Idag kom så reaktionen på den turbulens vi fått uppleva inom socialdemokratin sedan den 7 oktober i fjol. En turbulens som födde ett par nya ledargestalter i S samtidigt som alla de brister och konflikter som legat och pyrt i upp till 20 år nu kommit upp i dagen. Läkeprocessen kommer bli lång och bitvis minst lika hård men nu med fördelen att allt är avslöjat. Det finns bara en väg, och det är framåt.

Idag har jag haft ett möte med distriktsföreträdare i Stockholms Län. Ett bra möte där vi redde ut kommunikationsmissarna mellan oss internt. Det kommer bli fler av dessa under den resa vi har framför oss men jag kan säga en sak, jag känner att jag och partidistriktet nu går hyfsat i takt. Och framför allt, vi har skapat en rutin så att sakliga konflikter inte växer och blir personliga. Politik är passion, passion är känslor och inte någon kan säga att han eller hon är felfri. Det var ett möte där vi gick varandra till mötes. I kropp. I själ. I tanke.

Så. Nu kommer reaktionerna, tvärförkyld och så pass risig att jag ikväll inte kunde släppa ut återstående känslor genom den ventil jag skattar högst. Karate. Ni får hålla tillgodo med Antonio Diaz när han gör katan ”Bassai Dai”, vår stils huvudkata på dan-nivå. Antonia Diaz, världsmästare, är sannolikt den ödmjukaste person jag träffat någonsin, vi tränar i samma huvudstil och jag stöter på honom med jämna mellanrum. Att träna med honom är en upplevelse utöver det vanliga. Inte så mycket för teknikens skull, mer för den ödmjukhet men samtidigt stenhårda vilja och förmågan att fokusera som han representerar.




Den känslan samt förebilden som Diaz är för oss karatekas tar jag nu med mig i politiken. Jag bestämde mig idag, kl 1430, för att hänga kvar i politiken ett tag till. 2014, here I come.

Just nu bara orkar jag inte blogga rent dagspolitiskt, det känns som jag bara upprepar mig - jag söker istället de djupare orsakssambanden på dagens samhällsproblem. Det som fastnar är en rapport från Philosophical transactions of the Royal Society, en tidskrift som måste betecknas som en av de absolut ledande vetenskapliga. Denna tidskrift, grundad 1665, har ett remarkabelt förflutet eftersom de uppmärksammat framstående forskare som Isaac Newton och Charles Darwin först av alla. Uppmärksamhet som kommit att föra människans utveckling framåt samt ändra historiens gång.

Att bli publicerad i detta sammanhang är, i de flesta fall, ett erkännande såväl som forskare som för den enskildes forskning. Kvalitetskraven är rigorösa. I dess senaste nummer kan vi nu finna det vederlagt att personer med vänster- respektive högeråsikter upplever världen lite olika med sina olika synvinklar, att de mer högeråsikter upplever världen hotfullare emedan de med vänsteråsikter har en positivare grundsyn.


- Personer som är höger respektive vänster kanske helt enkelt upplever världen lite olika, skriver Michael Dodd.

Detta skulle onekligen förklara en hel del av bland annat moderaters, som Fredrik Antonssons (AKA Tokmoderatens, inställning) till tidens ting. De är rädda, de är paranoida. Och helt i onödan. De finner världen som mörk och skrämmande när den egentligen är vacker och god. Det som nu kommit fram är, måste jag säga, ett genombrott för den politiska debatten. Det skulle kunna innebära att om vi bara får moderater som Antonsson att se världen som den alltigenom goda plats den är så blir hans – och hans partikamraters – vardag så mycket lättare.

Att studien sedan bara omfattade 48 deltagare är inget att bry sig
 om eftersom resultatet passade mig och mina syften så bra.

Genom lite kognitiv beteendeterapi kanske han kan komma till insikt att vi vill honom bara gott. KBT som genomförs i stor skala – företrädesvis i inhägnade boendekooperativ - där, som i Antonssons fall, hans anhöriga får komma och besöka honom mellan 12 och 14 på söndagarna och delta i gruppernas barfota dans till rytmisk musik tills han kommit till insikt om att världen är en vacker och god plats. I ett kollektivt rus.


En vacker och god plats där vegetarisk kost tillhör normen och kött är bannlyst. En vacker och god plats där ledigt sittande kläder i plysch från Mah-Jong i befriande klara färger är normen och kostymer, club-blazers, pärlcollier och knytblusar hör gårdagen till. Möjligtvis kan de som behöver bära maktens ok, det vill säga mina partikamrater, behöva klä sig så men det är av plikt gentemot sådana som Antonsson. Jag vill ge dem verktygen att komma till insikt om denna defekt som med små medel kan justeras. Justeras och då ge dem möjligheter att slippa den paranoida inställning till oss som sett ljuset och som han bär på till vardags. Vi lyfter ett ok från deras axlar i vår godhet och som ett resultat av vår outsägligt positiva människosyn.

Antonsson kan då komma till insikt att jag önskar ju bara honom och hans partikamrater allt gott. Och att just Antonsson i synnerhet kan lita på att jag alltid har haft och alltid kommer ha hans bästa för ögonen.

Alltid just hans bästa för ögonen.....

SVT, Royal Society, Wiki,

Politikerna har nu börjat skylla på varandra när det gäller ansvaret för våldet i Malmö. Det Socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu anklagade i morse regeringen för att ha väntat för länge med straffskärpningar för vapenbrott. Men statsminister Fredrik Reinfeldt tycker att de styrande Socialdemokraterna i Malmö skyller ifrån sig. Samtidigt har Morgan Johansson, S, begärt en debatt om den uppkomna situationen den 17 februari i Riksdagens kammare.

Att situationen är komplex tror jag alla något sånär sansade människor kan skriva under på. Att situationen i Malmö spårat ur är inte heller det något som kan komma som en nyhet för någon. Vad som skrämmer mig är dock tendensen av ”nånannanism” som sprider sig i det politiska systemet. Någon annan bär ansvaret, något annat än just jag ska ta tag i problemet. Morgan Johanssons krav är, anser jag, i rätt riktning men någon måste någon gång ta tag i de många grundproblem som under decennier byggt upp dagens situation. Just Morgan Johansson och Illmar Reepalu har varit inblandade tidigare i just en av parametrarna, den höga andelen av invandrare i delar av Malmö samt den ökade segregationen. Dessa problem, och medias one-liner journalistik, är det som skapar grogrund för (SD) sympatier. Den samhällsbeskrivning – och i förlängningen de grova förenklingar som präglar debatten – är det som (SD) bygger sin retorik på. De skapar utrymme för vandringssägner och enkla, oftast onyanserade, lösningar.

Vad jag vil ha sagt är att ansvaret ligger hos fler parter. Orsakssambanden har en än mer komplex historia. Och. Om vi skall, vid sidan av moderaterna, bli trovärdiga i denna politik krävs att vi angriper problemet från fler håll samtidigt samt att vi formulerar problemet med våra ord men på ett sätt som vanliga medborgare kan känna igen sig i. Idag har bara ett parti lyckats med det senare och kunnat sätta agendan på sitt sätt.

Jag håller just nu på med vad jag skulle kunna beskriva som ett tvärvetenskaligt arbete som grund för att kunna ge mig in i debatten. Jag anser att Mona Sahlin begick ett stort misstag då hon valde att i huvudsak luta sig mot Expos arbete. Ett arbete med god kvalitet men som dessvärre angriper bara de faktorer som blir effekten av en havererad politik. Expos arbete har heller inte den vanlige väljaren i fokus, det appellerar mer till den akademiska Stockholmaren. Såväl språk som anslag och analys präglas av enögdhet och vissa stråk av elitism för de politiskt korrekta. Underlag som implicit pekar ut sin omgivning som mindre vetande. En mer ödmjuk ton skulle sannolikt inte skada. Osian Cantwell i Aftonbladet är ett exempel på hur problemet akademiseras och förminskas, hans analys och inställning har inget fäste i de som känner sig hotade eller utsatta. Elitismen som Cantwell företräder spär tvärtom på, sannolikt i motsatts till vad han vill uppnå, spänningarna i den politiska debatten. En debatt vi är dömda att förlora mot SD om vi fortsätter på den inslagna vägen att sitta på en hög häst och peka på vår omgivning och säga att de minsann har fel. En snorkig attityd som bara kommer förvärra problemet, inte avhjälpa det.

Jag vet att det här kommer bli min tuffaste utmaning hitintills. Min tuffaste utmaning eftersom det har visat sig vara omöjligt att närma sig ämnet utan att antingen bli anklagad för att vara blatte-kramande rödstrumpa eller nynazistik brunskjorta. Jag är inget av detta, är jag något så bejakar jag mångfald men att denna mångfald ur ett integrationspolitiskt perspektiv hamnat helt i otakt med samhällsutveklingen. Byråkrati, missriktad välvilja och en på många nivåer stor naivitet och okunskap har samverkat till att vi har den utveckling i Malmö som vi förtjänar. Jag tror heller inte på små förändringar, jag är mer benägen i denna situation att ta till kraftigare åtgärder vilket Morgan Johansson är inne på. Kraftigare åtgärder för att tydligare sända ut signaler vad vi egentligen vill.

SR, Aftonbladet,  Aftonbladet 2, SVT 1, 2, 3, 4, SR 1, 2, 3, 4, 5, Skånskan, KvP, TV 4 News (1), 2, DN 1, 2, Sydsv 1, 2, 3, SvD 1, 2, 3, GP 1, 2, 3, Moberg, Johansson, DN Ledare

2008 skrev jag ett blogginlägg där jag kritiserade, och i viss mån visar det sig, predestinerade vilken väg den av Alliansen beslutade reformen för Försvarsmaktens personalförsörjning skulle ta. Peter Hultqvist, ordförande i Försvarsutskottet, är lika kritisk han när det ser ut som farhågorna besannas. Död och livslång invaliditet blir en klassmarkör. Här följer det blogginlägg jag skrev 2008. Jag har endast ändrat tempus något, orginallänkarna hittar du i urspungsinlägget. Jag kan säga att det "känns sådär" när jag förstår hur mina forna kollegor tänker och att de farhågor jag hade ser ut att slå in. Allt för att Alliansen inte lyssnade på varningsropen och att HG Wessberg, Statsministerns statssekreterare, förklarade för mig att "detta är den enda vägen" när reformen genomfördes 2008. Den enda vägen till död och invaliditet som klassmarkör som det ser ut just nu.



I Al Jazeera läste jag för snart två år sedan krönika som beskriver en fiktiv amerikansk soldats öde. Och bakgrund. Lite skrämmande faktiskt. Och med tanke på hur försvarsmakten nu utvecklas, där Försvarsmakten aktivt vill sänka kraven på rekrytering, så är det inte utan att jag funderar en del på hur det ska gå för vårt försvar i framtiden.


För att göra en kort resumé av artikeln så visar studier att de som främst kommit att utgöra USA:s trupper i Iraq och Afghanistan kommit från de lägsta samhällsskikten, de som kan ha svårt att få andra jobb i det civila samhället. De är de som nu till stora delar utgör de nästan 5 000 döda och mer än 30 000 skadade som återvänder till sitt hemland. Och siffran stiger varje dag. Återvänder, efter att ha tjänat sitt land, till samma skikt som de kom ifrån. Men i ett sämre skick.


De som kommer från mer välbeställda samhällsskikt undviker i regel att engagera sig i det gemensamma försvaret av USA. Att vara soldat har idag blivit en, av många, klassmarkörer.


I Sverige går vi sedan en tid i en riktning där vi lämnar det folkligt förankrade försvaret till ett yrkesinriktat. Försvarsmakten kritiseras i och för sig nu av riksdagspolitiker för kravet om att alla anställda, som vill behålla jobbet, ska skriva under ett nytt anställningsavtal med obligatorisk utlandstjänstgöring. Detta rapporterar bland annat SVT. Men har Försvarsmakten egentligen något val?


Nederländerna stött på stora problem med att rekrytera militär personal, då man idag dras med runt 7000 vakanser av 40 000 platser. Detta har lett till att den Nederländska väpnade styrkorna tvingats rekrytera direkt från gymnasiernas individuella program och avhoppad skolungdom.


Med en ingångslön på 17 000 kronor så hamnar de svenska soldaterna långt ner på löneskalan vilket än mer försvårar urvalet och tvärtom förstärker de bilden av yrkesförsvarets baksidor med de Nederländska och amerikanska tendenserna samt erfarenheterna. Att de arma själar som till slut kommer i fråga för rekrytering är de som kommer från samhällets svagaste skikt, de som ingen annan utväg har. Det är ingen hemlighet att internationella insatser, oavsett om de är under FN, EU:s eller andra sanktioner och beslut, innebär en risk för den enskilde soldaten att bli invalidiserad eller i värsta fall dödad. Med den nya inriktning som vår försvarspolitik har tagit, dominerad och initierad av Moderaterna, kommer vi se en ny klassmarkör.


En klassmarkör där invalidisering och förtida död i tjänsten för ditt land är en markering att du tillhör samhällets lägsta skikt. Det är vad Alliansens försvarsreform nu kommer leda oss till. Och min fråga – är det verkligen rimligt?

SvD, SvD2, Wiseman, 

Läser Ulf Bjereld, som intervjuas i Expressen, om tillståndet inom socialdemokratin. Jag hoppas innerligen att intervjun med honom är nedklippt eftersom jag känner honom som en klok karl i övrigt. Det underliggande budskapet är nämligen allt annat än rättvisande, läsaren kan förledas till att tro ”snart, eller till och med kanske nu, är allt som det ska, kanske allt var en mardröm bara”.

På samma sätt är Maria Wetterstrands kritik mot Stefan Löfven helt missvisande. Hon kritiserar honom för uttalanden gjorda som ordförande i IF Metall. Hon tycks därmed ha missförstått helt vad rollen som ordförande i Socialdemokraterna innebär. Eller vad rollen som företrädare för ett brett parti innebär i en vidare kontext. Det säger en hel del om Maria Wetterstrands utförsgåvor tyvärr. En hel del som jag skulle varit betjänt av att känna till tidigare, innan det RödGröna samarbetet kom till stånd.

Men. Åter till Ulf Bjereld-intervjun. Tingens tillstånd är inte som vanligt. Ingenting har i grunden förändrats sedan den akuta krisen nådde sin kulmen för nu nio dygn sedan. Vi är inte ett enat parti. Frågan är om vi ens är enade inom respektive partidistrikt. Eller ens på kommunal nivå. Eller i föreningar. Såren är öppna och djupa och vad Stefan Löfven har för egen, omedelbar, agenda är det få som vet med säkerhet men många som hoppas på i enfaldighet. Enfaldighet eftersom det inte kommer bli någon som helst förändring om vi inte fortsätter att ge partiledningen impulser både på det organisatoriska planet men även i de sakpolitiska vägvalen. Med impulser menas i denna kontext förslag, motförslag, support och motstånd. I en salig röra som är det som kännetecknar ett aktivt politiskt samtal. Som kan mynna ut i en uppkäftig opposition under innevarande mandatperiod och en kompetent majoritet under nästa.

När det nu kommer till våra opinionssiffror så har vi inte, anser jag, gjort oss förtjänta av speciellt mycket mer. Det finns väldigt lite i partiet som rör på sig även fast Jennie Nilsson, skattepolitisk talesperson för Socialdemokraterna, nu börjat leverera och vill se andra och mer kraftfulla insatser för att öka näringslivets tillgång till riskkapital än vad Alliansen mäktar med. Denna kritik framfördes så sent som i höstas och vårt, S, förslag är fullt ut finansierat. I budgetmotionen föreslogs en riskkapitalfond med en total initial investeringsportfölj på tre miljarder kronor. Fonden ska ha ett särskilt fokus på innovativa små och medelstora företag. Fonden ska agera tydligt marknadskompletterande, vilket innebär att enskilda engagemang ska avslutas när företaget nått en mognad som möjliggör privat finansiering.

Jag har tittat lite närmare på vad vi samt Alliansen förslagit och är inte odelat positiv. Jag anser att dessa stora fonder gjort sitt och vill se att vi kan adressera mekanismer som ligger närmare marknaden. I gamla Sparbanks-Sverige talade bankdirektörer ofta om ”kyrktornsprincipen”. De ville kunna klättra upp i kyrktornet och därifrån kunna se alla sina kunder och låntagare. Poängen var att de ville ha kännedom om var och en på ett sådant sätt att de maximerade nyttan för banken och kunden samtidigt som de minimerade riskerna. Detta, närhetsperspektivet, har vi tappat. Ett närhetsperspektiv som jag bedömer vara nödvändigt om vi ska få små och medelstora företag att växa. Om detta, och mycket mer, måste vi tala om. Om partikulturen och därtill hörande processer behöver vi även det tala om. VI behöver komma framåt och erbjuda väljaren, den politiske konsumenten, vår lösning. Idag har vi inget att erbjuda, det finns de av mina partikamrater som vill skyla över allt bråk och leva på hoppet om att ”det kommer något”. Det kommer inte något om bara solen har sin gång. Vi måste jobba hem den här matchen om det ska bli någon seger. Så bör alla dagar se ut till den tredje söndagen i september 2014. Hårt arbete, hårda diskussioner och hårt slit. Nöta skosulor och geniknölar. Då kan det gå vägen. Men om solen bara får ha sin gång?

Då kommer det inte gå. Då kommer vi en dag komma att sitta som huvudpersonerna, Jake och Brett, i boken med samma namn som titeln på inlägget av Ernest Hemmingway i en taxi på väg någonstans och prata om hur saker och ting kunde ha varit.  Kunde ha varit om inte verkligheten funnits som en oberäknelig faktor medan solen hade sin gång.

Expressen, Expressen, DI (Wetterstrand)

På Aftonbladets Kultursida kan jag läsa en recension av Magnus Lintons bok, "De hatade", om främlingsfientlighetens Europa. Det är inte utan att jag känner ett trängande behov av att prioritera denna, i debatten om främlignsfientlighet och integration, sannolikt så centrala bok. Idag ligger tre böcker före på nattduksbordet men det kan sannolikt förändras innan dagen är slut.

Rädda vita män. White trash.

Parallellerna till en rad olika företeelser är slående. Rädsla föder slutenhet. Jag mot världen, vi mot dom. Rädsla föder osmakliga metoder. I det stora, i det lilla. När individen är orolig för att bli av med det de håller kärt så föder detta en rad med mer eller mindre civiliserade beteenden. I det stora, i det lilla. Även i vår så fredliga nord, även i vårt så feministiska och i många avseenden pacifistiska socialdemokratiska parti.

Det finns paralleller, även fast det som Magnus Linton tar upp är en extrem, på hur människan reagerar vid något som de kan tycka är ett yttre hot. Just nu pågår en form av intern slagväxling mellan mig och min Distriktsledning. Jag sätter press och hur jag möts säger rätt mycket om de personer som är involverade. Idag har jag fått sms med en rad besked från en styrelseledamot i Partidistriktet och det är bra, han ger mig bilden av att vi ska igenom detta tillsammans. Gå varandra till mötes istället för att gräva gravarna djupare. Att reformera partiet i distriktet och vinna nya väljare, kanske en del av den tredjedel som valt att lämna oss under nuvarande distriktslednings styre. För den har inte förändrats alls under detta opinionstapp. Från andra möts jag av tystnad eller att de ringer mina partikamrater lokalt och frågar vad jag har för agenda. Istället för att ringa mig direkt. De tror att jag bits, de skyr en utskällning. De är rädda nu. Rädsla föder hat, rädsla föder övergrepp. I det stora, i det lilla.

Onekligen är det lika mänskligt som äcklande att se detta. Jag bedömer att vi alla till mans bör fundera lite på hur vi själva reagerar när vi blir hotade, när våra jobb eller vår självbild, blir utmanade. Med nyfikenhet och förändringsvilja eller med taggarna utåt. Det är inte jag som felat, det är någon annan. Helst identifierbar med det går även att utmåla allt ifrån grupper eller enskilda.

Jag är en sådan enskild nu i vissa personers ögon. Jag har utmanat, jag har ifrågasatt. På ett professionellt plan inledningsvis. Det har inte tagits emot väl eftersom professionella tillkortakommanden riskerar då att bli uppenbara. Då tar personen kritiken personligt, en kritik som inledningsvis inte varit personligt menad. Och då rör vi oss neråt i stresskonen gemensamt. Samma mekanismer ser vi som grund i främlingsfientliga kretsar, misslyckanden söker bortförklaringar och stigmatisering av personer och grupper. Och allt är tyvärr, vågar jag påstå, manliga egenskaper.


Rädda vita män. White trash. Som blir politiskt. White political male trash.

Aftonbladet, Magnus Linton,