Davos i Torsdags, på den andra dagen. Den rapportering som publicerats i svensk media berör främst den ekonomiska krisen men man har missat en händelse som kan få grava konsekvenser på såväl ett ekonomiskt som säkerhetspolitiskt plan. Inte minst för EU och dess relationer med Mellanöstern. Och, inte minst för Israel.

I en debatt mellan Israels President Shimon Peres och Turkiets Premiärminister Recep Tayyip Erdogan "stormade" Erdogan ut efter att inte fått replikera på Peres inlägg. Moderatorn ville prioritera den gemensamma middagen. Erdogan lämnade Davos i halvt vredesmod och har inte för avsikt att återvända till detta forum enligt Al-Jazeera. Erdogan hälsades som en hjälte vid återkomsten till Turkiet enligt samma källa.

"Turkey was Israel's best friend in the Muslim world. I think Israel has to come to grips with the fact that it has alienated a very large proportion of the world's population"

säger Gareth Evans,International Crisis Group. Han konstaterar vidare att händelsen är

"Deeply depressing"

Ja, detta är allvarligt. Turkiet är den stat som för närvarande håller dialogen mellan Syrien och Israel vid liv om Golan-höjderna. Vidare ställer sig nu ett enat Arabförbund bakom Turkiets agerande. Det känns som om de krafter som vill alienera Turkiet från EU nu är på frammarch och det är inte bra ur fler aspekter.

Skulle händelsen ena ett splittrat arabförbund kan Europa räkna med en längre tids energikris eftersom det kommer att ta tid innan Europa ställt om sin energiförbrukning. Ett enat Arabförbund där militanta anti-Israeliska krafter som vägrar en tvåstatslösning kan få fäste. Utan en dialog med Syrien via Turkiet är det bäddat för provokationer. Och vem vet vilken väg ett framtida Turkiet går?

Det är, för att citera Mr Evans:

Deeply depressing.

DN rapporterar att USA:s BNP föll med "endast" 3,8 % senaste kvartalet. Illa nog men förväntningarna var en ännu sämre utveckling, 5-6 %, vilket gjorde att alla blev glada och börsen steg.

Jag har roat mig, eller roat är fel ord, ägnat mig att försöka borra djupare i siffrorna för att på något sätt förstå och förbereda mig för det som komma skall eller om det börjat plana ut. Det jag fann var inte upplyftande. Alls.

Inledningsvis, innan jag går vidare till vad jag fann vill jag nu öppet ifrågasätta såväl ekonomijournalisters som finansanalytikers vilja och/eller kompetens att medverka till . Det jag fann är såpass remarkabelt att en blind höna hade funnit mer av matnyttig information än dessa yrkeskategorier som vad jag vet har såväl hörsel som syn kvar.

Vad jag fann var följande:

Orsaken på varför BNP minskningen blev lägre än förväntat är att fallet i konsumtionen går för snabbt för att producenterna ska hinna minska produktionen. Kort sagt, siffrorna "hölls uppe" för att fabriker och andra inte hann ställa om produktionen vilket nu lett till överfulla lager.

Konsekvenserna blir att fallet kommer bli ännu större nästa kvartal, över 5%, enligt Nigel Gault på IHS Global Insight. Och, jag håller med efter att ha läst bakomliggande fakta.

“The drop in spending was so fast, so rapid, that production could not be cut fast enough,” “That is happening now, and the contraction in the current quarter, as a result, will probably exceed 5 percent.”

Jag har nu lärt en sak och är inte så lite förbannad just nu. Lita inte på en "heltäckande mediarapportering". Lita inte på "analytiker" eller "experter" oavsett slag. Källkritik är en ädel konst och "gå till källan" är inte så svårt.

Eller det kanske är det för vissa.

Gårdagkvällens läsning av ÖB underlag gav en hel del. Min tidigare totalsågning av ÖB och det politiska ledarskapet backar jag en del ifrån. En del men långt ifrån hela vägen.

Nästan 40 Miljarder är mycket pengar och räknar vi på vad Blackwater tar för infanteriutbildad säkerhetspersonal per dygn så kan det visa sig vara en alternativ idé att förhandla fram ett ramavtal och hyra in dessa istället. Gud (dom som tror på det) förbjude detta.....

I alla fall, länkar till underlaget hittar ni här, här och här

Jag ser i underlaget en klar tankelinje men önskar att den kan kommuniceras på ett bättre sätt. Eller att media kunde ha kompetenta journalister som har förmåga att slå sig igenom den byråkratiska svenska som präglar underlaget.

Samtidigt som jag hade önskat att ÖB vågat fullfölja den inriktning som han nu är inne på in i kaklet. För en yttre betraktare som bara läser tabeller som anger antalet eldrör får inte en korrekt bild, även fast en anonym kommentator helt riktigt pekar på halvmesyrer till beväpning på JAS Gripen och Visby-korvetter. Vi närmar oss bedömer jag farligt låga nivåer nu.

Det mest intressanta i underlaget är dock avsnitten

4.5. OMSTRUKTURERING AV DAGENS PERSONALSTRUKTUR

och

13. BEHOV AV FÖRÄNDRINGAR I LAGAR OCH FÖRORDNINGAR

Jag citerar ÖB:

Det åligger en myndighet att kontinuerligt överse sin organisation och sin verksamhet för att
skapa bästa möjliga produktivitet och effektivitet. Således bör Försvarsmakten under den
kommande perioden inte bara ges ett bibehållet mandat att utveckla sin organisation genom
organisationsförändringar utan även en klar inriktning från statsmaktens sida att vidta åtgärder.

Jag hade uttryckt mig på ett annat sätt och klarare. Mer i linje med

Försvarmakten måste från den politiska nivån få tillgång till anpassade arbetsrättsliga verktyg för att löpande kunna effektivisera organisationen och öka tillgängligheten. Detta kräver förändringar i följande lagrum etc. etc. etc. Kapitel 13 som jag nämnde ovan är inte tillräckligt hårt skrivet anser jag.

Under gårdagen är ÖB i en intervju inne på en hel del av detta. Han nämnde i SVT att "det är naturligt att i Arbetsgivarens och Försäkringskassans ögon vara hemma för vård av sjukt barn, vi måste få en förändring av attityd och regelverk för rikets försvar" (fritt citerat).

Vidare anser jag att ÖB gör en tankevurpa i hur definitionen kontraktsanställning används. Det finns andra ersättningsmodeller som kombinerar tillgänglighet och även kan adressera de allt färre som av ekonomiska skäl söker postgymnasial utbildning. Jag kommer utveckla detta i en annan kontext. Försvarsmakten har inte i ett historisk perspektiv heller visat att man kan låta effektivitet få före kamratband eller förbandskultur vilket gör att jag ställer mig rätt tveksam till om man helt själva skall få ensamt mandat till detta helt utan kontrollstationer.

Hemvärnet får sig en skjuts och det kan jag tycka är bra men med ovan som stöd efterlyser jag en tydligare press på den politiska nivån att adressera just dagens och framtidens lagrum för tjänst i Försvaret. Efter att ha läst igenom hela underlaget så föddes faktiskt en tanke baserat på viljan att göra vad jag kan för att bidra och kanske lite av morgonluft. Jag funderar allvarligt på att kontakta hemvärnet för tjänstgöring. Något kanske en marinofficer med underättelsetjänst i bagaget parat med artilleritjänst bidra med.

ÖB har gjort ett styvt jobb men är inte tillräckligt aggresiv vilket förvånar mig. Han ställer inte det politiska ledarskapet mot väggen och säger rent ut att en total översyn av anställningsformer måste till. Såväl nuvarande som framtida.

Försvarmakten ropar nu efter bättre lagrum för att klara omställningen. För mig är det självklart men Försvarets visade förmåga till ekonomistyrning och ibland tveksamma personalkultur förskräcker varför en överrock måste till. Men jag ställer mig rätt fundersam till om dagens försvarspolitiker är rätt skickade. En grupp organisationsexperter med såväl tjänste- som industrierfarenhet utrustade med muskler i form av lagrum vore kanske bättre.....

En sista tanke går till hur finansiering av försvarsmaterielprojekt skall gå till i framtiden. Är det rimligt att Försvarskoncernen SAAB levererar en miljardvinst när stora delar av utvecklingsarbetet finansieras med skattemedel utan egentlig motprestation? Vilka kapitalkrav ska man rimligtvis kunna ställa på aktieägarna?

Fortsättning följer.

DN, DN2, DN3, Newsmill, SvD, SvD2, SvD3

Hade tänkt att skriva om dagens Försvarshändelse men det får anstå. Jag måste, känner jag, läsa igenom hela ÖB underlag. Hitintills halvvägs och min spontana känsla är att jag förstår nog hur han tänker (gammelmedias rapportering lyckas inte förmedla detta) men att en hel del av sifferunderlaget i numerär känns skakigt.

En annan känsla är att nyorienteringen som kanske skulle kunna gå vägen inte når ända fram i att tänka utanför ramarna. Hade ÖB vågat eller fått politiska garantier att gå hela vägen kanske det hade givit andra, mer säkra, numerärer. Jag står fast vid mitt tidigare inläggs spontana reaktion men kommer att återkomma i ärendet under helgen.

Men, det som kvällens inlägg kommer att handla om är vad USA:s President Obama nu fattat för beslut under fredagen. Jag finner inte ord nog. Remarkabelt är ett understatement. Man kan kanske säga att Obama gör är vat Sten Tolgfors och Håkan Syrén inte riktigt går i mål med. Att tänka nytt hela vägen in i kaklet.

Barack Obama bryter nu helt med George W Bush arbetsmarknadspolitik enligt NY Times. President Obama reverserar nu de restriktioner som tidigare administration lagt på fackligt arbete och organiserad arbetskraft. Hans Vice President Joe Biden förstärkte budskapet med att inför det första mötet i direktsändning önska fackföreningsföreträdarna

"Welcome back to the White House"

Timingen med att göra det just idag kan vara ett sista nålstick enligt vissa bedömare eftersom förre vice Presidenten Dick Cheney fyllde 68 år idag......

President Obamas slutkläm var i alla fall en helt ny ton och en ny riktning för amerikansk arbetsmarknadspolitik och jag väljer att klippa in citatet direkt. Det är ganska talande och en klar travesti på Reagans motsatta budskap:

“I do not view the labor movement as part of the problem,” Mr. Obama said. “To me, it’s part of the solution.”

Spännande är bara förnamnet. Kan vara starten på en dialog. Med dialog följer känsla av sammanhang. Med känsla av sammanhang kanske han kan mobilisera den kraft som ändå finns i den amerikanska ekonomin och den amerikanska medelklassen.

Det här kommer bli spännande att följa. Mycket spännande. Och, nu följer en känsla av nyfiken förväntan vad President Obamas nästa steg blir.

Det nya bantade insatsförsvaret som ska vara omedelbart tillgängligt kommer endast att kunna sätta in 2000 personer i strid år 2014. Det framgår av ÖB:s svar till regeringen. ÖB skissar där en målbild där dagens värnpliktsförband ersätts av stående kontrakterade förband. Men pengarna räcker endast till stående förband med ett fåtal soldater enligt SvD.

Vad ska jag säga? Det är inte första April så det kan inte vara ett skämt.

Den enda ljuspunkten är att Försvarsmaktens förmåga att hävda svenskt territorium måste förbättras enligt ÖB. Han skriver att förband och materiel för övervakning av närområdet och inhämtning av underrättelser ska vidmakthållas och utvecklas.

Detta innebär att den svenska paradgrenen ubåtsindustri lever vidare och det är positivt.

Annars idel misslyckanden. Att ha 300 soldater i beredskap för snabbinsats är ett misslyckande. Nu har jag inte alla siffror i huvudet men det torde betyda minst ett tiotal stabsofficerare på varje snabbt mobiliserad soldat.

Var det allt 37 miljarder (37 000 000 000) kronor räckte till? Kalla nu saker vid dess rätta namn. En kratta är en kratta, en spade en spade och ett fiasko ett fiasko. Om jag tar förbands- och materielanslaget och dividerar dessa med antalet utbildade soldater så blir saker och ting begripliga. D.v.s det åskådliggör katastrofens omfattning.

Att en soldat efter reformen kostar 18,5 miljoner per år att utbilda och utrusta är inget annat än ett praktmisslyckande.

Med detta sänder jag en ganska skeptisk tanke till effektiviteten och kompetensen i det politiska och militära ledarskapet. I en riktig miljö, d.v.s det näringsliv som förser dessa via skattesedeln med likvida medel, skulle ingen av dom överleva ens en vecka om detta är allt man kan få ut av försvarsanslaget.

På Lidingövägen där Högkvarteret räknas in i det sista enligt SvD. Idag kl 1245 överlämnas ÖB slutsatser om hur Försvaret skall se ut till Sten Tolgfors.

Man kan ha synpunkter på att det är i sista sekunden men Försvarsdepartementets senfärdighet med att lämna ut planeringsanvisningarna gör att det man normalt haft ett år på sig för att göra nu måste klaras av på tre månader.

Visst, ett år kan nog ses som lång tid för planering och är kanske för lång i normalfallet. Ett år som kanske inte alltid, med historien som grund, givit lyckat utfall. Försvarets historiska oförmåga att styra sin ekonomi är ju ganska känd i media numer,

Men att tro att det blir bättre för att korta tiden med 75 % för någon som inte till fullo behärskar ekonomiplanering är inte ett bra ledarskap. Nu är kanske inte tid allt men jag bedömer att det kommer spela in.

Det är många med mig som nu väntar på vad som skall komma ut av detta. Och det är många med mig som är lite frågande. Frågande över tidspressen och senfärdigheten från Försvarsdepartementets anvisningar.

Och, den uteblivna politiska viljan. I sådana fall som det här skulle jag vilja se en annan parlamentarisk tradition i Sverige. En situation där ministern förväntas ingripa. Just nu känns det som alltför många hänvisar till underlag som kommer från någon annan. Lite av en evighetsmaskin.......

Men, dagen får utvisa. Osvuret bäst men ett stalltips är att Sten Tolgfors inte ser fram emot när underlaget släpps till media. Jag börjar tycka rejält synd om honom på ett medmänskligt plan men han har gjort ett val och kan fortfarande göra ett val. Jag kan inte tro att det var det här han gick med på eller ens såg framför sig en gång i tiden.

Valet? Att vara eller inte vara Försvarsminister.

Samtidigt med World Economic Forum i Davos pågår, på en anna kontinent, World Social Forum.

Medans tongångarna i Davos präglas av en koordinerad dysterhet ackompanjerad av Rysslands och Kinas samfällda kritik mot neoliberal kapitalism så konstrasterar forumet i Brasilien.

Enligt SR är stämningen i och för sig rent allmänt "anti-väst" men präglas av en icke koordinerad front där man ömsom kritiserar USA ömsom vill utesluta varandra.

Det enda som dessa forum har gemensamt är att man försöker finna en ny väg för de globala marknadsmekanismerna. Forumet i Brasilien representeras av länder som enligt tidigare inlägg i och för sig lär känna på den globala krisen men relativt sett i lägre omfattning än USA och EU.

Mona Sahlin (S) redovisar i SvD tycker jag bra vilka omprövningar som nu måste till på det nationella planet. Hon söker en ny riktning och det tycker jag är bra, de rådslag jag haft förmånen att sitta med i tyder på nya tankesätt men även att vi fångar upp bland annat Brantings värdegrund. Men.

Det hastar på såväl nationell som internationell nivå. Det finns krafter i WSF som pekar i än högre grad än i Davos och USA att vi ser en protektionistisk pendelrörelse i den globala ekonomin. Det hastar även i Sverige. Protektionistiska krafter är i rörelse. Skulle dessa få fäste så är det allt annat än bra för ett exporberoende land som vi.

Skulle WSF mer militanta krafter kunna enas så kan det visa sig bli ett attraktivt alternativ för Kina och Ryssland att alliera sig med. Vi har då i praktiken två ekonomiska poler som företräder olika grundsyn.

Två poler. Likt två torn. Som i JRR Tolkiens saga om de två tornen.

Premiärminister Putin är på plats i Davos och så även Kinas dito. Inte en enda tung Amerikan på motsvarande nivå hedrar WEF möte med sin närvaro. En närvaro som skulle behövas då mötet mer har karaktären av arbetsmöte än någonsin tidigare. Signalvärdet är remarkabelt och jag bedömer att USA nu tar första stegen till en position som vi kunde se på 1930-talet. Frågan är om det räcker eller hjälper.

Premiärminister Putin tar tillfället i akt att utnyttja det lediga politiska utrymmet till ett Blame Game. Han lägger skulden på den uppkomna situationen på USA. Jag kan tycka med viss rätt om vi ser närmare på de regler och rekomendationer som präglat världshandeln och de finansiella mekanismerna. Främst genom IMF och WB "Washington Concensus".

Samtiditgt så rapporterar ILO att vi nu går in i en global jobbkris. De länder som inte är intergrerade i världshandeln idag eller i det finansiella systemet är de länder som man bedömer kunna klara sig bäst.

Jag bedömer att ILO har rätt. Vad jag frågar mig om vad som kommer komma nu. Neo-liberalt influerad marknadsekonomi har visat sig fungera allt annat än bra nu. De alternativa system som finns är antingen korporativ ekonomi eller planinfluerad ekonomi. Inget av dessa har visat sig skapa stabilitet heller. Med stabilitet menas i detta sammanhang politisk stabilitet.

Vi kommer sannolikt inte kunna gå tillbaka till det som varit. USA:s "Jump-start" kan bära i helt fel riktning på tämligen kort tid. Det totala ackumulerade stimulansbeloppet är nu uppe i 8 trillioner USD.

64 000 000 000 000 svenska kronor...... detta motsvarar hela Sveriges samlade reala BNP i drygt 35 år. Och då har jag inte räknat in USA:s tidigare statsskuld eller handeslunderskott.

Men vad ska vi göra? Hur kommer de finansiella mekanismerna se ut om de samtidigt skall ligga som grund för en stabil världsordning?

Jag har inget svar. Sannolikt har ingen annan det heller och det börjar bli bråttom nu. Vi kommer inom en väldigt kort framtid se ett nytt säkerhetspolitiskt landskap växa fram. En multipolär världsordning men det är inte självklart var polerna kommer ligga. Eller vad dessa har för agenda.

President Obamaskrispaket om 825 Miljarder USD (enligt DN) röstades igenom i representanthuset inatt. NY Times rapporterar:

The House voted, 244-188, on Wednesday evening for PresidentObama's package of federal tax cuts and spending worth $819billion and meant to jump-start the economy out of its worstcrisis in decades.

Diskrepansen i siffrorna tycker jag vi struntar i. Beloppen svindlar ändå. Men en fråga som jag har ställt mig en längre tid är hur detta finansieras. Kina aviserar att man ska minska köpet av statsobligationer.

Visst, det är en "jump-start. Men jag har frågat och sökt uppgifter om vilken finansiering som ligger bakom paketen utan framgång. Frågan som jag nu ställer mig är: Utan finansiering vart kommer denna "jump-start" leda?

Bekymmersamt.

En sådan knuff utan bakomliggande långsiktig finansiering kan leda till ... kanske inte ska utveckla det här. Tanken är för otrevlig.

Såg på TV4 och läste om rapporten i SvD som sågar Carl Bildts ledarskap på Utrikesdepartementet någonstans i höjd strax under fotknölarna.

Nu är det kanske lite svårt att uttala sig eftersom rapporten inte är publik. Ännu. Men någon sanning tror jag ligger i den. Kanske så att mycket kan stämma.

Det kanske inte är någon statshemlighet att Carl Bildt, som jag respekterar i mångt och mycket ändå, har en ganska speciell ledarstil. Visst, ibland rundar han hörn och har ett självförtroende där hans ord är självklar lag men vad jag högaktar är hans genuina europeiska engagemang. Jag fick uppleva denna stil på nära håll under ubåtsjaktens dagar och det dygn Estonia gick under. Han ryggar inte att ta beslut men har en del att önska i källkritik och ibland respekt för andras åsikter. Men han skapar resultat, på gott och på ont.

Som utrikesminister intar han en särställning eftersom han är den enda ministern som är tillika myndighetschef. Man kan säga att konstruktionen är en anomali i statsförvaltningen där hans regeringskollegor inte får styra i detalj emedan han förväntas göra det som myndighetschef.

Sedan är UD en märklig myndighet. En myndighet som genomgående kan sägas vara bemannat med våra yppersta begåvningar samtidigt som dessa, när dom är på hemmaplan, har arbetsuppgifter långt under deras kompetensnivå. Det är säkert svårt att efter kanske tio-tolv år ute som förste sekreterare och ambassadör komma hem till en svensk vardag där inte allt ljus fokuseras på den enskilde medarbetaren. Där representation med andra gelikar och statschefer byts mot dagens bricklunch för 80 kronor i personalmatsalen. För de som orkar tränga igenom och förbi Göran Persson (S) ansvar och ta del av hur enskilda UD-tjänstemän agerade under tsunamins efterspel öppnas en värld av bisarra beteenden och märklig perception som säger en hel del.

Tyvärr har jag ibland haft förmånen att träffa på de som passar in på den här beskrivningen men jag vill samtidigt framhålla att många andra gör ett förträffligt jobb. En av dom i särklass tuffaste men samtidigt mest begåvade och trevligaste jag träffat på är Anna-Karin Enström, vår ambassadör i Pakistan.

Utan att ha läst rapporten, vilket jag ska försöka göra, vill jag inte vara lika kategorisk i domen över Carl Bildt. Det finns skäl att ödsla lite salt på den för några tidigare utrikesministrar, bland annat Anna Lindh och Laila Freivalds, gav uttryck för en viss tveksamhet över det sunda i "UD-andan".

Ingen rök utan eld. Men mängden av rök kan ha sin förklaring att veden är sur.......

Läser i SvD om spekulationerna kring kommande förbandsnedläggningar. Än så länge är det bara spekulationer för det kan väl ändå inte vara så att den organisation i Sverige som sätter sekretessen högst läcker till media? Hemska tanke....

Men, om vi förutsätter att dessa spekulationer är korrekta så börjar jag nästa tvivla på om det finns några tomtar hemma eller om ens någon enskild propp sitter kvar i skåpet.

Marinens amfibiebataljon som försvarar Sveriges kustområden riskerar att utplånas. Bataljonen med 80 stridsbåtar ifrågasätts av regeringen och försvarsledningen på samma grunder som arméns stridsvagnsförband.

Inga signaler kommer om att på något sätt komma bort från den övertalighet som finns på staber och i relativa tal höga officerare. Ingenting om kraftiga åtgärder runt Högkvarterets organisation.

Men allvarligast av allt, baserat på det som nu antingen har läckt eller är spekulationer, är att ingen tar general Michael Moores slutsatser till sig vilka ligger nära de erfarenheter som jag och många med mig som utöver en bakgrund i FM har en processindustriell erfarenhet.

General Moore har pekat på kritiska massor för olika produktionsenheter. I klartext innebär detta att en högre grad av effekt för Försvaret kan uppnås om man i försvarets fall organiserar fler specialiteter på samma ort eller regemente. Kort sagt, fler komponenter produceras och sätts samman i samma fabrik samtidigt som försvaret drar ner på takten i personalrotationen.

Dagens struktur kostar mer än det smakar vilket nu såväl Amfibie- som Stridsvagnskompetensen kan komma att betala priset för. Jag är förvånad över att man i Regering och i Högkvarteret saknar kunskap eller insikt i industriell elementa.

Det känns lite som döv leder blind just nu. Eller tvärtom.

Förväntningarna på World Economic Forum, WEF, är högre än på många år när delegaterna samlas i den lilla alpbyn Davos i Schweiz. Programmet har reviderats ordentligt sedan finanskraschen blev ett faktum."Det är kris i världen. I år känner vi verkligen att folk har velat komma hit för att samtala", säger Robert Greenhill, affärschef på WEF enligt SvD.

– Årets möte blir ett av de viktigaste i Forumets historia, säger WEF:s grundare och ordförande, professor Klaus Schwab. Världens makthavare måste betrakta dagens kris som en väckarklocka, betonar han. Den ställer krav på djupgående förändringar av globala institutioner och system, och av vårt sätt att tänka.

Väl så. Men ibland är det intressantare att som utomstående att notera vilka som inte deltar. Att Bono inte spelar i år är väl en sak. Det är mer av arbetsmöte än något annat.

Men en person deltar inte i år. Han heter Barack Obama och är President för den stat som sannolikt drabbats mest och vars lösningar kommer påverka världsekonomin i vilken riktning man än beslutar. Kina deltar men har aviserat att den valutareserv som världen trånar efter kommer att användas för inhemsk stimulans.

På samma sätt som det på en föredragning är intressant vad som inte sägs är det nu viktigt att notera vilka som väljer att inte delta. Detta kan vara mer betydelsefullt än vad som sägs.

Anmärkningsvärt. Jag skulle om jag var Finansminister börja fundera på detta och dess konsekvenser.

Jag har tidigare inte gått in i debatten om Försäkringskassan av olika skäl. Ett av skälen är att nuvarande ledning inte helt kan lastas för detta. Förre Generaldirektören har ett stort ansvar för att ha fallit för trycket med en omorganisation med ett redan hackande system. Fast.

Alliansen har det yttersta politiska ansvaret att bedöma timingen för omorganisationer och får nu sina fiskar varma men även Försäkringskassans styrelse som leds av Erik Åsbrink (S) har kommit väl lätt undan ur ett sakligt perspektiv. Jag anser att vi talar för lite om det ansvar våra statliga verks styrelser har och det ska inte ligga mig till last att inte säga när mina partikamrater uppvisar en förbättringspotential ur ett sakligt perspektiv.

Nåväl. Nu redovisar DN att Försäkringskassan skall börja räkna statistik på ett nytt sätt. Nu planerar Försäkringskassan att flytta dagen när handläggningstiden börjar räknas. I stället för den dag när ifylld ansökan kommer in ska klockan börja ticka den dag när både ansökan och intyg är inne. Då kommer Försäkringskassans resultat att förbättras avsevärt.

- Visst, det här är lite en pr-mässig historia, men vi vill visa att läget inte är så kaosartat som det har beskrivits. Vi vill visa hela bilden. De gamla värdena ska fortfarande finnas tillgängliga och målet om 90 procent för dem ska finnas kvar

säger Henrik Mäkinen, Controller på Huvudkontoret.

Vänta lite. Har vi inte sett det här förut? Jan Björklund (FP) var ju lite (underdrift) slarvig med källkritik och användandet av statistik. Sen var det någon annan minister som hade lite svårt med detta med......

Har nu detta syndrom börjat genomsyra statsförvaltningen?

För många år sedan blev jag erbjuden jobb på ett konsultföretag som använde sig av, sa man, den unika metoden FBC. Fact Based Consultancy. Jag såg inte det unika med det naiv som jag var men en tid senare kunde jag konstatera följande:

Normalmetoden för konsultverksamhet inom det segmentet är tydligen som det vi ser börja genomsyra statsförvaltningen:

Önsketänkande
Spekulationer
Vridna fakta

och om inte det går

Ren lögn

Med ett ledarskap som själv skruvar på fakta så tycker jag inte att det är så konstigt om även verksledningar börjar härma detta sätt. Trist. Och företaget? Jag tackade nej till erbjudandet, dom visade sig vara sämst av alla att följa metoden.....

Sådan husse, sådan hund.

Jag skrev i ett inlägg igår om hur Obama nu formar sin krets av rådgivare. Jag tycker detta är intressant för att bättre kunna ta ut färdriktningen för hans administration.

Dagens namn är Tim Kaine vilken som tack för stöd i presidentvalet och nu med President Obama som tyngsta supporter och direkta ingripande blir utnämnd till att leda DNC, Democratic National Comitte. Efter svenska förhållanden skulle man kunna säga att han är ordförande i (S) Verkställande Utskott. Fast i ett land som än så länge representerar den enda ekonomiska supermakten. Ledaren för DNC förutsätts arbeta mycket tätt med sittande presidenter från Demokratiska partiet.

Vi har via en ganska okritisk svensk media kunnat ta del av framgångssagan Barack Obama. Vi gillar honom som ett resultat av mediatäckningen reservationslöst (ja, även jag är charmad) vilket gör att vi kanske inte kritiskt granskar vad han gör och vad han säger i alla lägen.

Utnämningen av Tim Kaine är inte ointressant. Han representerar en värdekonservativ (abortmotståndare) och starkt protektionistisk fåra i partiet. Han har lyckats vända traditionellt Republikanska stater som Virginia till att byta färg.

Jag, och fler med mig, har varnat för att President Obama kan överge frihandeln och återvända till en handelspolitik inte olik den från 1930-talet. Valet av Kaine tyder på en rörelse i den riktningen. Tyvärr. Sveriges framtid som exportnation bygger bland annat på frihandel.

Hur President Obama balanserar detta är osvuret. Men Tim Kaine har nog rätt att kräva och förväntar sig sannolikt ett inflytande. Frågan är på vilka områden detta kommer ske.

Generallöjtnant Johan Kihl tar till orda i Försvarsdebatten. Jag kan tycka att han har i många, för att inte tala om, i de flesta fall rätt. Han har en väl underbyggd argumentation där jag framför allt fastnar för hans skrivningar om en multipolär världsordning. Det gläder mig. Jag har fört den tesen i debatt med riksdagsledamoten Göran Pettersson (M) i Norrtälje Tidning. Ska sägas att Görans och Johan Kihls bedömningar inte korrelerar helt som ett understatement.

Jag reagerar dock på två saker.

Det första är att en högt uppsatt general "utmanar" sittande regering på detta sätt. Faktiskt ganska remarkabelt. Ett underbetyg till hur det politiska ledarskapet hanterat dialogen med försvaret. Detta styrker min uppfattning att någon i Alliansen har låst Försvarsdepartementet från insidan. Det finns skäl att anta att det inte är Sten Tolgfors själv.

Det andra är, och det är väl på den punkten jag inte håller med Generallöjtnant Johan Kihl är följande:

I Sverige har vi till skillnad från i Ryssland en tradition av anständighet, rättrådighet, storsinthet och demokrati. Mot bakgrund av en gemensam historia delar vi dessa grundläggande värderingar med våra syskonländer i Norden och runt Östersjön.

Denna tradition om anständighet och storsinthet kan beskrivas i följande kommentar från mig till Anders i tidigare inlägg:

Med 1917 års befrielsekrig som mynnade ut i självständighet 1918 finns det en annan syn på internationella visavi nationella åtaganden om vi jämför Finland och Sverige.

Utvecklingen under WWII då den svenska regeringen backade på stöd när Finland slogs för sin överlevnad har satt djupa spår. Vi kan gå ännu längre bak i tiden till 1809. Det blod som offrades när "vi" förlorade Finland var inte svenskt blod. Det var finskt, de flesta utskrivningarna till Sveriges arméer skedde i just Finland.

Det finns en uppfattning att inte i dessa avseenden lita på andra, med viss rätt.

Jag var för några år sen och bevistade en minneshögtid vid Nylands brigader. Gamla veteraner paraderade eller kördes i rullstol. Ur åskådarleden hördes ett viskande eller mumlande spontant och återkommande "tack".Det säger en del om skillnaden. En skillnad som inte går att förneka och som, vågar jag påstå, den svenska traditionen inte har.

Så, så var det med den höga hästen. Och varför det förhåller sig på det sättet är en annan, väl så spännande idéhistorisk diskussion. Men bortsett från det sista så ligger Kihls slutsatser ganska nära Björn von Sydows och jag tror att jag med fler önskar att Sten Tolgfors nu letar fram nyckeln eller den som låst dörrarna och öppnar upp till Departementet.

Det finns en del som verkar ha ett och annat att säga.

De ekonomiska argumenten mot en anslutning till EMU håller inte längre. Tio år efter att den europeiska monetära unionen EMU upprättades har läget förändrats. EMU-utredningens slutsats i mitten av 1990-talet att ekonomiska argument talade mot ett svenskt deltagande i EMU har kommit på skam. På alla punkter som låg till grund för EMU-utredningens slutsats har läget förändrats till förmån för att Sverige ska ansluta sig.

Enligt årets konjunkturrådsrapport som Studieförbundet Näringsliv och samhälle, SNS, lägger fram i dag har Sverige haft samma utveckling av sysselsättning och inflation som om vi hade varit med från början - men vi har gått miste om de effektivitetsvinster ett stabilare kostnadsläge och ökad handel hade gett. Det skriver professor Harry Flam, som deltog i EMU-utredningen och är ordförande i SNS-konjunkturråd 2009 , i DN samt refereras i SvD.

Jag tycker artikeln är bra och Harry Flam går metodiskt till väga. Men.

Vad som saknas är en analys av Spaniens, Portugals, Irlands och Greklands (alla Euroländer) situation, hur den uppkommit och hur den kommer att påverka Eurozonen.

Dessa länder har sämst förhållande till den allmänna konjunkturen enligt Euro-zonens synkroniseringsindex vilket medfört att de under de senaste åren kunnat låna upp pengar till i praktiken för låga räntor. Detta har medfört att man i dessa länder eldat på en redan för snabbt accelererande överhettning av ekonomin. Man betalar idag priset för detta.

Samtliga länder har svårt att betala tillbaka dessa lån. Irland kan 2009 se framemot en BNP-minskning om 11 %, i Spanien lades det 2008 ut 2 miljoner bostäder till försäljning, mindre än 10 % blev sålda. I Italien finns idag en växande opinion som vill lämna samarbetet eftersom man saknar de devalveringsmöjligheter man skulle behöva för att staga upp ekonomin.

Jag röstade ja till Euron när det begav sig det har jag inga problem med att erkänna. Men. Jag är avvaktande just nu. SNS rapporten är bra och jag kan sympatisera med dess innehåll. Jag kan mycket väl tänka mig att gå med men timingen är fel. Euron hade innan 2008 bara bevisat att den fungerar soliga dagar.

Nu både blåser det och regnar rejält. Om Euron nu står pall för den värsta krisen världen sett sedan 1929 så är valet enkelt. Men det har ingen av oss sett än.

Att gå med i Euron nu är, bedömer jag, som att titta på ett hus som brinner och säga: Det köper vi och flyttar in i innan brandkåren kommer.

Vem skulle göra det?

Om två timmar sitter (?) jag i tandläkarstolen och börjar resan mot att sätta in en stifttand. Det kommer göra ont och är det någonting jag är i praktiken skräckslagen inför är det just tandläkaren. Tanden blev utslagen i en kumiteträning och jag fick tillmälet av en yngre förmåga "karate - no country for old men". Jag höll inte riktigt med och bevisade min tes mer handgripligt för honom i stunden direkt efteråt med en hel del skratt från oss alla.....

Med denna upplevesle framför mig finns det skäl att anta att detta inlägg blir dagens enda.

Men, det som nu kanske mest smärtar är de förändringar som Försvaret står inför. Helt klart skall FM krypa in i budgetkostymen men som vanligt så skärs det i fel ände. Som organisationskonsult så är det en mardröm att se vad som händer.

Regeringens försvarspolitik innebär att en tredjedel av Sveriges armé försvinner och antalet stridsvagnar halveras. Det är några av de besked som överbefälhavaren lämnar på fredag när han redovisar försvarets utveckling de närmaste fyra åren enligt SvD och DN.

Ingenting är sagt om den nästintill extrema övertalighet av fullmaktsanställda officerare på Högkvarteret. Officerare som kanske inte upplever själva att dom slår dank men de facto förser varandra med rapporter och utredningar. Som skapar en byråkratisk evighetsmaskin. Som bidragit om än indirekt till det systemhaveri vi ser i Försvaret idag

Med min egen bakgrund i Försvaret har jag erfarenhet av den starka kollegialitet som präglar denna kår. En kåranda som är fostrad till just Försvar.

Vi yngre officerare efterlyste det då, jag efterlyser det nu: Enda sättet att börja komma tillrätta med FM problem är att börja uppifrån och jobba sig nedåt. Det politiska ledarskapet måste våga adressera fullmaktsanställningen som form och försvarets interna kultur.

Att gå in och strukturera om i något så heligt som fullmaktsanställningen som företeelse är smärtsamt för såväl (M) som (S) men det är den enda vägen. Alternativet är nu, som jag ser det, att tvinga Överstelöjtnanter och Kommendörkaptener ut på kaserngårdarna som likt forna tiders sergeanter och fanjunkare föra trupp eller stå på fartygsdäck och fysiskt hantera förtöjningsgods, lv-ammunition, svepspel och torpeder. Det säger sig självt av rena åldersskäl att inte alla har den fysiska spänsten längre. Dom har definitivt inte motivationen av arbetsplatskulturella skäl.

För (M) skulle det innebära att man utmanar en stark grupp av historiskt allierade sympatisörer. Chockvågorna detta skulle förorsaka in i andra grupper av kärnväljare skrämmer sannolikt partistrateger från vettet.

För (S) är det ideologiskt nästan omöjligt att gå in och förändra förutsättningarna i Fullmaktsanställningen som ligger nära LAS. Skulle man göra detta öppnas, är man sannolikt rädd för, andra dammluckor.

Försvaret och i praktiken stridsfältet är i sin grundföreteelse med sin naturliga uppgift, denna gång utan åtföljande skratt:

"No country for old men"

Jag är lite nyfiken på vad som komma skall i USA, och hur man skall tackla de utmaningar som förr eller senare måste tas tag i. Mest förr ska jag väl säga.

Jag är ganska övertygad om att svaren på President Obamas politik står att finna i bland annat valen av hans rådgivare. Jag har roat mig med att kartlägga en del av dom för att kunna sia något om framtiden. Till rådgivare kring social- och sjukförsäkringssystemen har Barck Obama valt Stuart Altman enligt källor till amerikansk media. Som rådgivare behöver inte Professor Altman frågas ut av kongressen så hans akademiska och tidigare karriär är intressant.

Stuart Altman är känd för att kunna utmana logiken och därmed skapa resultat.

Altman var John F Kerrys rådgivare inom sjukvårdspolitiken under Kerrys presidentkampanj 2004 och onekligen är Altmans idéer spännande. Han tes är att för att hejda USA:s skenande sjukvårdskostnader skall staten ta över en del av finansieringen. Men.

Det är inte allt. Han har en teori om en ny ersättningsmodell för den långt privatiserade sjukvårdssektorn som jag tycker är värt att ta fasta på. Sjukvårdsföretagen (vårdgivarna) skall inte få betalt per utförd tjänst. De ska få betalt för resultatet och samhällsnyttan.

Inte så dumt, eller? Värt en tanke om man lyckas formulera detta. Att börja sätta press på de privata rådgivarna är faktiskt ingen dum idé. Det är ju faktiskt som så i näringslivet att endast resultatet räknas vid dagens slut. Så det behöver ju inte vara något främmande.

Jag gillar spontant tanken. Endast resultatet räknas.....

Företrädare för Vita huset varnade i helgen för att utsikterna för den amerikanska ekonomin blir allt mörkare då de försökte försäkra ett snabbt kongresstöd för president Barack Obamas stimulanspaket på 825 miljarder dollar. Det rapporterar Bloomberg News.

Vice president Joe Biden sade till TV-kanalen CBS:s program "Face the Nation" att "det är värre, helt ärligt, än alla trodde det var", medan Larry Summers, presidentens främsta ekonomiska rådgivare, sade till NBC:s "Meet the Press" att ekonomin står inför "väldigt svåra" månader.

Samtidigt rapporterar DI att det är "rally" på börserna världen över efter nya försäljningssiffror av amerikanska småhus.

Trots detta sistnämda är jag benägen att tro mer på Joe Biden än Nasdaqs reaktion. NY Times rapporterar att President Obama kommer lansera lösningar som "inte känns igen" i den amerikanska politiken.

En hänvisning till hur dessa kan komma att te sig är Nancy Pelosis kommentar till kritiken om nationalisering och att nu staten är stora ägare i olika banker:

“Well, whatever you want to call it. If we are strengthening them, then the American people should get some of the upside of that strengthening. Some people call that nationalization."

Men det är ett tveeggat svärd. Amerikanska staten kan, som ägare, ta beslut om att driva sina medborgare i konkurs för att skydda sin investering. Jag tror att man med lätthet kan säga att mardrömsscenarierna är oändliga. Men har man något alternativ? Jag tror inte det.

Han är en modig man Presidenten.

Både Per Schlingman (M) och Marita Ulvskog (S) tror på en hård och jämn valrörelse enligt SvD. Det är sannolikt ingen rymdforskning att så kommer att ske.

Vad jag hoppas på är kanske inte en valrörelse som handlar om pajkastning och vem som gjorde vad utan mer en som pekar ut riktningen för vilket samhälle vi vill ha. Det finns en ideologisk torka sedan ett par år tillbaka anser jag där alltför många partier står staplade med små variationer på i princip samma mittfällt med enstaka undantag i specifika sakfrågor. Är det där vi hamnat? I sådana fall är vi på väg in i en Platonsk demokrati, en demokrati som mer handlar om vilken elit som skall styra.

Och, jag vet att jag inte är ensam om denna åsikt. Vi är några stycken som oberoende av blocktillhörighet upplever att politik idag handlar mer om förpackning än riktning. Mer om person än de facto åsikt. Naturligtvis finns vissa undantag men mer är det inte.

Undantagen från denna regel är (V) och (KD) som ytterskott på den politiska kartan.

Mer av riktning vore önskvärt. Den Platonska demokratin är inte en önskvärd riktning.

Sveriges framtid som industrination bygger på, enligt min uppfattning, på några förutsättningar. Den första är att vi gräver där vi står. Med det menar jag att vi tar hand om vår basindustri på ett sådant sätt att de kan fortsätta vara den stora andel av BNP som den är idag.

De som tror att svensk basindustri inte ger ett substantiellt bidrag till BNP kan reflektera över att 1973 var andelen 25%, 2008 var den 27%. För detta krävs en aggresiv energipolitik som kan stå emot blockpolitiken. Jag har försökt få igång debatt om detta men det är inte miljöpolitiskt korrekt.

Den andra är att vi kan stimulera ett småföretagande. På DN Debatt sågar idag Svenskt Näringsliv Alliansen någonstans i höjd med fotknölarna. Jag ställer mig på samma sida som dessa och hänvisar igen till motion 2008/2009 SK 430. Företagarförbundet har granskat motionen och ställer sig positiva.

Svenskt Näringsliv kritiserade nämligen Alliansens krispaket i förra veckan att inte omfatta momsproblematiken.

Vidare så adresserar motionen de problem som uppstår nu som en kombination med slopandet av revisorsplikten och en djup lågkonjunktur. Det ligger ingen rymdforskning bakom att i sämre tider ökar ekobrotten.

Kan Ekobrott undvikas finns det, enligt bedömare på EBM, ett utrymme att sänka det totala skattetrycket med (återigen enligt vissa) upp till 10 %. Andra redovisar ännu högre siffror.

Det känns inte som om Alliansen har en uppriktig vilja till detta. Det har passerat en rad förslag på dess bord som stammar från såväl EBM som Skattemyndighet. Inget har fallit i god jord då dessa förslag är ett på tok för grovt intrång i företagens integritet enligt Alliansen.

Så är det bättre att använda sig av statistik som strider mot allt bättre vetande? Där har vi varit förut.

Ihåligt sa Bill. Med hål i sa Bull.

Dagen har gått åt till att städa en bokhylla. Måste köpa fler eller bygga om snart.....

Roat mig med att läsa Washington Post och Al Jazeera till lunch, svensk media ligger en hel del efter i rapporteringen från övriga mellanöstern. En hel del tänkvärd läsning för det visar sig faktiskt att Usama bin Laden sannolikt har kommit med en av de mer klarsynta analyserna om USA:s dilemma just nu. Framför allt mot bakgrund av att Pakistan inte vill se mer av Amerikanska attacker på dess territorium. Som parentes kan jag nämna att skulle Pakistan delaminera, vilket det finns tecken på, skulle det vi sett i Gaza te sig som en mild bris. Det finns alltför många kopplingar till andra regioner som sammanstrålar i just Pakistan vilket då kan få idag relativt sett homogena och stabila stater att skaka i sina grundvalar.

Usama konstaterar i alla fall följande (fritt översatt):

"Antingen drar sig USA tillbaka helt och hållet vilket är ett militärt nederlag, eller så håller man trycket uppe vilket kommer få USA att gå under i en finansiell härdsmälta"

President Obama röner en popularitet i arabvärlden som Al Qaida har svårt att rå på. Man försöker så gott det går men attackerna blir nu grövre och osakligare. Analytiker bedömer, sannolikt helt korrekt, att Al Qaida hellre sett en John McCain eller annan Bushtrogen motståndare. Det hade varit enklare att hantera. Usama et al har enligt uppgift svårare idag att få bidrag än för ett år sedan, så stor är skillnaden mellan Bush och Obama för en av dess största belackare.

En utveckling som kan kännas relevant är att Al Qaida dör sotdöden samtidigt som man kan utropa sig till segrare och USA:s dominans krymper av ekonomiskt tvång.

För USA och Al Qaida är det en loose-loose situation, för andra en win-win? Inte osannolikt.....

Läser DN:s Ledare och blir väl lite förbryllad. Förbryllad är kanske inte rätt ord, men det bästa jag hittar. DN är en liberal tidning som ibland har hyllat de mest marknadsliberala modellerna högt.

DN vill inrätta en generell likvidakut för bankerna eftersom det finansiella systemet forfarande hackar. Väl så men som jag ser det så reses ett par frågetecken.

Det första är avsändaren. Antingen så blåser det verkligen en vänstervind genom samhället nu eller så är utspelet ytterligare ett i linje med Anders Borgs godisskål. För, ingenting har skett hitintills med hans paket.

Det andra är att det synes inte som svensk media eller svenskt politiskt ledarskap är kalibrerade eller de senare handlingskraftiga nog för att få detta att fungera. NY Times rapporterar nu om omfattande förändringar i det finansiella systemet i USA under President Obama.

För ett av problemen i systemet är att samma institut som konstruerade de finansiella instrument som är den utlösande faktorn till finanssmältan var domsamma som opartiskt skulle bedöma dess potential. President Obama vill nu skilja dessa roller, skapa en separat handelsplats för dem och till slut i förlängningen endast tillåta standardiserade finansiella produkter som uppfyller krav på transparans, överblickbarhet och begriplighet.

Vår svenska Finansinspektion borde ta sig inte bara en funderare på detta. Man berömde sig själva för sin förträffliga förmåga att bedöma risk senast fjärde kvartalet 2008. Det som var märkligt var att ingen utanför Finansinspektionen begrep vad dom sa vilket väcker vissa tvivel i linje med "det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta".

Men, det som President Obama nu tar initiativ till är oerhört positivt. För alla. Detta är, om det blir verklighet, en substantiell reglering av finansmarknaden och ett efterlängtat tecken. Men det kommer krävas mer. Mycket mer.

Det blåser sannerligen från vänster.

Vittnesmål om skadorna av vit fosfor förskräcker. Det är tveksamt anser jag om Israel kommer kunna ducka för den massiva kritik som kommer riktas mot de beslutsfattare som är ytterst ansvariga. Jag hoppas att dessa kommer att ställas till svars på samma sätt som Hamas måste ta ansvar.

Däremot, att som Komminister Bo Nordin i Domkyrkoförsamlingen i Luleå säger att det känns "obekvämt" och "malplacerat" att hålla minnesgudstjänst för Förintelsens offer när kriget i Gaza upprört så många, är något så urbota..... korkat.

Är det någon gång det är viktigt att manifestera mot Förintelsen så är det nu. Kan vi fortsätta ta avstånd och manifestera mot denna mörka tid i Europas historia kanske vi kan hålla ett ljus tänt för framtiden. För alla, inte bara Israels folk. Bo Nordins utspel sår endast mer hat vilket är märkligt för en befattningshavare som skall hålla kärleksbudskapet vid liv.

En tanke om vem eller vad som egentligen är obekvämt och malplacerat infinner sig...... i mina ögon är det inte manifestationen mot Förintelsen.

Ge alla nyblivna föräldrar en gratischeck till familje­rådgivningen. Det föreslår en arbetsgrupp i Kristdemokraterna, som på så sätt vill minska antalet separa­tioner enligt SvD.

Karin Lübeck, familjerådgivare i Mora och vice ordförande i föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare är inte riktigt lika entusiastisk och kommunicerar en skepsis till en gratischeck.

Och vad känner jag? Själv är jag skild (mitt initiativ), separerad (gemensamt beslut tror jag) och dumpat eller blivit dumpad i olika omgångar så jag vet inte om jag ska gapflabba åt förslaget.

Förslaget andas lite av planekonomiskt tänkande samtidigt som det signalerar "håll ihop till varje pris".

Det priset kan bli högt i lidande och skuld. Mitt råd är inte att inte gifta sig. Jag brukar säga till de få personer som ber om mitt råd: Välj med omsorg så slipper du det bök jag stått ut med.

Ganska enkelt faktiskt. Och till det behövs inga checkar.

Claes Arvidssons ledare i SvD andas, som jag tolkar det, en frustration över det slutna Försvarsdepartementet och en vädjan till en av Alliansens mest utskälda ministrar att komma ut ur bunkern.

Jag tror inte Sten Tolgfors kommer ut. Alls. Han kommer sitta där till valrörelsen 2010 och om Alliansen förlorar är problemet löst, om man vinner kommer Fredrik Reinfeldt tacka av honom med något bra jobb på andra sidan jorden. Fredrik Reinfeldt har inte råd, bedömer han, med en omstuvning innan valrörelsen drar igång.

För, Sten Tolgfors har förändrats bedömer jag. Från en "glad gamäng" till att ha åldrats 10 år tillbakadragen, böjd och tystlåten. Det är nog inte ansvaret som fått honom dit, utan bristen på detta och bristen på respekt för honom som person.

Han har fått ett skrivbord att vakta med ordern "gör ingenting, rör ingenting och säg ingenting utan H G Wessbergs, Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs uttryckliga godkännande".

Att Mikael Odenberg fortfarande finns med i det säkerhetspolitiska arbetet är inte en förtroendeförklaring för Tolgfors. Sägas skall dock att jag gillar MOD. Jag högaktar honom för hans kompetens, kurage och uppriktiga engagemang.

Sten Tolgforsk kommer inte lämna sin bunker. Där är mörkt och tyst. I mörkret en trygghet att ingenting, inte ens bloggarna, kan skada honom. Han tar hand om sina sår men de sår som gör mest ont har inte bloggarna tillfogat honom, inte heller opinionen.

De såren, som sitter i själen, har hans egen chef tillfogat honom.

Svensk medias rapportering av President Obamas första steg ter sig understundom lite märklig i vad man anser vara av vikt. På topp ligger nyheten om att han ringt bland annat Gordon Brown och kung Saud men ingenting om vad som sades samt att man infört en Obamameter som skall hålla reda på vallöftenas status.

Intressantare är nu hur hans stab utvecklas och vad dessa säger i senatsförhören om den kommande politiken. NY Times och Washington Post rapporterar:

Dennis C. Blair, f.d. Amiral och nominerad till att bli den högst ansvarige för underättelse och säkerhetsapparaten står i bjärt kontrast till den nuvarande Bush/Rumsfeld dominerade hårda och inte alltid rumsrena linje. CIA och övriga organ skall agera citat:

“in a manner consistent with our nation’s values, consistent with our Constitution and consistent with the rule of law.”

Samt att metoder som används skall uppfylla Geneve-konvention och klara av oberoende granskningar utan anmärkningar.

Brytningen med tidigare administration tycks vara mer eller mindre total. Frågan är bara om den kommer i tid? Bitterheten hos motståndaren och kraven på hämnd kan ha satt så djupa spår att det fortfarande finns ett momentum kvar.

Ett momentum som kan skapa ytterligare upptrappning om inte USA förmår hålla fingret stilla på avtryckaren.

Men en brytning är det, en tämligen skarp kontrast. Hoppas den kom i tid......

Han är en modig man President Obama. All respekt.

Det är ganska spännande att följa President Obamas första tid. Han ser verkligen ut att utnyttja det fönster som ger honom möjlighet att sätta sin prägel på allt ifrån hanteringen av krisen till utrikesrelationer. Det som kallas för "Window of opportunity"

NY Times gav ut en flash nyss där nu Finansminister Geithnier öppet kritiserar Kina för att manipulera växelkursen. En kritik som vore omöjlig för George Bush, och dessutom är ett vågspel av sällan skådad art.

USA är starkt beroende av Kinas kapital för att kunna täcka för sitt galloperande budgetunderskott. Kan man inte få täckning väntar en inflation av kollosalformat.

Hur det går? Vet inte, men läs mitt inlägg Ketchup så får ni en av fler kvalificerade gissningar. Förändringarna på det finans- och säkerhetspolitiska området kan följa snabbt nu. Jag undrar jag om vårt politiska ledarskap har en beredskap att reagera på det som nu kommer ut ur fönstret. Det känns inte så.

Jag läser med viss förvåning SvD intervju med Beatrice Ask (M). Det hon ger uttryck för i artikeln är att hon är förvånad över hur lätt det är att smita från ett utdömt fängelsestraff och hur dålig kontroll Kriminalvården har över dömda som ännu inte hunnit påbörja straff. Hon vill se över reglerna för häktning och korta handläggningstiderna inom hela rättskedjan.

Uppkomsten till det hela är det som SvD redovisat kring EKO-brott med långa handläggningstider och tunga utredningar. Till saken hör att EBM var på den lista av statliga myndigheter som Alliansen ville lägga ner så jag förstår inte riktigt i vilka banor Justitieministern tänker.

Vad jag även känner är lite märkligt är att samma Justitieminister varit delaktig att slopa revisorsplikten. En revisionsplikt som var en viktig komponent att följa företagens vandel och därmed upptäcka just EKO-brott.

Det finns en motion om detta, SK 430, som kombinerar statens behov av kontroll men samtidigt ger incitament för företag att sköta sig.

Det är ett kanske lämpligt första steg. Eller är det mycket väsen för ingenting igen?

Lyssnade på P1 nu på morgonen. Man hör på rösten på Cecilia Uddén hur tagen hon är av scenerna.

Har någon fått uppleva en tredje gradens brännskada på nära håll? Jag har haft det tveksamma nöjet att ta hand om en. Jag har även fått se i testmiljö hur Vit Fosfor fungerar på "biologiska mål". Dom bilderna rullas nu upp i min hjärna, jag tyckte det var hemskt då. Jag kan sannolikt ana mig till scenerna nu.

Jag förstår Cecilia Uddéns tonläge. De som nu ytterst ansvarar för användandet av Vit Fosfor på Gaza kommer sannolikt att klara sig undan med hjälp av juridiska krumbukter. Därtill är de internationella instutitionerna och konventionerna för svaga.

Men jag undrar om dom själva kommer, innerst inne, förlåta sig själva när och om dom inser vad dom gjort mot en annan människa.

Om dom nu inser. Jag känner idag en stor sorg för påminelsen av vilka krafter som vi som människor bevisligen bär inom oss.

Presidenten Obamas särskilda sändebud till Mellanöstern blir förre senatorn George Mitchell, med erfarenhet av medling i Nordirland. Till Afghanistan och Pakistan sänder Obama förre FN-ambassadören Richard Holbrooke enligt bland annat SvD.

Jag kommer att uppehålla mig en tid vid President Obamas val. Med min bakgrund som officer och min verksamhet i exporsammanhang parat med studierna i Säkerhetspolitik är jag av uppfattningen med erfarenheten som grund att personvalen kan ge bättre fingervisningar om färdplanen än alla tal i världen. Jag kommer återkomma i ärendet när jag har gjort nätverkskartläggningarna (Jodå, dom finns om man vet var man skall leta....). Men valen är helt klart intressanta.

Men, mest uppmärksammat i USA är nu att President Obama stänger alla CIA:s läger "Overseas" och sätter dessutom stopp för de förhörsmetoder som den tidigare administrationen sanktionerat. Presidenten har med detta beslut slagit in på en ny väg men det kommer ha sitt pris. På lägre nivåer i byråkratin hälsas inte detta med ovationer så slaget är inte vunnet. Än.

Men, det är en skillnad.

Maud Olofsson (C) och Anders Borg (M) lanserar ett krispaket. Eller krispaket vet jag inte, en efterlängtad lättnad för min kategori av egenföretagare.

Från och med februari kan arbetsgivare som har likviditetsproblem ansöka om att få skjuta på inbetalningen av arbetsgivaravgifter och de anställdas preliminärskatt. Den möjligheten finns i en tidsbegränsad lag som regeringen fattade beslut om på förmiddagen.

- Företag som ringer mig är helt förtvivlade. De vet att skatteuppbörden närmar sig och banken säger blankt nej. För dem blir det givetvis en lättnad att de har den här möjligheten, sade näringsminister Maud Olofsson (c) när hon presenterade förslaget på förmiddagen enligt SvD.

Väl så. Men det känns lite av "mycket väsen för ingenting" likt Shakespears komedi med samma titel. Nu är inte min och andra småföretagares situation någon komedi direkt.

Mitt inlägg skall inte tolkas som bitterhet eller något annat men det finns faktiskt en motion som nu ligger i Skatteutskottet som syftar till en permantent lösning på detta problem. Jag föreslår att Alliansen tar del av Motion Sk 430 undertecknad av Tommy Weidelich och Christina Axelsson bägge (S).

I korthet går den ut på att källskatter och moms som kan härledas till en utgående faktura inte behöver betalas föränn kunden erlägger likvider. Det finns en koppling till förebyggande arbete kring ekonomisk brottslighet men detta torde inte vara ett problem för den genomsnittlige egenföretagaren.

Ta det förslaget istället så får vi en permanent lösning på detta problem, som det upplevs av mig så presterade Alliansen

"Much ado about nothing" vilket är Shakespears originaltitel.

E24 rapporterar om upprörda demonstrationer i finanskrisens spår i Reykyavik. Dom mest upprörda sedan 1949. I förra veckan hade vi motsvarande i Riga.

De kommer inte bli dom sista. Gemensamt för dessa är besvikelsen över det politiska ledarskapets medverkan, passiv eller aktiv, i uppkomsten till problemen. Gemensamt för dessa marknader är även att Chicagoskolans idéer kommit att dominera den ekonomiska utvecklingen. Min tes har varit att dessa idéer skapar instabila samhällsstrukturer. Jag gillar att ha rätt men för en gångs skull vill jag inte ha rätt, det vi ser nu är allt annat än lugnande.

Portugal, Spanien, Irland och Grekland har alla stora lån i ECB. Lån som förfaller och som tagits under den tid då räntan var låg. För låg för dessa länder för dom som känner makromekanismerna i det som kallas Synkroniseringsindex. På ett privatekonomiskt plan noteras att i Spanien såldes mindre än 10% av de fastigheter som lades ut till försäljning under fjolåret.

Jag bedömer att EU och den relativt avreglerade marknaden nu står inför sin absolut största utmaning någonsin. Trots alla försäkringar från vårt politiska ledarskap om EU:s stabilitet kan det vara så att dess mekanismer skakar i grunden.

Om pressen blir för stor på Portugal, Spanien, Irland och Grekland att snabbt reglera sina lån i ECB och EIB kommer detta slå hårdare än vi kan ana mot dessa länders välfärdssystem. Om fastighetsmarknaden i Spanien kollapsar kommer ringar spridas in i Eurosamarbetet.

Vårt politiska ledarskap måste lära om och lära nytt snabbt. Oavsett partifärg. Situationen kan komma att leva sitt eget liv snarare än vi anar.

Vad är det vi ser början på?

Vårdgaranti eller inte, eller vad är egentigen en vårdgaranti värd? Ortopedklinikerna i Stockholm skickar tillbaka remisser för att komma i balans med köerna.

Filippa Reinfeldt (M) är med viss rätt frågande. Men inte tillräckligt tycker jag.

Jag fick lära mig något nytt idag i alla fall. DN frågar Filippa Reinfeldt att eftersom sjukhusen uppger att de stoppar remisserna på grund av vårdgarantin, fungerar den verkligen då?

- Jag tycker inte att vårdgarantin fört med sig något negativt, men det kan finnas delar där det uppstått missförstånd. Patienter kan alltid vända sig till vårdgarantikansliet för att få hjälp, säger hon.

Ja, det var ju också ett sätt att svara men vad är vårdgarantikansliet? Vad gör dom där? Vilken hjälp kan dom bistå med? Får jag snabbare vård där? Hur kan en normal svensk hålla ordning på detta?

Det var några av mina spontana frågor så jag googlade och fick följande information:

Den nationella vårdgarantin har gällt sedan den 1 november 2005. Tanken med garantin är att patienterna ska få kontakt och/eller viss vård inom rimlig tid.En hörnsten är att behandlingen ska inledas så snart som möjligt och senast inom 90 dagar efter beslutet. Om så inte sker har patienterna möjlighet att vända sig till ett vårdgarantikansli, som har rätt att dela ut vårdgarantibesök.

Ok. Lite klokare men vad är ett vårdgarantibesök? Frågorna blir fler....

Man måste utöver att vara frisk för att orka vara sjuk ha en sällsynt god fantasi och orienteringsförmåga i svensk byråkrati.

Läste NY Times om Barack Obamas första dag på jobbet. Jag hade kanske inte förväntat mig så mycket men han har tagit ett beslut som får mig att tro att det vi ser är en verklig förändring. Ett beslut som är ideologiskt och kommer påverka både den politiska kulturen men även interaktionen med lobbyorganisationerna på ett sätt som kommer få stora efterverkningar utanför Washington. Ett beslut vars konsekvenser borde få mer uppmärksamhet i svensk media även fast DN skriver några rader för detta är i allra högsta grad en förändring av den idépolitiska traditionen i USA.

Beslutet presidenten fattat stadgar att man som anställd i administrationen från och med nu ej får byta arbetsgivare till en av de många lobbyorganisationer som finns i Washington. En karantän på två år. Utöver detta fryses lönerna.

Remarkabelt faktiskt. Med Milton Friedmans och Chicagoskolans teser som dominerat Washington sedan Nixons presidentskap så är detta en kursändring. En av Friedmans teser var just att man skulle hoppa mellan offentligt och privat för att optimera dialogen och kunskapsutbytet.

President Obama säger följande:

“Public service is a privilege. It’s not about advantaging yourself. It’s not about advancing your friends or your corporate clients,” “It’s not about advancing an ideological agenda or the special interests of any organization. Public service is simply and absolutely about advancing the interests of Americans.”

Jag börjar faktiskt tro. President Obama är nog en remarkabel man, han fattar helt klart modiga beslut. Han visar politiskt mod.

I SvD Kultur och Nöje finns en bokrecension med en rubrik som inbjuder till allt annat än Kultur och Nöje:

Slaget om fildelning är bara början

Jag bedömer att boken kommer att bli ett standardverk nu i efterdyningarna av FRA och IPRED. Jag bedömer att debatten kommer ta kanske inte en annan riktning men få ett principiellt ytterligare djup. Ytterligare riktningar som sådana som jag kan ta tag i då jag är för tekniskt inkompetent att fildela.

För, så som upprättshovsdebatten har gått så rör den sig, föga förvånande, i en riktning som bygger på en nordamerikansk syn på immateriell rätt. Tanken om att man kan som arbetsgivare äga idéer och tankar. Vår nordeuropeiska tradition bygger på ett motsatt förhållande, att vi aldrig kan äga en annan persons tankar.

Konsekvenserna blir bisarra i det förstnämda fallet. Ta exemplet med interaktiv utbildning. Ett interaktivt utbildningsprogram lär ut t.ex. ordredigering på ett visst sätt. Om jag, utan att ha sett programmet, intuitivt arbetar på samma sätt begår jag då patentintrång eller gör jag intrång omedvetet på upphovsmannens imateriella rätt?

Ipred kan i förlängningen visa sig göra själva lärandet kriminellt. Är min dotters bokrecensioner en kränkning av rätten? Inte idag men den kan med vissa justeringar i lagen bli....

Jag anser, och vill vara väldigt tydlig med, att upphovet skall skyddas men att det politiska systemet tänkt fel i grunden. Lagen med dess förarbeten förutsätter implicit att människan är ond och att upphovsmännen skall skyddas mot ondska.På samma sätt som några av FRA-lagarna adresserar symptom och inte orsakssamband så är IPRED en lat mans lösning som bygger en bas som kan utvecklas i fel riktning med ett alltför släpphänt politiskt ledarskap.

Nej, jag tror att vi måste sätta oss ner och tänka till. Ska själva kunskapsöverföringen kunna kriminaliseras? Är det detta synsätt som kommer utveckla vårt samhälle?

Slaget är inte över om nu någon trodde det och det kommer in nya komponenter hela tiden....

Läste SvD en utmärkt artikel av Martin Gelin. En artikel som för tanken kanske en eller två generationer framåt.

För de barn i tio-års åldern som nu upplever Barack Obama som president kommer det vara naturligt att ett av världens mäktigaste ämbeten är öppet för alla. Oavsett bakgrund.

De effekter som kommer uppstå ur detta naturliga och sunda förhållningssätt till våra rötter kanske inte jag får uppleva men min dotter och mina eventuella barnbarn kanske får. Det är stort. Det är kanske det som gör att hoppet tänds hos mig. Inte så mycket sakpolitiken, på flera områden är Barack Obama inte speciellt tydlig och prioriteringar som löser USA:s kris kommer bli tydliga.

Trots orden om samlevnad så är han USA:s folkvalde, inte världens. Och, det är USA:s väljarkår han har ett kontrakt med, ett kontrakt han sannolikt vill förlänga om fyra år. Vi får inte glömma detta.

Men, förändringen är stor. För denna förändring är jag glad.

När ska Sveriges högsta ämbete vara lika öppet för alla?

Anders Borg (M) ser en risk för att den realekonomiska krisen kommer att slå tillbaka och orsaka en andra finanskris. "Det bedömer jag som sannolikt", säger Borg till journalister efter ett möte med EU:s finansministrar i Bryssel.

När stigande arbetslöshet, lägre aktivitet i ekonomin, dålig lönsamhet och konkurser får genomslag kommer det att ställa till nya problem för den redan drabbade finanssektorn, sannolikt med kreditförluster som följd, tror Borg enligt DI.

Äntligen tycks Anders Borg komma ikapp i läsningen av statistik och annat. Mitt inlägg Finanscrunch 2.0 har nog inte passerat hans bord men jag kan tycka att han nu börjar leva upp till den kompetens han enligt CV:t ska ha.

Han nämner dock inte att nya kreditförluster redan skakar USA genom konsumtionslånen Alt-A som nu pressar betalsystemet igen. Så vi är redan där.

Han konstaterar i en annan kontext att det kan vara så att vi drar en vinstlott med att stå utanför Euron. Det kan vara så. Jag håller det för troligt. Spanien, Protugal, Irland och Grekland har stora skulder som nu förfaller och som man inte kan betala.

Jan Björklund och hans Folkparti vill gå med redan nu. Jag tror att hr Borg nu borde ha ett allvarligt utvecklingssamtal med hr Björklund. Den senare borde läsa en del basal och grundläggande litteratur i Makroekonomi, kapitlet om synkroniseringsindex torde vara upplysande, ett annat är det om statsskulder i egna banker.

Vi har en Finansminister som hunnit ikapp. Det är bra. Men vi har en Utbildningsminister som inte tar till sig forsknings- och faktabaserad fundamenta. Det är mindre bra.

Sådant kallas för Förbättringspotential.

Jag får väl till slut erkänna att jag kapitulerar inför Obama. Han kommer nog att bli en av de personer som kommer sätta en ny kurs för USA och världen. Hans karisma kan göra det möjligt att förändra de system som nu havererat.

Jag lyssnade på talet och läste sedan igenom det. Flera gånger. Nu är ett tal endast just ett tal, det är ju till slut resultatet som räknas men tonen är bra och innehållet tyder på att han förstått situationen mer än väl. Borta var de bombastiska sjävförhärligande formuleringarna som vi sett tidigare.

Det jag reagerade på när jag såg på TV var bilderna på George Bush. Kanske inte en bruten man men en man som tror jag vet att hans plats i historien inte kommer vara bland dom främsta. Och trött. Jag tror han ville bättre, att han inte är ond men blev fånge i sina egna beslut. Jag vill tro det i alla fall.

Även fast vi vill att ett mirakel ska ske och att allt blir bra nu kommer det inte ske. Vägen blir lång för oss alla men även hos mig tändes ett hopp. Varför?

Jag har bott i USA, ett USA som blev hårt under min tid där. Ronald Reagan, med samma karisma som Obama, kom att genomföra förändringar som ökade avstånden mellan människor och samhällsgrupper. Jag gillar USA och framför allt en del av dess konstitution. Kanske är det Obama den som nu kan återupprätta andan i den. Det känns som om han kan återupprätta det USA som jag gillade.

Det är bara att erkänna. Jag kapitulerar inför hans karisma och charm hoppas att han kan vända denna supertanker i tid. För det hastar.

Vad säger man när någon bytt jobb och ska gå första dagen till sin nya arbetsplats?

Lycka till på jobbet idag. Vi andra kommer behöva det.


SvD, SvD2

I ett uppenbart försök att pressa Israel och komma till ett genombrott i Mellanösternkonflikten sade Saudiarabiens kung Abdullah enligt internationella medier att 2002-års arabiska erbjudande inte alltid kommer att stå kvar. Fredsförslaget innebär att arabvärlden erkänner Israel i utbyte mot israelisk reträtt från de områden staten ockuperade 1967 allt enligt DN.

Mötet i Kuwait öppnar för retorik som kanske inte är ämnad mot Israel i första hand, mer att kanske lugna stämningarna i respektive lands opinion. Jag hoppas på det sistnämnda att det just är retorik men utesluter inte att konflikten kan ta fart igen.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad utlovar stöd till Hamas återupprustning vilket inte kan ses positivt av övrig arabvärld eller Europa och USA. Jag förstår dom och inte minst Israel. Iran utmanar övriga statsledningar och önskar ta ledarrollen i Mellanöstern nu. Lyckas dom så är framtiden allt annat än ljus för världen och kan vara en av förklaringarna till Saudiarabiens utfall.

Vägen framåt? Om en demokratisering skett av framför allt Saudiarabien och Egypten tidigare kanske detta Iranska försök till splittring fallit platt men nu är så inte fallet. Om Iran lyckas ta ledartröjan som just nu inte innehavs av någon kan vi förvänta oss ytterligare eskalering. Inte bra känns som ett otillräckligt omdöme. Jag är djupt bekymrad.

Obamas första dag som president ser ut att bli lång. Det finns enligt fler bedömare inte någon tidigare president som tänt så mycket ljus och väckt så mycket hopp som han. Hoppas att han står pall.

Ljuset lär behövas.

Lyssnar på morgonekot och en intervju med Thomas Bodström. Som jag anade tidigare finns fler facetter men det jag reagerade positivt på var något så ovanligt som ansvarstagande.

Thomas Bodström sade att han hade ett lika stort ansvar som någon annan och att om Justitiedepartementet handlagt ärendet så hade utvisningen av de två egyptierna likväl skett. Man kan tycka vad man vill men han duckar inte. Det sistnämnda tycker jag är positivt, mer av den varan. Lite rakare rygg och lite klarare retorik.

Sedan kan var och en ha synpunkter på beslutet. Jag kan, i likhet med dom allra flesta, av naturliga skäl inte uttala mig om Säpos skäl annat än att formen för själva utvisningen var regelvidrig. Och inte bara det. Djupt förnedrande.

Ska se Thomas i morgonsoffan på TV innan jag åker till jobbet, och i samband med detta, försöka bena ut när Eva Franchells bok kommer ut. Kunde hon fått en bättre lansering?

Men någonstans blev jag faktiskt glad. Att en politiker är klar och redig.

Så lyder den gamla barnvisan med text av Zacharias Topelius och musik av Alice Tegnér.

Jag undrar jag om nu det politiska ledarskapet gör rätt saker. Man låter Försvarmakten själv utreda om man begått ett grundlagsbrott (vilket torde vara allvarligt då FM företräder delar av statens våldsmonopol) emedan man ger polisen fler verktyg att jaga "Svensson".

Det känns bakvänt. Eller, kanske det politiska ledarskapet inte mäktar med att ta i de stora frågorna utan bara ägnar sig åt dom små? Att sila mygg men släppa igenom kameler.

Världen kanske är för stor...........

Thomas Bodström och Göran Persson gör rubriker i samband med Eva Franchells bok. Många i blogg och gammelmedia kräver nu framför allt Thomas Bodströms huvud trancherat på ett fat.

Jag tror dessa går händelserna i förväg och kanske inte håller ut det kritiska avståndet ordentligt.

Ur ett strikt källkritiskt perspektiv utgör de referat som återgivits i media endast en facett i ett kanske mer komplext skeende. Det kan mycket väl vara på det sätt som media nu tolkar och ger intryck av. Jag håller det till och med som troligt i vissa avseenden. Men.

Trots att Anna Lindh fortfarande är en av mina favoritpolitiker genom svensk politisk historia får vi inte glömma att hon gjorde ett medvetet val att vara en del av det spel nu media kritiserar. Hon var en del av spelet (om det nu kallas så) och spelade det skickligt.

Skulle det vara så att Eva Franchells version håller hela vägen ens till hälften så är det inte vad det politiska systemet behöver. Då har jag svårt att se att de politiska partierna i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet kan blunda för dess konsekvenser inkluderat eftermälet till Anna. Inte för att jag tror att bokens författare har en annan agenda än att ge sin version så har det potential att bli 2009 års scoop.

Men vi är inte där än. Jag förutsätter att KU kan göra en opartisk granskning av ärendet. Den kommer tvivelsutan bli annorlunda då granskningens resultat även kan komma att få konsekvenser inom (S).

Intill dess: Jag avvaktar. Men kommer läsa Evas bok, den är säkerligen spännande och läsvärd på alla sätt.

Och, oavsett vad: Anna Lindh förblir en av socialdemokratins stora förebilder. Det kan ingen ta ifrån henne.



AB 1, AB 2, DN. AB3

Försörelsen i Gaza trotsar sannolikt all beskrivning. Det mest bisarra är att nu bägge sidor utropar sig till vinnare.

Jackie Jakubowskis utmärkta krönika i DN ger, bedömer jag, stora delar av en relevant beskrivning. Hon försöker att ta ut avståndet och gör det bra ur sitt perspektiv. Hon citerar Golda Meir

"Hellre omvärldens fördömanden av ett existerande Israel än omvärldens beklaganden på Israels begravning."

Att ta ut avståndet är bra, men jag skulle önska att vi tar ut avståndet ytterligare, ett avstånd som medger att Europa och USA kommer i blickfånget. För Europa och USA har en skuld. En skuld som kräver att man står på ett avstånd som jag försökte beskriva i mitt inlägg om Pandoras ask. Men samtidigt endast ett reflekterande avstånd, närvaro kommer att krävas för att få igång freden.

Uttåget kommer enligt källor redovisade i Jerusalem Post vara genomfört innan Obamas installation. Det känns nästan som en tanke, men helt klart, det underlättar för Barack Obamas start. DN beskriver även hur olika intressegrupper nu poisitionerar sig i främst NY Times med annonser. Annonser som söker förmedla hur det är att leva i skuggan av ett vapenhot. Artikeln är även intressant då den tar ut avståndet lite till. Men. Inte tillräckligt anser jag.

Ett citat från den Palestinska sidan är värt att beakta för de som tror att en snabb och enkel fred är i sikte. Citatet kommer från en av de många som balanserar mellan att vara krigstrött och att utkräva blodshämnd:

“But a guy whose child has just been killed doesn’t want peace. He wants war.”

Men vem vann då den här gången? I min värld inte Israel, inte Hamas. Sannolikt endast Benjamin Netanahu och då en kortsiktig seger och vars polpularitetssiffror rakar i höjden. Han var som enda politiker med inrikespolitisk tyngd motståndare till att överge bosättningarna på Gaza. Jag kan ha synpunkter på hans politik men det är Israels väljare som bedömer honom. På samma sätt som endast Palestinier väljer sina ledare.

Vinnarna är med andra ord lätta att räkna och livslängden på segern klart diskutabel. Förlorarna är lättare att namnge men svårare att räkna, listan blir alltför lång och sannolikt aldrig komplett.

Oavsett avstånd.

Jag hade tänkt att kommentera vapenstilleståndet i Gaza. Men det blev inte så av någon anledning. Arikeln om Eva Franchells bok kom emellan.

Eva Franchells bok är nog en av de jag kommer att köpa under våren. Kanske inte så mycket för just mordet på Anna Lindh som beskrivningen av maktspelet i regeringskansli och statsrådsberedning. Aftonbladet hade en artikel i går i den tryckta upplagan som var bra.

Maktspel, och/eller "the blame game", är ingenting nytt och jag är inte förvånad. Tvärtom. Jag känner igen det.

Jag är iofs nybörjare i politiken men ser detta spel och har sett detta spel inte från insidan så väldigt nära ur andra perspektiv och andra partier. Det känns som ett generellt problem och som om våra förtroendevalda egentligen bara sitter 2,5 år av en mandatperiod. Resten går åt till interna positioneringar som tilltar i styrka ju närmare valet vi kommer. Nej förresten, inte valdagen, utan tidpunkten för att fastställa listor.

Det tror jag finns skäl att fundera över detta. Jag bedömer att ingen av våra förtroendevalda skulle överleva i näringslivet någon längre tid. För där räknas mestadels endast resultatet även om det finns inslag av maktspel på dom högsta positionerna.

Det ska bli spännande att läsa boken. Och, jag tyckte om Anna Lindh.

Orden är Theodens ur "Lord of the Rings" och är ett relevant citat för att kunna ställa följdfrågor till dagens tanke. En rubrik E24 fångade mitt intresse. "USA går i konkurs" . Njae, det tror jag kanske inte men jag har skrivit det förut; USA har för stor krigsmakt för försvaret av det egna territoriet men samtidigt för liten för att hävda dollarn som världsvaluta.

Men, problemen är nog irreversabla i mångt och mycket. Obamas problem listade i SvD ger en fingervisning, problem som är så inflätade i varandra att de inte låter sig lösas i en handvändning.

Varför jag inte kan släppa detta beror på att just USA:s hegemoni och den idag skakiga dollarn är närvarande i vår vardag. Och dessa problem interagerar, implicit eller explicit, och vi andra är inte opåverkade. USA övergav guldmyntfoten 1971 och dollarns värde har sedan dess byggt på, precis som aktiers värde, förtroende och att man utmålat säkra investeringar med god avkastning.

Just nu går det sådär, eller, säkerheten på investeringarna visade sig ha en förbättringspotential. Fingerfärdiga bankmän konstruerade derivat som var allt annat än transparanta och därmed med stora osäkerheter inbyggda.

Är det något jag lärt mig så är det att just Finansmarknaderna är något så schizofrent som trygghetsnarkomaner samtidigt som man hela tiden är extremt riskbenägna.

För vad är det som har hänt de senaste månaderna? USA har bland annat ökat pengamängden (s.k. Adjusted Monetary Base) i systemet med mer än 100% men systemet hackar fortfarande. Kina är nu världens tredje ekonomi och är en av få marknader som attraherar investorer. Investorer som övergivit dollarn och USA.

Vad vill jag försöka uttrycka? USA står på randen för en hyperinflation, man pumpar in mer och mer pengar utan att ha investeringar i ryggen. Investorer söker sig till andra objekt. FED låter sedelpressarna gå för att kunna betala detta.

Med denna förändring i flödena så tror jag inte dollarn överlever sin ställning som världsvaluta någon längre tid. En världsvaluta bör vara så förtroendeingivande och stabil som möjligt.

Vad händer om förtroendet för dollarn nu rasar? Om man överger dollarn till förmån för Euron eller någon annan valuta? Euron med egna problem, är det ett alternativ? Hugo Chavez och några med honom har gjort försök under 2008. Att bara försöka tyder på en svängning i förtroendet som inte bara är politiskt motiverade.

Om dollarn drabbas av hyperinflation är dess förtroende och ställning som världsvaluta över. Och med den, även USA som hegemoni allt instabilare. Och med dollarn och USA som hegemoni ifrågasatt:

Vad händer då i Gaza, Jerusalem, Amman, Kairo och Riyadh? Vad händer i Bagdad och Kabul? Vad händer med Globaliseringen och Frihandeln? Troligen fel saker om ni frågar mig. Titta lite närmare på vad som bygger Israels och Saudiarabiens statsfinanser samt vilka krafter som ligger i globaliseringen och vi kanske kan ana några ledtrådar......

Jag har en tid pekat på detta. Vad lär vi av detta och vad gör vi nu?

Inget svar än, men första steget är att formulera frågorna. Vore värre om vi inte ens kunde göra det. Och för den stackars (jag tycker han är modig) Barack Obama väntar nu långa dagar. Effekterna av vilka strider han kommer att vinna och vilka han förlorar kommer få en global impact.

Sven-Otto Littorins uttryck ”skitår” kan användas i fler olika former. SvD rapporterar om att utlandsinvesteringarna i Kina slog alla rekord 2008. Ett 2008 som inte var någon höjdare i andra delar av världen.

Men varför var det ”skitilla”? Kina är nog nöjda och det är bara att gratulera. Gratulera till att man som enda marknad kan attrahera kapital. Men vad som inte nämns i artikeln är att detta kapital tas någon annanstans ifrån. Investorer bedömer Kina som investering bättre än Europa och, nu kommer det allvarliga, USA. Europa som för övrigt har mycket stora utmaningar då Spanien, Portugal, Irland, Italien och Grekland kan komma att ha problem att betala sina statslån i Euro.

Med andra ord är eurozonen mitt uppe i sitt största test under sin tioåriga historia.
Men knappast något av dessa länder vill lämna euron. Då skulle en sannolik devalvering göra skulderna ännu tyngre och riskpremien på den egna upplåningen bli mycket hög, samtidigt som sannolikheten för att några av de ekonomiskt starka euroländerna, (läs Tyskland), ska komma med hjälp minskar.

Finansbranschen i USA rapporterar samtidigt att krisen inte på något sätt är över, tvärtom, ”there is yet more to come”. Vårt svenska sorgebarn (Carnegie räknas inte längre) Swedbank organiserar ”Bad Banks” i Baltikum i likhet med sina amerikanska kollegor efter svensk förebild.

Det var inte bra nyheter för någon. Riktigt skitilla.

Sven-Otto Littorins uttryck ”skitår” kan användas i fler olika former. SvD rapporterar om att utlandsinvesteringarna i Kina slog alla rekord 2008. Ett 2008 som inte var någon höjdare i andra delar av världen.

Men varför var det ”skitilla”? Kina är nog nöjda och det är bara att gratulera. Gratulera till att man som enda marknad kan attrahera kapital. Men vad som inte nämns i artikeln är att detta kapital tas någon annanstans ifrån. Investorer bedömer Kina som investering bättre än Europa och, nu kommer det allvarliga, USA. Europa som för övrigt har mycket stora utmaningar då Spanien, Portugal, Irland, Italien och Grekland kan komma att ha problem att betala sina statslån i Euro.

Med andra ord är eurozonen mitt uppe i sitt största test under sin tioåriga historia.
Men knappast något av dessa länder vill lämna euron. Då skulle en sannolik devalvering göra skulderna ännu tyngre och riskpremien på den egna upplåningen bli mycket hög, samtidigt som sannolikheten för att några av de ekonomiskt starka euroländerna, (läs Tyskland), ska komma med hjälp minskar.

Finansbranschen i USA rapporterar samtidigt att krisen inte på något sätt är över, tvärtom, ”there is yet more to come”. Vårt svenska sorgebarn (Carnegie räknas inte längre) Swedbank organiserar ”Bad Banks” i Baltikum i likhet med sina amerikanska kollegor efter svensk förebild.

Det var inte bra nyheter för någon. Riktigt skitilla.

Har tillbringat dagen att med fysisk träning försökt sortera tankarna. Nu är det inte så att jag tänker bättre när jag tränar, snarare tvärtom, alla tankar handlar om att andas och orka. Men det får allt som oftast lite annorlunda effekter efteråt. Tanken finner nya spår.

Som vanligt vill jag passa på att tacka Professor Pelotard för hans sökande efter källor, jag har kommenterat det och är tacksam över hjälpen med källkritiken, men även sända Mich en tanke på andra perspektiv. Sakligt framställt och ja, jag måste fundera vidare men du har onekligen utmanat mina teser och det sätter jag ett värde på som är svårt att formulera.

Nu hoppas jag innerligen att Hamas tar Israels utsträckta hand. Så att dödandet får ett slut. Sedan börjar det tunga arbetet att få vapenvilan lite stabilare och utan att någon part använder denna för egna syften. Denna gång med en klar adress från mig mot Hamas. Inte för att jag tror det hjälper men en markering måste till.

Men, jag har varit tvungen att försöka formulera vad som finns i Pandoras ask. Det jag finner efter dagens pass är en explosiv mix av framför allt känslor. Känslor som

Skuld
Skam
Offer
Förvisning
Saknad

Skuld: Europas skuld som om vi ska sätta datum ett datum av många (vanskligt) på den börjar en utveckling av förföljelse vid 1300-talets slut med organiserandet av det första Ghettot i Venedig. Ghetto härstammar f.ö. från italienskan (glittum) och betyder gjutare eftersom de flesta judar vid den tiden var vad vi skulle benämna metallarbetare. Ghettot som ett av staten organiserat utanförskap.

Skam: Europas skam för pogromer och att tillåtit eller till och med som en medveten handling effektuerat förvisning, trakasseri och ytterst förintelse.

Offer: Bägge sidor ser sig som offer. Offer för ett Europa eller USA som inte kunnat hantera situationen.

Förvisning: Bägge sidor har förvisats, Israels folk redan 132-135 e.v.t, den andra förvisningen som omfattade bägge sidor var den från Andalusien 1492 av Ferdinand och Isabella som även ”tvångskristnade” bägge sidor

Saknad: Bägge sidor saknar eller har saknat ett hemland, bägge sidor upplever sig övergivna.

Det finns säkert fler komponenter men dessa ser jag som ofrånkomliga.

Europas skuld ligger i att utöver ovan endast momentant gå in i konflikten, hålla fria val och sen bara ge sig av. Europa har i praktiken sedan 132 e.v.t varit en del av konflikten som katalysator och inte bara på ort och ställe utan även i andra sammanhang.

Att bara se till 1967 är att göra det för enkelt anser jag. Rötter är djupa och inte alltid logiska. Pandoras ask går från generation till generation och Europa är en stor del av både uppkomsten och innehållet i denna ask. Därför bedömer jag att Europa bör vara en del av lösningen om det finns en reell vilja att vapenvilan ska utvecklas till en varaktig fred.

Vill man ha Europa med? Erfarenheterna förskräcker sannolikt. Är Europa berett att ta ansvar?

Jag är inte säker på om frågorna är rätt formulerade eller svaret på dom. Men, att Europa är en del av innehållet i asken håller jag ställt utom allt rimligt tvivel.

Carin Jämtin (S) artikel i DN idag efterlyser konkreta åtgärder från den borgerliga Alliansen för att hindra uppsägningar i kommuner och landsting och ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen. Hon pekar själv på några konkreta områden.

Alliansen har avvisat dessa med motivet "vänta och se, pengarna behövs när folk de facto blir i utanförskap".

Nu när det verkligen blåser så rämnar Alliansens Potemkinkuliss. Att vänta och se innebär att med de förändringar som genomförts i försäkringssystem som A-kassa och Försäkringskassa kommer alltfler och allt snabbare hamna i den situation som berättigar till lagstadgat socialbidrag.

Men vad ingen säger är att för att kunna uppbära socialbidrag krävs att den enskilde avvyttrar all egendom. Socialbidraget är den sista bastionen. Med fler villor till salu sjunker priserna, med sjunkande priser drar bankerna öronen åt sig även för de som har en hanterbar ekonomi. Med obenägna banker som ytterst, och enligt lag, måste säkra sina aktieägares intressen så är vi där igen. Finanscrunch 2.0. Men denna gång hemmagjord, tvivelsutan.

Vad som även kommer att hända är att vårdköer med stor sannolikhet ökar eller att patientsäkerheten blir sämre om samma antal vårddygn skall upprätthållas. En väntan på en operation som kan bli så pass lång att den enskilde trillar ur F-kassan.

Det ser ur detta perspektiv nästan ut som om Alliansen medvetet förbereder en Finanscrunch 2.0. En situation där stora värden byter ägare. Från fattig till rik. Från de som tvingas sälja till dom som har pengar att avvara och göra sig en bra affär. Vilka får betala i förlängningen?

Detta förhållningssätt medför även att kommunernas förebyggande arbete kommer gå i stå. Kommuner kommer att hålla hårt i plånboken och endast genomföra lagstadgad verksamhet som kommer bli ännu svårare att budgetera för då man nu måste reagera på ökade problem. Nu kan jag inte alla detaljer i Socialtjänstlagen men vi kommer sannolikt se en hel generation, de som är ensamstående och över 25 år (tror jag) försvinna ut ur samhällets gemenskap som atbetskraft och, inte minst, medmänniskor.

Inte är det Alliansen som betalar för dessa konsekvenser. Möjligtvis blir man av med makten 2010 men då är skadan skedd. En skada som inte går att reversera för den enskilde.