Jag lyssnade på Fredrik Reinfeldts tal och han blir mer och mer statsmannalik. Skicklig retoriker men till hans nackdel så måste jag säga att han mer och mer blir lik sin företrädare. Min partikamrat Göran Persson.
Bägge har som sina sämsta sidor en grötmyndig och enväldig utstrålning men det kanske kommer med ämbetet, vem vet? Charmigt? Nej. Det var delvis av den anledningen jag gick med i (S) dagen först efter Göran Persson deklamerat sin avgång. Har dock fått höra att han är en lustig prick privat men det är en annan sak.
Men vad som slår mig är den fortsatta förflyttningen mot mitten och nedtoningen av tidigare dogmatiska ställningstaganden. Att retoriken förändrats i grunden och att Fredrik Reinfeldt flera gånger poängterat att förändringens vindar är kvar för att stanna i (M). Att staten är garanten för välfärd och frihet kan i vissa fall visa sig vara väl mycket att svälja på en gång för den enskilde medlemmen.
Så här säger Per Schlingman i sitt veckobrev nu efter stämman:
Med stämman har vi tydligt markerat att vi är ett parti som fortsätter att utvecklas. Nu är det drygt ett år kvar till valet. Nu är det dags att möta väljarna med den politik vi nu fattat beslut om.
Jag undrar jag om det blir så enkelt. Ingegerd Troedsson lämnade partiet redan 2006 eftersom hon inte kände igen sig i det av Reinfeldt, Borg, Odenberg och Schlingman reformerade partiet. Hon benämner sig som ”Moderat classic” och är kritisk till hur Alliansen hanterar pensionärerna. Och tro mig, det finns fler (M)-classics där ute. Ett inte föraktfullt antal sitter i vår Riksdag, i våra Landsting och i våra kommuner.
Hänger alla dessa med i svängarna? Jag har haft ett flertal roliga och på alla sätt utmanande åsiktsutbyten med riksdagsledamoten Göran Petterson (M). Vi är allt annat än eniga i välfärdsfrågorna men här upplever jag att jag står närmare hans partiledare än honom. Kommer han att anpassa sig i själ och hjärta till detta nya angreppssätt med staten som garanten för medborgarnas väl och ve? DN och SvD brukar prata om rosornas krig när (S) går åt olika håll, men nu är det tyst om (M). Kanske för att det saknas bra aforismer. "Dom blå luftballongernas krig" låter inte lika dramatiskt och framkallar rätt löjeväckande bilder.
Kan (M) med trovärdighet sälja in detta reformerade budskap till väljarna med sina gamla avsändare? Kommer dessa gamla avsändare kunna, med ett år kvar till valet, skolas om? Eller, kommer det bli storstädning på listorna ((M) har en sen nomineringsprocess i förhållande till (S))?
Hur många ”classics” kommer gladeligen sälja sin politiska själ och övertygelse för möjligheten till makt och hur många kommer för att bevara sin integritet ta sin mats ur skolan? Är kalkylen att (C) skall attrahera "Classics" för att få dom att stanna i det borgerliga blocket emedan (M) rekryterar från mitten och vänster? Det finns faktiskt en möjlighet att den 2000-talets soffliggare blir "classics". Varför? För att dom inte känner igen sig. Frågorna för den enskilde (M)-sympatisören är nog fler idag än innan stämman.
Men nu har jag skrivit av mig mina funderingar, nu ska jag fokusera på den kommunala valplattformen för (S) som jag är satt att samordna. Ett roligt arbete som mycket handlar om att beskriva det samhälle vi vill skapa. Det är svårt att inte vara just en politisk nörd och fönsterputsningen får nog vänta en vecka till.
Så viktigt med rena fönster kan det inte vara....
Peter Andersson, Aurora Felderman, Alliansfritt, Kent Persson,
DN, SvD1, SvD2
