Med viss förvåning så noterar jag främst Aftonbladets och stora dela av sociala medias bevakning av arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorins (M) barnpassning och skilsmässoproblem. Några har för lite att göra.

Vämjeligt.

Det är klart att media har ett granskande uppdrag. Att granska makten är centralt i en demokrati. Men det finns gränser för vad som är ok och media bör kanske fundera på vilka effekter detta kan få. Vilka personligheter kommer vilja satsa på en politisk karriär när man vet att ens nära anhöriga riskerar att bli granskade in absurdum? Hur kul känns det för en son eller dotter att läsa om sina föräldrars rättsliga mellanhavanden och som ytterst handlar om hur mycket dess barn kostar?

Att behöva läsa om hur mycket en älskad förälder stämmer den andre, minst lika älskade föräldern, på för vårdkostnader kan inte leda till något gott.

Nej, det är sällan jag behöver markera men jag gör det nu. Osmakligt och lågt. De av mina partikamrater som läser det här och som är kritiska mot alla ”Mosa Mona” kampanjer samtidigt som de hakar på kritiken mot Sven-Otto Littorin bör fundera ett varv till.

På sin egen roll och vad de kan göra för att göra livet drägligare för de vi väljer att företräda oss. Sven-Otto har mitt stöd, för vad det kan vara värt. Det jag ser är lågt, inte värdigt en oberoende seriös press.