Via Alliansfritt och SVT kan jag läsa mig till med vilken senfärdighet regeringen impementerar den lag som skall förbjuda klustervapen i det svenska försvaret. En beslut som togs redan 2007 efter en omfattande debatt och som grundar sig på en FN-resolution.
Jag väljer inte att ge mig in i själva sakfrågan utan lägger mig på en principiell nivå. Huruvida de resolutioner och konventioner vi ratificerat eller ansluter och hur vi agerar i samband med det påverkar oss och i det här fallet FN. Till saken hör, som kuriosa, att regeringen Reinfeldt har gjort sig känd som lagstiftare där senfärdighet inte hör till normalbilden - snarare tvärtom, oroväckande många av de lagar som stiftats under mandatperioden har kännetecknats av en hastighet så hög att remissrundorna kortats till tre dagar.
Sverige har en tradition av att försöka göra FN så starkt i den globala säkerhetspolitiken som möjligt. FN kan, som oberoende part, balansera särintressen främst i form av stormakternas behov spelutrymme för egna agendor. Energitillgång och råvaror är några sådana, marknadsandelar för exportprodukter en annan eller för den delen katastrofbistånd och bevakning av mänskliga rättigheter. FN är i mångt och mycket den svages sista utväg om vi håller oss till global säkerhetspolitik.
Vad regeringen Reinfeldt dock gör nu är att trots att tre år gått sedan det blev klart att Bombkapsel 90 skall förbjudas är att, genom sin förhalning av frågan, försvaga FN som aktör. Sverige går samma väg som alla de länder som vid olika givarkonferenser lovar bistånd för att sedan strunta i det. Sverige går samma väg som länder som USA och England som inför Irak-invasionen struntar i FN. Sveriges regering bidrar nu aktivt till att försvaga vikten i FN-resolutioner och därmed FN i sig självt. Om Sverige nu sällar sig till det rätt tveksamma sällskap som har för vana att skriva under resolutioner för att därefter strunta i dom så ska vidden av detta agerande inte underskattas.
Sverige är, trots sin storlek, en av FN:s kanske mer vederhäftiga och trovärdiga medlemmar. Denna position inleddes med Dag Hammarskiölds legendariska insatts som generalsekreterare och kom att förstärkas av Olof Palme, Jan Eliasson och Hans Blix.
Det väcks nu ett obehag i mig. Att personliga och särintressens agendor mer och mer styr den svenska säkerhetspolitiken. Minns ni hur den internationella åklagarmyndigheten, som i sig är en produkt av just FN-resolutioner, nu i förundersökningen om händelserna i Sudan 1997-2003 inte vill nämna vilka svenska intressen som kan vara inblandade? Trots att samma åklagarmyndighet vitsordar att denna förundersökning baseras i huvudsak på en rapport där endast ett svenskt intresse nämns, Lundin Oil?
Den svenska regeringens agerande i detta vet vi ingenting om men jag börjar få en känsla av att det kan ha förevarit konsultationer mellan vissa parter när pressmeddelandet från åklagarmyndigheten formulerades. För det kan inte heller vara en slump att ett första resultat från åklagaren kommer kommuniceras i december, på behörigt avstånd från valet 2010, samtidigt som åklagaren går under jorden.
Lägger vi ihop dessa två händelser eller tendenser så blir bilden allt annat än den vi har om Sverige, den i en internationell kontext "Prinsessan Snövit", som med stor framgång och med en vederhäftighet kunnat agera som brygga i internationella sammanhang mellan stridande parter. Regeringen Reinfelds agerande leder oss till en position där vår trovärdighet och vår förmåga kommer vara på samma nivå som alla andra länder som har ett rykte om att lova runt och hålla tunt samtidigt som Sverige nu aktivt undergräver de internationella konventionerna och lagarnas legitimitet. Med sådana FN-förespråkare behöver inte FN några som motarbetar dem.
Illa. Riktigt illa och jag tror inte att mittenväljaren eller väljaren i gemen - som ser Sverige som prinsessan Snövit i dessa sammanhang - är medveten om detta. Den väg regeringen Reinfeldt slagit in på kommer marginalisera oss i den globala säkerhetspolitiska debatten. Och det känns nästan som det är en medvetenhet i agerandet för mycket kan vi anklaga regeringen för, men så här dumma kan dom inte vara med den erfarenhet som sitter i Arvsfurstens palats i form av vår utrikesminister.
lördag 31 juli 2010
fredag 30 juli 2010
"Pride" - Om den ende bögen i byn
Igår var det Schlager-kväll på Pride. Jag och mina närmaste var inne på Pride för att äta, umgås och lyssna på musiken. Jag har sällan på ett festivalområde mött så mycket glädje, sällan sett så mycket glada och öppna människor samlade på en yta samtidigt. Där alla som var närvarande bara ville ha kul. Trots att vädret kunde vara mer lämpligt för plask, lek och gyttjebrottning tycktes inte detta bekomma några av festivaldeltagarna. Festivaldeltagare som kommit långt utifrån landet för att delta i en festival som inte diskriminerar någon för någonting. En festival vars underliggande budskap är två: Älska din nästa och visa tolerans.
Det mest rörande igår var när jag såg hur riksdagsledamoten Barbro Westerholm (FP), en gång i tiden Generaldirektör för Socialstyrelsen och då initiativtagare till att homo- och bisexualitet togs bort ur sjuktomsregistret 1979, fortfarande - nu mer än trettio år senare fortfarande blir uppvaktad av personer som "satt i trappen" under den manifestation som kom att sätta bollen i rullning. Personer som med glädje och rörelse tackar henne för det mod och det initiativ som bidrog till att vi idag har ett samhälle som börjar tolerera, men bara börjar, att en sexuell läggning är en personlig angelägenhet så länge den inte skadar andra och att detta val inte förtar något av kärleksbudskapets universella innebörd. Älska din nästa.
Men någonstans i all denna glädje fanns en svärta, en svärta jag så här nu på distans finner såväl tydlig som djupt sorgesam. Att efter festivalen, efter paraden, kommer en vardag. En vardag som för många innebär skam, rädsla för att bli utfrusen och i värsta fall utsatt för omgivningens förakt och hat. En rädsla som leder till att vissa väljer att krypa tillbaka in i garderoben, manade av omvärldens okunskap och rädsla blir de återigen en del av tapeten. En rädsla och ett hat som bland annat sådana uttalanden som riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) ger uttryck och förstärker för på sin blogg. Ett annat exempel är Charlie Weimers, KDU, som inte förstått andemeningen i Carin Jämtins debattartikel i DN.
Konsekvenserna av Enochssons som Weimers inställning kanske bäst beskrivs i en artikel i SvD (som jag inte hittar nu) som beskriver några olika röster från bland annat Växsjö. Att domkyrkan i Växsjö inte fått ta emot några homosexuella som önskar viga sig där, de flesta väljer andra kyrkor i framför allt storstadsregionerna. Svaret är tyvärr ganska självklart, utanför storstäderna har HBT-personers livsvillkor inte förändrats på samma sätt som i mer urbana områden.
Att sedan Socialminstern nu sakta viker sig för riksdagsmajoriteten i vissa hänseenden är sannolikt ofrånkomligt, riksdagsmajoriteten är snart förkrossande men hans ordval tyder på en ovilja och snarare en tendens att skjuta frågorna framför sig. Frågor som ytterst handlar om tolerans och kärleksbudskap.
Vad gårdagkvällen lämnade kvar i medvetandet är tyvärr ett stråk av svärta. En svärta som har sitt ursprung för den ovilja att se essensen i budskapet om tolerans. Sammantaget skapar detta en grogrund för fortsatt diskriminering och rädslan för att den enskilde skall utsättas för detta, att bli den "ende bögen i byn", kommer på måndag tvinga in många av dessa glada människor in i garderoben igen.
Och det är därför jag blir så beklämd, att vi har en så lång väg kvar till det toleranta samhället.
DN, DN2, Alliansfritt, Alexandra, Anna Vikström, Maria Ferm,
Relaterat: Peter Andersson, SvD 1, SvD 2, SvD 3
Det mest rörande igår var när jag såg hur riksdagsledamoten Barbro Westerholm (FP), en gång i tiden Generaldirektör för Socialstyrelsen och då initiativtagare till att homo- och bisexualitet togs bort ur sjuktomsregistret 1979, fortfarande - nu mer än trettio år senare fortfarande blir uppvaktad av personer som "satt i trappen" under den manifestation som kom att sätta bollen i rullning. Personer som med glädje och rörelse tackar henne för det mod och det initiativ som bidrog till att vi idag har ett samhälle som börjar tolerera, men bara börjar, att en sexuell läggning är en personlig angelägenhet så länge den inte skadar andra och att detta val inte förtar något av kärleksbudskapets universella innebörd. Älska din nästa.
Men någonstans i all denna glädje fanns en svärta, en svärta jag så här nu på distans finner såväl tydlig som djupt sorgesam. Att efter festivalen, efter paraden, kommer en vardag. En vardag som för många innebär skam, rädsla för att bli utfrusen och i värsta fall utsatt för omgivningens förakt och hat. En rädsla som leder till att vissa väljer att krypa tillbaka in i garderoben, manade av omvärldens okunskap och rädsla blir de återigen en del av tapeten. En rädsla och ett hat som bland annat sådana uttalanden som riksdagsledamoten Annelie Enochsson (KD) ger uttryck och förstärker för på sin blogg. Ett annat exempel är Charlie Weimers, KDU, som inte förstått andemeningen i Carin Jämtins debattartikel i DN.
Konsekvenserna av Enochssons som Weimers inställning kanske bäst beskrivs i en artikel i SvD (som jag inte hittar nu) som beskriver några olika röster från bland annat Växsjö. Att domkyrkan i Växsjö inte fått ta emot några homosexuella som önskar viga sig där, de flesta väljer andra kyrkor i framför allt storstadsregionerna. Svaret är tyvärr ganska självklart, utanför storstäderna har HBT-personers livsvillkor inte förändrats på samma sätt som i mer urbana områden.
Att sedan Socialminstern nu sakta viker sig för riksdagsmajoriteten i vissa hänseenden är sannolikt ofrånkomligt, riksdagsmajoriteten är snart förkrossande men hans ordval tyder på en ovilja och snarare en tendens att skjuta frågorna framför sig. Frågor som ytterst handlar om tolerans och kärleksbudskap.
Vad gårdagkvällen lämnade kvar i medvetandet är tyvärr ett stråk av svärta. En svärta som har sitt ursprung för den ovilja att se essensen i budskapet om tolerans. Sammantaget skapar detta en grogrund för fortsatt diskriminering och rädslan för att den enskilde skall utsättas för detta, att bli den "ende bögen i byn", kommer på måndag tvinga in många av dessa glada människor in i garderoben igen.
Och det är därför jag blir så beklämd, att vi har en så lång väg kvar till det toleranta samhället.
DN, DN2, Alliansfritt, Alexandra, Anna Vikström, Maria Ferm,
Relaterat: Peter Andersson, SvD 1, SvD 2, SvD 3
torsdag 29 juli 2010
"Afghanistan" - Om realpolitik och den siste tennsoldaten
SvD Ledare tar i dag upp Mona Sahlins resa till Afghanistan. Med rubriken "Våga vara kvar", är den mer än något annat riktad mot (MP) och (V) som vill dra tillbaka trupperna så fort som möjligt.
Själv anser jag att Mona Sahlin landat i den enda rimliga positionen men det förtar inte mina möjligheter att föra ett mer allmänt hållet resonemang kring realiteterna. Realiteter som SvD Ledarsida helt bortser ifrån och som Alliansen helst inte vill tala om.
SvD Ledarsida far nämligen inte med hela sanningen. Jag är på vippen att kalla det för bedrägligt att inte nämna att ett engagemang i Afghanistan även styrs av andra parametrar. Parametrar där vi inte har något att säga till om såvida inte SvD nu råkar ha unika kontakter utanför den svenska politiska sfären som till dags dato är fördolda.
G 8, med bland annat USA och England, har redan uttalat sig i ärendet vilket borde ha kommit till SvD Ledarredaktions kännedom. Ett tillbakadragande skall enligt G 8 vara genomfört innan 2014. USA har aviserat att redan 2011 kommer de första trupperna tas hem. Dessa två länder står för mer än 75 procent av den militära kapaciteten i Afghanistan. Om detta talar icke vare sig regering eller SvD. Och skulle den globala ekonomin gå in i en "dubbel-dip", vilket mycket tyder på, så kan jag konstatera att tidsperspektiven sannolikt kommer krympa ytterligare.
Jag bedömer, rätt eller fel, inte att den person som skrivit ledaren i SvD har de kontakter eller de relationer som erfordras för att lite nonchalant släntra in i Ovala rummet och så där i förbifarten få President Obama att ändra sitt beslut till ett engagemang där de humanitära och stabiliserande faktorerna får styra istället för den amerikanska opinionen och nationalräkenskaperna.
Oaktat vad de olika sidorna kan tycka om det så är diskussionen inte om "Exit" utan hur och i förhållande till vad. En militär exit måste anpassas så att vi inte sitter som den siste stolte tennsoldaten ensamma kvar i båten. En militär exit måste kombineras med ett ökat engagemang genom Svenska Afghanistankommittén och andra stabiliserande civila program och det är just det Mona Sahlin säger bedömer jag.
Om det är så att SvD framhärdar att vi ska vara kvar trots den globala realpolitiken så har jag vissa tveksamheter till den analytiska kompetensen. Alternativet är att SvD eller borgerliga företrädare inbillar sig att vi ska fylla den kostym USA haft på egen hand vilket leder mig till en fundering kring den försvars- och säkerhetspolitiska kompetensen och verklighetsförankringen i allmänhet i borgerliga kretsar.
Oavsett vad Helle Klein sedan säger så kan vi inte heller göra en "Exit" från den ena dagen till den andra, en exit måste - för att minimera de civila skadorna - ske under något sånär kontrollerade former. Och Helle Klein kan vara lugn, vi har ett slutår som stavas 2014 som senast. Min bedömning är att om svenska politiker har någon självbevarelsedrift och förmåga att ta till sig global finansiell realpolitik så kommer det ske före.
Ingen politiker i Sverige född av rang med någon som helst självbevarelsedrift kommer nämligen vilja vara den siste stolte tennsoldaten som sitter sist kvar i båten. Det är även det realpolitik.....
Själv anser jag att Mona Sahlin landat i den enda rimliga positionen men det förtar inte mina möjligheter att föra ett mer allmänt hållet resonemang kring realiteterna. Realiteter som SvD Ledarsida helt bortser ifrån och som Alliansen helst inte vill tala om.
SvD Ledarsida far nämligen inte med hela sanningen. Jag är på vippen att kalla det för bedrägligt att inte nämna att ett engagemang i Afghanistan även styrs av andra parametrar. Parametrar där vi inte har något att säga till om såvida inte SvD nu råkar ha unika kontakter utanför den svenska politiska sfären som till dags dato är fördolda.
G 8, med bland annat USA och England, har redan uttalat sig i ärendet vilket borde ha kommit till SvD Ledarredaktions kännedom. Ett tillbakadragande skall enligt G 8 vara genomfört innan 2014. USA har aviserat att redan 2011 kommer de första trupperna tas hem. Dessa två länder står för mer än 75 procent av den militära kapaciteten i Afghanistan. Om detta talar icke vare sig regering eller SvD. Och skulle den globala ekonomin gå in i en "dubbel-dip", vilket mycket tyder på, så kan jag konstatera att tidsperspektiven sannolikt kommer krympa ytterligare.
Jag bedömer, rätt eller fel, inte att den person som skrivit ledaren i SvD har de kontakter eller de relationer som erfordras för att lite nonchalant släntra in i Ovala rummet och så där i förbifarten få President Obama att ändra sitt beslut till ett engagemang där de humanitära och stabiliserande faktorerna får styra istället för den amerikanska opinionen och nationalräkenskaperna.
Oaktat vad de olika sidorna kan tycka om det så är diskussionen inte om "Exit" utan hur och i förhållande till vad. En militär exit måste anpassas så att vi inte sitter som den siste stolte tennsoldaten ensamma kvar i båten. En militär exit måste kombineras med ett ökat engagemang genom Svenska Afghanistankommittén och andra stabiliserande civila program och det är just det Mona Sahlin säger bedömer jag.
Om det är så att SvD framhärdar att vi ska vara kvar trots den globala realpolitiken så har jag vissa tveksamheter till den analytiska kompetensen. Alternativet är att SvD eller borgerliga företrädare inbillar sig att vi ska fylla den kostym USA haft på egen hand vilket leder mig till en fundering kring den försvars- och säkerhetspolitiska kompetensen och verklighetsförankringen i allmänhet i borgerliga kretsar.
Oavsett vad Helle Klein sedan säger så kan vi inte heller göra en "Exit" från den ena dagen till den andra, en exit måste - för att minimera de civila skadorna - ske under något sånär kontrollerade former. Och Helle Klein kan vara lugn, vi har ett slutår som stavas 2014 som senast. Min bedömning är att om svenska politiker har någon självbevarelsedrift och förmåga att ta till sig global finansiell realpolitik så kommer det ske före.
Ingen politiker i Sverige född av rang med någon som helst självbevarelsedrift kommer nämligen vilja vara den siste stolte tennsoldaten som sitter sist kvar i båten. Det är även det realpolitik.....
onsdag 28 juli 2010
Om stil och hyfs i politiken
Via Alliansfritt kan jag läsa mig till att en moderat högt uppsatt politiker mordhotat en journalist på SVT. Någonstans så undrar jag om det inte finns ett "bäst före"-datum för vissa kategorier av personer i politiken. Det är inte acceptabelt med den typen av beteende som den enskilde politikern visar upp i detta fall och jag kan ha en tanke om att just detta datum har passerats i detta fall. Han tycks, trots sin ålder och sin partitillhörighet (M kan visa upp det största antalet PR-konsulter i det civila per medlem), inte ha förstått det som alla dessa PR-konsulter lär ut vid första lektionstillfället:
"Det finns ingenting som heter "off the record" när du talar med en journalist".
Lika oacceptabelt är det att när partiföreträdare på"min" sida uttrycker sig i liknande termer, sådant har hänt och det är som sagt, lika förkastligt det. Men åter till det enskilda fallet. Det hedrar i alla fall KSO i Båstad att hon kommer genomföra ett samtal med den enskilde. Men jag skulle vilja att de politiska partierna agerar mer resolut än så.
Om de som strävar efter ett politiskt mandat beter sig på detta sätt så är det inte konstigare än att politikerföraktet får ytterligare grogrund samt att de alla politiker som kollektiv är aktiva med att skapa ett hårdare politiskt klimat. Om inte våra folkvalda kan visa nolltolerans för slikt beteende eller respekt, hur skall då medborgare och media kunna bidra till en nolltolerans?
För ett parti som hyllar, och kanske starkast av alla vill förknippas med, lag och ordning som moderaterna kan detta vara ett gyllene tillfälle att sätta toleransnivån för hot och rent generellt tonen i dialogen med media. Det kan vara av intresse att i detta studera brottsbalken något mer ingånde medans man ändå håller på. Det är nämligen inte den som uttalar hotet som är satt att bedöma om det är ett hot eller inte. Det råkar vara så att det är den person som upplever att han eller hon tar emot det. I detta fall journalisten på SVT.
Jag kommer följa detta med visst intresse, men det blir sannolikt så att det kommer stanna vid ett utvecklingssamtal. Gör det bara det så vet vi vad Moderaternas prat om lag och ordning och förmåga att agera som föredöme är värt.
"Det finns ingenting som heter "off the record" när du talar med en journalist".
Lika oacceptabelt är det att när partiföreträdare på"min" sida uttrycker sig i liknande termer, sådant har hänt och det är som sagt, lika förkastligt det. Men åter till det enskilda fallet. Det hedrar i alla fall KSO i Båstad att hon kommer genomföra ett samtal med den enskilde. Men jag skulle vilja att de politiska partierna agerar mer resolut än så.
Om de som strävar efter ett politiskt mandat beter sig på detta sätt så är det inte konstigare än att politikerföraktet får ytterligare grogrund samt att de alla politiker som kollektiv är aktiva med att skapa ett hårdare politiskt klimat. Om inte våra folkvalda kan visa nolltolerans för slikt beteende eller respekt, hur skall då medborgare och media kunna bidra till en nolltolerans?
För ett parti som hyllar, och kanske starkast av alla vill förknippas med, lag och ordning som moderaterna kan detta vara ett gyllene tillfälle att sätta toleransnivån för hot och rent generellt tonen i dialogen med media. Det kan vara av intresse att i detta studera brottsbalken något mer ingånde medans man ändå håller på. Det är nämligen inte den som uttalar hotet som är satt att bedöma om det är ett hot eller inte. Det råkar vara så att det är den person som upplever att han eller hon tar emot det. I detta fall journalisten på SVT.
Jag kommer följa detta med visst intresse, men det blir sannolikt så att det kommer stanna vid ett utvecklingssamtal. Gör det bara det så vet vi vad Moderaternas prat om lag och ordning och förmåga att agera som föredöme är värt.
"Pride" - När (FP) ger populismen ett ansikte
Birgitta Ohlsson (FP) och Europaminister intervjuas i dagens DN. Ett på alla sätt sympatiskt porträtt som väcker hoppet hos mig att socialliberalismen inte är helt utrotad i detta parti. Ett parti som annars rör sig i riktningen att fler detaljregleringar ger större frihet.
De enda dragen hos Birgitta jag inte kan sympatisera med är hennes okritiska hållning till marknadens självläkande kraft, NATO, Euron och staten Israels politik som ockupationsmakt men annars så har hon kvaliteter som jag verkligen uppskattar. Insåg just, när jag skrev ner detta, att då återstår inte så mycket men ändå, hon representerar många centrala värderingar hyser jag stor sympati för (även hennes man, Mark Klamberg, en såväl trevlig som kompetent politisk motståndare som jag ser fram emot att ha att göra med i framtiden).
Som HBT-förkämpe har hon min respekt och beundran men frågan är hur mycket tyngd hon har om detta i regeringen? Frågan om transsexuellas rättigheter splittrar partierna. (FP), (MP), (S) och (V) kräver att transsexuella inte ska tvingas sterilisera sig för att få ändra sin könstillhörighet. I dag kräver lagen det. (M) vill utreda frågan en gång till och (KD) väntar med att ta ställning. Detta leder naturligtvis till att (FP) väljer att driva frågan om transpersoners starkare skydd och föreslår ett förtydligande i hatbrottslagen så att det klart framgår att den även gäller denna grupp. Förslaget är en del av en nationell handlingsplan för att bekämpa hatbrott, rapporterar Ekot i Sveriges Radio och DN.
– Det är alltid viktigt att i lagstiftning vara så specifik som möjligt, säger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) till Ekot
Jag vågar påstå att Nyamko Sabunis uttalande bör granskas mer ingående och i grunden ifrågasätta relevansen i. Jag har i och för sig ingen anledning att betvivla vare sig hennes, Birgittas eller (FP) uppriktiga engagemang i frågan. Men det som talar emot relevansen i detta förskräcker och leder mig att göra bedömningen att just Nyamko Sabunis uttalande andas en djup populism.
Skälen är fler.
(M) vill till varje pris förhala frågan eftersom (KD) näppeligen har repat sig efter brakförlusten kring Homo-äktenskap. Skulle (M), som regeringsbildande parti, gå på riksdagsmajoritetens linje en gång till utan att ta hänsyn till (KD) på andra sätt till skulle hela (KD) existens riskeras. Det vill man av naturliga skäl inte göra så pass nära ett val.
Ett annat skäl till att granska relevansen i Nyamko Sabunis uttalande är att se till vilken typ av lagstiftning som regeringen och (FP) företräder. Sjukförsäkringslagen är ett mycket talande exempel där den bärande idén har varit att gå ifrån detaljerad lagstiftning till mer generella ramverk. Det är även den linje (FP) partistyrelse företräder inom socialpolitiken som helhet. Med detta uttalande går Nyamko Sabuni därmed emot sin egen partistyrelses och regerings principer för lagstiftningsarbetet och jag kan inte annat än sluta mig till att detta är ren och skär valrörelsepopulism från Nyamko Sabuni personligen.
Idag finns en majoritet i riksdagen för det som (FP) ger uttryck att vilja genomföra, en majoritet som funnits en längre tid. I syfte att undanröja i alla fall mina, och sannolikt andras, funderingar i ärendet borde det därmed vara lätt att gå från ord till handling.
Hur är det annars talesättet lyder? "Money talks, bullshit walks". I detta fall finns goda skäl att fundera på om inte detta kan omformuleras för att passa regeringen i allmänhet och en viss minister med tillhörande parti i synnerhet.
Endast resultaten räknas. (FP): Att gå från vackra ord till vacker handling är både klädsamt och på sin plats nu när ni har riksdagen med er.
Annat: DN, DN2, Alexandra är på plats (vad annars)
De enda dragen hos Birgitta jag inte kan sympatisera med är hennes okritiska hållning till marknadens självläkande kraft, NATO, Euron och staten Israels politik som ockupationsmakt men annars så har hon kvaliteter som jag verkligen uppskattar. Insåg just, när jag skrev ner detta, att då återstår inte så mycket men ändå, hon representerar många centrala värderingar hyser jag stor sympati för (även hennes man, Mark Klamberg, en såväl trevlig som kompetent politisk motståndare som jag ser fram emot att ha att göra med i framtiden).
Som HBT-förkämpe har hon min respekt och beundran men frågan är hur mycket tyngd hon har om detta i regeringen? Frågan om transsexuellas rättigheter splittrar partierna. (FP), (MP), (S) och (V) kräver att transsexuella inte ska tvingas sterilisera sig för att få ändra sin könstillhörighet. I dag kräver lagen det. (M) vill utreda frågan en gång till och (KD) väntar med att ta ställning. Detta leder naturligtvis till att (FP) väljer att driva frågan om transpersoners starkare skydd och föreslår ett förtydligande i hatbrottslagen så att det klart framgår att den även gäller denna grupp. Förslaget är en del av en nationell handlingsplan för att bekämpa hatbrott, rapporterar Ekot i Sveriges Radio och DN.
– Det är alltid viktigt att i lagstiftning vara så specifik som möjligt, säger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) till Ekot
Jag vågar påstå att Nyamko Sabunis uttalande bör granskas mer ingående och i grunden ifrågasätta relevansen i. Jag har i och för sig ingen anledning att betvivla vare sig hennes, Birgittas eller (FP) uppriktiga engagemang i frågan. Men det som talar emot relevansen i detta förskräcker och leder mig att göra bedömningen att just Nyamko Sabunis uttalande andas en djup populism.
Skälen är fler.
(M) vill till varje pris förhala frågan eftersom (KD) näppeligen har repat sig efter brakförlusten kring Homo-äktenskap. Skulle (M), som regeringsbildande parti, gå på riksdagsmajoritetens linje en gång till utan att ta hänsyn till (KD) på andra sätt till skulle hela (KD) existens riskeras. Det vill man av naturliga skäl inte göra så pass nära ett val.
Ett annat skäl till att granska relevansen i Nyamko Sabunis uttalande är att se till vilken typ av lagstiftning som regeringen och (FP) företräder. Sjukförsäkringslagen är ett mycket talande exempel där den bärande idén har varit att gå ifrån detaljerad lagstiftning till mer generella ramverk. Det är även den linje (FP) partistyrelse företräder inom socialpolitiken som helhet. Med detta uttalande går Nyamko Sabuni därmed emot sin egen partistyrelses och regerings principer för lagstiftningsarbetet och jag kan inte annat än sluta mig till att detta är ren och skär valrörelsepopulism från Nyamko Sabuni personligen.
Idag finns en majoritet i riksdagen för det som (FP) ger uttryck att vilja genomföra, en majoritet som funnits en längre tid. I syfte att undanröja i alla fall mina, och sannolikt andras, funderingar i ärendet borde det därmed vara lätt att gå från ord till handling.
Hur är det annars talesättet lyder? "Money talks, bullshit walks". I detta fall finns goda skäl att fundera på om inte detta kan omformuleras för att passa regeringen i allmänhet och en viss minister med tillhörande parti i synnerhet.
Endast resultaten räknas. (FP): Att gå från vackra ord till vacker handling är både klädsamt och på sin plats nu när ni har riksdagen med er.
Annat: DN, DN2, Alexandra är på plats (vad annars)
"Wikileaks" - Nätverksbaserad media i kontrast mot traditionell
[Editerad 12:47]
I Sverige har diskussionerna om yttrandefriheten de senaste åren till stor del handlat om hur mycket hänsyn medierna ska visa individer och minoritetsgrupper, som kan kränkas av publiceringar. Samtidigt har sajten Wikileaks legat i frontlinjen på ett helt annat fält: det mellan den reella makten och den fria informationen. Även om principen är lika viktig åt båda hållen är det svårare och modigare att rikta udden uppåt som Wikileaks gör, mot makthavare, storföretag och forskare skriver Axel Andén, Chefredaktör Medievärlden, på SvD Brännpunkt.
Och jag är böjd att hålla med. Av fler skäl än detta så finns det andra tecken på att den traditionella medin i form av dagstidningar och TV eller radiokanaler inte längre har monopol på grävande journalistik och granskning av makten. I USA har trenden varit tydlig under fem-sex år där internet- och nätverksbaserad media kommit att ersätta eller konkurera ut traditionell media. "Tidningsdöden" på delstatsnivå har varit omfattande med tidningar som till exempel "Chicago Tribune" som gått i graven för att se sig ersatta av til exempel "Huffington Post".
Min bedömning är att vi kommer se samma utveckling i Sverige. När nätverksbaserad media visar sig vara snabbare inom vissa specialområden än traditionell media kommer kraven öka på den senare att förnya sig eller förbättra kvaliteten i sin nyhetsrapportering.
När vi sedan tittar på hur det traditionella kanalerna inom politisk journalistik i Sverige hanterar detta så är i alla fall jag tveksam till att man är inne på rätt väg. Såväl Aftonbladet som TV4 väljer en motsatt väg med sämre underbyggda granskande artiklar och mer trams.
Exemplen är givna. Littorinhanteringen är bara ett exempel där Aftonbladet i sin "granskande journalistik" väljer en väg där ingenting kan slutligen styrkas mot bakgrund av att de påstådda brotten är preskriberade. Så med all respekt Peter Kadhammar, jag har följt din journalistiska gärning under en lång tid som du vet, men den arbetsgivare du representerar har på senare tid visat upp en helt annan syn på saken än den du säger dig företräda. Den reaktion du visar upp är den förväntade, nätverksbaserad media är inte bara en möjlighet för Aftonbladet med flera. Det är även ett hot vilket sannolikt är en av bevekelsegrunderna för din artikel som försvarar journalistkåren, oavsett kvalitet och resultat, som kollektiv. Mycket av det som Aftonbladet på senare tid levererat, tramsreportage om politikers utseende inkluderat, är för att sälja lösnummer och dölja sina egna redaktionella tillkortakommanden som granskande journalister.
På tramskontot är TV4 ett annat exempel där Niklas Ekdal vid fyra tillfällen i programmet Politikerpuben frågade Mona Sahlin varför hon var så impopulär. Inte heller det något en granskande politisk journalist bör vara stolt över när det finns värdefull mediatid för granskning. Ett tredje exempel var när DN påstod att nätverksbaserade medier som bloggare var köpta av PR-byråer utan att vilja styrka detta.
Med dessa exempel, och jag kommer inte kommer sörja nämnvärt om de ansvariga medarbetarna får gå mot nya utmaningar, som kontrasterar mot vad nätverksbaserade mediaföreteelser som Wikileaks kan prestera så ser jag fram emot en spännande period framför oss. En period där sociala och nätverksbaserade medier kan vitalisera såväl journalistiken som granskningen av makten.
Anette Kullenberg tangerar detta i sin krönika i Expressen igår i dess pappersformat. Utmärkt skriven på alla sätt och vis där hon ger redaktionerna i allmänhet och journalisterna i synnerhet ansvaret för att journalistiken som granskande kraft har sig själva att skylla. Hon leder i bevis att dagens journalistkår häpnadsväckande ofta faller i PR-konsulternas fällor och därmed försämrar granskningen av makten. Denna försämring försöker redaktionerna täcka upp med just trams-reportage. Jag kommer länka upp den när den finns tillgänglig på nätet, väl värd att läsa för fler än sådana som mig. En och annan redaktionschef eller ansvarig utgivare bör ta del av hennes tankar och kanske dra en och annan slutsats.
Så. Wikileaks har utöver att man satt en spark i baken på makten även sett till att de som vill kalla sig granskande journalister och publicister av kvalitet fått något att tänka på. Vill man fortsätta med trams och illa uppbyggda nyheter eller vill man vara en del av den granskande kraften i ett samhälle som vårt.
Relaterat: Johan Ulvenlövs bägge postningar samt Lena Sommestad
I Sverige har diskussionerna om yttrandefriheten de senaste åren till stor del handlat om hur mycket hänsyn medierna ska visa individer och minoritetsgrupper, som kan kränkas av publiceringar. Samtidigt har sajten Wikileaks legat i frontlinjen på ett helt annat fält: det mellan den reella makten och den fria informationen. Även om principen är lika viktig åt båda hållen är det svårare och modigare att rikta udden uppåt som Wikileaks gör, mot makthavare, storföretag och forskare skriver Axel Andén, Chefredaktör Medievärlden, på SvD Brännpunkt.
Och jag är böjd att hålla med. Av fler skäl än detta så finns det andra tecken på att den traditionella medin i form av dagstidningar och TV eller radiokanaler inte längre har monopol på grävande journalistik och granskning av makten. I USA har trenden varit tydlig under fem-sex år där internet- och nätverksbaserad media kommit att ersätta eller konkurera ut traditionell media. "Tidningsdöden" på delstatsnivå har varit omfattande med tidningar som till exempel "Chicago Tribune" som gått i graven för att se sig ersatta av til exempel "Huffington Post".
Min bedömning är att vi kommer se samma utveckling i Sverige. När nätverksbaserad media visar sig vara snabbare inom vissa specialområden än traditionell media kommer kraven öka på den senare att förnya sig eller förbättra kvaliteten i sin nyhetsrapportering.
När vi sedan tittar på hur det traditionella kanalerna inom politisk journalistik i Sverige hanterar detta så är i alla fall jag tveksam till att man är inne på rätt väg. Såväl Aftonbladet som TV4 väljer en motsatt väg med sämre underbyggda granskande artiklar och mer trams.
Exemplen är givna. Littorinhanteringen är bara ett exempel där Aftonbladet i sin "granskande journalistik" väljer en väg där ingenting kan slutligen styrkas mot bakgrund av att de påstådda brotten är preskriberade. Så med all respekt Peter Kadhammar, jag har följt din journalistiska gärning under en lång tid som du vet, men den arbetsgivare du representerar har på senare tid visat upp en helt annan syn på saken än den du säger dig företräda. Den reaktion du visar upp är den förväntade, nätverksbaserad media är inte bara en möjlighet för Aftonbladet med flera. Det är även ett hot vilket sannolikt är en av bevekelsegrunderna för din artikel som försvarar journalistkåren, oavsett kvalitet och resultat, som kollektiv. Mycket av det som Aftonbladet på senare tid levererat, tramsreportage om politikers utseende inkluderat, är för att sälja lösnummer och dölja sina egna redaktionella tillkortakommanden som granskande journalister.
På tramskontot är TV4 ett annat exempel där Niklas Ekdal vid fyra tillfällen i programmet Politikerpuben frågade Mona Sahlin varför hon var så impopulär. Inte heller det något en granskande politisk journalist bör vara stolt över när det finns värdefull mediatid för granskning. Ett tredje exempel var när DN påstod att nätverksbaserade medier som bloggare var köpta av PR-byråer utan att vilja styrka detta.
Med dessa exempel, och jag kommer inte kommer sörja nämnvärt om de ansvariga medarbetarna får gå mot nya utmaningar, som kontrasterar mot vad nätverksbaserade mediaföreteelser som Wikileaks kan prestera så ser jag fram emot en spännande period framför oss. En period där sociala och nätverksbaserade medier kan vitalisera såväl journalistiken som granskningen av makten.
Anette Kullenberg tangerar detta i sin krönika i Expressen igår i dess pappersformat. Utmärkt skriven på alla sätt och vis där hon ger redaktionerna i allmänhet och journalisterna i synnerhet ansvaret för att journalistiken som granskande kraft har sig själva att skylla. Hon leder i bevis att dagens journalistkår häpnadsväckande ofta faller i PR-konsulternas fällor och därmed försämrar granskningen av makten. Denna försämring försöker redaktionerna täcka upp med just trams-reportage. Jag kommer länka upp den när den finns tillgänglig på nätet, väl värd att läsa för fler än sådana som mig. En och annan redaktionschef eller ansvarig utgivare bör ta del av hennes tankar och kanske dra en och annan slutsats.
Så. Wikileaks har utöver att man satt en spark i baken på makten även sett till att de som vill kalla sig granskande journalister och publicister av kvalitet fått något att tänka på. Vill man fortsätta med trams och illa uppbyggda nyheter eller vill man vara en del av den granskande kraften i ett samhälle som vårt.
Relaterat: Johan Ulvenlövs bägge postningar samt Lena Sommestad
tisdag 27 juli 2010
"Wikileaks och Afghanistan" - Underskatta aldrig motståndaren
Utrikesminister Carl Bildt (M) gör sitt jobb och ville på måndagskvällen tona ner uppgifterna som Wikileaks lagt ut om Afghanistankriget. Han understök att säkerheten kring de svenska styrkorna i landet inte var bristfällig. Carl Bildt gör det han ska, men jag hoppas att han inte gör samma misstag som vad en kommentator på tidigare inlägg gav för handen.
Kommentaren gick ut på att icke underhållna Stingerrobotar i depå skulle vara farligare för användaren än för ISAF i dagsläget. Vem kan styrka att de inte underhålls? Tvärtom finns såväl information om att det är det som de görs. Och att underskatta motståndaren är ett generalfel som de flesta förlorare i såväl krig som affärsförhandlingar smärtsamt får inse.
I dessa dagar, då G8 och USA talat om exitstrategier, USA har dessutom aviserat en första del av trupptillbakadragande under 2011, finns det skäl till att lyfta fram vad just Carl Bildt sade om exit:
"Varje tal om en exitstrategi spelar talibanerna i händerna”
förklarade han i samband med EU:s utrikesministermöte i Bryssel under vintern. Hans spanska kollega Miguel Angel Morationos förklarade i samma anda att det som nu behövs är en ”övergångsstrategi” (transition strategy), inte en exitstrategi.
Det ser dessvärre inte bättre ut som om Carl Bildt fått ge med sig och talet om exit har redan lett till ökad Taliban-aktivitet, de är snabba att utnyttja osäkerheter och förändringar. De är inte på något sätt obegåvade.
Och om det nu är talibanerna och al-Quaida som är motståndaren, vilka är då dessa? Jag vågar påstå att de inte på något sätt skall underskattas, många i dess ledning har omfattande utbildning - inte sällan med internationella examina i naturvetenskapliga discipliner på magisternivå. Uppgifter i Al Jazeera gör dessutom gällande att USA nu uppskattar Talibanerna, de man främst för krig mot, till c.a 25 000 man. Detta innebär att ISAF då hade ett övertag om 2,5 välutrustade soldater för varje "påvert" rustad Taliban. Efter Barack Obamas förstärkning blivit verklighet är styrkeförhållandena ligga på 1:4. Till Isaf favör.
Carl Bildt spelar ner värdet av informationen från krigsdagböckerna men jag bedömer att det dessvärre förhåller sig precis tvärtom om vi går ner på slagfälts- eller operativ nivå. Talibanerna har visat att de kan binda och skada en motståndare som idag är fyra gånger så stor till numerären och har ett i sammanhanget gigantiskt teknologiskt övertag. Någonting i Talibanernas taktiska uppträdande ger dem ett övertag och när de nu kan läsa sig till hur ISAF tänker och agerar i vissa givna situationer kan de finslipa sin taktik.
Att Carl Bildt tonar ner betydelsen är nog sant ur den strategiska och politiska nivåns perspektiv. Men där kriget eventuellt kan vinnas, på marken, kan informationen ytterligare ge en motståndare av Talibanernas och al Quedas karaktär ytterligare medel för att binda en Goliat med små, men effektivt utnyttjade, resurser. Och detta innefattar även information. Finns det uppgifter om övergrepp eller att oskyldiga civila pliktat med sina liv kan även freden, den som vinns av biståndsorganisationerna, riskeras då propaganda kan skapa krafter som ropar efter vedergällning.
Låt oss vara uppriktiga. Informationen från Wikileaks är ett tveeggat svärd nu. Å ena sidan rycker den av masken på USA och omöjliggör en skönskrivning av den egna prestationen. Å andra sidan så kommer den (det vore väl naivt att idiotförklara Talibanerna) att utnyttjas för andra, taktiska´, syften som försämrar oddsen att bygga ett stabilt samhälle.
Men mest beklämd blir jag av tendenserna att underskatta motståndaren och tro att dessa är illiterata grobianer. Det finns tendenser anser jag. Siffrorna, 1:4 till ISAF favör med uteblivna framgångar torde annars tala sitt mycket tydliga språk till de som är tveksamma och jag vill inte tro att Carl Bildt underskattar motståndaren nu. Det skulle vara förödande för vår egen trupps säkerhet.
SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expressen, Expressen 2, Expressen 3, Aftonbladet, SR, SR2,
Kommentaren gick ut på att icke underhållna Stingerrobotar i depå skulle vara farligare för användaren än för ISAF i dagsläget. Vem kan styrka att de inte underhålls? Tvärtom finns såväl information om att det är det som de görs. Och att underskatta motståndaren är ett generalfel som de flesta förlorare i såväl krig som affärsförhandlingar smärtsamt får inse.
I dessa dagar, då G8 och USA talat om exitstrategier, USA har dessutom aviserat en första del av trupptillbakadragande under 2011, finns det skäl till att lyfta fram vad just Carl Bildt sade om exit:
"Varje tal om en exitstrategi spelar talibanerna i händerna”
förklarade han i samband med EU:s utrikesministermöte i Bryssel under vintern. Hans spanska kollega Miguel Angel Morationos förklarade i samma anda att det som nu behövs är en ”övergångsstrategi” (transition strategy), inte en exitstrategi.
Det ser dessvärre inte bättre ut som om Carl Bildt fått ge med sig och talet om exit har redan lett till ökad Taliban-aktivitet, de är snabba att utnyttja osäkerheter och förändringar. De är inte på något sätt obegåvade.
Och om det nu är talibanerna och al-Quaida som är motståndaren, vilka är då dessa? Jag vågar påstå att de inte på något sätt skall underskattas, många i dess ledning har omfattande utbildning - inte sällan med internationella examina i naturvetenskapliga discipliner på magisternivå. Uppgifter i Al Jazeera gör dessutom gällande att USA nu uppskattar Talibanerna, de man främst för krig mot, till c.a 25 000 man. Detta innebär att ISAF då hade ett övertag om 2,5 välutrustade soldater för varje "påvert" rustad Taliban. Efter Barack Obamas förstärkning blivit verklighet är styrkeförhållandena ligga på 1:4. Till Isaf favör.
Carl Bildt spelar ner värdet av informationen från krigsdagböckerna men jag bedömer att det dessvärre förhåller sig precis tvärtom om vi går ner på slagfälts- eller operativ nivå. Talibanerna har visat att de kan binda och skada en motståndare som idag är fyra gånger så stor till numerären och har ett i sammanhanget gigantiskt teknologiskt övertag. Någonting i Talibanernas taktiska uppträdande ger dem ett övertag och när de nu kan läsa sig till hur ISAF tänker och agerar i vissa givna situationer kan de finslipa sin taktik.
Att Carl Bildt tonar ner betydelsen är nog sant ur den strategiska och politiska nivåns perspektiv. Men där kriget eventuellt kan vinnas, på marken, kan informationen ytterligare ge en motståndare av Talibanernas och al Quedas karaktär ytterligare medel för att binda en Goliat med små, men effektivt utnyttjade, resurser. Och detta innefattar även information. Finns det uppgifter om övergrepp eller att oskyldiga civila pliktat med sina liv kan även freden, den som vinns av biståndsorganisationerna, riskeras då propaganda kan skapa krafter som ropar efter vedergällning.
Låt oss vara uppriktiga. Informationen från Wikileaks är ett tveeggat svärd nu. Å ena sidan rycker den av masken på USA och omöjliggör en skönskrivning av den egna prestationen. Å andra sidan så kommer den (det vore väl naivt att idiotförklara Talibanerna) att utnyttjas för andra, taktiska´, syften som försämrar oddsen att bygga ett stabilt samhälle.
Men mest beklämd blir jag av tendenserna att underskatta motståndaren och tro att dessa är illiterata grobianer. Det finns tendenser anser jag. Siffrorna, 1:4 till ISAF favör med uteblivna framgångar torde annars tala sitt mycket tydliga språk till de som är tveksamma och jag vill inte tro att Carl Bildt underskattar motståndaren nu. Det skulle vara förödande för vår egen trupps säkerhet.
SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expressen, Expressen 2, Expressen 3, Aftonbladet, SR, SR2,
Om Aftonbladet och den politiska journalistikens sumpmarker
Vad Aftonbladet egentligen håller på att utvecklas till är svårt att sia om, men efter historien med Sven-Otto Littorin så skördar den Aftonbladska journalistiken nya landvinningar i de mest märkliga genrer. Analyser är ett sådant område och jag är inte helt säker om det är en medveten rörelse eller bara obetänksamhet. Eller om begåvningsreserven nu i sommartider fyller hela redaktionen.
Det senaste greppet - i brist på dagliga doser av mer djuplodande opinionsundersökningar - är att låta turister, utifrån foton, välja de som de skulle lägga sin röst på. Turister med föga eller obefintlig kunskap om det svenska samhället. Och föga eller intet intresse om valutgången.
Att media skapar sanningar är sedan tidigare bevisat. Sanningar som skapas efter de egna referensrama utifrån moral, etik och nu senast utseende. Aftonbladet visar med sin banbrytande (?) journalistik att politiken är underordnad - personen det är fråga om och de egna preferenserna överordnade.
Att Sven Otto Littorin (M) behandlades av Aftonbladet genom Lena Melin tycker jag rent ut sagt är den lägsta formen av journalistik vilket jag uttryckt tidigare på denna blogg. Eftersom det påstådda brottet, inte utan inslag av klandervärd moral för den utpekade, är preskriberat kommer vare sig Sven-Otto Littorin, Rättsväsendet eller det svenska folket någonsin kunna reda ut på ett för alla inblandade rättsäkert sätt om och vad som hänt. Aftonbladet ägnar sig i detta fall åt en journalistik som ligger oroväckande nära "Hur ofta slår du din fru nu för tiden"-frågor. Där frågorna i sig skapar, oavsett om de är relevanta eller inte, med sin formulering grogrund för rykten och spekulationer.
Aftonbladet slår vidare in på denna väg och låter därför turister, utan annan koppling till Sverige än att de tillbringar en kortare tid i landet, nu sätta den politiska agendan i valrörelsen. Det säger en hel del om hur Aftonbladets tar vidare steg in i det sumprike som man anträdde med bevakningen av förre arbetsmarknadsministern.
Regeringen ska granskas för den förda politiken. Sven Otto Littorin skall bedömas och värderas över vad han presterat som ansvarig för regeringens kanske viktigaste vallöfte, arbetsmarknadspolitiken. I detta skall han - enligt mig - ha med god marginal underkänt oaktat finanskris. Med Svenskt Näringslivs uppgifter att var femte rekryteringsförsök misslyckas samt att nu senast Stefan Fölster kritiserat regeringen för att den tar för lätt på ungdomsarbetslösheten så finns det att ta av.
Den politiska redaktionen på Aftonbladet fortsätter att fördumma samhällsdebatten och när man väl granskar makten och de politiska partierna far man med obekräftade rykten som svårligen kan styrkas av den enskilde. Utöver detta bygger man sin analys på hur personer med svag eller ingen koppling till det svenska samhället kommenterar utseende. Medias senaste tendens, främst genom Aftonbladet på senare tid, att skandalisera enskilda politiker avpolitiserar det demokratiska samtalet.
Demokratin förtjänar en sakpolitisk debatt och här har media ett implicit ansvar att ta. Sakpolitik, som arbetsmarknadspolitik och integritetspolitik borde vara mer intressant.
Aftonbladet, Dan Andersson med en artikel på Newsmill samt hans bakomliggande rapport som Marika hakat på samt Tokmoderaten som hakat på han med.
Det senaste greppet - i brist på dagliga doser av mer djuplodande opinionsundersökningar - är att låta turister, utifrån foton, välja de som de skulle lägga sin röst på. Turister med föga eller obefintlig kunskap om det svenska samhället. Och föga eller intet intresse om valutgången.
Att media skapar sanningar är sedan tidigare bevisat. Sanningar som skapas efter de egna referensrama utifrån moral, etik och nu senast utseende. Aftonbladet visar med sin banbrytande (?) journalistik att politiken är underordnad - personen det är fråga om och de egna preferenserna överordnade.
Att Sven Otto Littorin (M) behandlades av Aftonbladet genom Lena Melin tycker jag rent ut sagt är den lägsta formen av journalistik vilket jag uttryckt tidigare på denna blogg. Eftersom det påstådda brottet, inte utan inslag av klandervärd moral för den utpekade, är preskriberat kommer vare sig Sven-Otto Littorin, Rättsväsendet eller det svenska folket någonsin kunna reda ut på ett för alla inblandade rättsäkert sätt om och vad som hänt. Aftonbladet ägnar sig i detta fall åt en journalistik som ligger oroväckande nära "Hur ofta slår du din fru nu för tiden"-frågor. Där frågorna i sig skapar, oavsett om de är relevanta eller inte, med sin formulering grogrund för rykten och spekulationer.
Aftonbladet slår vidare in på denna väg och låter därför turister, utan annan koppling till Sverige än att de tillbringar en kortare tid i landet, nu sätta den politiska agendan i valrörelsen. Det säger en hel del om hur Aftonbladets tar vidare steg in i det sumprike som man anträdde med bevakningen av förre arbetsmarknadsministern.
Regeringen ska granskas för den förda politiken. Sven Otto Littorin skall bedömas och värderas över vad han presterat som ansvarig för regeringens kanske viktigaste vallöfte, arbetsmarknadspolitiken. I detta skall han - enligt mig - ha med god marginal underkänt oaktat finanskris. Med Svenskt Näringslivs uppgifter att var femte rekryteringsförsök misslyckas samt att nu senast Stefan Fölster kritiserat regeringen för att den tar för lätt på ungdomsarbetslösheten så finns det att ta av.
Den politiska redaktionen på Aftonbladet fortsätter att fördumma samhällsdebatten och när man väl granskar makten och de politiska partierna far man med obekräftade rykten som svårligen kan styrkas av den enskilde. Utöver detta bygger man sin analys på hur personer med svag eller ingen koppling till det svenska samhället kommenterar utseende. Medias senaste tendens, främst genom Aftonbladet på senare tid, att skandalisera enskilda politiker avpolitiserar det demokratiska samtalet.
Demokratin förtjänar en sakpolitisk debatt och här har media ett implicit ansvar att ta. Sakpolitik, som arbetsmarknadspolitik och integritetspolitik borde vara mer intressant.
Aftonbladet, Dan Andersson med en artikel på Newsmill samt hans bakomliggande rapport som Marika hakat på samt Tokmoderaten som hakat på han med.
måndag 26 juli 2010
Byt retorik eller byt politik
Med stigande förvåning läser jag Kent Perssons (M) påstående att han företräder ett alternativ som ser fattigdomsbekämpningen som sin huvuduppgift. Kent ger därför läsarna det kanske tydligast exemplet på hur det parti han företräder agerar - ett agerande där ord och handling ständigt går skilda vägar eller befinner sig på kollisionskurs.
Under denna mandatperiod har barnfattigdomen som andel av samtliga barn ökat med nästan 45 procent. Barnfattigdomen i gruppen barn till ensamstående har ökat med över 40 procent och mer skrämmande läsning finns i Rödgrön rapport från 2009. Källorna i denna rapport borde inte heller Kent ha några synpunkter då det är vidimerade och statistiskt säkerställda uppgifter från bland annat Socialstyrelsen, Svenska Kyrkan och SKL. Läsningen av dessa uppgifter är inte direkt uppbyggliga och ger en bild varför nu Statsministern är så angelägen att byta mätmetoder mitt i en valrörelse.
Kent slår in på exakt samma väg som hans partiledning, han lägger sig nära den retorik som går hem i stugorna emedan hans partis, och nuvarande regerings, handlingar går sin egen väg. Det har historien visat vilket rapporten beskriver och jag ser ingenting i nuvarande regerings politik som skulle kunna resultera i ett lappkast på ett sådant sätt att Kents politik verkligen minskar den fattigdom som fortfarande ökar.
Kent, bättre borde ni kunna. Ert facit förskräcker så alternativen är i grunden två: Byt retorik eller byt politik.
Peter Andersson, Kulturbloggen, Lena Sommestad
Under denna mandatperiod har barnfattigdomen som andel av samtliga barn ökat med nästan 45 procent. Barnfattigdomen i gruppen barn till ensamstående har ökat med över 40 procent och mer skrämmande läsning finns i Rödgrön rapport från 2009. Källorna i denna rapport borde inte heller Kent ha några synpunkter då det är vidimerade och statistiskt säkerställda uppgifter från bland annat Socialstyrelsen, Svenska Kyrkan och SKL. Läsningen av dessa uppgifter är inte direkt uppbyggliga och ger en bild varför nu Statsministern är så angelägen att byta mätmetoder mitt i en valrörelse.
Kent slår in på exakt samma väg som hans partiledning, han lägger sig nära den retorik som går hem i stugorna emedan hans partis, och nuvarande regerings, handlingar går sin egen väg. Det har historien visat vilket rapporten beskriver och jag ser ingenting i nuvarande regerings politik som skulle kunna resultera i ett lappkast på ett sådant sätt att Kents politik verkligen minskar den fattigdom som fortfarande ökar.
Kent, bättre borde ni kunna. Ert facit förskräcker så alternativen är i grunden två: Byt retorik eller byt politik.
Peter Andersson, Kulturbloggen, Lena Sommestad
"Wikileaks och Afghanistan" - Segraren skriver inte längre sin egen historia
Att hemliga militärrapporter kunnat läcka ut på sajten Wikileaks väcker vrede i USA och direktrapporterar från en presskonferens med sajtens grundare Julian Assange. Nu när sammandragen publiceras efter hand är det inte alls ointressant vad som komma skall. Julian Assange låter meddela att han väntar med publiceringen av återstående för att säkra att inte tredje man kommer till skada.
Av materialet utesluter inte Julian Assange att det kan finnas krigsbrott dokumenterade. Det kan vara av ett visst värde att förklara vad en krigsdagbok är. En krigsdagbok förs vid alla förband, ner till enskild plutons nivå. I denna dagbok, som är händelsestyrd, dokumenteras allt från erhållna order, inträffade händelser över till vidtagna åtgärder.
Om det nu skulle vara så att krigsbrott kan styrkas med denna information så kommer vi nu se ett skifte i många processer. Sedan tidernas begynnelse har det varit mer regel än undantag att segraren som skrivit historien för eftervärlden. Som exempel är det först under de senare åren som vi kunnat ta del av de sovjetiska övergreppen under andra världskriget och detta som resultat att de arkiv där originalhandlingar förvaras öppnas först nu. Arkiv med volymer som i många fall skulle vara omöjliga att smuggla ut i lönndom till media.
Med dagens teknik förhåller det sig annorlunda. Ett USB-minne med oanade lagringsmöjligheter kan med lätthet smugglas in och ut förbi de flesta idag förekommande säkerhetssystem. Wikileaks och annan media kan utnyttja detta för att snabbt sprida material för, precis som Julian säger, ytterligare granskning.
Det kan mycket väl vara så att tiden för historisk granskning nu krymper snabbt samtidigt som det gamla talesättet att "Segraren skriver historien" kommer på skam. Det kan mycket väl vara så att det förhåller sig precis tvärtom - att historien framgent utser segraren. Naturligtvis givet att rättsprocesserna vid de internationella brottmålsdomstolarna inte faller till föga för den press de sannolikt kommer att uppleva nu. Av detta skäl är USA:s reaktion naturlig nu. USA är vana vid att såväl vinna som att skriva sin egen historia.
Nu skrivs den av andra med okänt utfall och med ens fick det säkerhetspolitiska landskapet ytterligare faktorer att ta hänsyn till.
SvD, Aftonbladet, DN, Expressen, Aftonbladet Ledare
Av materialet utesluter inte Julian Assange att det kan finnas krigsbrott dokumenterade. Det kan vara av ett visst värde att förklara vad en krigsdagbok är. En krigsdagbok förs vid alla förband, ner till enskild plutons nivå. I denna dagbok, som är händelsestyrd, dokumenteras allt från erhållna order, inträffade händelser över till vidtagna åtgärder.
Om det nu skulle vara så att krigsbrott kan styrkas med denna information så kommer vi nu se ett skifte i många processer. Sedan tidernas begynnelse har det varit mer regel än undantag att segraren som skrivit historien för eftervärlden. Som exempel är det först under de senare åren som vi kunnat ta del av de sovjetiska övergreppen under andra världskriget och detta som resultat att de arkiv där originalhandlingar förvaras öppnas först nu. Arkiv med volymer som i många fall skulle vara omöjliga att smuggla ut i lönndom till media.
Med dagens teknik förhåller det sig annorlunda. Ett USB-minne med oanade lagringsmöjligheter kan med lätthet smugglas in och ut förbi de flesta idag förekommande säkerhetssystem. Wikileaks och annan media kan utnyttja detta för att snabbt sprida material för, precis som Julian säger, ytterligare granskning.
Det kan mycket väl vara så att tiden för historisk granskning nu krymper snabbt samtidigt som det gamla talesättet att "Segraren skriver historien" kommer på skam. Det kan mycket väl vara så att det förhåller sig precis tvärtom - att historien framgent utser segraren. Naturligtvis givet att rättsprocesserna vid de internationella brottmålsdomstolarna inte faller till föga för den press de sannolikt kommer att uppleva nu. Av detta skäl är USA:s reaktion naturlig nu. USA är vana vid att såväl vinna som att skriva sin egen historia.
Nu skrivs den av andra med okänt utfall och med ens fick det säkerhetspolitiska landskapet ytterligare faktorer att ta hänsyn till.
SvD, Aftonbladet, DN, Expressen, Aftonbladet Ledare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
![[Valid RSS]](valid-rss.png "Validate my RSS feed")