Den finländska politiken befinner sig i kris vilket jag skrev om igår, den värsta på årtionden. Det talas om att demokratin är hotad, om att regeringen förlorat sin förmåga att fungera och om väljarnas förlorade förtroende. Kravet på nyval har prövats. I går nöjde sig oppositionen med att begära statsminister Matti Vanhanens avgång.

I centrum för skandalen finns konkursboet efter fastighetsbolaget Nova. Konkursförvaltaren kräver det finländska Centerpartiet på drygt en miljon kronor, pengar som tidigare betalats ut i hemligt kampanjstöd. Aftonbladet skriver en Ledare som manar till eftertanke, eller borde göra det hos några partier.

Vad rör det oss? Tämligen mycket. I affärens kölvatten har partier och politiker tvingats offentliggöra sin finansiering, och rader av tveksamma historier har kommit till ytan. Politiker som använt sitt inflytande för att dela ut bidrag åt sig själva, sponsrade 60-årsfester och läglig glömska.

Som en tanke kommer bilder upp av Nyamko Sabuni (FP) som helt plötsligt tycker att hon som minister kan låta sig bjudas till Michael Bindefelds tämligen påkostade tillställningar. Mer erfarna i spelet som Adehlsson (M) och Sahlin (S) betalar själva för att markera sitt oberoende.

En annan bild som ofrånkomligen biter sig fast är (M) metoder att generera kampanjbidrag. Att låta stora donatorer träffa Fredrik Reinfeldt (M) under "avslappnade" och framför allt slutna former för att diskutera politik luktar härsket. DI:s artikel från 2006 är synnerligen aktuell, så här säger en (M)-medlem själv om detta förhållningssätt:

– Det är till för dem som vill skaffa sig en kanal in i partitoppen, utan att behöva gå den vanliga vägen genom partiet.

Om detta inte är korruption och att köpa sig en gräddfil på andras bekostnad vet jag inte vad definitionen på det senare är. Jag tycker att det finns alla skäl i världen att börja ta fram ett regleverk för de politiska partierna. Hemliga finansiärer och personer som agerar i bakgrunden hör inte hemma i en demokrati. Och, med Per Schlingmans (M) alltmer enträgna personvalspropåer kan jag bara sluta mig till att han personligen vill driva vår parlamentarism i en korrupt riktning. Han kan i alla fall inte ducka för de problem som finns i vårt östra grannland eller den som finns i hans egen partiorganisation.

Vad vilja (M)? (M) är det enda av de mer tongivande partierna som motsätter sig en transparans. För att nu travestera på den av (M) framforcerade integritetslagstiftningen, vad har man att dölja? Har man inget att dölja så är det väl ingen "big hazzle".

Eller är det så att (M) vill importera andra bra idéer från andra länder? En sådan konstruktion skulle kunna vara Robert Mugabes jubileums- och återvalsfond.....