Jag instämmer i Claes Arvidssons hälsning till våra soldater i Afghanistan av samma motiv. Men med den hälsningen även om en bekymrad rynka mellan ögonen, ögon som jag riktar till det möte i London den 28 januari 2010 där totalt 40 världsledare skall formulera de politiska riktlinjerna för en exit.

I Der Spiegel kan vi läsa om hur Tysklands minister Guttenberg nu förbereder såväl opinion som politiska kollegor på olika alternativ. Det finns skäl att följa denna utveckling samt den i Frankrike där ropen på en snabb exit ljuder allt högre.

Lika mycket som vi skall vara kvar så måste vi vara hörsamma på vilka signaler som finns i vår omvärld, den brittiska hemmaopinionen är viktigare för Gordon Brown inför valet i juli än vad våra soldaters säkerhet är. En säkerhet som bygger mycket på att vara en del av en stor styrka med ett FN-mandat.

Så. Jag instämmer i hälsningen. Men vill samtidigt poängtera att trots vårt politiska ledarskaps munväder så är vi en del av en helhet där inte alltid vi har varit på styva linan och kommunicera vad vi ställer för krav på ett fortsatt engagemang. Det sistnämnda, om något, är en grundförutsättning för att våra soldater skall kunna åtnjuta ett fortsatt skydd och därmed förutsättningarna för att kunna vara med och bygga en framtid värd namnet för det Afghanska folket.

Kort sagt, en julhälsning till de som sliter och en uppmaning till de som faktiskt har ansvaret.


PS: Ett stort tack och en speciell hälsning till Wiseman för hans idoga och högkvalitativa opinionsarbete under året, jag håller inte alltid med honom i hans slutsatser men alltid läsvärt och på alla sätt bildande.