Claes Arvidsson på SvD fortsätter sin egen ”mosa-Mona” kampanj med ledaren som har rubriken ”Är Mona Sahlin av rätta virket?”. Varför? Sannolikt beroende på de siffror som den senaste opinionsundersökningen som Novus Opinion har levererat. Opinionssiffror som högst troligen gör framför allt SvD ledarredaktion allt annat än komfortabla. Men opinionssiffror vinner inga val och alla val i Sverige är jämna oaktat vad Novus och andra kommer fram till varför jag tycker att han, precis som jag, skall ta dessa med en stor nypa salt.

Claes Arvidssons reaktion baseras sannolikt även på ledarstilen, en annorlunda och i många sätt ovan stil i svensk politik. Mona detaljstyr nämligen inte. Och. Hon är kvinna. Och Claes Arvidsson är, så som jag uppfattar det, lika konservativ som bilden av den mest inbitne betongsossen.

I Claes Arvidssons värld så borde Gunnar Sträng återupplivas och göras till oppositionsledare för att han ska känna sig trygg. En ordförande för Socialdemokraterna bör vara en manlig arbetare i 55-års åldern som offentligt tillrättavisar och desavouerar sina egna medlemmar. I Claes Arvidssons värld är Sverige i själva verket ett land som det såg ut 1974 och som det gestaltas i boken ”Flyt”. Ett land där SVT slutade sända kl 2145, där televerket ägde alla telefoner och där kvinnor började förvärvsarbeta först i 40-årsåldern.

Claes Arvidsson är, bedömer jag, rädd för förändring. Med ett ledarskap som kännetecknas av hans direkta motsatts på alla plan rubbas hans världsbild. Mona Sahlin är numer känd för ett ledarskap där hon använder talet och hörseln i den proportion de borde användas, hon lyssnar dubbelt så mycket som hon pratar. Det är bevisat effektivt. Claes Arvidsson ger intrycket av att vara precis tvärtom, han pratar minst dubbelt så mycket som han lyssnar. Sådant brukar straffa sig.

Men det var så Sverige såg ut 1974 och där är vi inte längre som bekant.