Genom att dra in på verksamheter som kultur och fritid kan kommunernas välfärdsservice bevaras under krisen. Ungefär var femte kommunal utgiftskrona går till verksamheter som inte berör välfärd och utbildning. Det överstiger med råge det som kommunerna behöver spara för att nå balans 2010. Det visar en ny undersökning från Timbro. Rege­ringen måste skapa incitament så att statsbidrag går till välfärdens kärna och inte till dyra satsningar inom fritid och kultur, skriver Thomas Idergard, ansvarig för Timbros välfärdsprogram på DN Debatt.

Varför är jag inte förvånad..... .Och kommer nu sannolikt bli bespottad som "kulturvänster" men det tar jag faktiskt som en osakligt grundad komplimang.

Jag tycker det är symptomatiskt att Timbro i allmänhet och neo-liberala tänkare i synnerhet ekonomiserar samhället. Man bryter ner det i budgetposter, kostnadsslag och kostnadsställen. Thomas Idergard pekar på en del extrema fall, jag kan tyvärr inte värdera dessa ur ett helhetsperspektiv. Med helhet menar jag som i Sandvikens fall vad man bedömt som marknad för isstadion. Men.

Vad vi ser är faktiskt två yttringar som inbördes går emot varandra. Thomas Idergard ropar, som neo-liberal, något förvånande på särlagstiftning som förbjuder kommuner att inrätta nämnder för kultur och fritid. Även han bör läsa Regeringsformens första kapitels andra paragraf eller förarbetet till densamma som stadgar:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.

Jag är iofs inte bang för att finna offentlig-privat samverkan inom kultur och fritidssektorerna men det finns en samhällsvinst att ha en för ungdomar och äldre väl fungerande fritidssektor. Om t.ex. ungdomar inte har väl avpassade fritidsmöjligheter, vad gör dom då på sin lediga tid? Jag tror inte att dom sitter och läser Hr Idergards samlade tankar och funderingar om världens beskaffenhet.

När man som Timbro bryter ner samhället i sina beståndsdelar så går helheten förlorad. Interdepenser som hur en meningsfull fritid hänger ihop med ungdomsbrottslighet och skadegörelse går förlorad. Synen på äldres behov av gemensamma läsesalar och mötesplatser som bibliotek är ett annat exempel. Möjligheter att bryta den ensamhet som är vanligare än man kan tro och som faller under den sociala välfärden.

Nej, Hr Idergard bör nog sätta sig ner och fundera på hur samhällsfunktioner interagerar med varandra och om han ropar efter denna förändring så krävs en förändring i vår grundlag. Personligen tror jag inte han reflekterat över detta. Även fast jag kan ha sympati med de exempel han anför som bestickande så missar han huvudpoängen: Hur ser helheten ut och vilka interdepenser är aktuella?

Men frågan han ställer är relevant på sitt sätt, för den leder till en annan. Vilket samhälle vill vi skapa? Hur ser den underbara helheten ut?