Om det är något som har tagit knäcken på den tyska socialdemokratin så är förtroendeförlusten bland kärnväljarna som kritiserar att SPD har kastat sina ideal över bord. Kvittot är det sämsta valresultatet under efterkrigstiden sedan två miljoner besvikna SPD-anhängare på söndagen avstått från att rösta rapporterar SvD.
Politik är en förtroendebransch, och den person (för övrigt den numera statstjänsteman jag kanske beundrar mest, hans prestation på Riksgälden kan få förstå vidden av) som bäst klätt detta i ord är den dåvarande (M)-ledaren Bo Lundgren som efter valförlusten 2002 sa följande:
”Man ska kalla saker vid dess rätta namn, ett misslyckande är ett misslyckande”.
Och det tyska socialdemokratiska partiet bör kalla detta valresultat detsamma, eller praktfiasko som ligger nära till hands. I Sverige är situationen delvis annorlunda, men bara delvis. I Tyskland präglas inrikespolitiken av eftersatta skolor, ett hälsovårdsystem som upplevs som allt orättvisare, över en miljon tyskar i osäkra korttidsarbeten och statsskulder på svindlande 16 000 miljarder kronor. Utmaningarna som Angela Merkels ny regering står inför tål inget uppskov.
I Sverige har vi inte samma statsskuld men annars är beskrivningen slående lik, ett exempel är det hälsovårdssystem som (M) är primus motor för i Stockholm (Vårdval Stockholm) leder till samma situation i Tyskland samtidigt som (S) går igenom en förnyelseprocess. Och här vill jag vara tydlig: Förnyelse innebär inte att vi flyttar till vänster eller höger alternativt går bakåt. För att gå framåt måste vi göra allt detta, det vill säga gå åt höger, gå åt vänster samt ta avstamp i vår ideologi. SARS, Sentimentalt Arbetar Romantiskt Syndrom kommer inte skörda några röster för ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill ha tillbaka samhället som det såg ut 1973. Timbros bok "Flyt" är en bra sammanställning om läsaren kan hålla rätt på vem som är avsändaren. Allt var inte bättre förr, men allt är inte heller bra nu.
Politik är en förtroendebransch, och den person (för övrigt den numera statstjänsteman jag kanske beundrar mest, hans prestation på Riksgälden kan få förstå vidden av) som bäst klätt detta i ord är den dåvarande (M)-ledaren Bo Lundgren som efter valförlusten 2002 sa följande:
”Man ska kalla saker vid dess rätta namn, ett misslyckande är ett misslyckande”.
Och det tyska socialdemokratiska partiet bör kalla detta valresultat detsamma, eller praktfiasko som ligger nära till hands. I Sverige är situationen delvis annorlunda, men bara delvis. I Tyskland präglas inrikespolitiken av eftersatta skolor, ett hälsovårdsystem som upplevs som allt orättvisare, över en miljon tyskar i osäkra korttidsarbeten och statsskulder på svindlande 16 000 miljarder kronor. Utmaningarna som Angela Merkels ny regering står inför tål inget uppskov.
I Sverige har vi inte samma statsskuld men annars är beskrivningen slående lik, ett exempel är det hälsovårdssystem som (M) är primus motor för i Stockholm (Vårdval Stockholm) leder till samma situation i Tyskland samtidigt som (S) går igenom en förnyelseprocess. Och här vill jag vara tydlig: Förnyelse innebär inte att vi flyttar till vänster eller höger alternativt går bakåt. För att gå framåt måste vi göra allt detta, det vill säga gå åt höger, gå åt vänster samt ta avstamp i vår ideologi. SARS, Sentimentalt Arbetar Romantiskt Syndrom kommer inte skörda några röster för ingen människa vid sina sinnens fulla bruk vill ha tillbaka samhället som det såg ut 1973. Timbros bok "Flyt" är en bra sammanställning om läsaren kan hålla rätt på vem som är avsändaren. Allt var inte bättre förr, men allt är inte heller bra nu.
Vi, (S), har nu en ett år lång valrörelse framför oss. En valrörelse som tar sin start i och med jobbkongressen i slutet av oktober (jag kommer blogga från den). Vad kommer då prägla valrörelsen? Sannolikt jobbfrågan men med vissa inslag av integritetskränkande lagstiftning. Men dessa frågor välkomnas inte av Alliansen som har misslyckats (kalla saker vid dess rätta namn) med bägge.
Vi har nog rätt att förvänta oss en valrörelse som präglas av vad Per Schlingman sade i januari 2008. Han avser bedriva en valrörelse som inte präglas av sakfrågor utan mer om personen Mona Sahlin. Jag, och fler med mig har bloggat om det nyligen.
Jag ser framemot kongressen. Jag ser framemot valrörelsen. Jag ska göra vad jag kan för att hålla fast vid sakfrågorna men kommer inte ducka för eller tolerera en valrörelse som präglas personangrepp. Oavsett om det är en partikollega eller inte som initierar den.
Och jag kommer kalla saker vid dess rätta namn.
Johan Ulvenlöv, Peter Andersson, Karin Berg, Anna Wikström
