Peter Wolodarski skriver nog en av sina bästa spalter i dagens nummer av DN. Den vet var den tar, den tar tag i magtrakten och även fast hans slutkläm – att Herr Hamilton (FP ekonomisk-politiske talesperson och ordförande i EU-nämnden) är en förolämpning – tilltalar mig så är det något annat i artikeln som får mig att stanna upp en stund.

Peter Wolodarski pekar mycket riktigt på Carl B Hamiltons allt annat än smakfulla användande av Raul Wallenbergs eftermäle i egna syften. För detta förtjänar Carl B Hamilton kraftig, personligt riktad, kritik. Från min horisont dessutom inte utan ett visst mått av avsmak för Hamiltons sätt att driva debatt. Jag anser Carl B Hamilton tillhöra den helt klart lägre kvartilen i svensk politisk retorik där han har sällskap med historierevisionistiska Sverige- och Nationaldemokrater samt en och annan debattör som går i Jan Myrdals av enögdhet dominerade idépolitiska fotspår. Det är på det sättet jag kommer komma ihåg Carl B Hamiltons politiska gärning den dag han väljer att träda tillbaka. Om jag ens kommer komma ihåg den vill säga. Hans avtryck så här långt har varit fulla av märkligheter som utöver de retoriska vurporna även rymmer en och annan logisk tveksamhet. Ett exempel var att det inte var Euron det var fel på utan regelverket varför vi skulle gått med när den grekiska tragedin började rullas upp. För att inneha titeln professor, dessutom i nationalekonomi, undrar jag i mitt stilla sinne i vilken form av nationalekonomi. Euron är i grunden ett regelverk och att separera myntet eller sedeln från regelverket som Carl B Hamilton försökte sig på andas inte någon större insikt i vad som bygger just den gemensamma valutan.

Men åter till Wolodarski. Han adresserar ett fenomen som även mina partikamrater hemfaller åt när det är som mörkast. Det absoluta bottennappet i den kontexten skedde på Jobbkongressen 2009 när Maj-Britt Theorin i talarstolen, när hon argumenterade mot vårt bidrag med trupp i Afghanistan, att Olof Palme minsann hade motsatt sig än det ena och än det andra. Han hade, om vi hade trott Theorin, tänkt och argumenterat exakt som Theorin själv. Parallellen till Carl B Hamiltons retoriska tradition var slående. Till min stora glädje gick då Jan Eliasson, mångårig medarbetare till Olof Palme ibland annat fredsförhandlingarna mellan Iran och Irak, upp i replik direkt och sade (fritt ur minnet) följande:

Låt oss lämna Olof Palme ifred. Ingen av oss vet med säkerhet hur han skulle resonerat idag. Han var en stor man vars gärning fortfarande inspirerar oss. Låt oss vårda det minnet och låt honom inspirera oss till dagens handling, men åsätt honom aldrig åsikter eller gärningar han aldrig utförde eller visade. Det är att förminska hans gärning. Det vore att förminska minnet av den Olof vi alla älskar.

Maj-Britt Theorins förolämpning mot Olof Palmes minne då och Carl B Hamiltons förolämpning mot Raul Wallenberg nu är lika illa. De är samma andas barn. De förolämpar historiens giganter för att vinna billiga egna kortsiktiga poäng och företräder bägge två en politisk retorisk tradition som har väldigt lite med en saklig debatt att göra. Bägge två är en förolämpning i sitt sätt att möta sin omvärld och vår gemensamma historia.

Jag håller med Peter Wolodarski: Herr Hamilton är i sanning en förolämpning. Men. Han har sällskap av andra.

Låt oss ta intryck av deras exempel. Och därmed undvika dom.

Att dödandet i Syrien skulle bli svårare att hejda än Khaddafis framfart i Libyen har det aldrig rått något tvivel om. Bashar Assad har en starkare armé och mäktigare vänner skriver DN på ledarplats.

Det är inget tvivel om att DN i detta fall hittat rätt även fast det inte alls lät lika kategoriskt för så sent som för ett halvår sedan. Jag var kritisk då mot dess kompetens men kan väl nu bara cyniskt instämma i den utrikespolitiska analysen. Till del vill säga. DN glömmer den viktigaste komponenten. Kina. Kina sällade sig till Ryssland i sitt veto och är samtidigt idag USA:s garant för att få avsättning på sina statslåneobligationer. Även om Ryssland skulle böja sig för världsopinionen så kommer Kina att bli en svårare nöt att knäcka.

Men. Om vi nu vänder blickarna mot Syrien igen så ser situationen mer än mörk ut. Syrien är det pan-arabiska Baathpartiets sista fäste efter att Saddam Husseins terrorregim i Irak föll. President Assad tillhör även den religiösa minoriteten alewi. Alewi ser sig själva som shia-muslimer men är inte erkända av vare sig sunni- eller shiamuslimer som muslimer över huvud taget. I vissa mer fundamentalistiska kretsar så intar kristna och judar en högre status – som erkända dhimmi (bokens folk) – än alewiterna. Al Assad, och hans företrädare hans far, har sedan 1946 metodiskt kommit att dominera Baath-partiet samt sett till att hela det militära etablissemanget domineras av Baathpartister i allmänhet och alewiter i synnerhet. Genom blod- och kulturband har Assad skaffat sig en styrkeposition som faktiskt är starkare än familjen Saud i Saudiarabien. I Saudiarabien balanseras makten mellan wahhabister (från Al Wahhab vid 1800-talets mitt) och familjen Saud baserat på det avtal om maktdelning dessa ingick på 1800-talet. Ett avtal där Al Wahhab ansvarade för religionen och lämnade de världsliga tillgångarna till familjen Saud att förvalta. I Syrien finns med andra ord ingen motpart för Al Assad att förhålla sig till och frågan är vilken skillnad en resolution utan finansiella och militära muskler skulle göra. Jag finner det djupt tveksamt om FN skulle vilja intervenera i Syrien med det minst sagt nyckfulla Iran som direkt granne.


Naturligtvis anser jag att våldet, och utvecklingen, i Syrien är djupt oroväckande och avskyvärd. Vad jag bedömer är dock att denna utveckling kommer att sprida sig om inte dagens arabiska regimer blir mer följsamma gentemot de krav på demokrati som reses i andra länder. Världssamfundet i allmänhet och västvärlden i synnerhet kan bara bejaka dessa andra demokratiyttringar och då utan ekonomiska förbehåll för att på sikt kunna rubba Al Assad i hans sadel. Han sitter säkert, han har den kontroll över våldet som krävs för att sitta kvar. Och om nu FN skulle kunna enas så kommer det bli urvattnat och utan muskler. Varför?

Al Assad har ytterligare två vapen i sin arsenal.  Det ena vapnet är att alewiter och Baathpartister kommer slåss för sina liv nu och där har Al Assad en nästintill helgonliknande position De kommer att slåss utan misskund. Det andra vapnet heter olja och Kina kommer göra allt för att bli den som får förmånen att förvärva dessa droppar. Detta vet Assad, detta vet Putin, detta vet kineserna. Och framför allt: Detta vet såväl Hillary Clinton som Carl Bildt.

Allt det vi ser är bara ett spel för gallerierna.

Samtidigt som Ryssland och Kina spelar ett kombinerat energi- och inrikespolitiskt spel i FN:s säkerhetsråd i relationen med Syrien fortsätter oroligheterna på det numera tårgasimpregnerade Tahirtorget. Det finns de som bedömer att revolutionerna i de olika länderna i Mellanöstern går in i en ny fas. Det finns dessutom de politiska förstå-sig-påare som menar att fortsatta protester på Tahir-torget skulle kunna innebära att liberala sekulära krafter skulle kunna gripa makten. Trots att ett val genomförts med en tydlig majoritet för en islamistisk statsbildning. Ingenting kan vara mer rätt. Och ingenting kan vara mer fel.

Historien har visat att få revolutioner leder till en rätlinjig och predestinerbar utveckling efter att makten störtats. Det som ligger till grund för revolutioner har sällan något mer enande kitt än att få undan dagens maktstrukturer. Valet i Egypten, som givit de islamistiska partierna egen majoritet, är ett tydligt tecken på att det finns en sekulär, liberal och välutbildad minoritet som vill se en annan utveckling. Och de är beredda att ta till vapen för att nå detta mål. Det egyptiska valresultatet var en katastrof för denna del av det politiska landskapet som vill se en mer väst-tillvänd samhällsutveckling. Muslimska Brödraskapet å sin sida, visar upp en pragmatisk syn på tidens ting och de mest radikala reformerna kommer sannolikt få vänta en tid. De sitter så stilla i båten de bara kan, väl medvetna om att revolutionens pendel inte alltid kommer stå på deras sida.

Hur omvärlden förhåller sig till detta? Ryssland och Kina är enormt starka i regionen sedan den arabiska våren. Framför allt de senare har skickligt kunnat manövrera vid sidan om de etablerade diplomatiska kanalerna och stärkt sina finansiella intressen vartefter stater kollapsat och gamla relationer gått upp i rök. Eller helt enkelt avrättats. Kinas och Syriens handelsrelationer omsatte 2009 2,2 Miljarder USD med en tyngdpunkt på vapen och olja. De som hävdar att energipolitik är ett fredligt verksamhetsområde bör därför fundera ett varv till på varför vi nu ser ut att gå i in i en period på kanske tio år av revolutionärt tillstånd i Mellanöstern. Historien har, igen, visat att det är den tid det tar innan stater och statsbildningar hittar nya jämviktslägen.

Varför nu världssamfundet reagerar med sådan emfas? Ska jag gissa så vill framför allt väst få till en stabilisering i regionen så fort som möjligt för att rädda de relationer som räddas kan. De enda som, ur ett globalt säkerhetspolitiskt perspektiv, tjänar på ytterligare kaos är Kina och Ryssland. Varför? De är väl medvetna om att såväl EU, USA som NATO har få möjligheter att intervenera långsiktigt militärt. Mer kaos, mer blodsspillan – desto starkare Kina och Ryssland. Det handlar med andra ord mindre om de syriska kvinnornas och barnens väl och ve, det handlar som alltid om makt och hade jag varit Kines eller Ryss i ledande position så hade jag sannolikt resonerat som dom. Och USA? De är alltför beroende av Kina för sin överlevnad att de inte kommer sätta hårt mot hårt.

Hur cyniskt det än kan låta så har vare sig Carl Bildt eller de övriga utrikesministrarna i EU sannolikt något större intresse av exakt hur en regim i mellanöstern ser på sina medborgare. Deras, och faktiskt vårt, intresse ligger i att snabbt försöka lotsa fram regionen till ett nytt jämviktsläge för att säkra leveranser av olja och stabila handelskontrakt. Om det går åt några hundra civila oskyldiga dödsoffer på vägen bekommer dem inte speciellt mycket, trots högt tonläge, om ni får tro mig. Kineser och Ryssar ser nämligen ut att lämna alla sådana hänsyn helt därhän och vi skall inte tro att vi själva agerar annorlunda när det passar våra syften. Som försvaret av vår livsstil.


Det är just detta som präglar utrikes- och säkerhetspolitik. De med samveten göre sig icke besvär någon längre tid.

SR, DN, DN, Expressen,

I morse, på väg genom ett kallt och vinterhalt mellansverige, kom jag att lyssna på Konflikt i P1. Denna dag hann jag lyssna igenom hela programmet och det är inte utan att jag sannolikt kommer vilja göra det igen. Det handlar om skatter. Om det globala slaget om de smitande skatterna. Vad händer när allt fler länder vill ha tillbaka sina pengar från schweiziska banker och holdingbolag på Caymanöarna? Konflikts redaktion har tittat närmare på en världsomspännande batalj – från schweiziska bankvalv och svenska skattekontor till italienska lyxboutiquer och ghananska skolgårdar – om pengarna som flytt.

Programmet fick mig att både inse hur komplext detta problem är, att det inte finns några snabba lösningar, och hur vårt eget skattesystem är i skriande behov av en grundläggande reformering. En reformering där vi även måste driva på i fora som jag tills idag var omedveten om hur de agerade och där vi faktiskt borde – om den politiska viljan fanns – skulle kunna medverka till en ökad social välfärd i tredje världen samtidigt som fler av de hål som off-shore bolag utnyttjar idag för skattesnurror skulle, om inte förhindras så i alla fall, försvåras. Det kom nämligen som en total överraskning för mig att bland annat IMF och Världsbanken aktivt förhindrar bland annat länder som Ghana att införa progressiva inkomstskatteskalor och bolagsskatter. De villkorar sitt finansiella stöd till dessa länder till att de istället för höjda bolagsskatter och progressiva skatteskalor skall använda sig av moms som skattebas. Momsen, en platt skatt, är enkel att driva in och slår relativt sett hårdare mot låginkomsttagare än mot höginkomsttagare. Och kanske viktigast av allt, har sina yttre begränsningar i att den inte kan vara hur hög som helst. Detta blir tydligt i programmet. Regeringsrepresentanter för bland annat Ghana har svårt att dölja sin frustration och uppgivenhet över att IMF och Världsbanken i praktiken bestämmer över dessa länders skattepolitik, en politik som borde vara en inrikespolitisk fråga men som kommit att bli en pusselbit i den gigantiska tvättmaskin som riskkapitalbolag och pensionsstiftelser använder sig av för att undanhålla skattemedel i olika länder.

När vi talar om näringslivsklimat så hamnar framför allt borgerliga debattörer ofta i skatteresonemang förvillande lika de som IMF för gentemot länder i tredje världen. Resonemang där baksidan, som tydliggörs i programmet, ofta viftas bort som en bisak. Att skatter är det som finansierar vårt gemensamma samhällsåtagande. Ett åtagande som än så länge ser ganska generöst ut men som urholkas för varje dag.

Det finns med andra rätt mycket att fundera över för Leif Pagrotsky i hans skatteutredning. Men även i en väsentligt bredare kontext, vi måste ta debatten allihopa och inte bara invänta honom. Hur vi agerar som medlem i IMF och Världsbanken. Är det verkligen rimligt att vi begränsar möjligheterna för länderna i tredje världen att besluta om sitt eget öde i utbyte mot att vissa ska kunna sko sig på andras bekostnad på andra ställen i världen? Vi är, som folkrörelse, allt annat än tydliga i detta och jag kan inte bli kvitt känslan av att vårt politiska ledarskap helt enkelt inte intresserat sig för frågan. Än mindre är villiga att ta ansvar.

Frågeställningen är onekligen mer delikat än vad som synes för handen. På spaning efter den skatt som flytt.


Relaterat om näringsliv, välfärd och skatter ur dagens skörd:

Högberg, Helena Ericson, Böhlmark, Moberg,

SR, DN, SvD, E24, Wikipedia, Röda Berget, Arbetarbladet, Folket, SvD 1, 2, Dagens Arena, Veteranen, EK, GP,DN 1, 2, GD, Dagen,  Dagens Nyheter 1 och Dagens Nyheter 2, SvT SvT2 SvD DN DN2 DN3 DN 4 DN5 SvtPlay ABC Svtplay Aktuellt, SvD, 

Astras nedläggning i Södertälje sätter på ett obehagligt sätt fingret på en rad problem i svenskt näringsliv. Det går hela vägen från ägande till forskning och produktutveckling, skriver Torbjörn Isacson på E24.se. Ett av problemen, som de flesta går runt likt katten går runt het gröt är dynastin Wallenberg. De har gått från att ha varit en av de absolut viktigaste förklaringarna till den svenska modellens framgångar till att bli en kvartalskapitalistisk aktör som alla andra. Från att ha varit socialdemokratins naturliga samtalspartner i näringslivsfrågor till att bli en av alla dessa investorer som jagar efter snabba cash. Jag utesluter inte att Marcus Wallenberg den äldre fick rätt i sin tvekan om dynastins framtidsutsikter som han ventilerade på sin dödsbädd. Så här skriver Wikipedia om honom:


Marcus "Dodde" Wallenberg Jr., född 5 oktober 1899 i Stockholm, död 13 september 1982 i Stockholm, var en svensk bankman, företagsledare och den mest betydande företrädaren för den svenska industriella traditionen och svenskt näringsliv under 1900-talet. Han var verkställande direktör för Stockholms Enskilda Bank 1946-1958, och under ett halvt sekel - från början av 1930-talet fram till sin död 1982 - ledde och rekonstruerade han flera av Sveriges största företag.

Jag hävdar att socialdemokratin aldrig kom att inse hur Wallenbergsfären förändrades efter Marcus Wallenberg d.ä. frånfälle. Wallenbergarna fortsatte att ha klippkort in till socialdemokratiska stats- och finansministrar som för sent, om ens någonsin, insåg att de hade inte längre med en industridynasti att göra. Industridynastin, som skapat hundratusentals arbetstillfällen, hade övergivit sin läst och blivit en finansiell aktör istället. Mer fokuserad på börskursernas utveckling än långsiktiga investeringar. Kompetensen inom Wallenbergsfären kom även den att förändras, det finns idag väldigt lite av ingenjörskonst – mer av finansiellt siffertrillande - i arvtagarnas meritförteckningar. Företagsfusioner som skapat fiktiva värden som tillfredsställer marknaden men har väldigt lite med långsiktiga visioner och ansvarstagande. Astra-Zenecas öde är lika tragiskt som logiskt, det gick till slut inte att kasta mer bra pengar efter dåliga men likväl, bristen på industriellt ledarskap i Wallenbergsfären blev med ens brutalt tydligt. Precis som Marcus Wallenbergs dystopiska profetia som han avlade på sin dödsbädd.

När vi socialdemokrater nu går vidare i vår renässans så finns det goda skäl att börja se oss om efter nya bollplank och samtalspartners. Samtalspartners från näringslivet som står för visioner, innovationskraft och ledarskap. Jag har mina idéer på var vi ska leta. Det finns en herre vid namn Ingvar Kamprad som precis donerat en och annan miljard till ett universitet i södra Sverige. Han, och de tankar han representerar, kan vara den motpart vi så väl behöver för att tillsammans kunna utveckla kommande års näringspolitik.

Dynastin Wallenberg gick inte i graven som industrialister med Astras nedläggning av sin forskningsverksamhet i Södertälje. Den dog redan 1982 med Dodde Wallenberg. Det är hög tid att vi ser oss om efter nästa partner nu. Hög tid. Kvartalskapitalister göre sig icke besvär.

E24, Wikipedia, Röda Berget, Arbetarbladet, Folket, SvD 1, 2, Dagens Arena, Veteranen, EK, GP,DN 1, 2, GD, Dagen

Att helt förbjuda vinst i välfärden är inte praktiskt möjligt att genomföra, anser den nya S-ledaren Stefan Löfven i en TT-intervju. Jag har tidigare pekat på problematiken i detta och tycker samtidigt att vi fastnat i starkt förenklade ersättningsmodeller för den privatiserade vården. Stuart Altman, rådgivare åt både president Clinton och Obama har en hel del tankar om prissättningen på de olika tjänsterna i välfärdssektorn. Och, vilket är viktigast av allt, han har i praktiken lyckats föra in en kvalitetsparameter i dessa modeller.

Nu skall sägas att modellerna inte på något sätt är heltäckande men de går i praktiken ut på att han tar fram samhällskostnaden för ett benbrott och låter denna kostnad ligga till grund för ersättningssystemen. Lyckas vårdgivarna rehabilitera snabbare än normen betalas vinst ut, det motsatta, ingen vinst. Det ligger därmed, med detta implicita kvalitetskrav, i allas intresse att få till stånd snabba processer som når uppsatta rehabiliteringsmål. Sådant nås bara med kvalitet i vårdkedjan.

Det var mina tankar i detta ärende för dagen, mer blir det inte idag.

Lite av Baby-steps, inte så mycket men du kan läsa mina andra tankar här.



Media: Ab, Värmlands folkblad, Arbetarbladet, DI, Expr 1, 2, SvD 1, 2, DN 1, 2 DI, Aftonbladet, Moberg, Andersson

Dagen idag borde – med nyhetsflödet som grund - kunna resultera i minst tre postningar, vi får se vad jag hinner med. Jag kan lägga dom i en enda men då är risken stor att postningen närmar sig en rapport istället. Det kommer till näringspolitik.

Astra Zenecas besked är långt mycket allvarligare än vad media lyckats täcka in och vi kan inte heller –det finns tendenser till bland politiker och journalister – isolera problemet till 1 200 friställda forskare med spetskompetens. Detta kommer påverka fler näringsidkare i Södertälje än bara forskarna. 1 200 luncher färre kommer serveras i kvarteren kring Astra-Zenecas anläggning vilket naturligtvis är ett avbräck för andra aktörer i näringskedjan.

Jag bedömer att dessa 1 200 arbetstillfällen som nu går till spillo inte kan räddas kvar i just Södertälje men det borde finnas kortsiktiga lösningar som kan ge positiva effekter i andra delar av länet och för läkemedelsklustret som helhet. Jag skulle vilja se att denna personal, eller de som inte kan gå till en annan arbetgivare direkt, överförs till Karolinska Institutet och bereds ta med sig den forskning som de bedrivit på Astra mer eller mindre ograverat. Varför? Enkelt, eller kanske inte, men ur alla stora forskningsprojekt skapas ”innovativa moln” eller produkter som hade väldigt lite med ursprungsforskningen att göra. Inom ramen för KI skulle vi sannolikt kunna börja extrahera detta och omsätta det i den företagspark som finns i anslutning till KI för detta syfte.

Det andra jag har på hjärtat får vänta till i eftermiddag, men det har en del med vinster i välfärden att göra. Jag tror mig nämligen hittat en annan lösning.


Peter Andersson,

Mer att läsa: SvD; Ekot: Reinfeldt/Löfven, Ekot: 1.200 jobb, Ekot3, Ekot: Slag mot medicinsk forskning,
AB, Björklund, DN, LO-tidningen,DN Debatt: Så kan medicinsk forskning utvecklas. SvD-ledare

Idag kom så reaktionen på den turbulens vi fått uppleva inom socialdemokratin sedan den 7 oktober i fjol. En turbulens som födde ett par nya ledargestalter i S samtidigt som alla de brister och konflikter som legat och pyrt i upp till 20 år nu kommit upp i dagen. Läkeprocessen kommer bli lång och bitvis minst lika hård men nu med fördelen att allt är avslöjat. Det finns bara en väg, och det är framåt.

Idag har jag haft ett möte med distriktsföreträdare i Stockholms Län. Ett bra möte där vi redde ut kommunikationsmissarna mellan oss internt. Det kommer bli fler av dessa under den resa vi har framför oss men jag kan säga en sak, jag känner att jag och partidistriktet nu går hyfsat i takt. Och framför allt, vi har skapat en rutin så att sakliga konflikter inte växer och blir personliga. Politik är passion, passion är känslor och inte någon kan säga att han eller hon är felfri. Det var ett möte där vi gick varandra till mötes. I kropp. I själ. I tanke.

Så. Nu kommer reaktionerna, tvärförkyld och så pass risig att jag ikväll inte kunde släppa ut återstående känslor genom den ventil jag skattar högst. Karate. Ni får hålla tillgodo med Antonio Diaz när han gör katan ”Bassai Dai”, vår stils huvudkata på dan-nivå. Antonia Diaz, världsmästare, är sannolikt den ödmjukaste person jag träffat någonsin, vi tränar i samma huvudstil och jag stöter på honom med jämna mellanrum. Att träna med honom är en upplevelse utöver det vanliga. Inte så mycket för teknikens skull, mer för den ödmjukhet men samtidigt stenhårda vilja och förmågan att fokusera som han representerar.




Den känslan samt förebilden som Diaz är för oss karatekas tar jag nu med mig i politiken. Jag bestämde mig idag, kl 1430, för att hänga kvar i politiken ett tag till. 2014, here I come.