Jag har, mot bakgrund av den debatt som börjar ta fart framför allt på internet, försökt att bringa någon ordning i de politiska målen som motiverar Sveriges engagemang i Afghanistan.
Det som fick mig att börja tänka igenom detta igen var Claes Krantz postning.

För att förstå dessa bör vi dock backa bak till 2001 eller kanske helst ännu längre. Men vår historia börjar just runt detta årtal så låt oss ta fart därifrån.

Afghanistan angreps 7 oktober 2001 av USA. Kriget ledde till att Talibanregimen avsattes. Målet var att tillfångata eller döda Usama bin Ladin. I december 2001 hade invasionsstyrkorna tagit kontroll över Afghanistan. Vid årsskiftet enades afghanska ledare, talibanmotståndare, vid en konferens i Bonn om att bilda en interimregering under Hamid Karzai. Sedan detta datum har USA pratat mindre och mindre om detta primära politiska mål.

I slutet av 2001 tog säkerhetsrådet initiativ till den fredsbevarande styrkan International Security Assistance Force (ISAF). Styrkans mandat är att bistå president Hamid Karzais regering att upprätthålla lag och ordning samt att återbygga landets infrastruktur. Under 2005 ingick USA och Afghanistan ett avtal om samverkan, vilket band samman de båda länderna i en långvarande relation.

Talibanrörelsen gick under jorden för att senare återkomma och (2008) kontrollera 10 procent av landet. Landet är idag utfattigt, infrastrukturen i spillror, krigsherrar härjar, landminor är ett stort problem liksom odetonerade klusterbomber (USA:s). Kvinnornas situation är fortfarande svår, Afghanistans kvinnor kan inte röra sig fritt och att gå klädd i burka är nödvändigt. Ytterst lite av lagstiftningen har i realiteten ändrats sedan Talibantiden.

Var står Sverige idag? Det finns tyvärr ganska få dokument av relevans för diskussionen vidkommande. Dessa finns på Regeringens hemsida och de intressantaste är strategin 2006-2009 samt motsvarande för 2010-2013. Icke att förglömma så finns ett beslut som ger Regeringen ett utrymme att fördubbla dagens styrka.

Den huvudsakliga uppgiften är att bistå den afghanska regeringen med att upprätthålla säkerheten i landet samt att möjliggöra för både för nationella myndigheter såväl som för FN och andra internationella och enskilda hjälporganisationer att genomföra humanitära- och återuppbyggnadsinsatser vilka stöds i FN resolutionerna 1510 och 1776.

Men mellan strategidokumenten finns en avgörande skillnad. För perioden 2006-2009 så förutsätts att säkerhetssituationen ”förbättras märkbart” för att kunna motivera och garantera fortsatt svenskt engagemang. Under denna period poängteras att Sverige var fjärde största bidragsgivare i ett bredare perspektiv. Denna är undertecknad av Carin Jämtin (S). I motsvarande senare dokument (Alliansen), 2010-2013 är motsvarande mening borttagen samt att Sverige nu ”är en mindre aktör” i en vidare kontext.

Samtidigt förbereds ett helikopterförband för att delta, detta förband kommer dock inte vara på plats förrän 2011 då Försvaret ånyo har misslyckats med att svara för materielförsörjningen. Två år är en mycket lång tid när de enskilda soldaterna står i kulregnet.

Men vad gör vi egentligen där just nu? Afghanistan är världens ledande källa till heroin och har idag en marknadsandel på 95-98%. Konsumenterna finns företrädesvis i väst. Andra skäl är demokratiutvecklingen i regionen, det geostrategiska läget samt de icke försumbara naturtillgångarna (järn, koppar, naturgas samt zink) som säkert lockar olika aktörer.

Var står jag? Jag ser nog att vi bör vara kvar under de förutsättningar som angavs av Carin Jämtin, jag tycker dock att det är rätt märkligt att ingen har reagerat över att motsvarande villkor har tonats ner i kommande strategidokument. Alliansregeringen har stängt den dörren för oss. Att själva avgöra när vi anser att mål och medel är i obalans samt förutsättningarna att lyckas är orimliga.

Jag kan hålla med de som poängterar att det är naturligt att soldater dör i krig och att detta är något väljarna borde förstå. Men.

Om vi inte lyckas kommunicera, stämma av och förankra de politiska målen kan vi snabbt hamna i en situation där kraven på exit blir alltför jobbiga att hantera på hemmaplan. Och blir det en okontrollerad exit som drivs av inrikespolitiska populistiska skäl kan detta riskera dels svenska liv på plats men även att det lilla som fungerar i Afghanistan ånyo kastas ner i en spiral av våld.

Det ligger nu ett tungt ansvar på Utrikesministern att förklara vad som motiverar de glidningar vi ser i våra egna motiv samt förankra det fortsatta engagemanget. Ett ännu tyngre ansvar ligger på Försvarsmaktens ledning att skaka fram fordon och helikoptrar beskaffade på ett sådant sätt att egen personals säkerhet maximeras.

DN, DN2, SvD, SvD2