S-politiken måste ha sin utgångspunkt i stockholmarnas livssituation. Klassbegreppen suddas ut. En industriarbetare i landsorten har mer pengar över än en tjänsteman med god inkomst i Stockholm. Den dystra trenden som social­demokratin haft i Stockholms medelklassområden måste brytas. Därför behöver partiet omgående en ny politik. Bilden av socialdemokrater som alltid hittar en möjlighet att höja skatter eller hitta på nya måste försvinna, skriver S-politikerna Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström på DN Debatt.

Jag tycker den är välformulerad, och tillräckligt konkret för att framkalla reaktioner. Som (S) och egen företagare känner jag en stor frustration ibland över definitionerna om vem som är arbetare och vem som är direktör. Jag tror inte på alla förändringar som artikelförfattarna pekar på men den drar sannolikt igång en nödvändig diskussion. Som jag hoppas kan hållas i god ton och inte med tillmälen om att "lämna partiet".

Många småföretagare har inte möjlighet att unna sig en ordentlig semester under sommaren, visar Företagarförbundet senaste undersökning. De har inte tid eller måste täcka upp för andra som har semester. Det kan också vara fråga om att inte ha råd att ta semester, särskilt nu när lågkonjunkturen slagit till. Oron för att förlora affärer gör att mindre företagare har svårt att koppla av på semestern.Kortast sommarsemester tar småföretagare i landsorten och i mindre städer, samt de småföretagare som har fem till nio anställda. Två tredje­delar av småföretagarna tar maximalt 15 dagars semester under sommaren. Företagande har för många blivit en livsstil framför allt för kategorin Mikroföretag, företag med 0-9 anställda. Dessa företag svarar c.a 990 000 av Sveriges samlade arbetstillfällen. Trots detta är lösningarna som utformas av samtliga politiska partier anpassade efter industrin. En industri som skär ner och i bästa fall flyttar utomlands.

Debatten om företagandets villkor präglas av en viss förvirring och gamla värderingar från bägge sidor. I sammanhanget kan det vara intressant att ställa sig frågan vem som är företagare och vem som är arbetare och vari satsningarna för framtiden skall ligga.

Är taxiföraren med egen bil direktör och kapitalist eller arbetare? Är den invandrare som vars enda väg in på arbetsmarknaden består i att steka hamburgare i ett eget gatukök 12 timmar per dag arbetare eller direktör? Jag bedömer att vi måste svara på den frågan med.

Som egen företagare är det stöd den enskilde mikroföretagaren kan få från samhället i form av A-kassa eller delaktighet i arbetsmarknadsutbildningar och omställningsbidrag begränsade milt sagt. I mitt fal, som konsult, måste jag budgetera, investera och genomföra en löpande kompetensutveckling för att vara gångbar. I mitt segment ligger insatsen på 15-20% av min arbetstid eller c.a 320 h per år. Det är åtta veckor av min debiterbara tid. Gör jag inte detta kommer min möjlighet att vara gångbar försvinna snabbt.

Debatten är nödvändig att ta, för jag tror som artikelförfattarna: Framtidens lösningar ligger i att (S) värderingar genomsyrar framtidens lösningar, inte att gårdagens samhällslösningar genomsyrar framtidens politik. Att sen artikelförfattarna spetsar till det får vi ta, annars kommer vi nog inte vidare.

Annnat: Peter Andersson som krasst konstaterar att inför valet 2010 har strostäderna fler väljare än "landsbygden".