Anders Mildners krönika i SvD är en av de bästa jag läst av honom, jag var bara tvungen att blogga igen trots att jag inte tänkte det i sommarkvällen. Den är inspirativ. Han för ett resonemang om vilka drivkrafter som kan tänkas ligga bakom de verktyg, lagar och metoder som används som motiv till ett övervakningssamhälle. Makt.

Utan att gå djupare än minnet av mina studier på SU ger jag honom rätt. Till 100%. Det enda jag kan tycka är märkligt är att han utelämnar ett av de mest lysande svenska exemplen och som dessutom kan tillskrivas hans politiska motståndare. Ett exempel som skulle svida djupt i skinnet på det parti jag företräder. (S).

Så därför tar jag upp det. Om inte annat i ett försök att själv förstå och ta avstånd från företeelsen samtidigt som jag försöker sätta det i en logisk kontext och därmed kanske upplevas som trovärdig.

Socialdemokraterna hade byggt upp en närvaro på större arbetsplatser där de kämpade mot Sveriges kommunistiska parti (SKP) om makten över fackföreningsrörelsen. De lokala socialdemokraterna visste naturligtvis vilka som var kommunister och hur stort inflytande SKP hade på orten. Någon gång i början av 1950-talet slöts därför en överenskommelse mellan Försvarsstaben och representanter för socialdemokraterna, dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson och den tidigare partisekreteraren Sven Andersson, att Försvarsstaben skulle få använda sig av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisation som partiet hade byggt upp. Försvarsstaben skulle själv ta kontakt med personer inom partiet och fackföreningsrörelsen som kunde tänkas vilja samarbeta

Varför? Från USA fanns ett krav att amerikansk vapenteknik som exporterades till Sverige inte skulle komma i händerna på människor som kunde tänkas föra den vidare till Sovjetunionen. Inom militären fanns ett missnöje med hur SÄPO hade skött uppgiften att bedöma vilka människor som var säkerhetsrisker. Snarare än en organisation som kunde utreda misstänkta brott ansågs det istället behövas en organisation som i hemlighet kunde kartlägga människor som misstänktes vara sympatiskt inställda till Sovjetunionen.

För att förstå så tror jag att vi gör fel att med dagens glasögon helt fördöma IB. Sverige var då, och är nu, beroende av USA och NATO för att kunna bygga ett välfärdssamhälle. Men. Som drivkraft låg säkert ytterst makten. Makten över fackföreningsrörelsen och därmed kontroll av maktbasen.

IB är, trots att många år förflutit och försök till vitböcker, ett sår i den socialdemokratiska rörelsen. Sven Andersson, Torsten Nilsson och Birger Elmér har för länge sedan anslutit sig till döda poeters sällskap. Men det finns fortfarande medarbetare i livet. Medarbetare som idag är hyllade pensionärer i (S) vars namn nämns med vördnad och respekt.

Det är naturligt att dessa vill, i alla fall så länge de är i livet, mötas med denna vördnad och respekt. Men jag tror vägen av mer eller mindre frivillig tystnad är fel väg om det är eftermälet som bekymrar dom. Bättre att säga att ja, det var makt och det var handelsförbindelserna med USA som drev oss. Då kan vi andra kanske förstå och faktiskt även respektera besluten när det begav sig. Och ge oss verktygen att arbeta med dagens debatt och problemställning.

Men det kommer nog inte hända. Så då kommer dessa sälla sig till Anders Mildners kategorier i historiebeskrivningen. Själv är jag mer benägen att hänvisa dessa till Döda Poeters Sällskap.

Utan värde och utan intresse förutom möjligen för maskarna. Men även de kan komma att ha synpunkter.