Jag har fått ett par reaktioner dels via bloggen men även på Facebook och mail på Mona Sahlins (S) markering om att vi måste jobba längre upp i åren, att ett yrkesverksamt liv bör ligga runt 40-45 år istället för dagens 37-40 år. Jag blir bekymrad över inställningen, en inställning som, anser jag är en ren kompetensfråga eller att den enskilde helt enkelt inte vill förstå att det finns inga sedelpressar eller gratismåltider.

Problematiken är som jag försökte beskriva i mitt tidigare inlägg, att vår befolkningstillväxt är i praktiken noll eller negativ i ett produktionsperspektiv. Våra kvinnor föder i snitt 2,01 barn var vilket är för låg nativitet om vi skall kunna bibehålla dagens standard med en konstant produktivitet per capita. Vi står, skulle man kanske tro, då inför ett val, att antingen så ökar vi nativiteten per kvinna vilket man kanske skulle kunna tycka är (KD) väg med vårdnadsbidrag för att få kvinnor att stanna hemma och föda fler barn. Eller. Så arbetar vi längre.

Det förstnämnda är inte ett alternativ eftersom det dels är en bidragsberoende stimuli men att den är djupt tveksam ur ett jämställdhets och främst produktivitets perspektiv. Återstår att jobba längre. Sett med erfarenheterna från dagens finansiella kris förstärks behovet av att hantera förutsättningarna för framtidens samhälle.

Tillväxtutsikterna för den globala ekonomin ser ganska bra ut på kort sikt, men molnen tornar upp sig på medellång och lång sikt. Deflationsriskerna avtar men kvarstår samtidigt som inflationsriskerna på medellång sikt tilltar. Det skriver Swedbanks chefekonom Cecilia Hermansson i ett kundbrev på tisdagen som citeras i DI.

Hon utfärdar en skarp varning för protektionism och ser problem med efterfrågan. Inflationshotet ligger, så vitt jag kan bedöma det, i att då skattelättnader inte i realtid påverkat konsumtionen och därmed produktionen utan gått till sparande är den dag dessa medel omsätts i konsumtion kommer det leda till en överhettning av efterfrågan.

Det är av denna anledning som skattelättnaderna lika mycket är just en lättnad som en av problemen vi kommer stå inför runt hörnet.

Givet detta så kan vi se på statens utgifter och åtaganden på två sätt. Skär bort och anpassa åtaganden eller se till att finansiera upp dessa åtaganden bättre. Men. Vi kan idag endast påverka dessa marginellt om vi vill behålla en välfärd för alla medborgare och skattebetalare så av det skälet är det framgent inte antingen eller. Det är både och. Mona Sahlins utspel eller markering är bra. Det medger att vi istället för som i Ungern och Rumänien eller Estland tvingas till att såväl höja skatter och samtidigt skära i sjukvården nu kan ta ett problem i taget. Eller som Cecilia Hermansson (Swedbank) säger:

Vi tar ett helvete i taget.