Den tredje adventskrönikan, eller vad det nu är. Lite trevligt faktiskt att försöka ha en annan ton. Mary, Peter och Kent har skrivit sina redan och jag postar min nu. Måste passa på att gratulera Peter till förstaplaceringen på Knuff. Imponerande position och prestation, jag kan konstatera att han är förtjänt av det. Rapp, snabb , alltid läsvärd och idogt arbete, sist vi sågs konstaterade vi att man efter ett tag börjar få koll på varandras dygnsvanor. Jag själv är väldigt glad för min mer blygsamma 10:e placering.

Men, åter till krönikan. Den här gången kompletterad med en av mina favoritartister, Lasse Tennander. I ämnet musik kommer och går artister i perioder och rent generellt är jag allt annat än ”julig” så här års. Eller någonsin för den delen. Det sista kanske inte så konstigt, den mängd av julinspirerad ”muzak” som ligger som våt kvävande filt i bakgrunden så här års gör mig allt annat än fridfull som den julhatare jag i grunden är. Det är jag, grinchen och Uncle Scrooge, var och en på sitt sätt och med sina motiv.



Vissa artister spelas intensivt och mycket av mig periodvis för att avlösas av andra. Endast Amanda Jenssen tillhör numera de mer konstanta och just nu är det Lasse som toppar. Bägge har lite ”raspiga” röster med en djup klangbotten och bägge har en förmåga att förmedla något jag inte kan sätta ord på. Ett stråk eller en skugga av sorgsenhet kan det mycket väl vara, men det kan även vara något annat som inte låter sig fångas i ord. Den jag lagt upp är en av mina absoluta favoriter av hans alster. Och ja, proggen tillhör en del av min uppväxt med band som Kebnekaise, Archimedes badkar, Nationalteatern, Gasoline etc. för att senare glida över i Ebba Grön och Thåström.

Jag har svårt att beskriva den känsla det här exemplet förmedlar men ska göra ett försök. Ta det för just vad det är, ett försök som kanske inte träffar helt rätt då det här är svåra saker för mig att förmedla. Efter en vecka av en bitvis ganska tuff debatt och på ett inre, personligt plan, en reaktion på argument och beteende från riksdag och regering som närmast kan liknas vid en stillsam, men samtidigt nästan vitglödgad, vrede så speglar ”Nu blåser vi ut ljusen” min sinnestämning i skrivande stund. Detta trots opinonssiffrorna som redovisas nu på morgonen, det enda jag kan säga om dessa är att det kan gå oerhört snabbt och vill därmed höja ett varningens finger för de som tror att valrörelsen inte behöver gå ända in i kaklet.

Men, valet av musikstycke är inte för att jag på något sätt tänker lägga mig ner eller vika mig, det ligger inte för mig. Snarare tvärtom, efter att debatten tagit paus en liten stund så infinner sig en känsla av att vilja dra mig tillbaka, blåsa ut ljusen och vila. Att vila med öppna ögon en liten, liten stund. Att se på veckan som varit, kanske låta hjärnan ägna en stund åt just… sig själv och ingenting.

Sannolikt gå ner till stranden för att titta på den glugg av horisonten som skymtar i gattet mellan öarna. Som vanligt antagligen en fundering på om den ligger kvar på samma ställe jag lade den sist jag var ute. Den kanske fick för sig att flytta på sig så jag måste ut och leta efter den igen när våren kommer. Så har det annars alltid blivit, varje vår.

Andra tankar som nu går sina egna stigar genom huvudet är inspirerade av den bok som ständigt finns nära till hands, jag tror jag har en tre-fyra vältummade exemplar på olika ställen i huset. Dag Hammarskiölds ”Vägmärken”. Jag tror jag givit bort ett tiotal exemplar genom åren till vänner och tillfälliga bekanta, den lokala bokhandlaren har mumlat något över mina läsvanor. Som om jag brydde mig om det.

Jag väljer att citera Dag Hammarskiöld för att avsluta dagens krönika. Kanske någon liten baktanke på att dra igång läsarens vandringar på nya stigar. Mina vandrar sedan ett tag som ett resultat av veckan och den nu förestående korta stunden av vila.

"Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.”

På detta sätt vill jag önska er en fortsatt angenäm helg. På måndag ny vecka.... och mot kaklet.