Arbetarrörelsens Tankesmedja släppte idag rapporten ”Hur helig är blockpolitiken?” där det bland annat framgår att kommuner och landsting är pinsamt dåliga på att informera om vilka partier som styr och vilka som befinner sig i opposition.

Rapporten manar till viss eftertanke och det jag fastnar för är den implicita kritik som finns över polariseringen i svensk politik samt hur otydligt de granskade kommunerna och landstingen kommunicerar hur de faktiska maktförhållandena ser ut.

Åtta av 20 landsting berättar nästan ingenting på sina hemsidor om den politiska styrningen och blir därmed underkända i Tankesmedjans betygssättning.
.
Rapporten beskriver hur politiker i kommuner och landsting oftare än man tror söker samförstånd över parti- och blockgränser. Den trenden har förstärkts från 2007 fram till i dag, konstaterar rapportförfattaren Ove Andersson, kanslichef i Arbetarrörelsens Tankesmedja:

– I en rad kommuner har det visat sig att framförallt mittenpartierna Centern och Folkpartiet tröttnat på att samarbeta med Moderaterna, som med mer ideologiskt inriktat styre i finanskrisens spår hellre skär ner i vård, skola och omsorg än går med på skattehöjningar.

Men han adresserar en annan fråga, hur detta slår och kan slå på riksplanet:

– Vad gör partierna om Sverigedemokraterna tar sig över 4-procentspärren och får vågmästarläge i riksdagen? Kan och törs statsminister Reinfeldt sitta kvar? Besked saknas. Mona Sahlin har sagt ifrån att hon inte under några omständigheter tänker regera med stöd av SD. Vilken blir lösningen, i så fall? En blocköverskridande regering bestående av Socialdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet (som om senaste Sifo skulle bli valresultat får sammanlagt 50,2 %)?

En förklaring till denna mer pragmatiska syn tror jag ligger i att ju närmare väljaren en politiker befinner sig, desto mer pragmatiska blir lösningarna och därmed förutsättningarna för att bryta blockgränser.

Det antagande som Arbetarrörelsens Tankesmedja gör, anser jag, skulle i förlängningen kunna innebära ett återtåg för de socialliberala krafterna i (FP) som idag för en tynande tillvaro. Jag skulle personligen välkomna en sådan rörelse även fast jag inte skulle kunna tänka mig att byta parti. Lagt kort ligger, det finns inget parti som kan försvara John Rawls på ett bättre sätt och (FP) har, ända sedan Ola Ullstens dagar, förflyttat sig mellan de socialliberala, batongliberala och det neoliberala positionerna med en oroväckande hög hastighet. Detta, och det sedan Per Ahlmark (FP) totalt okritiska stödet för Israelisk annektering av ockuperad mark, gör att (FP) kan vara en bra, men inte helt pålitlig, samarbetspartner inom områden som sjukvård, utbildning och omsorg.

Men nu är vi inte där, lagda kort ligger inför valrörelsen 2010, och de första att gå under (läs: uppätna av (M)) i det samarbete som manifesterades 2005 kommer mest sannolikt vara (C) och (KD). Den förra som konsekvens av att vara en rätt rutten och misslyckad vakthund av integriteten, den senare för sina allt mer bisarra ställningstaganden som självutnämnd representant för verklighetens folk.

Hur länge (FP) kommer att hålla emot? Vet inte, men jag kan försöka mig på en liten högst personlig gissning: Det finns några få socialliberaler kvar i (FP) partistyrelse, men de är nu till åren komna och nyrekryteringen går trögt. De som skulle kunna axla manteln för framtiden manövreras ut i ett tidigt stadium i sina politiska karriärer av de mer batong- och neoliberala krafterna.

Personligen tror jag att ett uppbrott från blockpolitiken skulle vitalisera svensk parlamentarism. Alla partier skulle då få utrymme att profilera sig tydligare och det skulle framför allt ligga i de minsta partiernas intresse; (V), (C) och (KD). På alla nivåer.