En försäljning av hela Vattenfall eller delar av företaget kan bli aktuell redan under nästa mandatperiod som ett resultat av den senaste veckans turbulens kring företaget rapporterar DN. Jag har funderat en del över vad borgerliga bloggar och debattörer hävdar och nu så som senast när partiordförande Jan Björklund (FP) tar bladet från munnen. Att ifrågasätta, vilket i och för sig är korrekt, att staten skall äga bolag och hur staten agerar som ägare. Att ifrågasätta är sunt, att för var tid resonera runt dessa, och fler, frågor.

Men jag vill lägga an ett annat perspektiv än det dagspolitiska. Ett mer principiellt och mer långsiktigt resonemang är nog av nöden för att gå i mål. Låt oss därför ta avstamp i Regeringsformens första kapitels andra paragraf:

2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet. Det allmänna skall främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.

Ta avstamp i denna, och fundera lite kring hur den här paragrafen i vår grundlag kan förhålla sig till aktiebolagslagen och aktieägarnas intressen. Avkastning till ägarna kan därmed vara i andra värden än pengar. Att verksamheter som just hälsa, arbete, bostad, utbildning samt främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer måste kunna värderas. Eller kan dom det?

Det är därmed tycker jag dels en självklarhet för det allmänna att äga sådant som energibolag och fastighetsbolag, absolut inte som monopol, men som normsättande och garant för samhällets ryggrad och bottenplatta.

Vad nuvarande regering, och i viss mån även tidigare, därmed har råkat ut för är tendensen att försöka mäta allt i termer som direktavkastning på omsatt kapital. Det är enklast så men absolut inte heltäckande. Ingen har kunnat identifiera i vilka enheter vi mäter hållbar utveckling, lika lite som vi kan mäta rätten till hälsa. Är det kubikmeter? Kronor? Euro? Kilogram?

Varje gång jag ställer dessa frågor till främst neoliberala politiker så duckar man eller mumlar något om att staten skall som kravställare kunna agera effektivare. Jag tror dom inte. Jag tror dom inte alls eftersom staten inte alltid, nu särskilt under Alliansen, klarar av att ställa kraven på den egna verksamheten. Då är det förmätet och naivt att hävda att det skulle gå bättre att ställa kraven på en privat aktör med uttalade, och inte förenliga, vinstintressen som mäts i likvida medel.

Nej, jag tror inte på monopolet eller den renodlade socialismen. Men samtidigt så har den fria marknaden hitintills inte bevisat sin självpåtagna förmåga till självreglering. Om det är nu någon som missat det så befinner vi oss i en djup lågkonjunktur där marknadens innovativa förmåga och kraft drev finansfunktionerna till haveriets brant. Och som vi nu betalar med arbetslöshet och en högst osäker debatt om när det kan tänkas vända.

Någon kanske opponerar sig och menar att denna oförmåga endast gäller finans- och kapitalmarknaderna. Jag vill då vända bevisbördan på dessa argument. En rundresa i Sydamerika kan mycket väl åskådliggöra vad resultatet blir när till exempel energibolag endast mäts med direktavkastning i likvida medel som grund.

Därför är jag socialliberal socialdemokrat.

Peter Andersson, Peter Högberg, Eva-Lena Jansson , Roger Jönsson , Charles Berkow, Rasmus Lenefors, Peter Högberg igen, Scaber Nestor, Oscar Fredriksson, Alliansfritt, Per Ankersjö,