Via Peter Andersson och Röda Berget leds jag in på Per Gudmundsons ledare i SvD. Inte helt ointressant resonerar han kring (MP) stigande opinionssiffror genom att göra kopplingar till nyhetsflödet och journalisternas partisympatier. Per Gudmundson uttalar aldrig anklagelsen rent ut, att hans journalistkollegor medvetet skulle favorisera (MP) till förmån för Alliansen, men han ligger väldigt nära.

Till saken hör, anser jag, att Per Gudmundson hör till de mest lojala journalisterna som Alliansen har. Gudmundsons, och många av hans kollegor på SvD Ledarredaktion (Göran Skytte, PJ Anders Linder), utfall utan saklig grund mot framför allt Mona Sahlin (S) som person har under 2009 ofta präglat SvD ledarsida. Som dessutom uppbär skattebidrag för sin överlevnad i form av presstöd.

Per Gudmundsons egen blogg förtjänar i sammanhanget ett alldeles eget omnämnande, uttryck som brunvänster och haranger om att islam är islamism är inte ovanliga. Att Per Gudmundsson har en egen politisk agenda står ganska klart, få ledarredaktioner är så tydliga med sin position vilket i sig är bra. Men ibland närmar sig journalisten Per Gudmundson journalistikens utmarker, inte genom sin implicita anklagelse av sina kollegor, utan när man börjar granska hans utsagor lite närmare.

Det är mycket möjligt att (MP) förtjänar en lite mer ingående granskning. Men så långt vågar inte Per Gudmundsson gå i sina krav för han vet att förr eller senare skulle denna granskning kanske drabba honom om han tog initiativet. Så här i juletider så passar därför det bibliska ordstävet

Den som är utan skuld kan kasta första stenen.

Det är inte en fråga om han kommer kasta stenen, det är mer en fråga om när han följer efter. Men att kasta den första kan inte Per, så han har den i handen och väntar. Och genom att spela på ”Guilt by association” hoppas han på att få någon annan att kasta sin sten. Så rakryggad är Per Gudmundsons praktik av journalistiken och dess etiska koder.