Vi är tydligen fortfarande taskiga. Det kan jag utläsa av Kents senaste postning och även av Marys kommentar på densamma. Av den anledningen, och att (M) nu febrilt manövrerar ut ur rabatten genom att prata om historien och arbeta fram ett nytt lagförslag, vill jag slå an vad jag hoppas blir en sista blick i backspegeln. Medans utskottsinitiativet nu granskas och riksdagen skall gå till votering på torsdag, vill jag ta tillfället i akt med att peka på vad Peter Andersson hittat hos Statistiska Centralbyrån.

Eftersom (M) väljer på nytt att se i backspegeln så finns det en och annan siffra som kanske kan vara intressant att lyfta fram. (S) siffror är intet att yvas över, det är jag den förste att vitsorda. Men Bildt-ministären var den som enskilt bidrog till den remarkabla utveckling vi ser resultatet av idag. Den störste syndaren, om sådan skall utses i en historisk kontext, till dagens situation finns inom (M) egna led.

När Carl Bildt tillträdde försörjdes 800 000 svenskar av sjukbidrag, efter tre år vid makten, 1994, var motsvarande siffra 1 150 000. En ökning av antalet sjukskrivna med över 45 % på tre år är sannolikt svårslaget. Ökningen exploderade främst under Carl Bildts sista år vid makten och trenden bröts först 1997 mer signifikant och märkbart. Denna siffra kommer vi återkomma till så Alliansen behöver inte fundera mer över detta, statistiken finns här.

Flytta fokus nu, vad som kan bli bättre för den enskilde. Det har inte varit bra, det liggande förslaget är inte heller bra (sämre anser jag). Om de ansvariga istället ställer frågan hur den enskilde skall återfå tro, hopp och motivation samt reella förutsättningar att kunna återgå till arbetsmarknaden kanske vi börjar komma någon vart. Men där är vi inte med det sekventiella tänkande som förslaget innebär och vilket även vitsordas av bland annat Socialstyrelsen och SKL. Då inga egentliga anslagna medel eller ens innehåll finns för rehabilitering finns det all anledning för oss att driva opinion ett bra tag till.

Det är inte, som Alliansen vill hävda, så att vi använder oss av de enskilda sjuksrivna som slagträ i debatten. Däremot är det Alliansen som är slagpåsarna vilket är en rätt naturlig rollfördelning mellan regering och opposition.

Så Kent och Mary. Vi är inte taskiga, vi gör det som varje opposition är skyldig till att göra, inte mer men heller inte mindre. Oppositionens roll i detta fall är att driva regeringen framför sig vilket jag beskriver här. Min målsättning är att ni den 20 september 2010 skall få vår roll, den är inte utan utmaningar.

I sammanhanget vill jag att läsaren ser åtminstone första minuten av denna video med Henrik Dorsin från Parlamentet, kanske inte så mycket i saken men ändå....



Kika även in på Alliansfritt. Videon säger väldigt mycket.