Ledarsidorna.se

on tisdag 28 januari 2014

Nu är Mitt i Steget en ”död” blogg och sällar sig till den kyrkogård av mer eller mindre misslyckade bloggar. Nu är mitt nästa steg flygfärdigt. Själv är jag rätt nöjd ändå, nästan två miljoner unika sidladdningar från starten hösten 2008 och nu i slutet av sin aktiva tid mellan 5 000 och 10 000 unika sidladdningar per dag. Det finns nu skäl att tacka mina läsare och kommentatorer för dessa år när jag nu sitter med min nya och framför brasan med ett glas vin efter en lång, och bitvis krävande, arbetsdag. I morgon börjar utmaningarna först vid lunch för att avrundas med min favoritsysselsättning karate framåt kvällen. För den som funderar på om den kommer ligga kvar, orörd, och öppen för alla så är svaret på den frågan ja, men bara ett par månader till. Senast den 15 april pekar jag om den permanent och då blir bara en del av arkivet läsbart på min nya plattform.

Vad var min drivkraft när jag startade den? Att ge uttryck för mina tankar, och det är några stycken, som kommer mitt i steget. Därav namnet. Mitt i steget. Den hade aldrig någon publicistisk idé, mer lösryckta tankar och tillfälliga fokuseringar. Den folkbildande ton jag hade inledningsvis försökte jag behålla med mer eller mindre framgång. Den hade, drygt fem år senare, nått vägs ände med sin spretighet. Något som bidrog, över tid, var hoten och varningarna som kom från alla möjliga håll – höger som vänster – för att jag sökte och försökte en annan väg än idiotförklaringens i att bemöta Sverigedemokraterna. Det är möjligt att ni vann en strid men jag är långt ifrån övertygad att ni vann kriget. Mycket återstår och sista ordet från mig är inte sagt.

Jag startar nu Ledarsidorna.se vars publicistiska idé du kan läsa här. Det är en helt annan kanal än jag jobbat genom hitintills. Och det är inte längre en blogg, den kommer över tid (i mars lanseras 2.0) utvecklas till en multimedial plattform för granskande opinionsjournalistik. Jag sticker inte under stol med min politiska positionering, vänster om mitten men inte extrem varför jag ser ett behov av den typen av kanal. En plattform som granskar opinionsbildarnas agenda och argument. Mycket sker i bisatser, annat i implicita positionsförskjutningar. Ingen penna är oberoende och min ambition är att klä av det verbala kamouflaget samtidigt som jag själv är tydlig i var jag står. Vad jag kommer behålla från det gamla? Inte mycket men jag kommer författa söndagskrönikor som liknar det tidigare - allmänkritiska - formatet. Vissa säger att jag gav "surgubbebloggandet" en form och ett innehåll och visst, kanske det, men numera på en digital tidskrift istället. Jag gillade att vara "surgubbebloggare" och tog det som beröm när den förste gav mig den betygelsen. Om inte annat så kan jag ha en dag i veckan att hålla mitt parti, socialdemokraterna, på tå.

Ni som vill, och orkar, följ gärna med till Ledarsidorna.se. Jag skulle uppskatta det. Framför allt ni som varit livliga och ofta imponerande pålästa kommentatorer. Det har varit en stor källa till inspiration och nya perspektiv. Det är där jag återfinns och jag hoppas att kunna utveckla det formatet till att inte bara vara reaktiv på ledarsidornas utspel utan att börja kunna leda debatten i ett vidare format. Det är er jag lever på, era reaktioner och era inspel på mina, och förhoppningsvis inom kort en bredare redaktions, tankar. En redaktion som jag tror kan intressera er som följde mina kistbärares slit.

Mitt i steget. Men på Ledarsidorna.se .



Gästkrönikören: Fredrik Antonsson

on torsdag 23 januari 2014

Ikväll tänder jag min nya plattform med en annan publicistisk idé och ett helt annat format än Mitt i steget. 

Adressen kommer presenteras här och genom andra kanaler. Sisten ut blev Fredrik Antonsson, AKA Tokmoderaten, AKA Den sjätte mannen. Vi när en hatkärlek till varandra, lite som Harry Potter och Lord Voldemort. Med skillnaden att det är en ondskans och kärlekens symbios där kampen oss emellan kommer pågå för eviga tider eller i varje fall tills dess att Antonsson kommer dö av kolesterolchock av för många hamburgare eller jag själv i någon sjukdom föranlett av min tendens att bränna ljuset i bägge ändar samtidigt som jag eldar lite på mitten.

Antonsson har kommit att bli en kär vän i varje fall, ett minst lika viktigt bollplank som de andra kistbärarna. Inte så mycket för hans visdom, mer för hans mänsklighet, om tanke och skruvade syn på världsalltet, en skruvad syn som gör livet lättare att leva för alla oss andra. Läser du inte "Den sjätte mannen" innan, gör gärna det i framtiden. Perspektiven, på hoppen och plumpheten lättar upp, provocerar lika ofta till en hjärtattack som till ett skratt.

Moderaternas största misstag var att fördriva honom ut i ett konservativt ingenmansland och jag vet att bara att nämna Antonssons namn brukar föranleda något som är till förväxling likt en svimningsattack hos Nya Moderaternas partisekreterare Kent Persson numera. Pröva ni som har möjlighet att viska "Antonsson" i Kent Perssons öra när han sover eller tänker på annat så ska ni få se....

Sist ut: Antonsson. Sär skrivningarnas svurne fiende.


Våra vägar korsades när jag hade en av mina otaliga livskriser, en livskris som tog livet av min hobbypolitiska karriär i de nya moderaterna. Jag satt på kammaren och tyckte synd om mig själv för att jag inte hade någon annan att skylla på än mig själv den här gången. Det var bara mina egna fel, brister och personlighet som hade gjort att jag fick lite mer fritid utan politik. Men jag visste att jag skulle sakna nämndmöten, att sitta som ersättare i Sumpans kommunfullmäktige och titta trånande på Helene i motståndarlaget. Jag sörjde att jag aldrig skulle få utöva mitt ämbete som nyvald vice ordförande i Sundbybergs stads globaliseringsråd…

Idag är jag glad att krisen kom där och då, att jag då ofrivilligt påbörjade min skilsmässa med partiet Nya Moderaterna. Idag är jag glad över att Johan Westerholm som såg krisen från en annan position hörde av sig och spelade rollen som medmänniska. Johan trädde in, tog hand om mitt bräckliga psyke och ledde mig på en väg som ledde mig rätt i några månader i alla fall.

Det fanns säkert en baktanke i att han dök upp genom etern för att vara en medmänniska. Som den cyniker jag är så inbillar jag mig att omhändertagandet hade ett mål – att antingen få mig att ”såsse” eller om det inte funkade neutralisera mig som sosse-kritiker på nätet. Det var ju inte bara Westerholm som visade medmänsklighet när jag var som mest mottaglig. Det var en hel drös med sossar som gjorde samma sak, men ingen gjorde det lika bra som Westerholm. De lyckades väl sisådär i båda fallen. Jag är inte ”såsse”, kommer aldrig att bli. Jag kommer aldrig vila på bloggbössans hane när jag får en stollig sosse i hårkorset.

Johan Westerholm och jag har olika bakgrund men samma. Westerholm kommer från överklassen, jag kommer från arbetarklassen och vi gjorde båda upp med vår historia. Vi valde båda den militära banan i samma vapenslag – marinen. Westerholm var officer i Flottan och gick hyfsat långt. Själv gick jag inte alls långt som officer i Kustartilleriet men stannade som reservare till dess Westerholms kamrater bestämde sig för att lägga ner KA och skapa en amfibiekår istället. Westerholm och jag hamnade i politiken men kände att det inte räckte med att sitta och nicka instämmande på ett öde och intetsägande fullmäktigemöte. Vi tog våra politiska ambitioner och vår låga ut på nätet, vi började blogga och det var som bloggare vi blev vi, jag och Johan.

Vår relation är som vilket dysfunktionellt äktenskap som helst. Det förekommer kärleksförklaringar då och då som egentligen inte bottnar i något mer än att man vill höra ett eko från motparten för att få den bekräftelse som bekräftelsetorsken behöver för att leva. Det förekommer hätska gräl och ett tjafsande som för den utomstående bara framstår som trams. Det förekommer låga sparkar och höga slag men lik förbannat som behöver vi varandra för att må bra. Precis som i alla förhållanden så blir man motvilligt mer lika varandra, och det gäller även Westerholm och undertecknad. Vi delar i dag i bilden av vårt samhälle och samhällets problem i stora drag men vi har olika ambitioner, olika mål och olika drömmar om hur vi vill ha det. Vi vet nuförtiden vilka politiker som vi tycker oss förtjäna och vilka som vi utan dåligt samvete kan förakta. Så har det inte alltid varit, och det handlade om den partiledare som rört om mest i Westerholms parti. Där tyckte vi väldigt olika - när Westerholm var så mycket partist han kunde plåga sig till att bli och när jag som fribajsande borgerlig bloggare hade jätteroligt mest hela tiden åt kaoset i spåren av Håkan Juholt.

Idag, när den politiska trianguleringen och slätstrukenheten i den svenska politiken gör att vår demokrati utsätts för större prövningar än den att vi har en oönskad vågmästare i Riksdagen så ser jag på Håkan Juholt med andra ögon. Jag anser att Håkan trots sina fel, brister och sätt att leda var en politiker som var och är stor respekt. Håkan var en människa av kött och blod, en människa med känslor, en politiker med – ibland naiva – visioner och ett tydligt ideologiskt patos. Jag saknar Juholt för det, den mänskliga och inte alls kliniskt felfria politikern som är omänsklig till sin perfektion. Idag har vi floskelgeneratorer och okarismatiska robotar, och jag lider. Det var om när Juholts bildning kom upp som det började krisa riktigt ordentligt i vår relation. Westerholm var på den tiden inne i ett skov då sossarna inte kunde tänka fel, göra fel och absolut inte välja fel partiordförande. Jag delade först Johans bild av att Håkan Juholt minsann skulle kunna bli statsminister trots att han inte hade någon högskola i ryggsäcken. Men sedan skrev Johan en debattartikel på SVT Debatt med rubriken ”Juholt så kompetent att han inte behöver akademisk examen” tillsammans med ett gäng andra nätrötter. Det blev lite för mycket Messias – oss är frälsaren född och Hallelujah för mig, och jag lyfte i all elakhet fram just det att alla signatörerna faktiskt hade haft andra favoriter till den post den kompetenta Juholt fick och att det var lite av hyckleri att nu måla en helgonbild av en nödlösning. Westerholm blev grälsjuk, och klankade ner på min intelligens i ett genmäle samma intelligens han bara dagen innan hade hyllat. Westerholm klankade ner på min bildningsnivå och jag svarade med ett genmäle på ett genmäle. Så illa ute som vår relation var då har den inte varit innan, inte efter.

Men jag tror att Johan där och då bröt med den där nycken att alltid vara lojal med Partiet och partiets ledare. Johan började istället göra lite av det som jag alltid hade gjort, konfrontera det egna partiet med krav på räfst och rätarting. Den kompetenta Juholt var helt plötsligt högvilt för nätrötter, och krisen i sosseriet förstärktes av de amatörtyckare som låg bakom en öppen kriskommission i ett parti utan sjukdomsinsikt. Idag uppskattar jag Håkan Juholt så mycket mer, för att han är en människa som även försöker vara paolitiker och inte en poltiker som försöker vara en människa…

Varje relation som håller måste innehålla ge och ta. Jag tror jag gav Johan det att våga sätta sig på tvären, att våga käfta mer med det egna laget även utåt – på bloggen. Han hade säkert kommit dit ändå, men jag förlöste nog honom tidigare, inbillar jag mig. Johan har gett mig massor av tankar, grubblerier och medmänsklighet när jag har behövt det som bäst. Johan har fått mig att ompröva ditt och datt, och det är skönt när någon man bryr sig om med vettiga argument får dig att tänka några varv till för att sedan landa på en annan plats. Men Johan kommer aldrig någonsin få mig att landa i sosseriet. Just där är vi som eld och vatten, men är inte det rätt härligt? Tänk dig en värmande brasa vid en tilltalande badsjö någonstans i den svenska naturen. Det är Johan och det är jag…

Jag ser fram emot det som komma skall från Johans tangentbord. Det kommer att bli bra, det är jag säker på. Den Johan jag lärt känna kommer aldrig att kunna låta bli att tycka och tänka offentligt. Tack och lov.



Testamentet

on tisdag 21 januari 2014

Detta mitt sista inlägg på bloggen, jag kommer från och med i slutet på veckan  återfinnas på på en annan plats som kommer kort publiceras på denna blogg utan vidare kommentarer. En plats som har en helt annorlunda publicistisk idé än Mitt i Steget. Mitt i Steget hade aldrig någon uttalad sådan, det är det som är bloggens natur och jag går nu vidare med en klarare idé och mer systematiskt journalistiskt arbete. Fredrik Antonsson kommer, som den siste gästkrönikören, strö den sista askan.

I ett tidigare inlägg såg jag bakåt, nu väljer jag i detta sista att se framåt. Vad ligger framför de svenska väljarna de närmaste fyra – fem åren? Väl mycket och hur valet 2018 kommer falla ut avgörs faktiskt under det andra kvartalet redan i år. Det blåser nu hårda högerextrema och nationalistiska vindar i hela Europa nu. Så hårda att det Schweiziska försvaret numera övar scenarios där EU och Euro-samarbetet imploderar eller kollapsar. Internationella bedömare är relativt eniga i att mellan 20 till 25 procent av platserna i EU-parlamentet kommer vinnas av högerextrema partier. Detta skulle i sådana fall komma att gynna Sverigedemokraterna under sommaren då resultatet minst sagt är omtumlande för EU-samarbetet. Du kan kanske klara av att isolera enskilda nationalistiska ledamöter, men du kan inte negligera en fjärdedel av ett parlaments ledamöter. Det faller på sin egen orimlighet.

Men hur kommer det gå i valrörelsen? Siffrorna för mitt parti, Socialdemokraterna, ser onekligen mycket bra ut nu. Men står dessa sig till valdagen? Mitt svar på den frågan är nej, det kommer de inte göra. Löfven har lyckats med en fantastisk bedrift i att stabilisera partiet efter turbulensen med Juholt men vi måste, för att kunna hamna på 35 procent, lyfta oss ytterligare och framför allt mobilisera i valrörelsen. Vi tjänar på högt valdeltagande, förlorar på lågt.

Finns det förutsättningar för oss att lyfta? Njae säger jag. Vi har minst två stormar av okänd styrka som börjar torna upp sig vid händelsehorisonten som kommer att svärta ned socialdemokratin. Det ena är konkurserna i ABF NÖSS, den del av ABF som äger Brunnsvik, arbetarrörelsens kanske mest mytomspunna kursgård. Konkurserna är ett resultat av långvarigt förfall men är det så att konkursförvaltaren kommer fram till att det varit kriminella handlingar inblandat så kommer saker och ting i ett prekärt läge. Då kommer det stänka på andra delar av arbetarrörelsen. Den andra stormen är den rättegång som förbereds mot SSU Norrbotten där det mer eller mindre är klarlagt att det förekommit oegentligheter där det normala straffet är fängelse för de inblandade. Och då har jag inte börjat bända i trianguleringens effekter. Idag ligger S respektive M så pass nära varandra i många frågor att om vi bara tar dessa, skolan till exempel, så skulle sannolikt en samlingsregering vara möjlig. Vilket Gud förbjude av andra skäl än de sakpolitiska. Utöver detta har vi faktor X att förhålla oss till. Valet är långt ifrån vunnet. Vi kan ha en mardrömslik vår och sommar framför oss. Det finns något som kallas för faktor X. Den okända faktor som dyker upp i varje valrörelse som inte någon partistrateg vare sig vill eller kan tänka på. Den faktorn som ändrar valvinden i sista sekund. Lika nyckfull som omkastande. 2002 drog FP fram språktestet ur hatten och gjorde då sitt bästa val på flera decennier. 2006 års säldöd gav MP vind i seglen och 2010 låg vi, S, tio dagar innan valet på 24 procent i mätningarna och staben hade givit upp. Då dök blogginlägget Sveket på "Klamydiabloggen" upp i mediebruset och förändrar debatten över natt. Vi landade till slut på 30,5 procent och blev med minsta möjliga marginal Riksdagens största parti en mandatperiod till.

Jag tror att vi, och framför allt partistrategerna och de politiska analytikerna, underskattar detta allihop. Med 17 procent osäkra så kommer faktor X avgöra valet. Frågan är vad det blir, vem den gynnar och när den kommer. Det vet ingen idag. Men den kommer.

När jag ändå är inne på regeringsfrågan så måste jag kommentera huvudalternativet, en S-ledd regering med ministrar från åtminstone Miljöpartiet. I ett sådant alternativ finns det faktiskt frågor som partierna i grunden är splittrade inför. S, vars invandringspolitik ligger nära LO emedan MP vill se något som snarast liknar Centerpartiets ”fria invandring”. När Stefan Löfven talar om försvarsindustri och en klassiskt svensk försvarspolitik vill Miljöpartiet skrota hela kalaset. Även synen på vinster i välfärden, Vänsterpartiets stora fråga, är något borgar för kompromisser ingen vill ha om vi nu tar in V i ett tänkt regeringsunderlag och som inte kommer fungera.

Åter till de parlamentariska förutsättningarna.

Ett absolut värsta scenario skulle vara om vi får en situation där ett stärkt SD får ytterligare en mandatperiod som vågmästare och att S väljer att gå in i koalition med moderaterna för att isolera SD. Det skulle leda till en rad oönskade bieffekter både på kort men även medellång sikt. Det skulle innebära en tydlig signal i att SD vore oppositionsledare, exakt det som Jimmie Åkesson sagt att han är. Med oppositionsledarrollen följer både parlamentariska fördelar och inte minst ett medialt försprång före de andra. Jag vill med dessa ord varna Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt för att ens tänka den tanken.

Hur kan det då gå för de övriga partierna? KD är attackerade från ett nybildat kristet konservativt parti som låter som det är hämtat från USA. Abortmotstånd och morgonbön är inslag i det partiets program men jag bedömer nog att KD kan klara detta samt fyraprocentsspärren. FP kan nog landa på förra valresultatet men för centerpartiet ser det värre ut. Misstron mot Annie Lööf kanske inte syns men det förnyelsearbete som leddes av Per Ankersjö finns kvar. Det är ett i grunden ett splittrat och döende centerparti som går till val. Det enda logiska skälet att idag bli medlem i centerpartiet är att en vacker dag kunna få del av den partikassa som naturligt borde delas ut bland de sista medlemmarna efter att de förlorat sina sista mandat. Centerpartiet är sannolikt det parti som idag ligger närmast att fullborda en komplett politisk livscykel:

”Varje politiskt parti börjar och slutar sin bana med samma stöd: Noll procent”.

En universell regel, en regel som alla partiledningar orde tänka på varje morgon de vaknar, hur de skall motivera just sitt partis existens. Sin egen existens. Lyss på det ni som har som enda erfarenhet ur av livet i stor från ungdomsförbunden. Centerpartiets ledning, i form av partiledare,  av idag har i praktiken inget som motiverar hennes eller hennes partis politiska existens.

Hur ser det då ut för vänsterpartiet? Sannolikt är framtiden ljusare för detta parti än många andra. De har valt att fokusera på en fråga, vinster i välfärden, som är enkel att förstå, enkel att kommunicera och kommer sannolikt kommer V nu kunna attrahera socialdemokrater som är missnöjda över Stefan Löfvens triangulering mot moderaterna. För Miljöpartiet ser det dock osäkert ut. De har valt att bli ett bredare parti samtidigt som de riskerar att tappa den fråga där de har initiativet. Miljön.

Vilka väljargrupper står då idag utan naturlig hemvist? Hela våldsmonopolet, polis, militär och olika typer av vakter – från väktare till skydds- och ordningsvakter – står idag utan naturligt ”moderparti” på samma sätt som det stora lantbrukarkollektivet saknar hemvist. Centerpartiet är irrelevant efter Ankersjös förnyelseprocess för landsortens väljare. Andra väljargrupper som börjar glida nu är de nyanlända och de nyanländas barn. De känner en frustration, bäst beskriven av rapparen Ken Ring, över att inte bli insläppta i samhället. Det är inte svårt att se varför stödet för SD ökar snabbare i invandrartäta områden än andra. Dessa väljargrupper är inga som vare sig S eller M partistrateger tittar på idag men jag tror nog dessa presschefer och allt vad de kan ha för titlar nog gör ett stort misstag när de sitter och tittar på sina siffror. Det är inte alltid mätresultaten ger dig en sann bild. Det finns ett underliggande tryck i dessa väljargrupper och även fast de inte idag återfinns i gruppen ”osäkra” kan deras sympatier snabbt förändras. Så högt är trycket, ett tryck som måste upplevas på plats själv. Och som inte kan mötas med floskler, ett möte som kräver politiskt fotarbete. Och för att fotarbetet skall få verkan krävs faktisk både strumpor och skor på fötterna. Något som frivilliga opinionsbildare står utan till förmån för betalda måltider och flådiga överläggningar på partiernas interna konferensers bekostnad. Tjänstemän värderas generellt sett högre än medlemmar i samtliga partier än gräsrötter.

Men nu till något som engagerar mig i grunden. Och som jag kommer fortsätta driva i min nya roll - Jag ser till min fasa ett värderingsskifte i den akademiska miljön och för att vara tydlig:

Min mor, den nuvarande Riksdagsledamoten (FP) Barbro Westerholm, insåg som Generaldirektör och därmed tjänsteman, att hon kunde faktiskt kunde göra skillnad. Homosexuella handlingar var fortsatt olagliga fram till 1944, då homosexualitet istället kom att betraktas som en mentalsjukdom. Sjukdomsstämplen kvarstod till 1979, då en aktion på Socialstyrelsens trappa resulterade i att den nytillträdda chefen för socialstyrelsen, min mor, avskaffade sjukdomsbegreppet. På eget initiativ och faktiskt utan politiskt stöd. Hon insåg att hon hade makten att skipa ett rättvisare samhälle och vred frågan ur händerna på den dåvarande regeringen. Inte utan konsekvenser.

Jag, min mor och min far, den tidigare LO-läkaren Peter Westerholm, står varandra oerhört nära. Det var pappa som fick mig att inse från barnsben vidden av epidemiologins betydelse samt hur klyftor blir skadliga och han personligen knöt ihop mig med Richard Wilkinson (hans gamla kollega), författare till "Jämlikhetsanden", ett möte jag aldrig kommer glömma men kommer återge i mina framtida memoarer.

Åter ämnet: Det kan aldrig vara så att vi i nuvarande läge börjar kasta stenar på personer för deras sexuella läggning eller för deras medfödda funktionsnedsättningar. Om så blir fallet så skall första stenen kastas på mig. Jag är beredd, jag har fått tillräckligt med knivar i ryggen och annat emot mig under dessa år att jag är beredd. Så kom igen nu ni som har ryggrad nog. Kasta stenen på mig, jag viker mig inte. Kasta den som vågar, nämn bara tid och plats så står jag där. Och om jag har lite tur så kommer jag inte stå ensam. Men säker är jag inte längre efter sju år i politiken i allmänhet och inom socialdemokratin i synnerhet.

För att citera DN:s ledarkrönikör Susanna Birgersson som avslutning och kanske ett litet ord för framtiden:

Politiken formas utifrån vad spinndoktorerna tror ska tilltala så många som möjligt och medlemmars uppdrag blir att sälja produkten till väljarna. Den uppenbara risken är att verkliga samhällsproblem ignoreras till förmån för frågor med stort symbolvärde.

Därmend avlslutas Mitt i Steget. Antonsson lägger den sista askan och sällar sig till kistbärarna. Nu är det slut. Det är över nu. Nästan två miljoner sidladdningar senare är det över. Inte utan lättnad. Det är slut. Nu går jag vidare.


Gästkrönikan: Edvard Norden

on fredag 17 januari 2014

Den näst sist gästkrönikören sammanfattar sannolikt - tillsammans med den siste - hur nya vänskapsband skapas i det nya mediala landskap som utvecklas. Edward Norden är en sådan vän och det är tur att Telia m.fl har fast pris numera. Många, och långa, är samtalen som rör sig kanske främst kring migrationspolitik. Edward är aktiv Centerpartist av den mer traditionella stammen och kännetecknas inte som av Stureplanscentern, en dogmatisk liberalism, utan just det som jag faktiskt förknippar med det centerparti jag skulle vilja se - en folkrörelse med kontakt med människor utanför kvarteren kring Stureplan. Norden är just en person som, om alla vore som honom, det inte skulle vara något problem att kunna skapa en samexistens med. Medmänskligt eller politiskt. Högt i tak och med en lagom dos pragmatism så blir samtalet och livet roligt.


I mitt första samtal med Johan Westerholm ville jag uppmärksamma honom på en specifik aspekt kring politisk islamism som jag tyckte att han verkade ha missat. Det hade han inte. Jag fick istället en redogörelse för hur Sayed Qutbs tidiga sociala förhållningssätt korrelerade med punkter till en nordisk välfärdsmodell. Vilket jag höll med om, även om jag hade synpunkter på hur det kunde utvecklas. Inte till hundra procent överens, men högre i tak än de flesta önskar och med ömsesidigt och respektfullt fokus genom diskussionskaoset från Qutb till skånska rapsfält. En, i mitt tycke, klockren beskrivning på vår relation.

Vad krävs för samexistens?

Frågan ställdes av en gemensam vän i ett samtal kring social oro och framtidstro. Värd att begrunda, inte bara som utgångspunkt utan som det mål som definierar frågeställningarna och aktörerna i dialogen. Johan har vid flera tillfällen lyft frågan kring hur olika sociala slitningar ger yttringar som förbisetts av de allmänna politiska samtalen. Samtal som ibland kan lägga sin tyngdpunkt på till synes marginella skillnader i relation till dessa slitningar. Offentliga politiska samtal som hellre försöker definiera vad vi borde prata om istället. Men samtal pågår ju dock ändå över dessa slitningar. Frågan är var. Och vilka som deltar. Och kanske framförallt, vilka formulerar problembeskrivningen? Med den mer intressanta frågan kring vilka följder dessa samtal ger.

Det senaste åren, och kanske i synnerhet det nu passerade 2013, har sett en ökad konfliktnivå och ett ökat deltagande av ytterlighetsgrupper i samtalen. Om inte i akt, så i grund för vad vi diskuterar. 2013 har också sett starka påståenden om stora och kontroversiella frågor i twitterlängd som utgångspunkter. Problemet med detta är ju inte sällan att svaren på ett irrelevant påstående lätt blir precis lika irrelevant. En otillräcklig floskel bemöts av en annan.

Jag kan tycka att många i politiken och på ledarsidorna kan tänkas ha suttit fast i dessa längre än en stor del av allmänheten. En för stor del i meningen att debatten springer om de som för den högst. Och på mest synbar plats. Om partipolitikens större drag och många ledarsidors emfas betraktas som irrelevanta av en för stor del av allmänheten så flyttas debatten. Vilket inte är att förväxla med att den skulle sluta att föras. Och i den utflyttade debatten så tror jag att man vågar påstå att ytterligheterna finns ovanligt väl representerade idag. Ett exempel skulle vara att se påståendet om att svensk kultur 2013 ska definieras med exakta mått, som bemöts med att svensk kultur inte existerar. Jag har svårt att välja en favorit bland dessa två påståenden. Och jag tror att jag är i väldigt stort och rätt gott sällskap.

Det finns ett absolut egenvärde i att lyssna av, reflektera över och bemöta ytterligheterna. Att exkludera idéerna, men inkludera människorna som en annan gemensam vän brukar poängtera. Ett resonemang värt att införliva även i den mer allmänna debatten. Det syns inte vara en speciellt god ide, och det finns inget i resultaten hittills som antyder att motsatsen fungerar åtminstone. Den som menar att den mest brännande frågan är delad föräldraförsäkring eller det femte jobbskatteavdragets brytpunkt kan leta efter ett parti på 10% med detta som närmast enda fråga. Eller leta efter folk som känner sig så kraftigt exkluderade i frågan från vardag till debatt att det blir drastiska. Anonyma Deladföräldraförsäkringsnäthatare avpixlade av 2/3-delningsföräldraförsäkringsgrupper med brandbomber och järnrör. Varthelst där människor exkluderas så kommer det en nota, och i den snabba debatten idag så är det kanske inte för ofta som idéerna är formulerade av oss själva och utifrån vad vi egentligen helst vill nå fram till?

Jag tror att det inför valet 2014, men främst 2018, finns mycket goda skäl till att verkligen överväga om vi talar om just detta eller om vi slår meningsmotståndare på käften med beståndsdelar av en helhet till samhälle. En helhet som ifrågasätts av förvånansvärt många idag. Var tredje svensk mellan 18-29 uppgav att 2012 att de kunde tänka sig att styras av någon som beskrivs som en diktator. Resultatet bemöttes bland annat som ett skolproblem av en professor. Inte ett demokratiskt, eftersom respondenterna nog inte riktigt förstod innebörden av sina svar. Vilket troligtvis är en bra beskrivning på professorns kommentar också. Det är emellanåt svårt att inte besväras något över att ytterligheter kan sätta tonen för samtalet, nivån, och inte minst utgångspunkten. Är det till exempel SD som är den mest lämpade parten att inleda processen mot en inkluderande integrationspolitiken där även komplexa, men högst verkliga, problem finns?
Är det kanske den militanta ytterlighetsvänstern som bör sätta balansen för hur man motverkar SD?
Är Femens aktion i moskén ett funktionellt sätt att nå de besökare som tvekar inför ett nytt samhälle i ett nytt land? Är Femens aktioner så utformade att motreaktionerna mot dem inte är oroväckande på någon punkt?
Är det de med sympatier och kopplingar till politisk islamisk som bör sätta bilden av en svensk muslim och synen på islam?
Är det i sin tur SD eller kanske till och med nynazister som ska motarbeta islamisterna och/eller bör politisk islamism tas i försvar av demokratiska riksdagspartier?
Behöver vi ytterligheterna eller den typen av konfliktyta?
Om man utgår ifrån att svaret vi söker är samexistens som en funktionell samexistens utifrån en grund på mänskliga rättigheter, en jämlik syn på varandra och en respektfull bas så bör svaret kunna vara ett nej. Kanske är det till och med så att det försvårar dialogen mot en samexistens, med alla dess lösningar och kompromisser, när man utgår ifrån de som har svårast att samexistera? Det är ett stort misstag att fastställa ytterlighetsbilder av olika berörda. Av det första enkla skälet är att de inte representerar majoriteten – därav ytterligheten.

Kanske är också bilden av kompromisslösa och krävande människor i sina låsta positioner snarare en del i förklaringen av att så många dras med åt mer snäva hållningar än vad de kanske hade befunnit sig i utan draghjälpen av de mest högljudda? Det är ju sällan så att bara en person i en grupp höjer garden vid konfliktnivån. När aktiviteten bland de mer agiterande och de mer extrema ökar så ökar också deras antal. De är som sagt ytterligheter med en matematisk logik i att några alltid väljer att gå över. En minoritet växer alltid snabbast. Den som känner sig trängd och provocerad av en agiterande extremist kommer sannolikt inte heller göra sitt yttersta för att hitta gemensamma vägar framåt. Vilken kompromiss är den sårade, provocerade eller trängde beredd att delta i utan en bitter eftersmak?

De flesta dåliga relationer präglas naturligtvis inte av oförmågan av att göra bättre, utan oviljan till det. Så kan ett samhälle också präglas. Så kan även generation efter generation i samma samhälle präglas. Det finns onekligen ett mått av ovilja och bitter eftersmak i frågan om den samexistens som ett fritt samhälle i en sekulär demokrati med många olika samlade kulturer, trosuppfattningar, och politiska skiljaktigheter som går lite trögt just nu. Det kan beskådas i ett snabbt växande väl uppgett proteströstande på SD. På hijab-debattens förvånande polarisering. På den ofta väldigt onyanserade eller sedan länge blundande hållningen till hedersvåldsdebatten. På den ibland exkluderande hållningen i antirasismdebatten. På den för de flesta genuint inblandade, i egenskap av sina egenskaper, förvirrande debatten mellan counterjihadism och bokstavstroende – och de som lägger stor möda på att motsäga detta utan att komma längre än att ha dödat halmgubbarna. På det faktum att islamitiska rörelser varken saknar intresserade applikanter eller ingångar.

Och kanske i slutändan på insikten om att samtliga dessa ytterligheter är i minoritet, även om det inte förefaller så emellanåt när dessa står som initiativtagare till problemformuleringar och aktioner. När dessa får upp farten så sveps många med ett steg i taget. Mot vad? Inte den där samexistensen åtminstone. Och får en upp farten så får motpolen upp farten. Nu garanterar förstås vårt demokratiska skick att samtliga besvärliga bråkstakar får tycka vad de vill medan de springer på. Men majoriteten måste inte delta i samma rush. Det går alldeles utmärkt att stanna upp, återta initiativet till en normal dialog som till skillnad från de hastiga har möjligheten att bära frukt. Samma dialog som de facto kan inkludera den majoritet som klarar av att samexistera på ett konstruktivt vis. För hur man än vrider på synpunkterna och skillnaderna i tro eller uppfattning så krävs en samexistens. Ingen verkar planera för en flytt nämligen.

Jag tror att det krävs att fler tar ett steg fram i den typ av dialoger som syftar till att utforma det samhällsbygge som vi strävar efter. Jag tror också att det krävs att partipolitiken tar de stegen fram på ett helt annat sätt. De tuffa frågeställningarna som har blivit bloggens signum måste ställas, vridas på, och bemötas. Straffet för att inte ha gjort det tillräckligt väl har vi redan sett komma. Alla ser straffet, men den där tuffa frågeställningen med den vänliga dialogen på god intellektuell höjd kommer inte riktigt igång. Varför? Jag tror att man är rädd för ytterligheternas expansion.

Det är däremot min starka övertygelse att ytterligheterna snarare expanderar i det vaacum som vi lämnar öppet i frånvaron av den hårda, men goda dialog som ska syfta till att lösa frågan om hur man når en konstruktiv samexistens.

Edward Norden

Gästkrönikören: Gunilla Carlsson

on måndag 13 januari 2014

Foto: Regeringen.se
Dagens kistbärare och gästkrönikör är en av mina få favoriter i Reinfeldt-ministären. Den förre biståndsministern Gunilla Carlsson. Genom mina vänner i olika internationella och nationella biståndsorgan och annat så har jag kunnat följa hennes arbete på nära håll med att reformera det svenska biståndet till något som ser mer till effekt och nytta än snäva och dogmatiska ekonomiska ramar. Inte sällan var det något av "eldfest", det ord som vi i försvaret använde i slutet av varje år när ammunitionsbudgeten skulle slutförbrukas. Inte sällan har tidigare bistånd präglats av en kamp mot klockan, inte budgetbegränsningarna, när medel skall hinna fördelas.

Gunilla Carlssons insatser för att reformera ett av de politikområden som ligger mig och min familj närmast hjärtat, min bror är konsul i Jerusalem för närvarande, skall inte underskattas och hon har personligen varit engagerad i några av de projekt som nu genomförs i Östra Jerusalem för att underlätta för de palestinier som fortfarande tillåts bo där. Projekt som varit omöjliga att få igång tidigare, den socialdemokratiska ministären Persson inkluderad, beroende på interna låsningar inom biståndskomplexet.

Jag vet mycket väl att en och annan av mina partikamrater fick hicka nu. Hicka på ni, på fredag är det slut så ni kan slappna av. Ett tag, men min blogg har aldrig varit politiskt enögd och så är den intill slutet. Men.

Gunilla Carlsson har en historia att berätta, hennes bild, som faktiskt jag med mina perspektiv bedömer som bra mycket närmare sanningen än den hennes politiska motståndare tecknar, och den är värd en stunds tanke. Hon beskriver ett jobb som framtida ministärer måste slutföra. Det är därför en mycket stor glädje att kunna presentera Gunilla Carlsson, en minister som dessvärre inte fick slutföra sina visioner som det var tänkt. Men vem vet? Kanske en annan minister, i en annan tid med andra möjligheter, kan slutföra det hon slogs för och mot alla odds lyckades få i rullning.

Och den dagen bör nog den ministern sända just Gunilla Carlsson en tacksamhetens tanke.




Känns hedrande att få skriva till begravning av din blogg. Ett sätt att visa att den har funnits, och ett sätt att gå vidare. Själv var jag bloggpionjär 1995, med den första nationella politiska bloggen, uppmuntrad av kreativa killar då jag var Europaparlamentariker. Men bloggen självdog tyvärr i förtid, före sociala mediers explosion.

Tack för att jag nu får skriva personligt, på ”mitt-i-steget”. För cirka fyra månader sedan tog jag steget och slutade som Sveriges biståndsminister, efter att ha gjort mitt för att reformera det femtioåriga svenska internationella biståndet.

Efter den sjunde alliansbudgeten på området, med en stark internationell utvärdering från OECD, ökade kvalitetsbetyg för myndigheten Sida och med höjt förtroende bland svenskarna för biståndet känns det som om vi har åstadkommit något. Det var god tid för nya krafter att ta vid för att fullfölja reformer och söka förnyat mandat.

Biståndet har haft stora ambitioner och dess aktörer har önskat att kunna förändra utifrån. Men goda ambitioner garanterar i sig inte ett gott resultatet. Politik bör utgå från verkligheten och fakta.

Är det då överhuvudtaget möjligt att veta något om så komplexa processer som utveckling? Jag utgår från att biståndets kärna är pengar, en utgiftspost som tar ungefär 4 % av statens samlade utgifter per år, och som handlar om svenska skattebetalares relation till de fattigaste kvinnorna, männen och barnen på jordklotet. För att göra biståndet begripligt och relevant för dessa biståndets huvudaktörer har jag försökt fokusera det svenska biståndet. Först landfokusering – bättre att vara på färre platser, kunna dem bättre och minska antalet aktörer för mottagarländerna. Sen multifokus – Sverige ger mycket via multilaterala kanaler, min tanke var att om vi ska ha insyn, kontroll och påverka utformningen bör vi fokusera våra resurser till de organ som fungerar bäst. Detta var ännu svårare att genomföra än färre samarbetsländer. Däremot har Sverige blivit bättre på ämnesfokus med vårt starka engagemang inte minst för kvinnor och mänskliga rättigheter. Och så resultatfokus – att biståndet ska kunna uppvisa resultat för att inte bara vara mätbart utan också för att vi ska lära oss, utvärdera, veta mer om vad som fungerar och inte.

Inte på något annat politikområde hade det blivit mothugg för denna typ av resonemang, eller? Jag, den första moderata biståndsministern, har fått känna på motstånd och ifrågasättande kanske även för att jag inte varit del av bistånds-branschen. Ibland har jag känt igen mig i min uppväxt under 70- och 80-talet. Ofta framställdes borgare i allmänhet och moderater i synnerhet som känslokalla och utan samhällsengagemang. Det offentliga samtalsklimatet var likadant. Socialdemokratin hade effektivt lagt beslag på ordet solidaritet och alla de individer som bar upp Röda Kors föreningar, Amnesty, nykterhetsloger eller kvinnojourer som inte delade rörelsens uppfattningar teg oftast stilla. Tyst men starkt i hjärtat för man var visst lika hängiven de människor som var utsatta men utan att kollektivisera och ensidighetsförklara denna omtanke. Förmodligen har moderaterna som parti delvis oss själva att skylla för detta, som felaktigt kan uppfattas som ointresse för globala orättvisor. Samtidigt var vi inte vid regeringsmakten då de stora strukturerna kring världens bistånd drogs upp. Vi har inte heller sett att omfördelning av resurser någonsin skulle kunna lösa världens fattigdomsproblematik.

Idag diskuteras biståndet, även internationellt, på ett helt annat sätt en tidigare. Främst tack vare den snabba förändringstakten i utvecklingsländerna. Miljontals människor har lyfts och lyft sig själva ur fattigdom tack vare globalisering, innovationer och färre konflikter. Efterfrågan på klassiskt bistånd – med tillhörande paternalism – är i starkt avtagande och biståndsvärlden tänker idag annorlunda kring tillväxtfrågor, kvinnors roll, hållbarhetsaspekter.

När ”Öppna biståndet” etablerades i slutet av 2009 var det med insikt om att de första allians-reformerna inte räckte till. Jag ville öppna upp biståndet för mer av transparens (en öppenhetsgaranti), fler aktörer i biståndet (mer konkurrens), aktiv antikorruption och mod att säga ifrån. Vi ville också se ett förnyelsearbete med kampanjorden ”fler ekonomer i biståndet” och ett fokus på internet, kvinnor och frihet som tema. Allt i syfte att skapa fortsatt förändring och gediget genomförande av beslutade reformer.

Transparensarbetet blev en internationell framgång och idag är det en helt annan diskussion om både korruptionsriskerna och strävan efter att redovisa resultat. Även debatten i Sverige har förändrats, med antydan till mer av insyn och granskning – även av biståndets genomförare. Fortsatt behövs fler aktörer, och intresset för biståndet är fortfarande rapsodiskt och sätts inte alltid i ett större sammanhang.

Jag tror att bistånd kan göra skillnad och ja, jag vill göra gott. Men jag tror inte att det räcker. Och jag har inte nått hela vägen med min reformagenda. Delvis för att efterfrågan på att göra mer inte är så stor i Sverige. Det är en bransch med relativt få men starka aktörer, som står inför utmaningen att vara internationellt konkurrenskraftiga och relevanta för de viktiga samhällsförändrarna. Det är för utomstående svårt att tränga in i biståndsvärlden, som i sin natur kommit att bli väldigt teknisk. Dessutom saknas det fortfarande gedigna utvärderingar, både nationellt och internationellt.

Den största myndigheten Sida har fått kvitto på attraktionskraft, inte minst bevisat genom strategiska samarbeten med exempelvis amerikanska USAID, Bill&Melinda Gates stiftelse och Världsbanken. Men kraften i det svenska multilaterala engagemanget, som främst UD ansvarar för, måste förstärkas och fortsatt har vi alldeles för lite användarvänlighet i transparensarbetet, de strategiska vägvalen och resultatuppföljningar.

Jag borde tidigt och tydligare ha skapat förståelse för behovet av förändring. I sak fanns det bred förståelse från riksdagen om förnyelse, men det slutade ofta med olika intressen mot varandra, i enskildheter. Ofta kändes det som om det var jag mot resten när vi t ex skulle diskutera budgetstöd och dess konsekvenser. Frågeställningarna i branschen och media handlade mer om biståndsministerns position än om sakfrågan och biståndsverktyget i sig – och vad besluten fick för konsekvenser för helheten. Att budgeteringsprincipen utgår från 1 % nivån gör också sitt till för att stycka upp biståndsbudgeten till ”alla och envar”, där inte alltid den fattiga människans behov eller perspektiv står i främsta rummet.

Jag gillade verkligen mitt uppdrag! Varje dag. Men ibland var det tungt. Det jag saknar allra minst är vanmakten över att så gott som varje dag, månad efter månad, vakna upp till rapportering om förtrycket mot enskilda och kvinnor i världen, brist på framsteg i fredsförhandlingar och de senaste åren en stadigt försämrad situation i Syrien med humanitära följder av groteska mått. Ofta kom frågan till mig, som om biståndet ensamt skulle kunna förändra. Lindra, för stunden kanske – ja, men aldrig råda bot på avsaknad av klok politik på alla nivåer.


Gunilla Carlsson

f Biståndsminister i regeringen Reinfeldt 2006-2013
Förste vice ordförande i Moderaterna.



Byt talskrivare!

on

Vem skrev talet? Vem skrev Stefan Löfvens tal till Folk och Försvar? Jag förstår att han tar varje möjlighet att slå mot regeringen på de av partiledningen identifierade konfliktytorna men det var nära att han förlorade i varje fall mig som försvarintresserad, tidigare FM-anställd, medlem i det socialdemokratiska partiet som åhörare. Efter att ha behövt lyssna på detta dravel i fem minuter var jag nära att stänga av TV:n men då tog talet fart när Löfven beskrev situationen i Europa. En bra analys där han pekade på hur klyftor och arbetslöshet satt igång centrifugalkrafterna och den spirande nationalismen samt fascismen. Han vecklade dock in sig i passusen med ämnet Ukraina – Ryssland och jag undrar om inte talskrivaren glömt bort en mening eller två. Säkerhetspolitik är inte Löfvens hemmaplan och det är först i de avsnitt som jag vet att han behärskar, industri- och energipolitik, som talet flyter mer obehindrat och här har Löfven förstått, vilket få andra gör – inte minst officerare – att säkerhetspolitik är bredare än bara kulor och krut.

Talet var ändå rätt bra tycker jag men han levererade förvånansvärt mild kritik mot regeringen och jag känner mig inte helt trygg i varthän vi kommer gå om vi nu vinner valet. Att Alliansen målat in Sverige i ett säkerhetspolitiskt hörn är en sak, men jag saknar en hel del av alternativen för framtiden. Ska vi smyga längs höger eller vänster vägg eller kanske ta ett gigantiskt skutt alternativt klättra i taket för att komma ur hörnet? Ingen vet. Löfven säger bara att den utredning som nu är under slutförande skall vi stödja om den får ett stöd från de andra partierna. Det är inget klart besked alls anser jag. Det är lite av Alliansens taktik över det, hänskjuta jobbiga ställningstaganden till vad framtida rapporter kommer visa. Kanske.

Vad hade jag velat se istället? Klarare ställningstaganden och att vi visade våra kort publikt med vilka ingångsvärden vi gick in i Försvarsberedningsarbetet. Just nu verkar det mesta av ställningstagandena skjutas på framtiden i de delar Försvarsmakten, och vi engagerade, vill ha mer kött på utöver de annars rätt bra principiella ställningstaganden som Löfven redogjorde för.

Och en sak är säker efter dagens tal, Försvarspolitik är inte Löfvens hemmaplan och jag ser nog gärna att han byter ut eller skickar sina talskrivare på kurs. Insteget höll på skrämma bort mig och skrämde säkerligen bort rätt många som satt vid podcasten eller TV:n.

Ska jag drista mig till att sätta betyg fick framförandet ett C-, innehållet ett B i de delar som jag vet att Löfven behärskar, i övriga ett svagt D. Det är ett hårt och rättvist betyg anser jag. Om nu Löfven är missnöjd med detta kan han åtminstone glädjas åt att Reinfeldt nog hade tjänat på att inte ens öppna munnen eller dyka upp. Nu gjorde den senare det med betyged F, som i Failed, som resultat.





Klåparnas Mecka

on söndag 12 januari 2014

EditeradRiksklåparen själv, i varje fall om ni frågar mig
Editerad 18:05

Folk och Försvar har konferens i Sälen i skrivande stund. Statsministern kan, enligt min uppfattning, inte längre tas för seriös när han uttalar sig om Försvarspolitik. I lite olika medier återges nu statsministerns tal och referat från de efterföljande pressträffarna och jag kan väl säga att inget jag läst så här långt imponerar på mig. Vare sig statsministerns analytiska förmåga, de olika politiska utspelen från lille-putt partierna KD och FP över till journalisternas oförmåga att ställa vassa frågor. När statsministern implicit motiverar den ökade ryska aktiviteten med att de har ganska mycket att stå i vid gränsen till Kina så talar han mot bättre vetande. MUST har kunnat konstatera att de ryska attackövningarna som genomfördes under 2013 var riktade mot just svenska mål. Uppgifter i media har passerat att det var FRA anläggningar i Stockholmsområdet som utgjorde målscenariot. Men det stannar inte vid statsministerns, i mitt tycke, oseriösa inställning till utvecklingen i vår omvärld. Journalisterna gör inte sitt jobb heller.

En naturlig fråga till statsministerns loja inställning borde, från journalisterna, vara om nu det är så att den ryska upprustningen motiveras av situationen vid den rysk-kinesiska gränsen så vad gör då alla attackförband och framflyttning av robotbatterier i Kaliningrads Militärområde här? Varför är då denna upprustning belägen i närheten av de områden där Ryssland har sina latenta konflikter? Nu kom statsministern undan med en stämpel på sig om att vara loj och oseriös. Han klarade sig från inkompetensstämpeln med en hårsmån. Allt beroende på att det i huvudsak bara är inkompetenta journalister på plats.

Finns det då någon sansad och kompetent röst i Sälen på Folk och Försvar? Ja en. Finlands president Niinistö framstår mer och mer som Nordens Säkerhetspolitiske Ledare. Skarp i analysen och en förmåga att tala begripligt. Hela Niinistös tal är en enda lång varning till Sverige att vi manövrerat oss in i en ohållbar situation. Och vilken läskunnig journalist som helst skulle, om han eller hon lade ner lite tid kunna sluta sig till att Norge vill inte samarbeta Sverige, NATO kommer att skita fullständigt i oss, Tyskarna och Britterna är sura för att Sverige har dragit ner även i de för dom intressanta/värdefulla områden och nu kräver även Finland att Sverige skärper sig. Allt detta samtidigt som Schweiz känner att vi är återkommer till stämningen som under 1900-talets 1:a hälft och nu börjat förbereda sitt försvar för detta genom att öva scenarios som bygger på bland annat en kollapsad fri rörlighet inom EU och en Euro som saknar värde. Bredvid Finlands president ter sig faktiskt Fredrik Reinfeldt som en ointresserad, loj och oseriös gymnasist som är mer intresserad av bilar, brudar och bärs än att göra läxan ordentligt. Niinistö får alla tillresta politiker, och en hel del av journalistkåren som inte förmår rapportera ordentligt eller ställa tillräckligt vassa frågor, att framstå som riktiga klåpare.

Sälen, klåparnas Mecka 2014.




Demokrati

on

Demokrati. Smaka på ordet. Vrid och vänd lite på det. Hur känns det? Konkret? Abstrakt? Negativt eller positivt? Fult? Vackert? Eller kanske, hemska tanke, kanske känns det ingenting alls.

Med ett halvt öga följer jag Vänsterpartiets kongress på SVT och det är inte utan att Tomas Ramberg, inrikespolitisk kommentator på Sveriges Radio naglar fast inte bara Vänsterpartiets problem under rådande kongress, tidsbrist gör att alla frågor inte hinner diskuteras i tillräcklig demokratisk omfattning samtidigt som de gamla vanliga huggsexorna om valbara platser diskades av. Det jag ser på TV är inte unikt för Vänsterpartiet, samma kattrakande och uppvisande av demokratiska underskott förekommer i samtliga partier. Moderaternas nomineringsprocesser med provval och att sedan nominerings kommittéer helt enkelt rundar medlemmarnas preferenser, där behandlingen av riksdagsledamoten Karl Sigfrid som petats så pass långt ned att ett återval omöjliggjorts är ett ganska tydligt exempel på hur det står till där. Ser vi till mitt eget parti så räcker det med att säga Omar Mustafa och/eller Stockholms Arbetarekommun. Omar Mustafas livslängd i min partistyrelse blev kort av andra skäl men hela hans resa dit kantades inte direkt av någon interndemokratisk förankringsprocess värd namnet. Och exemplen i de övriga partierna finns där med.

Vad har då detta med begreppet demokrati att göra? Allt. Jag hävdar faktiskt att både moderaternas och socialdemokraternas inre liv i form av demokratiska processer är av allmänintresse. Partistöd, såväl statligt som kommunalt, uppgår varje mandatperiod till miljardbelopp sammanlagt av skattemedel. Det kanske jag skulle kunna leva med men det finns något som är bra mycket mer angeläget. Misstron mot det vi i dag kallar för demokrati är stor och enligt World Value Survey från 2011 så kunde en av fyra unga väljare tänka sig att byta ut dagens parlamentariska system mot diktatur. Hellre den gode despoten om det funnes någon än dagens system. Varför det ser ut så i Sverige finns det många bottnar i men jag hävdar att de partiinterna processerna, oavsett parti, är ett demokratiskt allmänintresse eftersom vår demokrati, i bredare termer, aldrig kan bli bättre än summan av de interdemokratiska förutsättningarna i de olika partierna. Om nu de olika åtta riksdagspartierna har dåliga eller icke-fungerande processer som bara främjar det fåtal som behärskar stadgarna fullt ut så blir demokratin lidande när vi sedan skall gå till val. Därför finns det inte, så länge partierna uppbär skattefinansierade bidrag, eller dina och mina pengar för att tala klarspråk, något som heter ”partiinterna angelägenheter”.

Demokratin genomgår nu en kris i hela Europa oavsett vad min eller andras partiledning påstår. En kris som ytterst bottnar i att avståndet mellan makt och medborgare växer. Alienationen för väljarnas vardag blir tydligare och tydligare. Mer och mer upplever jag en situation att de olika partierna, möjligtvis med Vänsterpartiets vinstfokus undantaget, inte svarar på de frågor väljarna ställer. Såväl statsminister som oppositionsledare väljer att svara på de frågor de själva ställer vilket känns sådär om jag ska vara uppriktig. Eller ställer själva? Partistrategerna har bestämt vilka frågor som ska få vilka svar. Utan väljarmedverkan. Det känns lika stimulerande som att sitta bredvid någon som talar högt med sig själv. Bara irriterande efter ett tag. Detta, och att de olika partiernas ”interndemokrati” haltar rätt rejält, gör att jag inte riktigt själv är på det klara med vad ordet Demokrati egentligen innefattar idag.

Demokrati, som begrepp, är inte statiskt. Det är, för var tid, exakt det vi fyller det med. Och vi har med andra ord exakt den demokrati och de företrädare vi förtjänar.



Related Posts with Thumbnails

Senaste inlägg

Socialförsäkring

Ledare och opinion

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ekonomi

NetRoots

Mediekritik

Alliansfritt Sverige

Netroots valanalyser