Något om reflektioner samt en gryning och ett baksäte.

Hemkommen efter kongressen så sitter jag nu och försöker samla intrycken. De är naturligtvis många efter att ha deltagit i min första kongress och de präglas av en viss spretighet men inte värre än att den kan hanteras.

Mina fokusområden fick gehör, kongressen och därmed partiet rör sig i en ny riktning nu. Med en ny syn på företagandet och insikt om att det finns utmaningar på det området parat med såväl progressiva förslag som en ödmjukhet har vi nu öppnat grinden för en ny bra politik. Vi har dock ett problem med att matcha fram företrädare som i själ och hjärta äger problemet och här tycker jag det är en styrka att Mona Sahlin (S), Thomas Eneroth (S) samt Luciano Astudillo (S) vågar vitsorda detta och arbetar hårt för att få till en förändring i den lokala partikulturen med att få fram rätt personer.

Låt mig vara tydlig, jag var en mycket hård kritiker till Lucianos inledande arbete och gav även uttryck för detta i rådslagen. Det han nu levererat är något helt annat, ett underlag med konkreta förslag som verkligen tydliggör att han har förstått utmaningen och därmed gjort läxan med beröm godkänt och jag har nu i grunden ändrat uppfattning om honom som politisk företrädare. Jag ger honom mitt oreserverade stöd i hans fortsatta arbete. Ett arbete med substans till skillnad från Alliansens, PJ Anders Linder i SvD kan säga vad han vill men (S) visar en helt annan styrfart än de borgerliga.

Den andra frågan, Afghanistan, var en lättnad för mig. Här tycker jag att partistyrelsens agerande var skickligt men med ett litet retroperspektiv på hur (S) hanterat frågan så har vi, med debatten och voteringen i minne, en erfarenhet att dra. Vad jag tänker närmast på är likheterna och skillnaderna med hur vi internt i partiet hanterade Kosovo.

I fallet Kosovo bedrev dåvarande utrikesministern Anna Lindh ett omfattande opinions- och förankringsarbete inom (S) och trots att operationen stod under ett Nato-befäl förekom aldrig någon egentlig opposition. Just argumentet om Nato-befäl har varit ett av de tynger i Afghanistan-debatten vilket leder oss till att vi bör fundera en del. Partistyrelsen har en del att fundera på hur vi går vidare så att vi kan undvika denna typ av diskussion i framtiden och här bedömer jag att vi kan mer konkret se till hur Anna Lindh skötte detta. Genom att göra på hennes sätt kan vi medverka till att hålla hennes minne och gärning vid liv vilket vi torde tjäna på. Att minnas henne för den stora person hon var genom att verka i hennes anda kan inte vara något annat än positivt.

Det tredje området hänger ihop med det andra. Att vi fick bifall på den kanske viktigaste att-satsen i vår motion om integritetskränkande lagstiftning.

“Att (S) verkar för en översyn av de lagar som på ågot sätt kan kränka offentlighetsprincipen och individens rätt till skydd för sin identitet och integritet i enlighet med regeringsformen och europakonventionen om mänskliga rättigheter.”

En viktig signal som går i linje med vad såväl det som partistyrelse och kongress säger sig stå för, att vi måste sätta människans behov före systemens men med en erfarenhet som vi måste dra. Att förankringsprocessen måste ske på det sätt som Anna Lindh drev Kosovo. Att informera och utbilda hela tiden, att använda partiorganisationen som helhet istället för ”one-man-show”.Ensam är inte alltid stark.

Men jag är mycket nöjd med min första kongress som representant för sociala medier. Jag vill särskilt tacka Johan Ulvenlöv och Björn Fridén för deras arbete som jag bedömer är en stabil grund för fortsatt medborgardialog. Och som Henrik Schyffert sa: Det räcker nu, nu är det dags att lämna baksätet och ta initiativet.

Det var tankar i något som känns som gryningens ljus, bra på det hela taget.

Annat närliggande: Peter Andersson, Erik Laakso, Alexandra Einerstam, Thomas Hartman, Eva-Lena Jansson, Åsa Westlund och Jytte Guteland.

Media: SvD, DN, SvD2, Aftonbladet, Expressen