Expressen tar idag upp i sin krönika situationen i Afghanistan. Eller. Elisabet Höglund skriver vad hon anser. Vi har alla rätt till vår åsikt, men som journalist tycker jag att hon bör hantera den faktabaserade delen bättre. Men hon kanske inte är journalist längre.....

Jag är nu allvarligt bekymad om hur media hanterar vårt engagemang. Vridande på fakta och att sådana som rimligtvis borde haft insyn tar nu bladet från munnen. Och blandar korten friskt med att spela på välfärdskänslorna som Höglund gör.

Jag tycker det finns skäl att backa tillbaka bandet och granska affären, för det är inget annat än en komersiell relation. Vi ger och får något i utbyte. Och se till vilken värld vi levde i 2001-2002. Och vilka fakta och personliga relationer som kom att prägla besluten. Det är ingen hemlighet att den svenske statsminister som varit flest gånger i Vita Huset var Göran Persson (S) och att George Bush kom att uppskatta vår förre statsminister. Ingen större hemlighet att hans närmaste vän i storpolitiken kom att bli Tony Blair (Labour).

Det finns även skäl att se på världsekonomins flöden och beroenden under denna tid. USA som primus motor och ohotad stabil ledare av världsekonomin, svensk export till 30 % beroende av denna marknad. Så såg med andra ord affären ut i grova drag. Det var i denna anda besluten togs, beslut som idag ligger inom ramen för två FN-resolutioner.

Det finns naturligtvis en rad med tveksamheter som stör bilden idag och för att komma vidare måste dessa upp till ytan så att vi gör rätt saker istället som nu, prioritera att saker görs rätt (med blandad framgång skall sägas).

Sten Tolgfors artikel i DN bekymrar mig, jag tyckte först att den var så bra den kunde bli. Han säger att nu går 2 miljoner flickor i skolan. Om detta är ett försök till förankring så är det milt sagt taffligt, ja nästintill lögnaktigt. Jag kvalitetskontrollerade det han sade med de senaste siffrorna från FN. Dessa talar ett helt annat språk. Samma påstående om att 80 % har tillgång till grundläggande sjukvård. Skulle hans påstående vara sanna skulle situationen i landet vara en helt annat.

Enligt FN senaste rapport saknar 87 % av befolkningen rent vatten. Siffrorna i övrig nedan talar ett bistert språk:

* 235 000 “interna flyktingar” (IDPs) i Afghanistan och 2.6 miljoner registrerade Afghanska flyktingar i regionen;
* 7.4 miljoner människor (31%) saknar mat för dagen eller lider av bristande livsmedelssäkerhet * 400,000 Afghaner lider av naturkatastrofer årligen;
* 15,000 dör I tuberkulos årligen och två kvinnor I timmen dör havandeskapskomplikationer
*Två miljoner grundskoleelever nekas skolgång av vilka 1,3 miljoner är flickor.

Av totalt utlovade 660 Miljoner USD har 68% verkligen överförts till respektive projekt eller delområde. Sammanställningen i likvida medel och måluppfyllelse nedan talar ett mycket bistert språk och med tanke på hur utbildningssatsningen och folkhälsa fallit ut så ställer jag mig tveksam till om relevansen i Försvarsministerns uttalande.

Antalet Afghaner som har tillgång till mat och vatten som täcker dagsbehovet är endast 65 %.

Säkerhetssituationen är fortsatt illa; UN Department of Safety and Security (UNDSS) definierade 93 av totalt 400 distrikt som ‘very high risk or extreme’ (över 23%) vilket är en ökning med c.a 30 % sedan i fjol.

Källa: UN Mid Year Review 2009 Afghanistan.

När jag penetrerar arbetet med vatten och hygien bekräftas mina farhågor. Merparten av det arbete som genomförs är av tillfällig karaktär med mobila tankar och transport av vatten enligt projektbeskrivningarna. Väldigt få är av mer permanent karaktär och inga projekt är pågående i den centrala vattenreservoaren, Amu Darya basin. Denna härbärgerar och har kapacitet att försörja 55 % av Afghanistan med detta livselixir.

Trots relativt låga investeringskostnader (för permanenta installationer, Action Aid har tagit fram alternativ, en investering om 740 GBP kan försörja 120 personer med vatten) händer absolut ingenting i denna fråga.

US Department of Interior (Inrikesministeriet) lät 2004 ta fram en rapport om tillgången på olja och naturgas i just Amu Darya basin. Studerar man denna rapport kan man sluta sig till att exploatering av framför allt gas skulle komma i konflikt med det afghanska folkets behov av vatten då dessa resurser ligger i direkt anslutning till vattendrag. Störande på alla sätt.

Jag blir milt sagt förbannad på Höglund et al som nu skördar "low hanging fruits", en skara som varit tysta sedan 2001 och nu, i kulregnet, tar bladet från munnen. Men jag blir nästan lika upprörd över det politiska ledarskapets skruvningar. Det hjälper föga.

Väljarna är inte imbecilla kretiner. Beskriv situationen som den är, allokera rätt resurser så ger vi våra svenka kvinnor och män som riskerar sina liv förutsättningar, både i publikt stöd och materiel, att lösa uppgiften.

Vi är där för att lösa uppgiften inom ramen för ett FN-mandat, vi har, (S) och det övriga politiska ledarskapet i form av Alliansen, ett ansvar för tidigare beslut. Den dag den visar sig vara omöjlig att lösa ska vi ta hem trupperna under kontrollerade former men inte förr.

Priset att springa hem med svansen mellan benen nu är på tok för högt. För vad belackarna glömmer är att AfPak står på randen till en av media kallad "talibanisering". Jag anser uttrycket felaktigt men innehållet är, för den som int vet det, är att Pakistan löper risken att falla i extrema gruppers händer och agendor. Pakistan har kärnvapen om det var någon som missat detta. Vidare står Afghanistan för 95 % av världens herionbas, inte heller det helt utan intresse.
Men för att göra rätt saker måste vi föra en saklig debatt och se till fakta och under vilka former tidigare beslut togs.
Annat: Wiseman