De nya sjukförsäkringsreglerna som innebär att tusentals sjuka utförsäkras vid årsskiftet leder till stor oro bland många sjuka. I vissa fall har det till och med gått så långt att folk valt att ta livet av sig. ”Jag har vid ett par tillfällen fått avskedsbrev”, berättar läkaren Jenny Fjell rapporterar DN.
Samtidigt skriver arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin (M) att han är orolig över mediebilden i SvD.
Det blev rätt skevt det här. Regeringen förväntas ta beslut den 17 december för ett ramverk som skall träda ikraft 14 dagar senare. Berörda myndigheter rapporterar redan i skrivande stund att dessa inte kommer hinna med. Bara det faktum att folk skrivit avskedsbrev är, även fast de förhoppningsvis inte effektuerar det de skriver, ett rop på hjälp som måste tas på allvar. Att inte lyssna på dessa är, anser jag, inhumant.
Människor som drabbas av utförsäkringarna lever i en oviss situation och far mycket illa. Bara den senaste tiden har vi sett exempel på människor som riskerar att tvingas säga upp sig från jobb för att istället bli arbetslösa. Dessa kommer då ställa sig sist i kön på arbetsförmedlingen i brinnande lågkonjunktur, något annat vore ett mirakel och sådant levereras inte hur som helst.
Den dogmatiska tidsgränsen för prövning mot hela arbetsmarknaden vid 180 dagar innebär i praktiken att människor som har en anställning, men ännu inte kan gå upp till full tid, tvingas säga upp sig för att gå till heltidsarbetslöshet istället för att få möjlighet att komma tillbaka till sitt arbete i den takt som främjar tillfrisknande.
Konsekvenserna av de förändringar som regeringen på kort tid gjorde i sjukförsäkringen, om som trädde i kraft 1 juli 2008 analyserades aldrig tillräckligt. Den senaste tiden har verkligheten kommit ikapp regeringen. Underkänt är det mildaste ord jag kan finna, det finns fler och grövre uttryck. Och för de som efterlyser en konstruktiv dialog så finns denna, Kurt Kvarnström (S) har ett förslag på ett utökat FINSAM-arbete som ska gälla hela Sverige. Så kom inte och säg att det inte finns alternativ. Det finns det för den som orkar lyssna. Men som alltid, det gäller att lyssna. Även efter applåderna i kammaren den 5:e juni 2008. Men makten och härligheten kanske medför en viss tondövhet eller konstant brus av självgodhet. (S) har betalat priset för denna åkomma vid valet 2006 och ifrågasatt sin egen politik.
Med den här utvecklingen av regeringen kommer jag göra allt för att det blir den moderatledda Alliansen som får erfara konsekvenserna av bruset av självgodhet när väljarna ger sitt omdöme 2010.
Annat: Alliansfritt, Johan Ulvenlöv, Krassman,
onsdag 9 december 2009
Om sjukförsäkringar, valet och i sjävgodhetens brus
Om ledarskap och utvecklingssamtal lagom till jul
Personal på Försäkringskassan kräver en ursäkt från socialförsäkringsministern efter att regeringen har backat om sjukförsäkringen. – Vi blir utpekade som de som jagar de sjuka, men vi tycker att det är regeringen som ställer de här kraven, säger Siv Norlin, ordförande för ST-facket på Försäkringskassan rapporterar SvD samt SR/Ekot.
Jag håller med. För lagen och regelverket är inte ett myndighetsbeslut utan ett politiskt beslut. Det finns naturligtvis de på allianssidan som efterlyser hjärta av Försäkringskassans personal men då kan jag konstatera för mig själv att det föreligger uppenbara brister i kunskapen om hur vår statsförvaltning styrs.
Ett alltför vittgående ”hjärta” eller ”sunt förnuft” i myndighetsutövningen skulle få konsekvenserna att en regering aldrig skulle veta hur olika lagar eller regelverk skulle slå ut. Eller statens finanser heller för den delen. Uttrycket ”jag tycker” finns inte i ett myndighetsutövande verks beslut. Att det sedan även ställs krav på en viss pedagogisk förmåga av regeringsföreträdarna ser jag som självklart i en demokrati. SVT har tittat lite närmare på socialförsäkrngsministerns prestation i Agenda. Socialförsäkringsministern hävdar i efterhand att det är de cancersjuka hon syftade på men det sade hon inte.
Nej, det är ett politiskt beslut och ett politiskt ansvar att kommunicera med väljarna det som beslutats. Och det är de ansvariga ministrarna som ska ta debatten samt ansvaret, det ingår i jobbet. Ett ledarskap som baseras på att skylla ifrån sig duger inte. För en regeringschef som hyllar det goda ledarskapet kan inte ministrarnas prestation den senaste tiden vara så kul. Men det kommer väl i det utvecklingssamtal som skall hållas lagom till jul.
En jul som fortfarande är fylld av oro för många, och då är det inte utvecklingssamtal de oroar sig för.
tisdag 8 december 2009
Vi är tydligen fortfarande taskiga
Vi är tydligen fortfarande taskiga. Det kan jag utläsa av Kents senaste postning och även av Marys kommentar på densamma. Av den anledningen, och att (M) nu febrilt manövrerar ut ur rabatten genom att prata om historien och arbeta fram ett nytt lagförslag, vill jag slå an vad jag hoppas blir en sista blick i backspegeln. Medans utskottsinitiativet nu granskas och riksdagen skall gå till votering på torsdag, vill jag ta tillfället i akt med att peka på vad Peter Andersson hittat hos Statistiska Centralbyrån.
Eftersom (M) väljer på nytt att se i backspegeln så finns det en och annan siffra som kanske kan vara intressant att lyfta fram. (S) siffror är intet att yvas över, det är jag den förste att vitsorda. Men Bildt-ministären var den som enskilt bidrog till den remarkabla utveckling vi ser resultatet av idag. Den störste syndaren, om sådan skall utses i en historisk kontext, till dagens situation finns inom (M) egna led.
När Carl Bildt tillträdde försörjdes 800 000 svenskar av sjukbidrag, efter tre år vid makten, 1994, var motsvarande siffra 1 150 000. En ökning av antalet sjukskrivna med över 45 % på tre år är sannolikt svårslaget. Ökningen exploderade främst under Carl Bildts sista år vid makten och trenden bröts först 1997 mer signifikant och märkbart. Denna siffra kommer vi återkomma till så Alliansen behöver inte fundera mer över detta, statistiken finns här.
Flytta fokus nu, vad som kan bli bättre för den enskilde. Det har inte varit bra, det liggande förslaget är inte heller bra (sämre anser jag). Om de ansvariga istället ställer frågan hur den enskilde skall återfå tro, hopp och motivation samt reella förutsättningar att kunna återgå till arbetsmarknaden kanske vi börjar komma någon vart. Men där är vi inte med det sekventiella tänkande som förslaget innebär och vilket även vitsordas av bland annat Socialstyrelsen och SKL. Då inga egentliga anslagna medel eller ens innehåll finns för rehabilitering finns det all anledning för oss att driva opinion ett bra tag till.
Det är inte, som Alliansen vill hävda, så att vi använder oss av de enskilda sjuksrivna som slagträ i debatten. Däremot är det Alliansen som är slagpåsarna vilket är en rätt naturlig rollfördelning mellan regering och opposition.
Så Kent och Mary. Vi är inte taskiga, vi gör det som varje opposition är skyldig till att göra, inte mer men heller inte mindre. Oppositionens roll i detta fall är att driva regeringen framför sig vilket jag beskriver här. Min målsättning är att ni den 20 september 2010 skall få vår roll, den är inte utan utmaningar.
I sammanhanget vill jag att läsaren ser åtminstone första minuten av denna video med Henrik Dorsin från Parlamentet, kanske inte så mycket i saken men ändå....
Kika även in på Alliansfritt. Videon säger väldigt mycket.
Eftersom (M) väljer på nytt att se i backspegeln så finns det en och annan siffra som kanske kan vara intressant att lyfta fram. (S) siffror är intet att yvas över, det är jag den förste att vitsorda. Men Bildt-ministären var den som enskilt bidrog till den remarkabla utveckling vi ser resultatet av idag. Den störste syndaren, om sådan skall utses i en historisk kontext, till dagens situation finns inom (M) egna led.
När Carl Bildt tillträdde försörjdes 800 000 svenskar av sjukbidrag, efter tre år vid makten, 1994, var motsvarande siffra 1 150 000. En ökning av antalet sjukskrivna med över 45 % på tre år är sannolikt svårslaget. Ökningen exploderade främst under Carl Bildts sista år vid makten och trenden bröts först 1997 mer signifikant och märkbart. Denna siffra kommer vi återkomma till så Alliansen behöver inte fundera mer över detta, statistiken finns här.
Flytta fokus nu, vad som kan bli bättre för den enskilde. Det har inte varit bra, det liggande förslaget är inte heller bra (sämre anser jag). Om de ansvariga istället ställer frågan hur den enskilde skall återfå tro, hopp och motivation samt reella förutsättningar att kunna återgå till arbetsmarknaden kanske vi börjar komma någon vart. Men där är vi inte med det sekventiella tänkande som förslaget innebär och vilket även vitsordas av bland annat Socialstyrelsen och SKL. Då inga egentliga anslagna medel eller ens innehåll finns för rehabilitering finns det all anledning för oss att driva opinion ett bra tag till.
Det är inte, som Alliansen vill hävda, så att vi använder oss av de enskilda sjuksrivna som slagträ i debatten. Däremot är det Alliansen som är slagpåsarna vilket är en rätt naturlig rollfördelning mellan regering och opposition.
Så Kent och Mary. Vi är inte taskiga, vi gör det som varje opposition är skyldig till att göra, inte mer men heller inte mindre. Oppositionens roll i detta fall är att driva regeringen framför sig vilket jag beskriver här. Min målsättning är att ni den 20 september 2010 skall få vår roll, den är inte utan utmaningar.
I sammanhanget vill jag att läsaren ser åtminstone första minuten av denna video med Henrik Dorsin från Parlamentet, kanske inte så mycket i saken men ändå....
Kika även in på Alliansfritt. Videon säger väldigt mycket.
Om politikens marknadslagar
Debatten om att sjuka ska tvingas ut på arbetsmarknaden ledde till ytterligare eftergifter när socialförsäkringsutskottet samlades i dag. Efter 181 dagar ska enligt reglerna en sjuk prövas mot hela arbetsmarknaden. Nu sägs att det inte ska göras om det anses vara "oskäligt" rapporterar SvD.
Det är med andra ord en förändring på gång, en förändring som i allt väsentligt beror på en enad opinion och massivt medialt tryck. Om nu alliansföreträdare tycker att oppositionen varit ”taskiga” som påtalat bristerna och bidragit till det mediala trycket förhåller det sig faktiskt precis tvärtom.
Utan en driven opposition försämras kvaliteten och verklighetskopplingen med väljarna. Samma lag som marknadslagarna, en monopolinnehavare kan visa sig leverera sämre produkter än motsvarande leverantör i en marknad med flera konkurrerande aktörer. Ett lysande exempel är Rank Xerox som under 20 år hade världspatent på tekniken att fästa kolpulver på papper. Rank Xerox tillverkade kopieringsmaskiner av medioker kvalitet tills den dagen nämnda patent upphörde. Den dagen tappade Rank Xerox kanske 80 procent av marknaden över natt eftersom det fanns bättre alternativ. Det tog flera år för bolaget att återskapa en kvaltitetsnivå som efterfrågades av marknaden.
Samma mekanism skapade friskolereformen som kom till under (S) styre, en då borgerlig opinion drev (S) framför sig och fick till en reform som alla nu tar för given. Nu förhåller det sig precis tvärtom, en enad rödgrön opinion driver Alliansen framför sig med stöd av en påläst media. Ingen alliansföreträdare kan nu med trovärdighet komma och påstå att man själv varit motor i processen, det finns lite för många dokumenterade försvarstal, rena lögner, skuldbeläggningar, applåder och bortviftningar för att det ska gå hem.
Väl så, men vi är inte på långa vägar i mål. För tre saker återstår:
* Garantier att utbetalningarna fungerar enligt arbetsmarknadsministerns utsago.
* Ett slut på den skuldbeläggning som tar omvägen förbi de drabbade.
* En vettig process som istället för att vara sekventiell tar sitt avstamp i varje människas unika förutsättningar och behov av stöd, såväl materiellt som framför allt immateriellt.
Det om detta. Ibland kan det vara väl värt att se vad en driven opposition kan åstadkomma, men vi är inte på långa vägar klara med denna fråga om det var någon som trodde det.
Om myten om fusket, bollar och fyrkantiga hål
Debatten om de nya reglerna i sjukförsäkringen har nått stormstyrka. Men de problem som uppstått är en konsekvens av det tidigare missbruket av sjukförsäkringen skriver DN Ledare idag.
Jag roade mig snabbt på morgonen att försöka gå in i de utredningar som gjorts i ärendet och som DN beskriver i en tidigare artikel så motsätter sig 95 % av svenska skattebetalare att socialförsäkringssystemen används som någon form av livränta.
DN odlar medvetet i sitt eldunderstöd till regeringen, vågar jag påstå, myten vidare att många sjuka i själv verket är fuskare. Låt oss då titta i den backspegel som DN nu så klarsynt ser tillbaka i. Socialförsäkringens utgifter, löpande priser, i förhållande till BNP 1980-2006, i miljarder kronor:
Årtal utgifter* BNP % till BNP
1980 90,4 548,6 16.5 %
1990 257,6 1 433,4 18,0 %
2000 333,7 2 217,3 15,1 %
2006 436,4 2 837,0 15,4 %
Ovan siffror är ur SCB samt en del av Daniel Ankarloo, fil dr i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete med inriktning i socialpolitik vid Malmö Högskola arbete.
Av anslagna medel bedömde Försäkringskassan 2007 att 20 miljarder var felaktigt utbetalda (utan närmare källangivelse) vilket då motsvarar 1,5 procent av socialförsäkringbudgeten. Vidare har denna budgetpost de facto sjunkit sedan 1990. Om det nu är som DN säger i sin artikel från 2007 skulle med andra ort 0,7 procent vara medvetet fusk men kan inte leda det i bevis utan påståendet får hänga fritt i luften..
Det enda jag kan direkt hålla med DN om är den stelbenthet som präglar systemen, viljan att slå ner runda bollar i fyrkantiga hål. Det vill säga antingen kan du jobba fullt eller inte alls. Det finns ingenting som fångar upp de som har 87,5 procents arbetsförmåga eller 33 procent av samma vara. För tydligheten skull kan jag inte försvara det förra systemet men det är inte det debatten borde handla om heller. Debatten ska handla om hur vi vill att det ska fungera anser jag. Jag bedömer inte att jag är ensam.
Att sedan gömma sig, likt statsministern, bakom en axelryckning och orden ”inga system är perfekta” är att ge upp från början och faktiskt nästan värre än hans socialförsäkringsministers förmåga att ge faktabaserade svar. Det senare tycks vara en epidemi i regeringen som trotsar partigränserna med Vattenfall i färskt minne.
Med lite perspektiv på siffror och reformer så är nu reformen intet annat än en finansiering av de skattesänkningar som till huvuddel kommer 25 procent som tjänar mest till godo (vitsordat av Christina Husmark Persson tidigare). Detta samtidigt som den moderatdominerade regeringen mer uttalat försöker slå ner människor, inte bollar, i fyrkantiga hål. Och det är det som debatten i praktiken borde handla om. Det gör den inte från regeringens sida.
Annat: Peter Andersson med ett annat anslag och en intressant video.
Jag roade mig snabbt på morgonen att försöka gå in i de utredningar som gjorts i ärendet och som DN beskriver i en tidigare artikel så motsätter sig 95 % av svenska skattebetalare att socialförsäkringssystemen används som någon form av livränta.
DN odlar medvetet i sitt eldunderstöd till regeringen, vågar jag påstå, myten vidare att många sjuka i själv verket är fuskare. Låt oss då titta i den backspegel som DN nu så klarsynt ser tillbaka i. Socialförsäkringens utgifter, löpande priser, i förhållande till BNP 1980-2006, i miljarder kronor:
Årtal utgifter* BNP % till BNP
1980 90,4 548,6 16.5 %
1990 257,6 1 433,4 18,0 %
2000 333,7 2 217,3 15,1 %
2006 436,4 2 837,0 15,4 %
Ovan siffror är ur SCB samt en del av Daniel Ankarloo, fil dr i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete med inriktning i socialpolitik vid Malmö Högskola arbete.
Av anslagna medel bedömde Försäkringskassan 2007 att 20 miljarder var felaktigt utbetalda (utan närmare källangivelse) vilket då motsvarar 1,5 procent av socialförsäkringbudgeten. Vidare har denna budgetpost de facto sjunkit sedan 1990. Om det nu är som DN säger i sin artikel från 2007 skulle med andra ort 0,7 procent vara medvetet fusk men kan inte leda det i bevis utan påståendet får hänga fritt i luften..
Det enda jag kan direkt hålla med DN om är den stelbenthet som präglar systemen, viljan att slå ner runda bollar i fyrkantiga hål. Det vill säga antingen kan du jobba fullt eller inte alls. Det finns ingenting som fångar upp de som har 87,5 procents arbetsförmåga eller 33 procent av samma vara. För tydligheten skull kan jag inte försvara det förra systemet men det är inte det debatten borde handla om heller. Debatten ska handla om hur vi vill att det ska fungera anser jag. Jag bedömer inte att jag är ensam.
Att sedan gömma sig, likt statsministern, bakom en axelryckning och orden ”inga system är perfekta” är att ge upp från början och faktiskt nästan värre än hans socialförsäkringsministers förmåga att ge faktabaserade svar. Det senare tycks vara en epidemi i regeringen som trotsar partigränserna med Vattenfall i färskt minne.
Med lite perspektiv på siffror och reformer så är nu reformen intet annat än en finansiering av de skattesänkningar som till huvuddel kommer 25 procent som tjänar mest till godo (vitsordat av Christina Husmark Persson tidigare). Detta samtidigt som den moderatdominerade regeringen mer uttalat försöker slå ner människor, inte bollar, i fyrkantiga hål. Och det är det som debatten i praktiken borde handla om. Det gör den inte från regeringens sida.
Annat: Peter Andersson med ett annat anslag och en intressant video.
måndag 7 december 2009
Tala är silver, tiga är guld
Följande lilla video ligger nu ute på Youtube. En inte helt ointressant koppling som dessvärre styrker det jag själv börjat komma fram till.
Mitt underlag är bland annat SKL, Försäkringskassans och Läkarförbundets remisssvar för den lagstiftning som nu regeringen brådstörtat försöker lappa ihop. För det är precis vad det är, ett brådstörtat beteende som sannolikt kunde ha undvikits med att läsa innantill.
Tala är silver, tiga är guld borde vara en lärdom att reflektera över.
object width="560" height="340">
Bloggat: Krassman , Alliansfritt,
SvD, DN, DN2, SvD2, Aftonbladet, Expressen
Mitt underlag är bland annat SKL, Försäkringskassans och Läkarförbundets remisssvar för den lagstiftning som nu regeringen brådstörtat försöker lappa ihop. För det är precis vad det är, ett brådstörtat beteende som sannolikt kunde ha undvikits med att läsa innantill.
Tala är silver, tiga är guld borde vara en lärdom att reflektera över.
object width="560" height="340">
Bloggat: Krassman , Alliansfritt,
SvD, DN, DN2, SvD2, Aftonbladet, Expressen
"How not to do it"
Uppdaterad
15 000 (17 000 enligt vissa källor) utförsäkrade kan stå utan ersättning i januari eftersom regeringen dröjer med regelverket om ersättningen. Men arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin är lugn.
– Alla kommer att få sina pengar i tid, säger han till Aftonbladet.
En förutsättning är dock att man själv har sina egna papper i ordning skriver Aftonbladet. Mina spontana reflektioner är två:
Är det rimligt att anta att en person som varit sjuksriven i mer än tre månader har ordning på sina papper? En ordning som nu måste skapas under tidspress? Är det ett rimligt gott ledarskap att regeringen känt till invändningarna i tre år och nu hals över huvud skriva ihop ett heltäckande regelverk på de dagar som återstår innan lagar och förordningar träder i kraft?
Till och med socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrssons egna tjänstemän har pekat på att socialbidragen kommer att öka. Inget av detta har dock stoppat regeringen, som fortsätter att tala om utförsäkringen som en "möjlighet".
På Kent Perssons blogg publicerar nu Husmark-Persson & Littorin ett debattinlägg. Jag skulle inte vilja kalla detta för dimridåer eller att vara vårdslös med sanningen. Detta eftersom jag inte med säkerhet kan uttala mig om hur dessa uppfattar sin omvärld. Men. Man skriver följande:
Vi skapar fler och kortare vägar tillbaka till arbete. Vi sätter människor i centrum och skapar tydlighet och förutsägbarhet för den sjukskrivne. Den införda rehabiliteringskedjan, med fasta tidpunkter för avstämning av arbetsförmågan, är ett exempel på det. Rehabiliteringsgarantin ger kortare vägar till ett friskare liv.
Ingen av dessa tycks ha läst, än mindre begripit, systemteori eller ha den minsta förmåga att ta till sig det som i den akademiska världen kallas för ett holistiskt perspektiv. Jag är tveksam till om de färdigheter som nu visas upp i regerandets sköna konst på något sätt, och i en avlägsen framtid, kommer av historiker ges godkänt.
Det enda jag kan ge dom rätt i är att den politiska konflikten i sjukförsäkringsdebatten står mellan att hänvisa till ohälsa och bidrag, eller att hjälpa människor tillbaka till aktiv rehabilitering och arbete. Där nu 15 000 personer över natt flyttas från ett system ut i en idag oreglerad verklighet med oförberett och obefintligt stöd. Socialbidrag en kommer att explodera i kommunernas budgetar. Bara i Stockholms län kommer 7 000 att drabbas under 2010. När Statsministern i Expressen säger att han tror på kraften hos människor, för han i grunden tror att det går, med stöd och insatser. Men är det realistiskt att tro att det kommer att gå när de myndigheter som skall effekturera hans vision står utan riktlinjer och lagstöd när hela paketet skall fungera om tre veckor?
Att tro kan förflytta berg är ett bibliskt uttryck men Statsministern måste verkligen vara stark i sin tro. Företrädare för A-kassan säger nu på radio att man omöjligen kommer hinna betala ut några ersättningar innan februari. Så var det med den tron.
Vad regeringen tvärtom har byggt nu är ett sekventiellt system med trösklar och hål längs vägen. Den sekventiella lösning som regeringen nu under stark press försöker att lappa ihop kommer leda till motsatsen. Efter 180 dagar har Försäkringskassan inget intresse av en förlängning, det kommer, oaktat vilka skäl som anges inte ligga i myndighetens ekonomiska intresse. Alla chefer vill hålla budget. En bättre modell hade varit en fyrpartssamverkan mellan kommun, landsting, Försäkringskassa och Arbetsförmedling. När alla fyra parter sitter i samma rum med fokus på den enskilde drabbade finns det förutsättningar att nå resultat med rätt stöd samt kunna se människan som inte begränsas av kalenderdagar och budgetposter.
Och slutligen en fråga till alla inblandade påhejare som jag ställde Kent på hans blogg:
Är det rimligt att anta att A-kassan över natt ska prestera mirakel när väntetiden idag är 11 veckor? Sven-Otto Littorin och Christina Husmark-Persson skriver nu sin egen historia som ministrar och bärare av ett politiskt ledarskap, den historien kommer enligt min uppfattning kunna tjäna väl som exempel ”how not to do it”.
Trist att så många kommer komma i kläm under detta författarskap.
Annat: Krassman och Eva-Lena Jansson som är lika förbannade som jag
15 000 (17 000 enligt vissa källor) utförsäkrade kan stå utan ersättning i januari eftersom regeringen dröjer med regelverket om ersättningen. Men arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin är lugn.
– Alla kommer att få sina pengar i tid, säger han till Aftonbladet.
En förutsättning är dock att man själv har sina egna papper i ordning skriver Aftonbladet. Mina spontana reflektioner är två:
Är det rimligt att anta att en person som varit sjuksriven i mer än tre månader har ordning på sina papper? En ordning som nu måste skapas under tidspress? Är det ett rimligt gott ledarskap att regeringen känt till invändningarna i tre år och nu hals över huvud skriva ihop ett heltäckande regelverk på de dagar som återstår innan lagar och förordningar träder i kraft?
Till och med socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrssons egna tjänstemän har pekat på att socialbidragen kommer att öka. Inget av detta har dock stoppat regeringen, som fortsätter att tala om utförsäkringen som en "möjlighet".
På Kent Perssons blogg publicerar nu Husmark-Persson & Littorin ett debattinlägg. Jag skulle inte vilja kalla detta för dimridåer eller att vara vårdslös med sanningen. Detta eftersom jag inte med säkerhet kan uttala mig om hur dessa uppfattar sin omvärld. Men. Man skriver följande:
Vi skapar fler och kortare vägar tillbaka till arbete. Vi sätter människor i centrum och skapar tydlighet och förutsägbarhet för den sjukskrivne. Den införda rehabiliteringskedjan, med fasta tidpunkter för avstämning av arbetsförmågan, är ett exempel på det. Rehabiliteringsgarantin ger kortare vägar till ett friskare liv.
Ingen av dessa tycks ha läst, än mindre begripit, systemteori eller ha den minsta förmåga att ta till sig det som i den akademiska världen kallas för ett holistiskt perspektiv. Jag är tveksam till om de färdigheter som nu visas upp i regerandets sköna konst på något sätt, och i en avlägsen framtid, kommer av historiker ges godkänt.
Det enda jag kan ge dom rätt i är att den politiska konflikten i sjukförsäkringsdebatten står mellan att hänvisa till ohälsa och bidrag, eller att hjälpa människor tillbaka till aktiv rehabilitering och arbete. Där nu 15 000 personer över natt flyttas från ett system ut i en idag oreglerad verklighet med oförberett och obefintligt stöd. Socialbidrag en kommer att explodera i kommunernas budgetar. Bara i Stockholms län kommer 7 000 att drabbas under 2010. När Statsministern i Expressen säger att han tror på kraften hos människor, för han i grunden tror att det går, med stöd och insatser. Men är det realistiskt att tro att det kommer att gå när de myndigheter som skall effekturera hans vision står utan riktlinjer och lagstöd när hela paketet skall fungera om tre veckor?
Att tro kan förflytta berg är ett bibliskt uttryck men Statsministern måste verkligen vara stark i sin tro. Företrädare för A-kassan säger nu på radio att man omöjligen kommer hinna betala ut några ersättningar innan februari. Så var det med den tron.
Vad regeringen tvärtom har byggt nu är ett sekventiellt system med trösklar och hål längs vägen. Den sekventiella lösning som regeringen nu under stark press försöker att lappa ihop kommer leda till motsatsen. Efter 180 dagar har Försäkringskassan inget intresse av en förlängning, det kommer, oaktat vilka skäl som anges inte ligga i myndighetens ekonomiska intresse. Alla chefer vill hålla budget. En bättre modell hade varit en fyrpartssamverkan mellan kommun, landsting, Försäkringskassa och Arbetsförmedling. När alla fyra parter sitter i samma rum med fokus på den enskilde drabbade finns det förutsättningar att nå resultat med rätt stöd samt kunna se människan som inte begränsas av kalenderdagar och budgetposter.
Och slutligen en fråga till alla inblandade påhejare som jag ställde Kent på hans blogg:
Är det rimligt att anta att A-kassan över natt ska prestera mirakel när väntetiden idag är 11 veckor? Sven-Otto Littorin och Christina Husmark-Persson skriver nu sin egen historia som ministrar och bärare av ett politiskt ledarskap, den historien kommer enligt min uppfattning kunna tjäna väl som exempel ”how not to do it”.
Trist att så många kommer komma i kläm under detta författarskap.
Annat: Krassman och Eva-Lena Jansson som är lika förbannade som jag
Att spela "Svarte Petter" med sjuka som insatts
De omkring 17 000 sjukskrivna som den sista december förlorar sin sjukpenning och sjukersättning kommer att få pengar även i januari. Det lovar nu arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin rapporterar SR/Ekot.
Hur står det egentligen till på Regeringskansliet? Vad har regeringen egentligen gjort sedan 2006? Alliansfritts och SvD kartläggning pekar entydigt på att ingenting av allt detta som sker nu är någon nyhet. Jag får mer och mer intrycket att torsdagarnas regeringssammanträden präglas av att spela ”Svarte Petter”. Ett inte oväsentligt problem är att sjukersättning betalas ut i förskott emedan A-kassa regleras i efterskott. Sven Otto Littorin (M) antyder att detta kommer A-kassorna att få ta tag i. Återigen, någon annan blir med andra ord satt att lösa problemen.
Men problemet med att spela ”Svarte Petter” i regeringskansliet att den som till slut sitter med ”Svarte Petter” på hand inte ens är med i spelet. De 17 000 som i första vändan nu ”omförsäkras” är de man spelar med…. . Just nu ser det ut som om Christina Husmark-Persson blir av med ”Svarte-Petter” som tills nästa giv innehavs av hennes partikollega Sven Otto Littorin.
Just obenägenheten till kontinuiteten ser ut att fortsätta, inom kort kommer alltför många ministrar ha varit inblandade vilket leder till att alla till slut skyller på alla. Och ingen vill ha "Svarte Petter" på hand.
Hur står det egentligen till på Regeringskansliet? Vad har regeringen egentligen gjort sedan 2006? Alliansfritts och SvD kartläggning pekar entydigt på att ingenting av allt detta som sker nu är någon nyhet. Jag får mer och mer intrycket att torsdagarnas regeringssammanträden präglas av att spela ”Svarte Petter”. Ett inte oväsentligt problem är att sjukersättning betalas ut i förskott emedan A-kassa regleras i efterskott. Sven Otto Littorin (M) antyder att detta kommer A-kassorna att få ta tag i. Återigen, någon annan blir med andra ord satt att lösa problemen.
Men problemet med att spela ”Svarte Petter” i regeringskansliet att den som till slut sitter med ”Svarte Petter” på hand inte ens är med i spelet. De 17 000 som i första vändan nu ”omförsäkras” är de man spelar med…. . Just nu ser det ut som om Christina Husmark-Persson blir av med ”Svarte-Petter” som tills nästa giv innehavs av hennes partikollega Sven Otto Littorin.
Just obenägenheten till kontinuiteten ser ut att fortsätta, inom kort kommer alltför många ministrar ha varit inblandade vilket leder till att alla till slut skyller på alla. Och ingen vill ha "Svarte Petter" på hand.
Om sida vid sida och Försäkringskassan
Uppdaterad
Hälften av dem som förlorar sin sjukersättning i januari har varit borta i över tre år från arbetsmarknaden. Nu ska de tillbaka, men inte för att de blivit friska – i stället ska de räknas som arbetslösa skriver SvD.
Efter att ha sett Agenda igår med två sjukskrivna kvinnor, en läkare och Christina Husmark Persson i en debatt som tyvärr haltade en del. Socialförsäkringsministern kunde inte ge några svar eftersom lagen stiftas först på onsdag (med till del okänt innehåll) och kvinnorna redan fått besked om att de nu lämnar sjukförsäkringen. Nu hör jag på SR att framför allt A-kassan inte kommer hinna med varför de nu ”omförsäkrade” kommer stå utan ekonomiska medel i januari.
Melker Ödebrink, kanslichef på A-kassornas samordningskansli berättar att det är a-kassornas uppgift att fastställa vilken ersättning den utförsäkrade ska få. Om den ska få aktivitetsstöd till högsta ersättningen på 680 kronor om dagen, den lägsta på 223 kronor, eller någonstans däremellan. Men eftersom riksdag och regering ännu inte beslutat om reglerna kan a-kassorna inget göra.
säger Melker Ödebrink.
Veronica Palm (S) medger att insatserna för att hjälpa de långtidssjukskrivna på fötter var för passiva under den tidigare socialdemokratiska regeringen vilket jag tycker är bra men jag håller med Veronica. Regeringen börjar i fel ända eftersom vare sig Försäkringskassa eller Arbetsförmedling har en klar bild av hur processen skall se ut. Och det är idag drygt tre veckor kvar innan den ska börja tillämpas.
Men vad jag reagerade starkast på i programmet är när Christina Husmark Persson hävdade att alla remissinstanser uttalat sig positivt. Det motsägs, milt sagt, av SKL och nu senast A-kassornas svar.SKL citeras nedan som du annars kan hitta här.
För sida vid sida med folket, vars förtroende han bär (ett citat från 2006), går han inte längre. Inte heller Socialförsäkringsministern ser ut att vara sida vid sida, möjligtvis som i Agenda igår, via TV-länk.
Socialförsäkringsministern har, eller måste rimligen ha, god kännedom om konsekvenserna eftersom hon vid ett flertal tillfällen haft tillfälle att debattera och dryfta konsekvenserna. Alliansfritt har gjort en sammanställning som inte lämnar mycket manöverutrymme.
Media: Aftonbladet, Expressen * 3
Annat: Alliansfritt
Hälften av dem som förlorar sin sjukersättning i januari har varit borta i över tre år från arbetsmarknaden. Nu ska de tillbaka, men inte för att de blivit friska – i stället ska de räknas som arbetslösa skriver SvD.
Efter att ha sett Agenda igår med två sjukskrivna kvinnor, en läkare och Christina Husmark Persson i en debatt som tyvärr haltade en del. Socialförsäkringsministern kunde inte ge några svar eftersom lagen stiftas först på onsdag (med till del okänt innehåll) och kvinnorna redan fått besked om att de nu lämnar sjukförsäkringen. Nu hör jag på SR att framför allt A-kassan inte kommer hinna med varför de nu ”omförsäkrade” kommer stå utan ekonomiska medel i januari.
Melker Ödebrink, kanslichef på A-kassornas samordningskansli berättar att det är a-kassornas uppgift att fastställa vilken ersättning den utförsäkrade ska få. Om den ska få aktivitetsstöd till högsta ersättningen på 680 kronor om dagen, den lägsta på 223 kronor, eller någonstans däremellan. Men eftersom riksdag och regering ännu inte beslutat om reglerna kan a-kassorna inget göra.
– Vi skulle nu vilja gå ut till kassorna och berätta hur detta ska handläggas. Men det kan vi inte göra. Vi vet ännu inte hur man ska tillämpa lagen. Det är en del oklarheter i den som vi inte kan reda ut här.
säger Melker Ödebrink.
Veronica Palm (S) medger att insatserna för att hjälpa de långtidssjukskrivna på fötter var för passiva under den tidigare socialdemokratiska regeringen vilket jag tycker är bra men jag håller med Veronica. Regeringen börjar i fel ända eftersom vare sig Försäkringskassa eller Arbetsförmedling har en klar bild av hur processen skall se ut. Och det är idag drygt tre veckor kvar innan den ska börja tillämpas.
Men vad jag reagerade starkast på i programmet är när Christina Husmark Persson hävdade att alla remissinstanser uttalat sig positivt. Det motsägs, milt sagt, av SKL och nu senast A-kassornas svar.SKL citeras nedan som du annars kan hitta här.
Det föreliggande förslaget är (mot denna bakgrund) inte tillräckligt genomarbetat. Det är även SKL:s uppfattning att remisstiden (tre veckor) är oacceptabelt kort och att den pågående trenden mot allt kortare berednings- och beslutsprocesser – inklusive korta remisstider – är mycket olycklig. Detta riskerar att leda till brister såväl beträffande beslutens kvalité som deras demokratiska förankring.Det är sorgligt att vi tycks ha en regering som efter tre år, tre år där statsministern fokuserat just på ledarskapet, inte klarar av att utöva just detta. Ingen alliansväljare kan ge denna hantering godkänt. Eller kanske är det just det man vill ge den. Det är, som Fredrik Reinfeldt sade i en av debatterna i Västerås, det är inte fråga om färdriktning, det är mer en fråga om tid.
För sida vid sida med folket, vars förtroende han bär (ett citat från 2006), går han inte längre. Inte heller Socialförsäkringsministern ser ut att vara sida vid sida, möjligtvis som i Agenda igår, via TV-länk.
Socialförsäkringsministern har, eller måste rimligen ha, god kännedom om konsekvenserna eftersom hon vid ett flertal tillfällen haft tillfälle att debattera och dryfta konsekvenserna. Alliansfritt har gjort en sammanställning som inte lämnar mycket manöverutrymme.
Media: Aftonbladet, Expressen * 3
Annat: Alliansfritt
söndag 6 december 2009
Om ungdomsdomstolar och något om plåster
Kristdemokraternas förslag om att brottslingar under 15 år ska ställas inför en särskild brottsnämnd får både ris och ros av allianskamraterna. Men forskare dömer ut metoden rapporterar SvD. Folkpartiets rättspoliske talesman Johan Pehrsson välkomnar KD:s förslag, som han anser går i linje med hans egets partis idéer. Men Kriminologen Jerzy Sarnecki sågar förslaget som han anser vara populistiskt och sakna vetenskaplig grund.
”Det är märkligt att så fort ett parti närmar sig fyraprocentsspärren i riksdagen så börjar det ta itu med ungdomsbrottsligheten. Förslaget håller inte, och det gör mig sorgsen att en så klok man som Peter Althin lånar sig till något som det här” säger han till TT.
Att Johan Persson (FP) gör gemensam sak med (KD) är både förvånande och inte. Förvånande då (FP) nu har en viss marginal till fyra procentspärren men ändå inte eftersom just Johan Persson kommit att ge batongliberalismen ett ansikte, en röst och en fysisk form.
Om unga inte får chansen att lägga sin energi på studier, en meningsfull fritid som förbereder till ett hederligt jobb och företagande, så riskerar den energin att läggas på något annat. Vi är nog i grunden överens om att en stärkt insatts är nödvändig i det korta perspektivet. Men endast i det korta och att polis och nämnder eller ungdomsdomstolar har ett tungt ansvar att inte vidga klyftorna. Tvärtom finns en uppenbar risk att detta leder vidare i oönskad riktning.
Implicit medger Alliansen med detta förslag att dess politik för att minska klyftorna i grunden nu misslyckats samtidigt som valdagen närmar sig vilket Jerzy Sarnecki pekar på. Men jag bedömer att världen är mer komplex än vad Johan Persson och Peter Ahltin vill göra gällande. Problematiken blir tydlig om vi granskar samhället i ett systemperspektiv.En vuxen pratar i genomsnitt 7 minuter per dag med sina barn visar undersökningar vid Stockholms Universitet. 7 minuter som skall förmedla moral, etik och gränser, barnens övriga källor till förebilder står att hämta i skolan, det sociala nätverket och media. Och granskar vi ungdomars mediekonsumtion (som dessutom är enkelriktad) kan vi finna fler källor till ungdomars beteenden och attityder.
Vad Alliansen än påstår så är skola och en meningsfull fritid en viktig grund för värderingar och förutsättningar framåt utöver vad kunskap och domstolar kan förmedla. Att inte säga att skola och en meningsfull fritid har en normsättande roll är att avhända sig möjligheter och ansvar. Att som den nya Alliansen i Alliansen (KD och FP) vilja möta ungdomar med straff innan de ställer sig frågan om varför ungdomar begår brott är ungefär lika begåvat som att bota blödarsjuka med plåster.
Det går inte det heller.
”Det är märkligt att så fort ett parti närmar sig fyraprocentsspärren i riksdagen så börjar det ta itu med ungdomsbrottsligheten. Förslaget håller inte, och det gör mig sorgsen att en så klok man som Peter Althin lånar sig till något som det här” säger han till TT.
Att Johan Persson (FP) gör gemensam sak med (KD) är både förvånande och inte. Förvånande då (FP) nu har en viss marginal till fyra procentspärren men ändå inte eftersom just Johan Persson kommit att ge batongliberalismen ett ansikte, en röst och en fysisk form.
Om unga inte får chansen att lägga sin energi på studier, en meningsfull fritid som förbereder till ett hederligt jobb och företagande, så riskerar den energin att läggas på något annat. Vi är nog i grunden överens om att en stärkt insatts är nödvändig i det korta perspektivet. Men endast i det korta och att polis och nämnder eller ungdomsdomstolar har ett tungt ansvar att inte vidga klyftorna. Tvärtom finns en uppenbar risk att detta leder vidare i oönskad riktning.
Implicit medger Alliansen med detta förslag att dess politik för att minska klyftorna i grunden nu misslyckats samtidigt som valdagen närmar sig vilket Jerzy Sarnecki pekar på. Men jag bedömer att världen är mer komplex än vad Johan Persson och Peter Ahltin vill göra gällande. Problematiken blir tydlig om vi granskar samhället i ett systemperspektiv.En vuxen pratar i genomsnitt 7 minuter per dag med sina barn visar undersökningar vid Stockholms Universitet. 7 minuter som skall förmedla moral, etik och gränser, barnens övriga källor till förebilder står att hämta i skolan, det sociala nätverket och media. Och granskar vi ungdomars mediekonsumtion (som dessutom är enkelriktad) kan vi finna fler källor till ungdomars beteenden och attityder.
Vad Alliansen än påstår så är skola och en meningsfull fritid en viktig grund för värderingar och förutsättningar framåt utöver vad kunskap och domstolar kan förmedla. Att inte säga att skola och en meningsfull fritid har en normsättande roll är att avhända sig möjligheter och ansvar. Att som den nya Alliansen i Alliansen (KD och FP) vilja möta ungdomar med straff innan de ställer sig frågan om varför ungdomar begår brott är ungefär lika begåvat som att bota blödarsjuka med plåster.
Det går inte det heller.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
![[Valid RSS]](valid-rss.png "Validate my RSS feed")