Kinas investeringar i Afrika har mångdublats. Det är bra. Men kineserna vill mer än så. Det är mindre bra skriver DN Ledare. Johan Lagerkvist har i en färsk rapport från Utrikespolitiska institutet täckt in detta. För det första handlar det om att skaffa sig ett politiskt inflytande internationellt, för det andra om ekonomi och om att säkerställa framtida energibehov.

Vad jag tolkar ut från DN:s ledare är dels en befogad oro över nya okända maktbalanser, dels ett inslag av gammal västkolonialism (kom inte hit och gör anspråk på europas forna kolonier) men även en del "surt sa räven". Jag skrev om det i december, hur Svensk industri och Sverige i praktiken helt hamnat på efterkälken på denna marknad.

En omvärld full av rörelser som vi både sett förut men även nya riktningar och tyngdpunkter och det är bland annat oförmågan att se dessa som sannolikt utgör grunden för DN:s oro. Jag ger skribenten dock rätt i att mänskliga rättigheter och arbetares rättigheter inte tillhör Kinas paradnummer, men känslan av en ovilja att inse effekterna av en globaliserad avregelrad marknad dröjer sig kvar. Det vill säga, en till del kolonialistisk syn på världen och att släppa in asiaterna till den marknad som europa sett som sin egen dumpningsplats och råvarubas.

Kinas investeringsflöde söker sig sedan en tid i fler riktningar än mot USA som största kund av USA:s statsobligationer är President Obama beroende av Beijings insvesteringsvilja. Detta har jag skrivit om en tid men nu börjar oron sprida sig över effekterna för den amerikanska ekonomin. Vem ska köpa FED statspapper om kineserna vill använda sina likvider annorstädes? Kina kan här lyckas med att slå två flugor i en smäll:

* Påskynda USA:s instabilisering av finanserna
* Skaffa positioner som blir svåra att ifrågasätta i Sydamerika och Afrika

Visst, dagspolitiken med Iran, Irak, Afghanistan, Nordkorea, Israel-Palestina och en finanskris utan historiskt motstycke kräver sin uppmärksamhet. Dollarn kommer inom en överskådlig framtid, bedömer jag, upphöra att ha en dominerande roll när effekterna av Kinas omprioriteringar slår igenom. Och vad kommer hända då? Vad gör EU i allmänhet och Svenskt politiskt ledarskap i synnerhet?

Nya balanser, på vilken sida om pivotpunkten EU kommer är osagt. Men som Europé kan vi snarare än vi tror vinka ett slutgiltigt farväl till den Afrikanska marknaden om vi inte skärper oss.