EU:s stats- och regeringschefer har valt en president. Minsta gemensamma nämnare blev en okänd belgisk kristdemokrat. Så missade Europa en viktig chans menar DN på ledarplats.

I två och ett halvt år ska kristdemokraten och katoliken Van Rompuy leda Europeiska rådet och vara unionens ansikte i världen. Det betyder att EU får en yttre symbol som få européer känner igen och kan identifiera sig med. Känslan hade varit en helt annan om regeringscheferna i stället valt Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair. Han nämndes i förhandsspekulationerna men var för kontroversiell för att räcka till som kompromisskandidat.

Jag tror personligen att det hade varit svårt, det är fler parametrar som skall balanseras: Nord-syd, Öst-väst, gammal-ny, fattig-rik, höger-vänster, euro-icke euro för att nämna några. Med van Rompuy och den f.d. handelskommissionären brittiskan Catherine Ashton (Labour) som utrikestalesperson som dessutom kommer från ett land som inte ingår i valutaunionen så har ändå Fredrik Reinfeldt lyckats så bra man kan förvänta sig. Eller faktiskt bättre.

Det är möjligt att i tider av kris och när det gäller att positionera EU i en minst sagt dynamisk världspolitik att vissa önskar en starkare profil, Aftonbladet och Lena Mellin är av denna åsikt men jag håller inte med, anser att deras åsikter är väl grunda och orealistiska.

Men detta val är nog det mest realistiska, en alltför självsvåldig och profilerad EU-president kan verka kontraproduktiv för sammanhållningen. Speciellt när EU inte har egen representation i FN Säkerhetsråd (vilket Mellin tycks helt förbise ifrån) utan är i händerna på såväl Storbritanniens som Frankrikes godtycke, inte oviktigt i sammanhanget. Der Spiegel har haft funderingar om inte en för stark ledare endast bidrar till förvirringen, dessa funderingar kan komma på skam med valet av president eftersom van Rompuy gjort sig känd i politiska kretsar för att just kunna ena spretiga agendor.

Ashton känns annars som ett spännande, och mer progressivt, val. Hennes profil som drivande i kärnvapennedrustning och ett socialt patos för framför allt funktionshindrade på hemmaplan borgar för möjligheter på nya grepp och en tydlighet på den internationella arenan. Just att komma från handelskommissionärsposten är väl inte heller det en nackdel som jag ser det. Handel är en avgörande parameter för utrikesrelationer.

Jag måste ge Fredrik Reinfeldt (M), som den siste ordföranden enligt Nice-fördraget, mot alla odds med de prestationer han har i andra sammanhang, godkänt två gånger på en vecka nu. Dels valet av Cecilia Malmström (FP) som ”vår” kandidat till kommissionen, dels att han löste frågan med de två högsta posterna i EU på ett snabbt och, såvitt jag kan bedöma det nu, realistiskt sätt.

Expressen