Uppdaterad

Mer än var tredje utnämning av regeringen efter 2006 har skett i helt slutna processer. Det är hög tid att utvärdera alliansregeringens vallöften från 2006, även om detta inte var ett explicit löfte så uttryckte sig såväl (C), (KD) som (M) partiledare i en riktning (se citat i RUT utredning) som rimligtvis inte kan tolkas på annat sätt än just löften. Bland annat deklarerade man att alla lediga tjänster till ledande befattningar inom staten ska utannonseras. En ny utredning från Riksdagens utredningstjänst visar att merparten av utnämningarna – 53 av totalt 93 utnämnda chefer – genomförts utan att den som utnämnts sökt tjänsten. Över en tredjedel, 38 tjänster, har tillsatts i slutna processer skriver Sven Erik Österberg (S) på DN Debatt som även kommenteras i SvD och Aftonbladet.

Detta var en av Alliansens paradgrenar i valrörelsen och den faller nu platt till marken, i och för sig kan och skall Fredrik Reinfeldts (M) företrädare i ämbetet Göran Perssons (S) personalpolitik med viss fog kritiseras hårt. Han gjorde denna gren till sin egen, upphöjde den till stor konst och kunde med utnämningar och regeringsombildningar såväl slå drömmar i spillror som föda nya stjärnor. Att Sven Erik Österberg nu visar att han förstått betydelsen av en fungerande utnämningspolitik är bara att bejaka.

Det han påpekar i artikeln kan jag skriva under på, och sannolikt även Alliansen. Just utnämningspolitiken är ett av de verktyg en regering måste ha för att effektivt styra riket. Till vissa ämbeten krävs bland annat ett nätverk i den politiska sfären varför, helt naturligt, kravprofilerna påverkas att bli allt annat än generella.

Ett annat problem är sekretessen, Sven Erik skriver:

Ett öppet ansökningsförfarande ska grundas på offentlighetsprincipen men inte utsätta enskilda sökande för skada. Regeringen ska inte på eget initiativ hemlighålla ansökningar, men det ska skapas möjligheter för enskilda sökande att undvika att deras ansökningar blir offentliga. Hur detta bäst kan ske måste utredas och noga övervägas. Vi behöver därefter göra nödvändiga förändringar i sekretesslagen.

Det sista har jag själv viss erfarenhet av i en annan kontext. Om en arbetsgivare via, vilken källa de vara må, får reda på att en betrodd och uppskattad medarbetare aktivt söker sig till en annan myndighet kan detta skada individen. Rykten om varför och annat kan komma att, om den enskilde inte kommer i fråga, skada framtida relationer gravt. En annan parameter som bör sekretessutredas är hur anlagstest etc. hanteras. Test som, i fel händer, kan tolkas på sätt som skadar individen mer permanent.

Detta är en svårare nöt att knäcka än vad Alliansen insåg, eller så insåg man just det men valde att spela ut korruptionskortet i valrörelsen 2006. Jag skulle bejaka en bredare parlamentarisk utredning, det tjänar alla på. Sverige blir allt mer en del av Europa och såväl vi själva, Europa, som väljarna har mycket att vinna på en utnämningspolitik där korruptionsinslagen på alla sätt minimeras.

Efter Sven-Erik Österbergs utspel ligger bollen hos regeringen, vad som kommer härnäst kommer tydligt att beskriva hur pass seriös Fredrik Reinfeldt är eller om det bara var valfläsk 2006. Resultatet tyder dessvärre på det senare då utfallet inte ens vill diskuteras av de ansvariga.

Annat: Peter Andersson,