Peter Wolodarski skriver nog en av sina bästa spalter i dagens nummer av DN. Den vet var den tar, den tar tag i magtrakten och även fast hans slutkläm – att Herr Hamilton (FP ekonomisk-politiske talesperson och ordförande i EU-nämnden) är en förolämpning – tilltalar mig så är det något annat i artikeln som får mig att stanna upp en stund.
Peter Wolodarski pekar mycket riktigt på Carl B Hamiltons allt annat än smakfulla användande av Raul Wallenbergs eftermäle i egna syften. För detta förtjänar Carl B Hamilton kraftig, personligt riktad, kritik. Från min horisont dessutom inte utan ett visst mått av avsmak för Hamiltons sätt att driva debatt. Jag anser Carl B Hamilton tillhöra den helt klart lägre kvartilen i svensk politisk retorik där han har sällskap med historierevisionistiska Sverige- och Nationaldemokrater samt en och annan debattör som går i Jan Myrdals av enögdhet dominerade idépolitiska fotspår. Det är på det sättet jag kommer komma ihåg Carl B Hamiltons politiska gärning den dag han väljer att träda tillbaka. Om jag ens kommer komma ihåg den vill säga. Hans avtryck så här långt har varit fulla av märkligheter som utöver de retoriska vurporna även rymmer en och annan logisk tveksamhet. Ett exempel var att det inte var Euron det var fel på utan regelverket varför vi skulle gått med när den grekiska tragedin började rullas upp. För att inneha titeln professor, dessutom i nationalekonomi, undrar jag i mitt stilla sinne i vilken form av nationalekonomi. Euron är i grunden ett regelverk och att separera myntet eller sedeln från regelverket som Carl B Hamilton försökte sig på andas inte någon större insikt i vad som bygger just den gemensamma valutan.
Men åter till Wolodarski. Han adresserar ett fenomen som även mina partikamrater hemfaller åt när det är som mörkast. Det absoluta bottennappet i den kontexten skedde på Jobbkongressen 2009 när Maj-Britt Theorin i talarstolen, när hon argumenterade mot vårt bidrag med trupp i Afghanistan, att Olof Palme minsann hade motsatt sig än det ena och än det andra. Han hade, om vi hade trott Theorin, tänkt och argumenterat exakt som Theorin själv. Parallellen till Carl B Hamiltons retoriska tradition var slående. Till min stora glädje gick då Jan Eliasson, mångårig medarbetare till Olof Palme ibland annat fredsförhandlingarna mellan Iran och Irak, upp i replik direkt och sade (fritt ur minnet) följande:
Låt oss lämna Olof Palme ifred. Ingen av oss vet med säkerhet hur han skulle resonerat idag. Han var en stor man vars gärning fortfarande inspirerar oss. Låt oss vårda det minnet och låt honom inspirera oss till dagens handling, men åsätt honom aldrig åsikter eller gärningar han aldrig utförde eller visade. Det är att förminska hans gärning. Det vore att förminska minnet av den Olof vi alla älskar.
Maj-Britt Theorins förolämpning mot Olof Palmes minne då och Carl B Hamiltons förolämpning mot Raul Wallenberg nu är lika illa. De är samma andas barn. De förolämpar historiens giganter för att vinna billiga egna kortsiktiga poäng och företräder bägge två en politisk retorisk tradition som har väldigt lite med en saklig debatt att göra. Bägge två är en förolämpning i sitt sätt att möta sin omvärld och vår gemensamma historia.
Jag håller med Peter Wolodarski: Herr Hamilton är i sanning en förolämpning. Men. Han har sällskap av andra.
Låt oss ta intryck av deras exempel. Och därmed undvika dom.
Peter Wolodarski pekar mycket riktigt på Carl B Hamiltons allt annat än smakfulla användande av Raul Wallenbergs eftermäle i egna syften. För detta förtjänar Carl B Hamilton kraftig, personligt riktad, kritik. Från min horisont dessutom inte utan ett visst mått av avsmak för Hamiltons sätt att driva debatt. Jag anser Carl B Hamilton tillhöra den helt klart lägre kvartilen i svensk politisk retorik där han har sällskap med historierevisionistiska Sverige- och Nationaldemokrater samt en och annan debattör som går i Jan Myrdals av enögdhet dominerade idépolitiska fotspår. Det är på det sättet jag kommer komma ihåg Carl B Hamiltons politiska gärning den dag han väljer att träda tillbaka. Om jag ens kommer komma ihåg den vill säga. Hans avtryck så här långt har varit fulla av märkligheter som utöver de retoriska vurporna även rymmer en och annan logisk tveksamhet. Ett exempel var att det inte var Euron det var fel på utan regelverket varför vi skulle gått med när den grekiska tragedin började rullas upp. För att inneha titeln professor, dessutom i nationalekonomi, undrar jag i mitt stilla sinne i vilken form av nationalekonomi. Euron är i grunden ett regelverk och att separera myntet eller sedeln från regelverket som Carl B Hamilton försökte sig på andas inte någon större insikt i vad som bygger just den gemensamma valutan.
Men åter till Wolodarski. Han adresserar ett fenomen som även mina partikamrater hemfaller åt när det är som mörkast. Det absoluta bottennappet i den kontexten skedde på Jobbkongressen 2009 när Maj-Britt Theorin i talarstolen, när hon argumenterade mot vårt bidrag med trupp i Afghanistan, att Olof Palme minsann hade motsatt sig än det ena och än det andra. Han hade, om vi hade trott Theorin, tänkt och argumenterat exakt som Theorin själv. Parallellen till Carl B Hamiltons retoriska tradition var slående. Till min stora glädje gick då Jan Eliasson, mångårig medarbetare till Olof Palme ibland annat fredsförhandlingarna mellan Iran och Irak, upp i replik direkt och sade (fritt ur minnet) följande:
Låt oss lämna Olof Palme ifred. Ingen av oss vet med säkerhet hur han skulle resonerat idag. Han var en stor man vars gärning fortfarande inspirerar oss. Låt oss vårda det minnet och låt honom inspirera oss till dagens handling, men åsätt honom aldrig åsikter eller gärningar han aldrig utförde eller visade. Det är att förminska hans gärning. Det vore att förminska minnet av den Olof vi alla älskar.
Maj-Britt Theorins förolämpning mot Olof Palmes minne då och Carl B Hamiltons förolämpning mot Raul Wallenberg nu är lika illa. De är samma andas barn. De förolämpar historiens giganter för att vinna billiga egna kortsiktiga poäng och företräder bägge två en politisk retorisk tradition som har väldigt lite med en saklig debatt att göra. Bägge två är en förolämpning i sitt sätt att möta sin omvärld och vår gemensamma historia.
Jag håller med Peter Wolodarski: Herr Hamilton är i sanning en förolämpning. Men. Han har sällskap av andra.
Låt oss ta intryck av deras exempel. Och därmed undvika dom.


