EU:s ledare ställde sig på torsdagskvällen enhälligt bakom José Manuel Barroso för ytterligare en mandatperiod som ordförande för EU-kommissionen. Men ännu är det oklart om portugisen får uppbackning i EU-parlamentet skriver DN som även har en bra beskrivning om processen.

Fredrik Reinfeldt manar på men konstaterar att denna process måste få ta tid. Tid som han faktiskt tyvärr inte har efter Tjeckiens kaotiska ordförandeskap. För agendan är lång nu de närmaste sex månaderna:

* En eventuell revolution i Iran
* En folkomröstning om Lissabonfördraget på Irland
* En finanskris som inte på något sätt är över
* Klimatavtal i Köpenhamn
* Rättighetsdirektiv om Internet

Varje sådan punkt är mer än nog, utöver detta kommer den inrikespolitiska scenen som omfattar datalagringsdirektiv, galopperande arbetslöshet och en ny spelare (PP) som inte förbundit sig till någon borgfred.

Nu tror jag inte att Alliansen kommer åstadkomma samma fiasko som Tjeckien, men det finns goda skäl att dra ned förväntningarna på resultaten. Det är även så att de andra Allians-partierna kan komma att lida av sjunkande opinionssiffror då allt ljus kommer fokuseras på Statsministern och hans parti. Och då späs problemen på, för med eventuellt höjda siffror ökar (M) självförtroende och minskar benägenheten att släppa in sina partners. Det är en mänsklig, iofs föga charmig, reaktion.

En f.d. flickvän diagnostiserade mig som kontrafobisk, jag gör allt jag rimligtvis borde vara rädd för. Jag skulle kunna ställa samma diagnos på Hr Reinfeldt nu. Med den lista han har framför sig borde han hysa viss tveksamhet inför ämbetet eller be om avlastning. Men det kanske är det som är politik.

Kontrafobi.