Jag blir lite veckovill dessa tider, dagarna rinner undan och det är ju dags för årets sista söndagskrönika vilket Peter Högbergs och Kent Perssons utmärkta påminde mig om. Jag kommer försöka att i dessa lämna dagspolitiken och resonera lite mer generellt kring olika ämnen.

I ämnet för dagen väljer jag ta avstamp i det nu är nästan på dagen fem år sedan Tsunamin. En katastrof som släckte livet 543 svenska medborgare , som skadade över 1 500 fler och vars konsekvenser kan spåras i enskilda drabbade och i vårt samhälle än idag.

Själv hade jag två vänner som omkom med sina barn, många är vi som kände eller kände till någon som drabbats. Talesättet att tid läker sår tycker jag nu, fem år senare, är ett sätt att vifta bort eller förtränga det lidande som blev konsekvenserna. Men en konsekvens är i ett längre perspektiv allvarligare än alla andra. Och jag måste redan nu be om ursäkt för att jag inte kommer att uppehålla mig vid de personliga livsöden som egentligen borde förtjäna mer uppmärksamhet. Jag väljer att se lite mer ur ett makroperspektiv på vad som egentligen hände i samhället tiden efter katastrofen. Och spår som står att finna än idag, spår och stämningar som nu mycket lättare kan väckas till liv.

Otaliga var berättelserna om hur myndigheterna tämligen okänsligt förhöll sig till regler och reglementen och hur den efterföljande granskningen visade att vare sig kommunikation eller viljan att ta ansvar fungerade. Låt oss stanna upp vid detta. Ansvar och förmågan att ta tillvara medborgarnas intressen.

För, vad händer med ett samhälle där staten inte längre åtnjuter medborgarnas tillit och förtroende att stå på de utsattas sida när det väl gäller? Statens legitimitet urholkas, förakt och misstro sprider sig och andra krafter ges näring. Det ligger ingen rymdforskning bakom att dessa krafter har en egen agenda och verkar som centrifugalkrafter i samhället, en vilja att slita isär.

De ansvariga tjänstemännen och politikerna ägnade mer tid åt att formulera eleganta förklaringar som allt annat än belyste dess egna ansvar, en frustrerad grupp av offer tvingades till en kamp mot olika myndigheter samtidigt som tjänstemän diskret byttes ut och gavs reträttpositioner. Att hålla sig till ett icke fungerande tjänstereglemente visade sig vara i allt väsentligt en tryggare strategi än att de facto hjälpa människor i en utsatt position. Samhället bekräftade därmed tjänstereglementets och befattningshavarnas intressens överordnade roll före medborgarnas behov.

Jag anser att vi idag, fem år efter katastrofen, fortfarande ingenting lärt. Visst, vi har skapat en permanent krisstab i regeringskansliet men mer än så har egentligen inte hänt. Tvärtom nås vi av nyheter att vår representation i andra länder nu bantas och därmed den förmågan att tillvarata medborgarnas intressen i nöd. Samtidigt ger riksdag och departement signaler om att alltmer korta beredningstider och begränsa konsekvensanalyser i lagstiftningsarbetet som påverkar medborgarnas vardag.

Jag anser att just detta är djupt bekymmersamt, det är ur denna mylla som centrifugalkrafter och populism finner sin näring. Och jag tror att ett av svaren finns att finna i den offentliga förvaltningens kultur, en kultur som ytterst det politiska ledarskapet ansvarar för. Att medelmåttighet premieras före spets. Det finns naturligtvis undantag från detta och i sammanhanget vill jag lyfta fram Datainspektionens och Skatteverkets respektive generaldirektörer, den senare byts nu ut i dessa dagar. Men i övrigt? Illa anser jag.

I detta har vi att lära och reflektera, men har det politiska ledarskapet modet att återupprätta dialogen med väljarna på väljarnas villkor? För vad de centrifugala krafter som numer lätt kan uppstå inte vill är just denna dialog. De vill tvärtom att missnöjet gror starkare, ett missnöje som vill slita isär...

Annat läsvärt: Peter Andersson, Krassman

Jag hoppas att Mary Jenssen trots julledigt skriver en helgkrönika, dessa är alltid läsvärda.

Och något mindre läsvärt: Antonsson