Ett år före valet den 19 september 2010 är den rödgröna oppositionen i knapp ledning, enligt DN/Synovates mätning. Men regeringens partistrateger har lyckats ta över det viktiga mittfältet inför den avgörande slutstriden. Mona Sahlin försöker nu bromsa en rödgrön vänstersväng skriver Henrik Brors, DN , i en politisk analys.

Han menar att kampen om mittenväljarna blir hård, men det gäller också att få de lojala yttergrupperna till valurnorna den 19 september 2010. Ja, högst sannolikt är det så men liksom allt som oftast finns en underton att det endast är (S) som har detta problem. Då har Henrik Brors inte satt sin fot i Roslagen på ett tag.... där är problemet blocköverskridande.

(C) som tidigare var näst största parti med ett stöd om 20-25 procent är idag helt marginaliserat och gamla centerpartister suckar över (C) sväng in mot storstäderna, (M)-medlemmar trånar efter Gösta Bohman och Ingegerd Troedssons fornstora dagar och överväger soffan som alternativ på valdagen. Bägge dessa partier har övergivit tidigare principfrågor och riskerar breda svekdebatter internt.

Det senare remarkabelt då framför allt (M) har en hög andel av röstbenägna.

Men hårt blir det, och om (SD) får en vågmästarroll så blir det parlamentariska läget en fars och en uppvisning i retoriska praktvurpor. I Grundlagsutredningen drev Moderaterna kravet att en regering alltid ska ­avgå efter ett val. Statsministerns svävande svar på frågan om han kan tänka sig att regera vidare med SD:s stöd tyder dock på att M skulle överge sin ­konstitutionella hållning för att få behålla makten efter valet 2010.

Om detta måste Fredrik Reinfeldt ge besked, skriver Lena Hjelm-Wallén (S) i SvD.

Vad ska man egentligen säga om detta sistnämnda? Jag håller med Lena Hjelm-Wallén, Statsministerns hållning känns murken. Principer är uppenbarligen till för att brytas och Fredrik Reinfeldt bidrar därmed att ytterligare polarisera debatten och förstärka bilden av maktfullkomlig politiker. Om jag vore (C) eller (FP) skulle jag välkomna ett uppbrott i denna låsta position men sannolikt är makten alltför beroendeframkallande för Olofsson, Björklund et al.

Eller som Groucho Marx sade: Gillar ni inte mina principer så har jag andra.