Den här helgen blir krönikan för den fjärde advent publicerad redan idag. Varför? Ikväll ska jag gå på Eddie Izzard och dessförinnan så ska jag närvara på en av de spontana årliga frivilligt obligatoriska planerade jultraditionerna. Och nej, jag kommer sannolikt aldrig kunna gilla julen.

Det är fredag kväll när jag skriver detta och dagen har naturligtvis präglats av Saabs nedläggning och allt vad det kommer att föra med sig parat med rapporter som tyder på ett haveri i COP15 om klimatet. Det ena nära, det andra längre bort men bägge påverkar mig på olika sätt.

Minst 3 400 personer som nu drabbas initialt har en osäker tid att se fram emot. Det är kanske av den anledningen som jag ska försöka fånga upp en tråd jag fann i en bok igår. Vi får se hur det gör sig i skrift, det kommer bli långt men jag skulle uppskatta om du tog dig tiden.

Boken, Stefan Einhorns bok ”Vägar till visdom”, fick jag av en person som jag betecknar som en riktig vän i den politiska världen. Vänner i denna värld är sannolikt sällsynta, många har en egen agenda, men det här är en person som jag litar fullständigt på. Integritet, humor, ett äkta engagemang som bottnar och lojalitet känns som ledord för denna person. Och vi har kul, vi har samtal som når bortom dagspolitiken och som utmanar tanken.

Nåväl, vad är det jag fastnade för? Mycket. Jag kommer återvända ofta till den i framtiden. Men jag väljer ut ett område som känns nära en sådan här dag, en dag då jag tänker mycket på hur livet kan vända i Trollhättan. Jag väljer att citera ur inledningen:

”Enligt en utbredd missuppfattning kan vi som individer inte påverka utvecklingen. Vi är för små och betydelselösa för att kunna göra skillnad. Men det stämmer inte (…) – vi har alla en skyldighet att bidra (till en bättre värld). Det hör nämligen till jobbet att vara människa”.

Ur det här kan man sannolikt dra många trådar åt olika håll på olika sätt men det här sammanfattar väldigt mycket av varför jag blev aktiv i politikens värld. Kalla det en ilska, eller en vilja. Eller vad som helst för den delen. Och varför valde jag det parti jag valde? Det svaret är irrelevant, jag har varit inne på det tidigare med socialliberalismen men vill nu bli mer personlig kring samhällsengagemanget i ett lite bredare perspektiv. Och mina politiska motståndare kanske kommer känna igen en del mekanismer. Valet av parti är, som jag skrev, underordnat, det är resan dit som fångar mitt intresse för dagen. Jag kan så här med några års distans nu identifiera tre avgörande tillfällen som sammantaget resulterade i där jag är idag.

Den första, en lektion i samhällskunskap med min favoritlärare i augusti 1981. Hans berättelse om sitt livsöde, att vara en av tre familjemedlemmar som överlevde Förintelsen väckte min fråga om varför. Om varför ett samhälle utvecklades till att bli en organisation som hade som yttersta mål att förinta sin omgivning.

Den senaste, en person som står mig nära och som från tid till annan sopar till mig verbalt och tvingar mig till att nämna saker vid dess rätta namn. Denna person är kanske min idag viktigaste kritiker. Som på sitt mycket säregna sätt ständigt utmanar och ifrågasätter, inte sällan är vi djupt oense. Men på något märkligt sätt ständigt och frekvent återkommer vi till att samtala med varandra i timmar.

Men den i särklass viktigaste, som knyter ihop helheten är personen i mitten. En promenad på Djurgården i Stockholm en sensommardag, vi kom att prata om Marianne Fredrikssons bok ”Simon och ekarna” och om just Förintelsen. Ett samtal om det egna sökandet, om sammanhang, ansvar och delaktighet. Frågan som ställdes till mig och som kom att hänga i luften var:

-"Om du stod och såg något som kan jämföras med folkmord eller förföljelse ta skepnad igen, skulle du se bort, stå vid sidan eller göra din plikt som människa och reagera"?

När frågan ställdes träffade den i magen som ett slag, jag tappade andan och svarade naturligtvis det politiskt korrekta:

-"Naturligtvis skulle jag reagera"!

Men frågan har gnagt i mig, var det verkligen så? Bottnade jag i svaret? Var jag ärlig? Det var först under vårvintern 2006, drygt sex år efter samtalet, som jag hamnade i en situation där jag kände att jag bottnade i svaret. Jag kommer efter den incidenten inte längre kunna stå vid sidan och se på när någon far illa. Jag reagerade som jag hade hoppats men inte varit säker på.

Jag tänker ofta tillbaka på just stunden när samtalet ägde rum den där sensommardagen, jag återvänder ofta dit känslomässigt och i tanken. Och, som Stefan Einhorn nu klär svaret i ord, det som visat sig så enkelt och självklart, ”Det hör till jobbet att vara människa”.

Men så svårt har det varit, att finna svaret på en till synes enkel fråga var långt mer invecklat än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Att finna svaren på frågorna om, hur och varför. Att våga lita på mig själv, ständigt ifrågasätta och känna stadig mark istället för osäkra isar. Att andra väljer andra motiv, vägar och ideologier att forma sin väg är naturligt, ingen bör ställas som förmer än den andra.

Men jag tror nog att vi alla bör ställa oss frågan ibland hur vi ser på jobbet som människa.


Peter, Mary och Kent kommer sannolikt under helgen publicera sina krönikor. Alla alltid läsvärda.