Vaknade klockan sex, febrig och så men nu blir det sakta bättre. Tror jag. I väntan på att febern klingar av har jag slöläst vad som skrivits i olika media om den pågående verbala kampen om pressfriheten.

Agneta Linblom Hulthén, ordförande Svenska Journalistförbundet, publicerar en mycket läsvärd insändare i SvD nu på morgonen. Jag vill i likhet med henne hoppas och tro att de flesta svenskar är beredda att slåss för vår grundlag.

Frågan Agneta ställer är om även alla parlamentariker är beredda? Om Gunnar Hökmarks darr på manschetterna i försvaret av den svenska yttrande- och tryckfriheten beror på okunnighet om grundlagens innehåll och principer, så hjälper Journalistförbundet gärna till med kunskapsöverföring vilket jag tycker kanske kan behövas i hans fall. Men han har i alla fall omdöme nog att endast skriva under sin debattartikel på Newsmill som privatperson, inte med partitillhörighet eller som MEP (Member of the European Parlament). Då hade hela agerandet kommit i ett annat läge.

Min hållning? Läs Anders Gerdmars utmärkta artikel på Newsmill. För att förstå den pågående debatten om påstådda organstölder och häftigheten i reaktionerna från israelisk sida är det nödvändigt att se de tusenåriga rötterna till olika blodsanklagelser mot judarna.Mytbildningen centreras kring anklagelsen att judarna har dödat Jesus och sedan fortsatt att döda ickejudiska gossebarn. Det är detta stigma och det kollektiva minnet av hundratals ritualmordsrättegångar som förklarar vågen av reaktioner mot Aftonbladets artikel.

Lägg därtill den press som Israel är under om bosättningar och frågan om Jerusalem samt det faktum att Israel har valt att som enda egentliga demokrati i Mellanöstern inte efterkomma bland annat FN-resolutionerna 252 (Bosättningar) samt 497 (Golan), nekandet av IAEA att få genomföra inspektioner och framför allt Premiärminister Netanahu förestående resa i Europa.

Nu gör jag kanske en "Boström" men jag får känslan av en mycket medveten fokusförskjutning av opinionen samt att som effekt av detta samla inrikespolitiskt stöd för sin hårdnackade hållning. Lika fantastiska uppgifter om judar och israeler har tidigare publicerats i spansk, rysk och österrikisk dagspress utan några diplomatiska reaktioner från Israels sida. Så reaktionen är i dagens läge inte konstig, jag hade sannolikt agerat på ett liknande sätt i samma trängda läge.

För dom som läst sin litteratur krigspsykoser så känner man igen mönstret men på ett nationellt istället för individuellt plan. Benjamin Netanahu befinner sig långt ner i stresskonen, och då agerar man på två sätt:

Anfall eller flykt. Han är inte känd att vara typen som flyr.

DN, Arvid Falk,