borås tycker att statsminister Fredrik Reinfeldt borde avsluta sina tal med att säga att Gud ska välsigna Sverige enligt DN.

Har vi inte fått nog av amerikansk organisationsteori, finansiella instrument och lagstiftning i vår kultur? Finns det ett behov av att komplettera med välsignelser?

Själv är jag iofs medlem i svenska kyrkan men betecknar mig mer som andligt sökande än kristen. Har, i linje med mina Masterstudier, studerat en hel del religionshistoria och kristendomen kommer väl inte alltid ut som nummer ett....... snarare motsatsen i ett komparativt perspektiv med såväl judendom som islam.

Ibland undrar man om vissa har för lite att göra. Jag kan tycka att det finns annat som känns mer angeläget tider som dessa.

Tre veckor efter installationen som president närmade sig Barack Obama natten till tisdagen det amerikanska folket med dystra besked om den amerikanska ekonomin. Bara regeringen har möjlighet att bromsa den snabba nedåtspiralen - men det måste ske snabbt, manade Obama, annars kan konsekvenserna bli omöjliga att förutse och reparera enligt DN.

I samma tidning, på ledarplats, kommenteras Thorvald Stoltenbergs rapport om fördjupat nordiskt försvars- och civilförsvarssamarbete.

Men i grunden ser vi väl endast ytterligare ett steg i en naturlig och nödvändig riktning. Det råder "bred enighet om att Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska unionen eller ett annat nordiskt land", står att läsa i utrikesdeklarationen. " I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas", konstateras vidare.

Även om det kanske inte är tanken så hänger dessa nyheter ihop anser jag. En mer än 60 år gammal tanke om ett nordiskt försvarsförbund har nu åter sett dagens ljus. Utan att ha läst rapporten känner jag att det är en väg att gå, om jag får tag i den ska jag läsa den. Björn von Sydow (S) har i sin roll rest norden runt och sammanställt motsvarande men inte lika penetrerande slutsatser.

Jag tror att det kommer bli nödvändigt. Den säkerhetspolitiska kartan kommer att förändras under Obamas tid. Kanske inte så mycket av ideologiska skäl som resurser. Han kommer att bli av nöd tvungen, till och den med basal kunskap i matematik och ekonomi borde komma till denna slutsats. Det öppnar för andra konstellationer som, rätt hanterat, kan bli väl så spännande och effektiva. Det kan bli en ny spelare på ett alltmer diversifierat säkerhetspolitisk schackbräde. För som Zbigniew Brzezinski uttryckt det är världen inget annat än just detta, The Grand Chessboard.

En stor spelplan för ett stort spel.

Egyptisk polis har gripit och misshandlat en 22-årig bloggare som uttryckt stöd för Gaza, uppgav en människorättsorganisation på måndagen enligt SvD.

När jag läste detta ringde jag nu på kvällen ner till min handledare i politisk teori vid Al-Azhar Universitetet i Kairo. Jo, han vitsordade den hårdare attityd som råder sedan jag var där för en månad sedan. En månad även jag fick uppleva censur av internet.

Varför kan man fråga sig. Ett av svaren finns på Al Jazeera. President Mubarak söker nu återta ledartröjan i Mellanöstern som en samlande pan-arabisk sekulär kraft. Han gör det sannolikt för att mota bort Iran. Från Iran rapporteras att sittande president Mahmoud Ahmadinejad kan ha förlorat det mäktiga väktarrådets stöd. Ahmadinejad har förespråkat att Palestinierna behöver en starkare röst än Egyptens och har vunnit många sympatier bland dessa och intelektuella i övriga arabvärlden.

Mubaraks järnhäl och aktioner för att tysta det begränsade fria ord som finns kan mycket väl visa sig framgångsrik i ett kort perspektiv. I det längre ser det inte lika ljust ut. Min handledare, den gamle professorn, låter mer bekymrad på rösten än förr. Den oro som fanns förr har ersatts av något jag inte finner namn på. Det finns en ödesmättad klang nu.

Statens våldsmonopol agerar sällan på egen hand oavsett stat, en dag som denna känns den demokrati vi har som något unikt.

E24 och Aftonbladet har en tänkvärd artikel om vem eller vilka som kommer att betala för finansoron, många av de värsta festarna låter dock någon annan stå för kalaset. Det vi ser är en klassisk privatisering av vinsterna, medan förlusterna nu socialiseras.

Väl värd att reflektera över samtidigt som en köpare av investmentbanken Carnegie presenteras idag. Köparen ska ha fått en förlustgaranti för Carnegies lån till den jämtländske finansmannen Maths O Sundqvist, skriver DN. Mats sade i en intervju om sina bolags ekonomiska problem att

"Så länge man är frisk får väl det stå för något också. Sedan får väl allt hanteras av oss alla tillsammans. Kommer tid kommer råd."

Jag är bekymrad över trixandet och flatheten mot framför allt bankerna i dagsläget. Kanske inte alla banker men de jag tänker på är SWEDBANK och SEB. Den senare försöker i alla fall genom nyemission städa upp men kostnaden för detta kommer lastas över på "någon annan" i form av sämre villkor.

Förlustgarantin är ytterligare ett exempel på hur nu skattemedel används för att "hantera problemet tillsammans". Det finns, anser jag, skäl att redan nu ifrågasätta de inspektionsmyndigheter som skulle ha varnat. Inte så att jag vill lägga ner dessa, tvärtom bör både det politiska ledarskapet och de inblandade mynigheterna kritiskt ifrågasätta sin egen kompetens och genomföra åtgärder.

Anders Borg har idag ett ansvar men han är i gott sällskap då själva tillsynen helt enkelt måste fungera oavsett färg på regering. Vad han kan göra är att starta denna process. Nu.

Gå nu från ord till handling och skapa trovärdighet. Det är trovärdighet som styr finansmarknaden. Men, det är samma trovärdighet som avgör vilka som har den exekutiva makten.

Att prata går ju, men att prata så att det går är något helt annat.

Roland Poirier Martinsson skriver i SvD om att man antingen är höger eller vänster. Han citerar en amerikansk forskningsrapport där man konstaterar att konservativa är lyckligare än liberaler, allt annat lika. Detta påstod häromåret en uppmärksammad attitydmätning (Pew, 2006). Nu har några psykologer vid New York University (Napier & Jost) undersökt varför så är fallet.

Man har hittat några skäl. Konservativa föredrar enkla svar på livets frågor, liberaler gräver ner sig i grubbel och introspektion. Konservativa strävar efter att rättfärdiga sin omgivning, liberaler vill kritisera den. Konservativa uppfattar förvärvade ojämlikheter som rättvisa, liberaler ser dem som ett problem. Kort sagt trivs konservativa bättre därför att de är konservativa, medan liberaler plågas av att vara liberala.

Hur kan vi då skilja på ekonomi och värden ställer han sig frågan och ger sitt svar: Antingen är man höger eller vänster, mischmaschet är en myt. Antingen är syftet med ditt liv att först dra ditt strå till stacken eller att först förverkliga dig själv. Det första är högerpsyket, det andra är vänsterpsyket.

Jag drar mig slutsatsen att Roland är djupt konservativ. För att titulera sig filosof så bedömer jag svaret alltför torftigt och utan spänst. En av riksdagens mer välrennomerade Allianspolitiker sade till mig:

-Jag blir understundom lite avundsjuk på (S), ni inrymmer så många nyanser även fast ni alla har hjärtat till vänster. Hos oss är det annorlunda, nyanserna är få och det är bara enskilda sakfrågor som skiljer.

En annan aspekt på detta är (C) utveckling sedan 2002. Ja, en riktning som mycket väl kan vara inspirerad av Marx verk. För Marx var den en stark centralistisk stat och ekonomiska friheten att föredra före en politisk frihet.

Centerpartiet verkar styra i en riktning mot ett mer centralistiskt samhälle med en viss av neo-liberalismen inspirerad (Friedman),avreglerad ekonomisk frihet men till priset av…. den politiska friheten. Jag är tveksam om Maud Olofsson anar den dimensionen i sin byteshandel för makt. Kärnkraften är en sådan centralistisk portalfråga. Kärnkraft förutsätter ett centralistiskt samhälle, sedan är det upp till var och en att tycka om detta men det är inte den synen som historiskt präglat (C).

Vi har sett denna färdriktning under en tid nu. Under 2008 stiftade riksdagen ett 20-tal lagar som på olika sätt får eller gör ingrepp i den enskildes frihet. Det samma kan gälla för (M) som under Bohman hyllade den fria själen men som nu statsbärande parti gör fler ingrepp i den personlig sfären per tidsenhet än tidigare regeringar.

Nej, för att var filosof och konservativ så är svaret Roland Martinsson ger alltför torftigt. Eller så är han precis det som han säger om sin omvärld.

Antingen eller.

I det här fallet blir det nog konservativ.

Olle Svennings ledare i AB bjuder på såväl en lektion i nutidshistoria som faktiskt en utmanande tanke.

Jag klipper in två citat som (C) främsta liberala förespråkare, Fredrik Federley och Annie Johansson bör ägna en viss tanke.

"Fälldin använde ständigt formeln: Vi vägrar gå med i marschen in i ett kärnkraftssamhälle. Den sortens samhälle måste nämligen bli centralistiskt och övervakande."

Min kommentar: Ja, då kärnkraften per definition är, i orätta eller okunniga händer, en veritabel bomb så ställer detta krav på ett starkt samhälle som i detalj kan övervaka dess processer nu och efter att respektive kärnkraftverk tjänat ut sin roll. Det är en av bieffekterna till en fortsatt utbyggnad som Fälldin insåg men ingen av hans nutida eller samtida vill eller ville lyssna på.
……..

"Under Centerns storhetsperiod på 70-talet drev partiet en grundläggande och nödvändig civilisationskritik, i grunden riktad mot de svarta och inhumana sidorna av industrisamhället: koncentrationen av makt och boende och den blinda kapitalistiska och marxistiska tron på produktivkrafternas ständigt välgörande utveckling."

Jag kan tycka att Olle öppnar för en mycket spännande diskussion om ideologisk färdriktning. Positionsbyten på det politiska mittfältet är ingen ovanlighet numer. Själv driver jag med några andra (S) en önskan att utveckla vårt parti i en riktning om ökad politisk frihet och om det är nödvändigt till priset av en begränsad ekonomisk sådan.

(C) å andra sidan visar tecken på motsatt riktning. Ja, en riktning som mycket väl skulle till stor del kunna vara hämtad från Marx verk. För Marx var den ekonomiska friheten, likt Friedmans, att föredra före en politisk frihet. Men vad Centerpartiet nu gör är inte riktigt vad Friedman skulle rekommendera. Centerpartiet verkar styra i en riktning mot ett mer centralistiskt samhälle med en viss av neo-liberalismen inspirerad, ekonomisk frihet men till priset av…. den Politiska friheten.

Jag är tveksam om Maud Olofsson anar den dimensionen i sitt agerande. Hon byter bort sitt partis och den folkrörelse den representerar frihetsideal till förmån för makt. Hon utnämner sig till garant för en lösning som i generationer kommer kräva en stark centralstat för att ta hand om följderna.

Vi har sett denna färdriktning under en tid nu. Under 2008 stiftade riksdagen ett 20-tal lagar som på olika sätt får eller gör ingrepp i den enskildes frihet. För att åskådliggöra detta citeras nedan lagrådets bedömning av regeringens proposition 2007/08:163, Åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott m.m som antogs av riksdagen 081022.

"Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och omfattningen av de intrång i grundlagsskyddet som en enskild sammantaget kan drabbas av genom olika tvångsåtgärder."

Ja, det är sannerligen en rad med mycket märkliga positionsförflyttningar som sker nu i bägge riktningar. Neo-liberalismens största och ivrigaste förkämpar agerar tvärtom mot vad deras ideologiska rötter medger. Samtidigt finns krafter i (S) som verkar för en motsatt riktning och ytterligare partier (PP) som tecken på att saker inte är som förut.

Spännande lika mycket som beklämmande. Makt erhålls tydligen endast till priset av självrespekt på ideologins altare.......