I huvudsak ett uppdaterat från föregående då jag ser att Alliansbloggare i gemen duckar för sakfrågor och försöker göra personer misstänkliggjorda.

Jag har funderat en del på problematiken i debatten kring olika politiska företrädares program och eventuella tillkortakommanden. Eller det som i praktiken är Den omvända bevisbördan. Jan Guillou beskriver den utmärkt ur ett Israel-Palestina perspektiv i Aftonbladet men jag tycker vi kan ta den ett steg till. SvD är ett exempel på hur man arbetar medvetet med detta när bland annat Per Gudmundsson oförtrutet pekar på att Lars Ohly (V) kan komma att bli finansminister. Han kan inte leda det i bevis men låter frågan hänga löst i luften.

Det vore ungefär lika sannolikt som om Lars Leijonborg (FP), Maud Olofsson (C) eller Göran Hägglund (KD) hade varit på tal för denna post vid valet 2006. Men det kan inte Per Gudmundsson eller andra som kallar sig journalister tillstå, han låter istället Mona Sahlin (S) få något att förneka och motbevisa. Att det nu är så att det inte är (S) som sitter vid makten gör att bevisningen inte finns gör att denna form av debatt får fäste. Och vips, så har SvD Ledarredaktion skapat en sanning, eller åtminstone en bild av att (S) i detta fall har något att dölja eller att Mona Sahlin skulle vara en svag ledare.

En mer harmlös variant på samma tema var när Lars Leijonborg fick frågan om hur ofta han rakade delar av sina genitalier i TV. Eftersom han duckade på frågan hänger den kvar i luften och bilden som lever vidare är att ”där har vi en partiledare som rakar…” Sant eller inte? Ingen kommer få reda på detta.

Och i fallet med framtida finansministrar så faller det som sagt på sin egen orimlighet. Dagens finansminister heter Anders Borg och nästa mandatperiod vet vi intet om då valet inte ägt rum ännu. På Kent Perssons (M) och Johan Ulvenlövs (S) bloggar kan jag läsa något som i Kents fall är lite samma andas barn. Han resonerar kring ledarskap och misstänkliggör implicit Mona Sahlin för ett svagt sådant och hennes statsmanna- (kvinno) kvaliteter.

Återigen, inte mycket i sakfrågan som borde vara jobben men desto mer av lösa, och i många fall illa underbyggda antaganden, som saknar källangivelse. Kent Persson sällar sig de som tycker att viskningar i mörkret är en sund metod att föra det demokratiska samtalet vidare på. I allt en tecken på hur svagt Alliansens program för jobben är, när deras egna främsta företrädare inte vill ta i frågan. Överhuvudtaget börjar jag tycka att media och den politiska debatten förvaltar de rättigheter man har genom yttrande- och tryckfrihetsförordningen på ett märkligt sätt.

Jag är förespråkare för denna ordning men vill passa på att markera mot den kultur av omvänd bevisbörda som SvD med flera politiska debattörer och ledarskribenter tillämpar. Och som ligger farligt nära den retorik som FRA-lagens förespråkare tillämpar:

Det drabbar inte dom som inte har något att dölja....

Annat: Peter Andersson, Karin Berg, Anna Wikström