Fredrik Reinfeldt öppnade stämman med ett uppmärksammat folkhemstal och målet att göra Moderaterna till ett parti för alla människor. Men den som följer kongressen riskerar snarare att få bilden av ett parti med dubbla ansikten skriver Henrik Brors i DN.

Det är flera partiledningar som har insett detta och försöker modernisera sina budskap till väljarna. Men med partiernas kraftigt minskande medlemsantal ökar risken för att kongressdiskussionerna hamnar allt längre från medborgarnas situation är en av hans slutsatser.

Jag delar den. Maria Ferm (MP) gör en annan analys men som är läsvärd på Newsmill. Hon pekar på hur MUF har svårt att påverka sitt moderparti och det är väl bara att dra en suck av lättnad för många eftersom hr Wyjkmans förslag på den utrikespolitiska arenan har inte varit så genomtänkta.

Men det vore att göra det lite för enkelt för oss. Vikande medlemsantal är ett reellt problem. (S) har idag c.a 100 000 medlemmar vilket inte är godkänt men borde, vid en första anblick, vara ok. Men. Beroende på hur man räknar utgör SSU 3-5 % av medlemmarna vilket kan få två konsekvenser, ingen av dom önskvärda.

En för smal rekryteringsbas riskerar att ungdomar "föds" in i politiska uppdrag och riskerar att aldrig uppleva ett "riktigt" jobb. Detta är stick i stäv med grundtanken med vår Regeringsform som bygger på lekmannastyre. Att förtoendevalda rekryteras från alla samhällssektorer.

Ett för svagt medlemsantal i ungdomsförbunden riskerar antingen att ungdomsförbunden negligeras av moderpartiet eller att det får ett oproportioneligt genomslag på den förda politiken. Och leder det till den senare utvecklingen blir de andra, äldre, medlemmarna inte så glada.

Ett vikande medlemsantal är såväl ett reellt problem som en fara för de politiska partierna, som både Maria Ferm som Henrik Brors pekar på. Problemet är att den politiska idéutvecklingen begränsas till ett relativt fåtal, och detta fåtal har i många fall sedan lång tid varit tvugna att bemanna förtroendeuppdrag och därmed lämnat de yrkesroller de haft tidigare. Interaktionen med det samhälle man är satt att representera blir allt svagare och vi förstärker det politiska Hamburgersyndromet som jag skrivit om tidigare.

Rekryteringsbasen i partierna för att bemanna uppdragen på främst kommunal nivå krymper. Flera kommuner upplever idag hur nämnder och uppdrag slås ihop, att beslut som förut låg på den politiska nivån delegeras mer permanent till tjänstemän som en effekt av detta.

(M) problem med sin trovärdighet är att man måste snabbt rekrytera in, och placera centralt på maktpositioner, medlemmar som sympatiserar med den av partiledningen inslagna vänsterförflyttningen. Det krävs ingen rymdforskning för att sluta sig till att det är en utmaning som heter duga och frågan är om det över huvud taget är genomförbart.

Ponera nu att en LO-medlem tror på detta. Tror på det nya (M)-försvaret av LAS och andra flirtar med LO-kollektivet samt som konsekvens söker upp (M)-föreningen i Österåker för att bli medlem, stärkt av Fredrik Reinfeldts tal om folkhem och LAS. Han eller hon kommer då mötas av bland annat Johnny Munkhammar. Är det någon som tror att neo-liberalen Johnny Munkhammar kommer omfamna denna nye, av partiledningen högprioriterade, medlems åsikter och sympatier? Hur kommer denne nye medlem uppleva sin omgivning? Vänlig och allomfattande eller "way out of my league"? Hur kommer "gammelmoderater" att reagera?

Ett delproblem för alla partier, utom möjligtvis (MP) och (PP), är att medlemmarnas åsikter inte alltid får genomslag i partiledningen. Och tvärtom. Detta för att medlemsantalet är för litet för att spegla samhället. Och vad gör en partiledning då? Man låter som (M) nu andra, mediainstitut, analysera folkviljan och "prackar på" medlemmarna en politisk position som inte fått tillfälle att växa underifrån. Med en bristande ideologisk grund och medlemsengagemang riskeras att den förda politiken blir till en vindflöjel.

Hur det hela utvecklar sig? Inte den blekaste aning. Men vi har onekligen en hel del att fundera på. Oavsett politisk färg.