Peter Andersson skriver ett bra och reflekterande inlägg och hans citat från vår statschef konkluderar min uppfattning bra.
Som svenska folkets valda ombud har ni att värna om goda villkor för människors välfärd, säkerhet och trygghet. Det ni beslutar påverkar villkoren för medborgarna nu och i framtiden, och det är en grannlaga uppgift.
Så av den anledningen kan jag inte se varför vi nu tycks uppleva ett ökat antal "avhopp".
Men det finns nog skäl att se över i vad arbetsuppgifterna består. Och hur mycket tid som den enskilde ledamoten anser att uppdraget kräver.
Det finns lite väl många ledamöter som tycks ha för mycket tid över (oavsett partitillhörighet). Som anser att tid kan läggas i egen verksamhet i till exempel egna bolag utan väljarinsyn. Samtidigt så låter dessa ledamöter meddela att dom inte hinner svara på medborgarnas frågor eller så ger dom mycket grumliga svar på varför dom röstat som dom gjort.
En del ledamöter har suttit många perioder utan att för den delen lyckats sätta djupare intryck i folkmedvetandet eller lyckats avancera till statssekreterare eller minister.
Självklart har de politiska partierna ett ansvar i denna kultur anser jag. Det finns, anser jag, skäl att upprätta leveranskrav från distrikt och valkretsar som nominerar den enskilda ledamoten. Och ett bäst före datum eller en möjlig vidareutveckling.
Jag bedömer att om vi återupprättar Regeringsformens grundtanke, att se på samhället ur et holistiskt perspektiv och inte i stuprör, samt eftersträvar en viss växling mellan politiska- och yrkeskarriärer kan nog Riksdagen vitaliseras. Det kommer nämligen av den anledningen krävas mer av ledamoten.
Det borde finnas nog med arbetsuppgifter för var och en. Den havererade medborgardialogen sedan den 18 Juni 2008 (FRA-lagen) tyder om inte annat på detta. Så av den anledningen, om inte annat, kan jag tycka att det är märkligt att man uppenbarligen har så mycket annat för sig.
