Om Svart Måndag och Stockholmsprogrammet

Nätverket ”Svart Måndag” manifesterar i Humlegården mot Stockholmsprogrammet nu på onsdag den 15 juli. Jag funderar faktiskt på att gå. Om inte annat för att lyssna men även, tror jag, för att visa mitt stöd i mer generella termer.

Men jag är kluven. Om ”Svart Måndag” och det mer närliggande ”Sossar mot storebror” ska få genomslag tror jag att man ska börja fundera i lite vidare termer. Ett populistiskt ”nej till allt” riskerar att leda till foliehattsvarning om det inte följs upp av en konstruktiv dialog. Med konstruktiva förslag. Risken är annars att vi får en fördummande och torftig debatt i ett ämne som faktiskt är såväl stimulerande som viktigt.

För, svenskt och europeiskt underrättelseväsende är, såväl ur ett organisatoriskt som juridiskt perspektiv, i huvudsak en konsekvens av den hotbild som var rådande 1963 och som började få sin struktur under första halvan av 1970-talet. De äldsta lagarna som berör området som är giltiga idag är dock från 1942, en tid då Europa präglades av krig och hotbilder som i sin tur styrdes av Clausewitz definitioner.

Dagens lagrum, som nu eskalerar och sätter sin prägel på organisationsutvecklingen, möter endast symptom och inte orsakssambanden. Ett exempel är att USA:s Försvarsdepartement underkänner ”massinsamling” som metod i efterdyningarna av 9/11 och Afghanistan. Detta förhållande styrks i den gemensamma rapport som NSA, CIA, US Defence dept mfl publicerade den 10 juli 2009. Denna pekar på att det trots vittgående lagstiftning samt stora investeringar i teknikstöd endast resulterat i marginella förbättringar av inhämtnings- och analysförmågan. Ett tungt vägande skäl varför det blivit så små förbättringar är bristen på samordning, konkurrensen mellan myndigheterna samt att den legala strukturen motverkar ett effektivt analysarbete.

Hotet mot Sverige och Europa präglas idag mindre av en militär stormakt som önskar uppnå geostrategisk dominans utan mer av en mer anarkistisk världsbild där ”Failed States”, tillgång på energi, organiserad brottslighet, ekobrott, terrorhandlingar etc. utgör några av facetterna eller symptomen. Ett av problemen är att dessa företeelser är intimt förknippade med varandra ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv emedan Sverige, likt många västländer (även USA), endast har byggt ut sina respektive funktioner för strategisk underrättelsetjänst med nya aktörer för att bevaka symptomen.

Logiken och finansieringen av konflikten på Balkan 1991-1995 samt attacken mot World Trade Center 2002 (9/11) har blottlagt hur försvarsunderrättelsetjänster misslyckats med att anpassa sig till en världsordning som söker nya balanser sedan 1989.

US Congress har i två rapporter pekat på detta. Den första rapporten, även kallad 9/11 Rapporten, låg till grund för bildandet av ”US Department of Homeland Security”. Vid revision 2008 konstaterade US Congress att bristen på koordinering hade förvärrats, i strid mot vad grundtanken var.

Antalet myndigheter är konstant eller till och med högre idag och mertiden av resurserna går åt till att bekämpa varandra i syfte att komma så högt upp i värdekedjan som möjligt. Fenomenet kallas för ”Kampen om budgetposterna”. Detta förhållande vitsordas bland annat av Yonah Alexander, Director vid Potomac University.

Men, det finns andra erfarenheter som pekar i en något annorlunda riktning vilket i en svensk kontext är intressanta. Bland de mest intressanta är de Tyska och de Brittiska erfarenheterna.

Gemensamt för de senares framgång är detta är länder som sedan WW2 har haft att hantera både hotet som gestaltades i och med ”Det kalla kriget” och hotet från interna grupper. I dessa fall IRA och RAF (Baader Meinhof-ligan). Även Frankrike samt Israel kan vara värda att nämna då erfarenheterna från Korsika, Algeriet och Al-Fatah har satt sin prägel på metod-, lag- och organisationsutveckling.

Den svenska organisationsutvecklingen har präglats av en senfärdighet, detta blir tydligt när vi i Sverige för varje ny företeelse skapar nya organisatoriska enheter, nya legala strukturer samt möjliggör ytterligare makrodata. Svensk organisationsutveckling samt utveckling av lagrum har inte kunnat följa den ihopkoppling av olika hotbilder som präglat den globala säkerhetssituationen.

Internationella erfarenheter pekar på att en större samordning mellan myndigheter samt tillgång till rätt information (som tyvärr inte är fallet i det svenska komplexet) måste till för att kunna ta steget från att vara reaktiv till att kunna agera pro-aktivt i en säkerhetspolitisk kontext.

Mycket av arbetsmetodiken och prioriteringarna präglas, anser jag, av att bevaka sin egen position och budgetpost i underrättelsekomplexet. Sverige och Europa har i detta sammanhang endast följt USA´s modeller och har, anser jag, samma om inte värre brister i sin förmåga att kunna presentera en sammanhängande analys.

Nej, massinsamling och mer repressiv lagstiftning är inte vägen. Jag efterlyser mer spänst än så. Säkerhetskomplexet har redan tillgång till informationen visar alla studier. Vi måste bara få dessa att göra rätt saker.

Massinsamlingen leder snarare in på en väg där alltför många tvingas göra fel saker.