Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin vill veta vilken information journalisten och författaren Jan Guillou har lämnat till den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB om hennes parti rapporterar DN och Expressen. Jan Guillou ger högst diffusa minnesbilder av vilket parti, (C) eller (S), han egentligen har rapporterat om.

-Vad i all världen får dig att tro att jag skulle spara den här typen av. . .visserligen för jag arkiv, men det här är ju strunt, säger Guillou till Expressen.

Min reflektion av detta är egentligen att Hamilton-böckerna nu kanske måste värderas något annorlunda och att bevisbördan framgent, om det finns luckor, ligger på Jan Guillou. Jag kan känna ett visst obehag när Jan Guillou ganska lättvindigt försöker lämna det här bakom sig för det blev i en handvändning även politik i det.

Det är i sammanhanget lite trist att se en ett blivande eftermäle som journalist och författare förändras så i grunden. Oaktat vad man kan anse om Jan Guillous politiska position eller journalistiska gärning har han onekligen en fallenhet för ordet. Tristast för honom att han inte i sina memoarer tog tillfället att sätta sin bild men nu är det för sent. Nu skriver han inte sin egen historia, nu skriver andra orden som formar hans historia. Av detta kan vi lära en hel del, eller snarare bli påminda om hur medielogiken och historien fungerar.

Och något om ordets makt och vanmakt.