Med de senaste dagarnas händelseutveckling och skriverier om Afghanistan parat med utrikesminister Carl Bildts uttalanden och samtidiga tystnad från (S) bedömer jag att det finns goda skäl att försöka stanna upp och ta debatten om vad vi vill och vad som är möjligt kring vårt engagemang i Afganistan.

Vi är i alla fall där. Med militära förband sedan 2001 och med biståndsarbete sedan 1982 genom främst SAK.

Läget är helt klart problematiskt men ändå inte. Talibaner med en, ur militära aspekter, låg utrustningsnivå fortsätter att binda upp högteknologiska militärmakter. Uppgifter om hur många krigare det finns men Council of Foreign Relations bedömde antalet till 10 000 senast 2007. Antalet talibankrigare förhåller sig i runda slängar i ett förhållande 1 till 8 till ISAF fördel om denna siffra stämmer. Men trots detta och ett materiellt övertag som inte har sin historiska like så uteblir de stora framgångarna för ISAF. Situationen i framför allt södra Afghanistan präglas av att ISAF jagar sina egna skuggor. Talibaner eller andra kombattanter gömmer sig i civilbefolkningen eller i bergen.

How did it come to this? Och, vad gör vi nu?. Den amerikanska metoden som präglat efterkrigstiden har i praktiken gått ut på att bomba, störta sittande regim, hålla fria val och sedan evakuera. Med minst sagt blandat resultat. En annan metod har varit att stödja olika lokala makthavare med råd och dåd som säkerställt konrtroll. I det sistnämnda har respekt för mänskliga rättigheter spelat en mindre roll. Shahen av Iran var ett exempel, Pinochet i Chile ett annat. Allt kan konkluderas med Henry Kissingers uttalande om Chile i samband med att Allende störtades av militärjuntan 1971. Han sade då följande:

"I don't see why we need to stand by and watch a country go communist because of the irresponsibility of its own people. The issues are much too important for the Chilean voters to be left to decide for themselves".

Det är inte heller ointressant att reflektera över de lyckade interventioner som USA stått bakom. USA har vid två tillfällen räddat europa från att kastas ner i en värld av diktaturer, vi får absolut inte glömma detta. Men hur och varför blev detta lyckosamt? Bakom invasionen i Normandie 1944 låg år av förberedelser. Roosevelt och Churchill hade redan 1942 börjat ställa sig frågan vilket Europa som skulle resa sig ur askan. Man hade börjat formulera målen och förbereda för återuppbyggnaden av ett stabilt europa två år innan invasionen och tre år innan krigsslutet. I arbetet som sedan låg till grund för Marshall-planen togs, vågar jag påstå, stora hänsyn till kulturella och demografiska möjligheter och särförhållanden.

Nu står vi där vi står. Ett engagemang som oavsett vägval kommer innebära stora mänskliga offer på bägge sidor men framför allt civila. Och jag anser att har vi en gång gett oss in i detta spel måste vi löpa linan hela vägen, en exit inom överskådlig tid är med andra ord inte ett alternvativ som jag ser det. Men hur ska vi möjliggöra en exit?

Carl Bildt (M) formulerar sig i termer som "den rätta vägen".

Vad ligger bakom dessa ord? Och, mest intressant, vad ligger framför dom? Det territorium som utgör Afghanistan är, rätt utnyttjat, ett rikt land. Naturgas, koppar, järn, zink är bara några av de omfattande och idag oexpoaterade resurser som ligger under ytan. Detta är resurser som fler än det afghanska folket vill åt tyvärr. Men rätt utnyttjade kan de på ett positivt sätt bidra till återuppbyggnad och demokrati. Ett problem som dock måste hanteras är Afghanistans geostrategiska läge. Alltför många identifierar detta läge med den euroasiatiska kontinentens pivotpunkt. Den punkt som medger en ökad kontroll av stora delar av den euroasiska kontinenten.

Men vad lägger vi i ordet demokrati? Och, sannolikt viktigast, vilken betydelse lägger det afghanska folket i ord som demokrati, ansvar, kultur, kreativitet, moral och jämlikhet? Jag bedömer att de krafter som vill europifiera Afghanistan är inne på en mycket farlig väg. Europas form av demokrati som vi ser den idag har tagit mer än 200 år att utveckla. En utveckling som tog sin mer handfasta början i franska revolutionen. Att då över natt gå från ett feodalt patriarkalt samhälle till något som vi europeer kan känna igen sig i är sannolikt att hoppas på för mycket. Eller att försöka få det afghanska folket ta en alltför stor tugga av. Och vad händer om man tar en för stor tugga av något? Inte sällan så måste i alla fall jag spotta ut det om jag inte vill riskera att kvävas.

Jag anser att det nu åligger det politiska ledarskapet i framför allt de två statsbärande partierna (M och S) att markera var vi står och hur vi ser vägen framför oss. Jag bedömer att det finns oceaner av kunskap i SAK, Svenska Afghanistankomittén, att ösa ur. Hur dessa även under den sovjetiska ockupationstiden lyckades förankra vår bild av humanism i de mest avlägsna byar.

Jag anser att vi ska stanna i Afghanistan. Men detta förpliktigar oss till att formulera såväl politiska mål som att vi anslår relevanta och realistiska resurser. Samt, att vi är beredda på att det kommer ta tid. Min gissning är att det tar minst en generation att få freden att bli ett normaltillstånd istället som idag. Fred är endast det som avbryter krigstillståndet.

Annat: Wiseman, DN

Uppdatering: Den svenska debatten är inte unik. I UK är ingenting självklart, NY Times rapporterar om problemen att uppbringa support på hemmaplan.