Jag börjar sälla mig mer och mer till de olyckskorpar som kraxar om en desperation i Alliansen. Den egna principiella uppfattningen som Alliansen tidigare drivit – både i Riksdagen och i Grundlagsutredningen – att en regering som inte längre får en majoritet av väljarna ska avgå, är som bortsopat. Makten framför allt är signalen i allmänhet och Maud Olofsson klär denna i än mer tydliga former nu i synnerhet.

Centerpartiet fällde ett samarbete med Miljöpartiet 2002. Centerledaren Maud Olofsson sällade sig ändå till de andra borgerliga partiledarna när de på fredagen utpekade Miljöpartiet som möjlig partner om Sverigedemokraterna blir vågmästare i Riksdagen efter nästa års val rapporterar SR. Men Maud Olofsson säger att hon tror på samarbete med miljöpartiet ändå:

"Det vi säger nu som är nytt är att vi är beredda att diskutera med Miljöpartiet. Jag har ju suttit med Miljöpartiet förut och diskuterat ett eventuellt regeringssamarbete, så jag vet ju att det finns rätt många frågor där vi skulle kunna hitta en gemensam grund. Och det finns ett samarbete redan idag fast vi sitter i regeringen och de tillhör vänsterkartellen".

Bara valet av ord får mig att fundera över hur kul hon tycker att det är. ”Vänsterkartellen”. Känns inte så positivt laddat direkt, mer som om hon spottar ut det. Eva Franchell skriver i en ledare i Aftonbladet att Miljöpartiet är inget lustigt parti längre, tvärtom är det ett parti som signalerar stort allvar och det är säkert det som attraherar de unga väljarna menar hon och jag kan bara hålla med.

Borta är Eva Goes med trumma på väg i sambatakt mot riksdagen, Maria Wetterstrand (MP) och Peter Eriksson (MP) utstrålar självsäkerhet och målmedvetenhet på ett sätt som säkert retar upp en och annan i de borgerliga partierna som balanserar på riksdagsspärren. De grönas framgång i Stockholm och storstadsregionerna provocerar säkert. Miljöpartiet var ju det lilla samarbetspartiet, men nu har det vuxit upp och om Socialdemokraterna i hela Stockholm i senaste EU-valet. De gamla etablerade partierna har alltid underskattat miljörörelsen. Arrogansen visade sig redan under kärnkraftsomröstningen 1980 när socialdemokrater och folkpartister bildade den mesiga linje 2, för er som minns den. Kärnkraften skulle läggas ner, men först skulle den byggas ut och nu senast har (C) lämnat in om den vilket visar vilket av de påstådda miljöpartierna som har integriteten i behåll.

Företrädare för verklighetens bävrar, det vill säga (KD) och (C), har som sagt ett och annat att fundera över, (S) har gjort det och ett exempel på hur (MP) från början påverkat oss är kanske EU-parlamentarikern Åsa Westlund profil. Miljö och konsumentorienterad politiker med en (S) grund och det finns flera. Miljöpartiet har de facto kommit att påverka de äldre partierna och äger miljöfrågan idag på ett helt annat sätt än (C) någonsin kom att göra.

Ett förslag till (C) från min sida är att börja leverera resultat för de 408 000 i utanförskap men även fundera över vilken respekt övriga Alliansen visat sina samarbetspartier i de egna profilfrågorna.

Var oppositionen i övrigt står kan du läsa här. Nej, det här var lite för mycket desperation för att kännas substantiellt. Men jag kan glädja verklighetens bävrar med en sak. Det är först i valet den tredje söndagen i september 2010 som det gäller men jag skulle nog valt en annan strategi än du gjort.

Känns lite väl att vara under galgen.