Jag har nu läst ett dokument som sannolikt är centralt i debatten om sjukförsäkringssystemen, Anna Hedborgs SOU 2009:89, Arbetsförmågeutredningen. Jag vill vara tydlig ånyo vilket jag hävdat hela tiden: Det förra systemet var inte bra. Alls. Men så som regeringen har dimensionerat och hanterat det kommande kan inte det heller få godkänt. Alls.

Politiker har länge försökt skjuta över ansvaret för de allt hårdare kraven i sjukförsäkringen på läkarna och Försäkringskassan. Riksdag och regering har försökt tvinga fram medicinskt objektiva tydliga riktlinjer för vad som krävs för att ha rätt till sjukpenning. Verkligheten är dock sällan svart eller vit. Det Anna Hedborg i praktiken gjort är att flytta tillbaka ansvaret till politikerna. Det är inte ett medicinskt beslut att avgöra hur ont man kan ha och ändå tvingas försörja sig. Det är ett politiskt vilket de senaste dygnens debatt pekat på.

Jag väljer därför att lyfta fram ett centralt avsnitt ur sammanfattningen att resonera kring.

Arbetsförmåga uppstår när en bestämd individ utför specifika arbetsuppgifter i en specifik miljö. Arbetsförmåga är alltså relationellt och situationsberoende. Så gott som alla människor har någon arbetsförmåga, om de har turen att finna exakt den kombination av uppgifter och miljö som passar dem, men sannolikheten att hitta den kan vara större eller mindre.

Så som sjukförsäkringen i en del fall kom att utvecklas så blev den till ett system som gled in i det som kallas arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det finns en rad specifika fall som kan exemplifiera hur.

Byggnadsarbetare A får led- och ryggproblem och blir därmed sjukskriven en period, arbetet är tungt med inte sällan omfattande väderpåverkan som påverkar sjukdomsförloppet negativt. Det går längre och längre perioder mellan de produktiva perioderna. Till slut måste man finna andra arbetsuppgifter för A, arbetsuppgifter som finns i en högst begränsad omfattning hos hans arbetsgivare och där kompetensprofilen är en helt annan än vad A kan uppvisa. Detta leder till att såväl A som A:s arbetsgivare hamnat i ett moment 22. A kan inte säga upp sig då han eller hon då enligt A-kassa går in i en karenssituation. A:s arbetsgivare kan inte ha A kvar då man, högst rimligt, inte har ett ansvar för livslångt försörjningsstöd för enskilda arbetstagare.

Men vad händer då? Det leder oss igen till Anna Hedborgs utmärkta definition om arbetsförmåga: I en viss miljö och med en exakt kombination av arbetsuppgifter har de flesta en arbetsförmåga. Det mest extrema exemplet är Stephen Hawkings, professor, författare och ledande forskare inom relativitetsteori. Hawkings har ALS och kommunicerar med en maskin för syntetiserat tal och ögonrörelser. Han är fortfarande aktiv som författare och föreläsare. Men han utgör bara en mikroskopisk, och extremt exempel, av möjligheterna.

En ”normalt” fall inom försäkringssystemet ser inte ut som Hawkings. Och, det är min bestämda uppfattning, inte betjänt av ett sekventiellt synsätt på individen vilket regeringens förslag utgår ifrån. Vad jag vill se är en utveckling av de Rödgrönas förslag. Likt FINSAM.

För det kan inte vara rimligt att tro att arbetsgivarparten beredvilligt skall ställa upp med arbetsuppgifter som inte finns till personal med fel kompetens, det är heller inte rimligt att tro att gemene man är beredd att via skattsedeln medverka till någon form av livslång medborgarlön utan att pröva varje enskilds situation. Varje arbetad timme kommer att behövas för att klara välfärden vilket Mona Sahlin (S) med all önskvärd tydlighet poängterade vid Jobbkongressen 2009 i Älvsjö.

Genom ett fyrpartssamarbete mellan Arbetsförmedling, Försäkringskassa, landsting och kommun samt en öppning för omfattande omskolning av enskilda kan vi få ett patientperspektiv från dag ett vilket FINSAM syftar till och som de Rödgrönas förslag kan leda till. Det tror jag vi tjänar på. Vad som även måste tas i beaktande är just att vissa sjukdomstillstånd går i skov, d.v.s. uppträder med viss, i vissa fall icke predestinerbar, periodicitet. Reumatism är ett exempel som gör mig själv mer eller mindre immobil c.a fyra veckor per år men eftersom jag är egen företagare så kan jag, med erfarenheten som grund, reglera min beläggning efter årstiderna. Andra har inte samma möjligheter, vare sig till att vara egna företagare eller att kunna se skoven komma i tid.

Men, denna modell som FINSAM utgör skulle jag vilja se. Och för att hantera dagens situation skulle jag vilja se en kontrollerad och stabil sjösättning av detta system med en debatt och process som baseras på beprövade parlamentariska metoder som gäller alla som drabbas från ett visst givet datum. Med de enskilda som idag har en historia, eller resultat, från det förra systemet kan vi inte vrida om deras situation över natt.

Vi måste finna övergångsmodeller som tar, likt FINSAM, avstamp i varje persons unika situation från fler perspektiv samtidigt vilket inte är fallet med regeringens förslag. Dessa människor står inte direkt högst upp på arbetsmarknadens önskelista, så krass är verkligheten.

Media: SvD, DN, Aftonbladet * 2 samt Expressen.och naturligtvis det som fick igång händelsekedjan på DN Debatt.

Blandade bloggar: Johan Ulvenlöv , Martin Moberg , Marika Lindgren Åsbrink, Amanda Brihed , Ett hjärta rött , Alliansfritt Sverige , Jens O