Men. Det finns nu fler tecken som tyder på att Anders Eriksson landat rätt. Det finns en poäng att följa de ibland övernitiskt byråkratiska traditioner och processer som formats genom tidigare. Utan genvägar. Men den kommer nog, med all rätt, att vaskas mer vilket Jens O mycket riktigt påpekar.
Att detta förslag i grunden skiljer sig från den s.k. FRA-lagen avseende stringens och redighet är faktiskt frapperande. Men det som gör att det skiljer sig så grundläggande beskrivs i FOKUS artikel från 2008. Jag citerar:
Försvarsdepartementet har inte bara ignorerat justitiedepartementets kritik mot en ny lag utan också struntat i alla rutiner, skriver tjänstemannen. Bakom ryggen på alla har försvarsministern fått de fyra partiledarna att säga ja till lagen. Dessutom har underlaget som partiledarna fått varit uselt. Deras beslut är fattat på felaktiga grunder.
SvD:s rubrik "På spaning efter den integritet som flytt" är även den talande och läsvärd som analys.
Dock åter till Justitieministern. Hon var inte helt okritisk till Anders Erikssons resultat och jag börjar faktiskt på fullt allvar fundera över hur det är ställt med den intellektuella kapaciteten. Vi har här å ena sidan en uppsjö av byråkrater och faktiskt, yrkesmän inom denna speglarnas och skuggornas värld, som under det senaste året ställt sig mer eller mindre öppet kritiska till vad politiker anser möjligt. Tjänstemän som låter mänskliga rättigheter tjäna som grund i sitt arbete.
Å andra sidan har vi ett politiskt ledarskap som vill se kattluckor, gummiparagrafer, lappverk och andra nödlösningar att tjäna som grund för statens tvångsmedel. Detta kan vi se med att justitieminister Beatrice Ask (M) inte är helt nöjd med Anders Erikssons slutsats. Hon vill komplettera med en grundligare genomgång som svarar på frågorna om polis och militär bör skiljas åt och om Säpo därför bör ha en egen signalspaning.
– Jag tror nämligen att den frågan kommer att ställas i debatten. Då tycker jag att det är viktigt att innan vi skickar ut det på remiss ha med det.
Men spär inte det på debatten och förvirringen när du för in det här om nu Anders Eriksson i sin utredning väljer bort det för att han ser inte det som rimligt?
– Nej, det hoppas jag inte, säger justitieminister Beatrice Ask (M).
Nej det är ju klart. Att lyssna på en tjänsteman och erfaren expert på området som satt mänskliga rättigheter och organisatorisk överblick före allt annat måste ju vara fel. Eller misstänkt.
Beatrice Asks väg riskerar att öka på graden av förvirring i statsapparaten. Johan Erikssons "Kampen om hotbilden" pekar på mekanismerna och USA har gått den väg vår Justitieminister förordar. Med ett resultat som sågas jäms med fotbladen av US Congress och Department of Defence ur såväl finansiella som effektivitetsperspektiv. Beatrice Asks tankar kommer bara spä på de interna konflikterna i den ständiga kampen om budgetposterna inom statsförvaltningen.
Det känns som väldigt mycket uppochner-vända världen numer, eller, ombytta roller. Undrar varför.
