Ytterligare opinionsundersökningar levereras så här två dagar före jul men jag finner de endast vara spelteoretiska underlag. Men det är klart, de ger en bra självkänsla, fel vore att påstå något annat.

I ljuset av dessa och med statsministerns jultal i någotsånär minne så är det inte ointressant att läsa vad Claes Arvidsson och Mary Jenssen skriver. Claes är, med viss frustration på handen som knackar på tangentbordet, irriterad över hur (MP) tycks glida genom alla undersökningar på en räkmacka. I min värld gör det ingenting om irritationen fortsätter, (MP) har förtjänat dessa siffror då man med framgång positionerat sig på (C) gamla frågor. (MP) av idag är långt ifrån det sambaackompanjerade parti som en gång tog plats i riksdagen och har blivit ett livsstilsparti för många unga väljare. Centerpartiet har nu slutligen tagit beslutet att lämna glesbygden för att ta upp kampen om storstadsväljarna och jag är inte helt övertygad i det kloka i detta. På samma sätt som det är trångt på det politiska mittfältet kan inte kärnväljare hanteras hur som helst.

Mary markerar sitt oberoende på ett bra sätt, jag måste honorera henne för hennes markering att (M) partiordförande har sin roll och hon sin i den kommande valrörelsen. Mary faller inte in i den kör av hallelujaropande allianssympatisörer och borgerliga ledarskribenter som ropar att ordningen nu är återställd. Naturligtvis har en ordförande en roll att spela men ett helt partis politik kan, och ska, inte stå och falla med en person. Om det är på det sättet så har man ingenting lärt av våra problem under Göran Perssons sista år vid ämbetet. Eller historien heller för den delen.

Men spelteorierna kommer inte ta slut för detta, det kommer mest sannolikt hålla många sysselsatta en lång tid framöver.