Transparency International rankar varje år något som kallas korruptionsindex, Sverige ligger idag på tredje plats efter Nya Zeeland och Danmark. Men ju mer jag läser på bloggar och i traditionell media, ju mer tveksam blir jag till om detta index förmår att vara heltäckande.

I mitt tidigare inlägg skrev jag en del om (M) ovilja till transparens i partistödet, (KD) har samma uppfattning som (M) så de är inte ensamma i denna rätt, i mina ögon, murkna syn. Dessa partier står ensamma då (C) och (FP) har samma syn som oppositionen. Lars-Ericks, oberoende lliberal, kommentar kan jag i mångt och mycket sympatisera med men den i sig kräver en egen debatt.

Jag vill ta debatten ett steg till, och gräva lite djupare och bredare. I Regeringsformens förarbete från 1963 stadgas om grundprinciperna för vårat folkstyre. Det skall baseras på engagemang och en representativ demokrati som i sin tur ställer krav på att vårt politiska ledarskap kommunicerar på ett sätt som med fördel kan användas i gymnasieskolans undervisning.

Den ovilja som nu börjat framträda att använda entydiga konsekventa beräkningsmodeller av utanförskapet går med andra ord stick i stäv med lagstiftarens intentioner. Antingen är det omedvetet taktiskt trixande eller också är det… korruption. Nämn saker vid dess rätta namn för det är vad det är. Expressen har på ledarplats även dom reagerat men slänger in en del politiska dribblingar anser jag.

Det andra jag reagerar på är hur åtminstone ett parti rensar ut obehagliga tidigare ställningstaganden och citat från sina hemsidor. Jag väljer att inte skriva ut vilket parti utan länkar här till källan eftersom jag vill att vi skall kunna ta diskussionen ur ett politiskt obundet perspektiv.

Jag ser två rörelser som jag starkt ogillar. Dels ett dribblande med siffror och beräkningsmodeller som gör det svårt för den enskilde väljaren att värdera utfallet av en förd politik. Dels att vissa partier aktivt tvättar dels sina egna sidor på uttalanden man ångra men även söker tvätta andra öppna källor som Wikipedia, jag har skrivit om det här. Det finns en vilja att lägga sanningen tillrätta.

Men dessa rörelser nås inte av Transparency Internationals mätningar men fräter på demokratins själ. Förakt och misstänksamhet göds för varje krumbukt och varje förnekelse att redovisa faktiska sakförhållanden. Det har gått så långt och nått sådana höjder att inte ens traditionell media alltid hänger med. Antalet grävande journalister och skribenter som Lars Adaktusson, Jan Josefsson, Robert Aschberg, Peter Kadhammar, etc blir allt färre av rena kostnadsskäl. Media dräneras på kompetens och riskerar på sikt bli ensidiga TT/Reuters rapportörer i nyhetsflödet och på ledarplats politiska megafoner.

Jag anser att vi måste ta tag i denna debatt ”head on”. Vi riskerar att glida in i ett samhälle som präglas av idéer om jubileums- och återvalsfonder samt skruvat informationsflöde till dom som borde ha makten. Medborgarna.

Konstruktioner och kultur som återfinns i Robert Mugabes jubileums- och återvalsfond hör inte hemma här.

Bloggat: Alliansfritt 1, 2, 3, 4